Denna gång är det författarens farmors tur att stå i centrum i den nya boken betitlad Från de stora drömmarnas tid: Anteckningar om fattigdom, kärlek och bildningshunger. Flertalet av de brev och dagböcker (från 1909-1918) som framställningen bygger på är skrivna av hennes hand och ger uttryck för storvulna tankar om böcker och politik, högstämda känslor och högtflygande drömmar om framtiden.

Majs (Majas eller, som det står i dopattesten, Anna Maria Erikssons) ansikte – inramat med en tjock fläta och med allvarsam blick och lätt trotsig min – pryder omslagets framsida. På dess baksida syns Yvonnes farfar Gunnar Gustafsson – till vilken flertalet av breven är adresserade – i helfigur och med håret i mittbena. Boken förtäljer deras kringelikrokiga kärleks- och vänskapshistoria, där Gunnars känslor är konstanta medan Majs vacklar hit och dit. Ett on/off-förhållande skulle man kanske kunna säga.

Båda har fått slita ont. Maja sätts i pigtjänst på landet redan efter konfirmationen och Gunnar tvingas bli smed och metallarbetare, trots att han har läshuvud och drömmer om att få studera. Han skriver dikter och sånger på lediga stunder och hon fantiserar om en framtid som romanförfattare. Det är begåvade och bildningstörstande ungdomar, som vill se att en ändring kommer till stånd i samhället och det är på något möte hos ungsocialisterna som de träffas.

Maja läser och grubblar mycket över samtidens nedvärderande syn på kvinnan. Ungsocialisterna klassar kvinnofrågan som en icke-fråga, vilket Maja har svårt att acceptera. Sexualiteten intresserar dem däremot, de tror på den fria kärleken och propagerar för användandet av preventivmedel, något som är olagligt vid den här tiden.

Maj flyttar till Stockholm, där hon träffar olika män och gifter sig med en ungsocialist. Äktenskapet blir olyckligt. Mannen är svartsjuk av sig och dricker omåttligt. Maj skriver texter, som hon försöker kränga till den socialistiska pressen och tjänar på så vis en spottstyver emellanåt. Inte sällan får hon gå hungrig. Hon föder också en son, som dör. Hela tiden brevväxlar Maj med Gunnar i smyg.

Yvonne Hirdman själv deltar – med ökad frekvens – i berättelsen. Hon kommenterar karaktärernas agerande, läser mellan raderna i breven och presenterar alternativa skeenden, där uppgifterna inte räcker till. Författaren går till och med i dialog med de yngre upplagorna av farföräldrarna. Hon uppmanar Maj att skärpa sig och irriteras av att Gunnar lägger sig platt för henne. Hirdman skönmålar inte bilden av sin farmor, utan strävar efter att leva sig in i hennes situation, förstå hennes politiska ställningstaganden och inte minst begripa sig på hennes komplexa personlighet, som har ett elakt stråk. Farfar Gunnar får mer utrymme mot slutet av historien och det blir allt mer tydligt vem som har författarens sympatier.

Som den historiker hon är skriver Hirdman livfullt om händelser och rörelser i samtiden. Boken är otroligt välskriven, med en prosa som det är en fröjd att läsa. Det är också fascinerande att få ta del av ögonvittnesskildringar av hur livet kunde te sig för två unga människor, som fötts på livets skuggsida, på 1910-talet, att få inblick i deras funderingar och drömmar. Därtill är det nyttigt att bli påmind om det ojämlika Fattigsverige, som existerade för inte alltför länge sedan och om de hisnande klassresor som Maj och Gunnar i likhet med många andra kom att få uppleva.

När jag kommer till epilogen vet jag inte längre vad jag ska tro. Jag har visserligen förstått att författaren inte hyser några varmare känslor för sin döda farmor, men plötsligt står det klart att hon avskydde henne och att Maj var narcissist. Framställningen blir med ens alltför personlig. Jag får kika in genom en dörr som jag önskat fått vara stängd och lämnar boken med en fadd smak i munnen.

Similar Posts:

• En ny giv?
• Att förändra eller förändras
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Kommunister med stil
• ”Fru Kata” bjuder in

Lent kändes regnet… utspelar sig under en dryg månad våren 1945. Freden i Europa börjar närma sig. Otåligt håller människor andan, följer de allierades rörelser, läget förändras dag för dag. I en lägenhet i Stockholm befinner sig släkten Hirdman, ja, även en tvåårig Yvonne. De vuxna står lutade över en stor Europakarta, med ditritade pilar som visar hur långt de sovjetiska, engelska och amerikanska arméerna enligt de senaste rapporterna har nått. De slår vad sinsemellan om när vapenstilleståndet till slut ska komma.

Här tar boken sin början. Yvonne Hirdman använder sig av ett du-perspektiv och lånar sin mors blick under de här dramatiska vårdagarna. Charlotte Hirdman läser varje nummer av Dagens Nyheter (det är den främsta källan här) med spänd förhoppning efter att ta del av nya uppgifter som kan ge utvecklingen några sista avgörande knuffar mot de efterlängtade, fetstilta fredsrubrikerna.

Till en början känns det inte som jättespännande läsning. Kommer det mest vara ett referat av DN:s artiklar och spalter från 1945? Men snart så dras undertecknad in i historien. Yvonne Hirdman lyckas skapa en stark känsla av närvaro, vilket här är av central betydelse, eftersom de flesta vet hur kriget slutade rent historiskt. Texten öppnar helt enkelt en dörr in i medvetandet hos de som upplevde de där skakiga dagarna från sina kammare, sittande vid radioapparaterna och insupande det senaste från dagstidningarnas rapporter. Det är, till exempel, svårt att föreställa sig upplevelsen av att för första gången konfronteras av de ohyggliga rapporterna från de befriade dödslägren, men Hirdman levandegör skickligt detta.

Charlotte Hirdman drabbas av känslor av vanmakt, ilska och förfäran över raderna i tidningen, gömmer senaste numret underst i högen för att inte barnen ska läsa om de ofattbara upptäckterna. I boken finns oerhört starka scener, som när general Patton finner sjuttio lik i ett läger i Ohrdruf och stryker ordet förbarmande i sin fransk-tyska parlör eller krigsreportern som kommer över en sångbok i en övergiven tysk skola med fruktansvärda sångtitlar som ”Låt judiskt blod spruta under knivarna” och ”Vi svävar upp i skyarna och dyker ner tills dess fienden är förintad”.

Nästan allt överskuggas av kriget men Yvonne Hirdman tecknar också en bredare bild av livet i Sverige 1945 genom tidningens ransoneringspräglade middagsrecept, låter sin mor förargas över redogörelser av tidens reaktionära politiska debatt om abortfrågan och fundera över relationsråd signerade Helena (som för övrigt var styvfarmor till Magdalena Ribbing). Charlotte tillåts också drömma sig bort till andra livssituationer med hjälp av de ofta kryptiska, kontaktsökande meddelandena i Personligt-sektionen. Greppet att utgå från tidningssidornas pränt bidrar för det mesta till ett animerat förmedlande av den tidens samhälle och ett sätt att få en ny synvinkel på en ofta skildrad del av historien. Jag får upp bilden av hur Yvonne Hirdman befinner sig i ett tidningsarkiv och närstuderar rullande mikrofilmer med ett foto av modern i fickan. En bok som denna kan ju också fungera som ett sätt att närma sig sin egen familjehistoria, speglad i världshistorien.

Similar Posts:

• Att förändra eller förändras
• Kommunister med stil
• Varför diskar inte Gösta?
• En ny giv?
• Farfars flicka

Det här är en biografi som saknar all 40-talistisk det-var-vi-som-byggde-Sverige-kaxighet samtidigt som den är skriven av någon som faktiskt har varit med och byggt upp genusvetenskapen som akademiskt ämne i Sverige. Men i Yvonne Hirdmans backspegel så verkar det som att allt bara hände, hon bara flöt med. Och på så vis lyckas hon skickligt visa vad hon menar med begreppet ”genusskadad”. För visst finns det något sorgligt med att någon som uppenbarligen gjort väldigt mycket och som genomlevt hårda strider i en mansdominerad akademisk värld ändå lyckas se sig som någon som halkade in på ett bananskal. Det är sorgligt och ändå så typiskt.

Biografin är uppdelad i fyra delar, barndom, ungdom, ung vuxen och vuxen. I barndomen flyttar hon omkring en del till följd av att pappans arbete och upplever så väl huvudstaden som norra och södra Sverige. Hon blir tidigt gravid och livet omformas efter barnen. Riktigt vuxen beskriver hon sig inte som förrän barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån:

En gång kom mamma hem – det var när vi bodde på Cigarrvägen – och sa liksom fundersamt att nu förstod hon att hon faktiskt var vuxen. Hon hade ilat fram där på Kungsgatan mellan två möten, förmodligen med sin förbannade cigarett i ena handen, klädd i dräkt och portfölj och plötsligt hade tanken slagit ner i henne så att hon stannade upp på trottoaren: Nu är jag vuxen. Stor. Och jag tittade häpen på henne – men mamma som alltid varit stor! Och nu är det min tur.

Att bli vuxen handlar om att ta tag i saker, att själv bestämma över sitt öde och få lite ordning i livet.

Hirdmans ego-historia är läsvärd för alla som intresserar sig för nutidshistoria och för alla som vill få aha-upplevelser om sina egna genusskadade beteenden.

Det enda jag stör mig på rejält i den här biografin är vardagliga stavningsvarianter som ”lessen” i stället för ”ledsen” och ”morron” i stället för ”morgon”. Varje gång, och det är ofta, jag kommer till ett sådant ord i läsningen hakar jag upp mig i både tanke och text och får ta om alltihop en gång till. Jag förstår efter ett tag att dessa stavningar är helt medvetna val av Hirdman och att hon enträget hållit fast vid dem trots kritik. Kanske är dessa vardagliga stavningar ett politiskt ställningstagande? Ett ställningstagande som jag kanske hade kunnat förstå och till och med dela om jag hade varit ung medan Yvonne Hirdman var ung?

Similar Posts:

• Varför diskar inte Gösta?
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Farfars flicka
• Kommunister med stil
• En ny giv?

Men min vän tyckte att det största problemet var att över huvud taget få syn på snedheterna. Hans utmaning ligger främst i att han ”måste reflektera över saker han aldrig gjort förut”. Och kanske är det så, att den initiala insikten om orättvisorna i relationen mellan män och kvinnor är mycket mer lättvunnen om du är kvinna. Det är helt enkelt lättare att känna en orättvisa drabba dig, som ett slag i magen, än att se när du drar nytta av att den drabbar någon annan. Kanske är det också svårt att känna motivation för ett så energikrävande och bökigt projekt när det främst är du som man som måste lämna ifrån dig dina privilegier.

Marcus Priftis förklarar i Det otäcka könet vad män i själva verket förlorar på att leva under de rådande maskulinitetsidealen, t.ex. hur typiskt manliga män är överrepresenterade så väl på samhällets absoluta botten som i dess styrelserum, eller hur ensamma många äldre män blir efter en skilsmässa då de till skillnad från sin exfru inte har några nära relationer utanför familjen. Det författaren gör är alltså att förklara och visa hur normerna för manlighet påverkar verkliga män.

Det här är en bok om mansidealen, om hur männen lever under dem och vilka konsekvenser det får. Det är en bok om normer, värderingar och motsättningar, om framgång, oberoende och den allt överskuggande rädslan för att uppfattas som bög. En bok om självdisciplin och sviktande stånd, om manliga relationer och relativ manlighet. En bok som drar ner byxorna på klyschor om oföränderlig biologi och hormonstörande feminism – och en bok om hur jakten på att vara man får män att förstöra livet för både sig själva och hela sin omgivning.

Priftis vill ha förändring, han vill uppgradera vårt mansideal. Det här är dock inte en bok som berättar hur detta ska gå till, eller vartåt vi måste gå. Det är en bok som förklarar och synliggör manlighetsnormer i samhället, som slår hål på myter och beskriver forskning. Även om Priftis diskuterar med hjälp av teoretiker som Connell, Faludi, Hirdman och Kimmel så gör han det luftigt och lätt, och lyckas gång på gång förklara grunderna i ett avancerat resonemang liksom bara i förbifarten. Det ska till en särskild formuleringsförmåga för att lyckas med det, och det har Priftis.

Förutom att han förmår ta ett helhetsgrepp på maskuliniteten gör han det lättförståeligt, och dessutom väldigt roligt. Som när han beskriver hur mäns kroppar objektifieras i reklam och media, men hur deras ansiktsuttryck på dessa bilder inte är ett passivt ”Ta mig nu” som då kvinnokroppar objektifieras, utan ett manligt ”Nu måste jag verkligen skita”. Eller hur han i förbifarten beskriver att man kan tycka att ens chef är en ”stjärtmössa”, men ändå göra som vederbörande säger. Jag skrattar till med jämna mellanrum, och däremellan småler jag åt hans roliga och oväntade beskrivningar.

Det är smart, det är välskrivet och det är grundligt gjort. Och eftersom jag tänker att Det otäcka könet kan hjälpa till att få syn på de där sakerna man inte reflekterat över tidigare, så ämnar jag definitivt sätta den i händerna på flertalet män(niskor) i min närhet.

Similar Posts:

• Kriget mot pojkarna
• Överskattad undergång
• Dikter för ”riktiga” män
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Girls rule the school

2. Zombieporträttet
Om man köpte seriealbumet The walking dead i förlaget Aparts monter fick man ett zombieporträtt av sig själv på köpet, signerat förlagets eminente Jimmy Wallin. Måste säga att det lätt var mässans bästa deal.

3. Aris Fioretos
Var moderatorernas moderator. Under en dag pratade han först med tre tyska författare om brott och våld i litteraturen, därefter med giganterna Herta Müller och Peter Nádas om språk och hemhörighet, sedan med mässans egen husgud Karl Ove Knausgård. Dessutom hade han egna programpunkter, och rakt igenom var den ytterst njutbara tyskan lika perfekt som de välavvägda svenska meningarna. Att följa Aris genom mässan var en njutning.

4. Nora Gomringer
Tysk estradpoet med en sällan skådad lyskraft. Med fantastisk karisma och scennärvaro framförde hon sina texter om allt från språk över förintelsen till hundar. Hon har arbetat mycket med video och flera av hennes dikter finns på Youtube, bland annat den här, Du baust einen Tisch. Det är förstås allra bäst om man förstår tyska, men kraften känner man ändå. I skriven form finns dikterna ute på svenska nu i samlingen Men säg något om natten då.

5. Folk
Bokmässan är platsen där du träffar dina kusiner och dina kollegor, författare och förlagsfolk, gamla skolkamrater och framtida kärlekar. Och det mest fantastiska av allt – alla är överens om att böcker och läsning är det viktigaste av allt i hela världen, och att just här och nu är himmelriket.

6. Baby´s in black
Snyggaste omslaget hade Arne Bellstorfs serieroman om kärleken mellan Stuart Sutcliffe, Beatles femte medlem, och fotografen Astrid Kirchherr, i Hamburg på sextiotalet. Liksom Astrid var är boken starkt inspirerad av den franska existentialismen och det svartvita modet som gällde då.

7. Åren runt sekelskiftet
Sedan jag nyligen läste Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan har jag blivit fascinerad av det Europa som en gång fanns, den kosmopolitiska världsdel där folkgrupper levde sida vid sida, gränserna verkar ha varit öppna och folk reste mellan Paris och Berlin men också till Bukarest och Vilnius. Fick några fascinerande tillägg till det intresset på seminarier både om rumänska Ioana Pârvulescus roman Livet börjar på fredag (recension kommer snart) och österrikiska Bettina Balàkas Eisflüstern (finns inte på svenska än tyvärr). Känns lite som om en hel värld gömdes bakom järnridån, inte svårt att bli nostalgisk när man tänker på den idag.

8. Knausgård
Nej, jag har inte läst boken och jag lyssnade inte på honom på mässan heller. Men hans ande vilade över mässan, människor pratade om honom som om han vore mytisk, och dragningskraften verkade närmast andlig den med. Vet just nu inte om jag ska ta detta som ett tecken på att jag bör läsa honom, eller på att jag bör strunta i det.

9. Stå i monter
I år åkte jag med jobbet och tillbringade därför en del av mässan i Regionbibliotek Stockholms monter. Intensivt men roligt var det. Vi delade ut Stadsbibliotekets fina skrift med boktips, och alla ville ha!

10. Alla böcker man har med sig hem.
Alltid lika kul att kolla igenom bokskörden när man väl är hemma igen, ofta blir man glatt överraskad. Bland det roligare i år de antikvariska fynden The mask of Cthulhu (eller som det står på baksidan ”Six stories of sheer terror from the gruesome lore of Cthulhu”) av Lovecrafts kompis August Derleth, och The living world of Audobon, en bok med fågelmålningar i en genre jag nyligen blivit väldigt förtjust i: handmålade illustrationer av växter och djur.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här
• Poetry slam på papper
• Stor special om tyskspråkiga författare och deras böcker inför bokmässan
• Camillas 10 i topp på bokmässan

Klassen för bästa fackbok vanns av Yvonne Hirdman med Den röde grevinnan.

Jenny Jägerfeldt fick priset för bästa barn- eller ungdomsbok för sin Här ligger jag och blöder.

Grattis önskar vi på dagensbok.com

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Slangbellan till Inti Chavez Perez
• Kommunister med stil
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Varför diskar inte Gösta?

Nomineringar skönlitteratur:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen (recension kommer).
Ränderna av Magnus Florin.
Livdikt av Johan Jönson.
Darling River av Sara Stridsberg.
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist.
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Det är svårt att uttala sig om värdiga vinnare när man inte har läst alla böcker som är nominerade. I år har jag bläddrat och hört Johan Jönson läsa ur Livdikt och jag har läst och älskat och förfasats över Sara Stridsbergs Darling River, men henne är jag beredd att ge alla priser i världen. Om jag hade varit jury hade priset gått till henne.

Nomineringar facklitteratur:

Vargen – den jagade jägaren av Henrik Ekman.
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer.
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton.
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis.
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander.

Nomineringar barn- och ungdomsbok:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring.
Jag finns av Maja-Maria Henriksson.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.
Det händer nu av Sofia Nordin.
Tänk om… av Lena Sjöberg.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2012
• Teori och praktik
• Augustprisvinnare
• Livet som dikt
• Nominerade till Augustpriset 2020

På måndag den 4 oktober kan man träffa Lennart Hagerfors, författare till flera böcker om sin barndoms Afrika. Han växte upp i Kongo och även den senaste boken utspelar sig där: Mannen på ön. Han pratar med sin förläggare Svante Weyler om detta och om författarskap i allmänhet. På Örby bibliotek klockan 19.

På tisdag den 5 oktober kan man lyssna till den burmesiska fredsaktivisten Zoya Phan som berättar om sin självbiografi Little daughter. Boken skildrar Zoyas uppväxt som dotter till gerillakrigare i Burmas djungler, och hennes flykt undan militärjuntan. I tidskriftssalen på Internationella biblioteket kl 18.

Den 6 oktober ställs litteraturintresserade inför ett svårt val. Till Medborgarplatsens bibliotek kommer redaktionen för senaste numret av tidskriften Album, Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe, och berättar om numret som har 1900-talstema. Man utlovar samtal om allt från ”kärlekskranka socialdemokrater och solariebrända nihilister till undanarkiverade doldisar och kanoniserade modernister”. Samtidigt, kl 19, kommer förre ärkebiskopen KG Hammar till Stadsbiblioteket på Sveavägen och berättar om sin litterära själsfrände Dag Hammarskjöld. Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare men skrev även böcker, framför allt kanske den självbiografiska och filosofiska Vägmärken. Redan innan detta kan man dock, om man orkar, hinna att höra översättaren Ove Berglund presentera den svenska utgåvan av den ungerska poeten Lajos Rafis diktsamling Ett under, slaget till marken. På internationella biblioteket, kl 18.

Sedan på torsdag 7 oktober kl 18 kommer finansmannen Robert Weil till Stadsbiblioteket och berättar om Spekulanten av Scholem Alejchem. Det är en humoristisk berättelse om en misslyckad ”börsmäklare” skriven av mannen som även skrev Spelman på taket.

Och om detta inte räcker så kommer det ju en vecka efter den här också. Då kommer bland annat Yvonne Hirdman till Kungsholmens bibliotek och pratar om Den röda grevinnan. 14 oktober kl 18. Ni kommer väl också?

Similar Posts:

• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Moraliska dilemman i svensk politisk thriller
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Norskt på bokmässan
• Bokevents på Världsbokdagen!

Jag kan skriva en europeisk historia, tänker jag, där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig. Det är väl det enda val jag har, det finns ju inte så mycket kvar av brev och dagböcker så att det kan göras annorlunda. Och dikta till mig en mamma – nej aldrig!

Så skriver Yvonne Hirdman i prologen till sin bok Den röda grevinnan och jag blir fundersam. Att inte dikta till sig en mamma – vad menar hon egentligen med det? Den röda grevinnan kan beskrivas som en slags rekonstruktion, ett hopplockande av en människa med hjälp av brev, dagböcker, skilsmässodokument, kaderakter, samtida romaner osv. Att inte dikta sig till, hur skulle det vara möjligt? I mina öron låter det som en gammaldags syn på fakta och fiktion, skrivet av någon som inte förstår att gränserna aldrig är intakta. Jag blir tveksam.

Den röda grevinnan är en sådan där bok som jag får vansinniga förväntningar på när jag läser om den första gången. En bok som jag går och väntar på. Hirdman är nämligen en av mina stora idoler, hon har skrivit världens, enligt mig, bästa biografi: Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal (2006). Liksom Den röda grevinnan var det en rekonstruktion av en person men också en svensk historieskrivning. Det var ett psykologiskt komplext porträtt av en förgrundsgestalt inom socialdemokratin och en osentimental berättelse om varför Sverige blev som det blev. Att den dessutom var skriven på ett så tonsäkert och elegant språk gjorde att jag sträckläste den under en dag. Efteråt hade jag en ny idol, Alva Myrdal, som jag också var lite kär i.

När Hirdman nu kommer med en ny, stort uppslagen biografi om sin mamma och Europas tidiga 1900-talshistoria har jag alltså höga förväntningar. Jag börjar läsa. Eller snarare – jag sugs in i berättelsen om Charlotte Hirdmans liv som börjar i Estland, fortsätter in i Weimarrepubliken och Sovjet för att avslutas i en lägenhet i Hökarängen. Det är en svindlande berättelse där Europa långsamt tornar upp och den är skriven med en sådan stilkänsla, av en så stark röst. Människor drar förbi, likt skuggor som plötsligt får liv; där är greve Stenbock – en urfattig socialist i det glada, dekadenta Weimar som Hirdman är så uppenbart förtjust i. Och där är Leni, Charlottes lilla syster som blir kvar i Tyskland och får tampas med nazisterna. Och där är Charlotte själv, en slank skönhet och en brinnande kommunist. Alla skrapas de fram, långsamt, och får liv och färg. Samtidigt för Hirdman en dialog med dem. Hon kommenterar deras livsval, ställer frågor till dem och besvarar dem sedan själv. På så sätt blir boken en slags dialektisk litteratur, en framkonverserad historia där berättaren bara är en av huvudpersonerna. En huvudperson som kan utbrista, när det är som mest spännande, att Nej, nu är ju det nästan som en deckare. Jag borde haft ett glas whiskey och en cigarett. Och så borde jag ha varit tjugo år yngre och man.

Och då förstår jag plötsligt att det är detta som är poängen med boken. Den röda grevinnan storhet ligger nämligen i detektivarbetet och i själva berättandet. Det är sökandet efter en mamma som är grejen, inte vad hon finner. Charlotte förblir en ganska tunn karaktär boken igenom och trots att vi får veta mycket om henne och trots att en psykologisk komplexitet målas upp kommer vi aldrig in, hon förblir stängd för oss. Då trillar poletten ner. Plötsligt förstår jag vad Hirdman menar när hon skriver att hon inte vill dikta till sig en mamma. Det handlar om att låta huvudpersonen vara tunn, om att inte spekulera och istället förlita sig på språket och rösten. Att låta själva sökandet vara poängen. Det är modigt och vittnar om en författare som litar på sig själv. Dessutom förklarar det den ganska märkliga avslutningen. Den röda grevinnan slutar nämligen som en slags snabbspolning över de sista tjugo åren i Charlottes liv, från det att författaren själv föds. Som om Hirdman inte var intresserad av detta eftersom mamman då får liv i hennes medvetande och blir till ett minne.

Similar Posts:

• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• En ny giv?
• Augustprisvinnare
• Kvinnans plats nu och då
• Att förändra eller förändras

I Gösta och genusordningen har Hirdman samlat en rad texter, ”feministiska betraktelser”, på temat. De har alla, i en eller annan form, på olika håll publicerats tidigare, och tillsammans utgör de en intressant, men också ganska spretig samling av kunskaper, funderingar och tonlägen. Gösta och genusordningen” är kanske inte den av hennes böcker som kan rekommenderas allra varmast, men att läsa, eller för den delen lyssna till, Hirdman är alltid ett kärt och obesvärligt besvär.

Yvonne Hirdman är lättillgänglig, roande och sympatisk. Hur pedagogisk skapelsen ”Gösta” är kan kanske däremot diskuteras. Gösta är nämligen personifikationen av ”mannen som norm”, en kvarleva i ett Sverige som under 1900-talet gått från ”husmoderskontrakt” till ”jämställdhetskontrakt”. Gösta och hans fru Anita är i princip jämställda. I princip. I praktiken vill han förstås inte gärna ha henne nosandes i styrelserummet och hon tycker att han bara slabbar ner i köket när han ska hjälpa till. Men i princip så.

På något sätt blir det ändå främst Anita och hennes medsystrar som hamnar i fokus – till det mest läsvärda i Gösta och genusordningen hör material baserat på insamlade, verkliga kvinnominnen – och man kan förstås invända att det väl på många sätt är synd om Gösta också. Han är ju minst lika låst i sin position, där i det stora systemet. Vilken skuld har egentligen ”gemene Gösta” för tillståndet i världen?

En mängd kritik bemöter också Hirdman indirekt genom avsnitt om genus i förhållande till andra hierarkier som klass, etnicitet/ras, heteronorm och det nya stjärnbegreppet queer. Om queer tycker Yvonne Hirdman inget vidare (något som med hennes definitioner av inriktningen blir tämligen begripligt). Över huvud taget räds hon inte att framstå som näst intill allergisk mot flummig filosofi. I kapitlet ”Varför skurar kvinnor toaletter?” rör hon sig genom ett akademiskt hus där figurer ur olika discipliner ger sina svar på hennes vardagliga fråga. När hon kommer till filosofen tar han sats i ifrågasättandet av själva kvinnornas och toaletternas existens. Där vänder Hirdman i dörren.

Med eller utan ”Gösta” är Hirdmans styrka hennes konkretion, hennes förmåga att knyta ihop ”det stora” med ”det lilla”, storpolitiken med vardagslunken. Hon befinner sig nära människorna, i familjen, i kärlekskonflikterna, i potatisskalandet och toalettstädningen. Där behövs hon och där är hon ett utmärkt sällskap.

Similar Posts:

• Att förändra eller förändras
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• En ny giv?
• Augustprisvinnare
• Queer för nybörjare