Om jag låter raljerande så är det bara lite avsiktligt. Det bottnar förmodligen mest i en till avund gränsande beundran för dessa skribenter: flera av dem finns bland mina absoluta favoritförfattare. Dock har jag svårt att avgöra om Miroslav Penkov kommer sälla sig till den skaran – han har inte gjort det ännu, trots att novellerna i den här boken är oklanderliga exempel på genrens särdrag.

Penkovs avsikt är att skildra sitt hemland under olika historiska tidsperioder, men han gör det främst med utgångspunkt i nutiden. Till exempel låter han i en novell en far återge gamla legender från den ottomanska tiden för sin dotter, där de sitter i dagens Texas dit familjen utvandrat. Och i den första novellen, som jag för övrigt tycker mest om (den är jättefin!), är berättaren en äldre man som bor på ett ålderdomshem med sin fru. När han hittar brev från fruns gamla ungdomskärlek speglar den oglamorösa frihetskampen de berättar om hans egen familjs mindre smickrande historia.

Bulgarien var under 500 år en del av det ottomanska riket, men innan dess var det i sig självt en stormakt, och drömmarna om att åter bli det tycks svårsläckta. Penkov antyder också att kommunismen under en tid fick bli ett slags substitut för ett Stor-Bulgarien, när människor som tidigare kämpat mot turkisk och fascistisk överhöghet såg den kommunistiska kampen som ett sätt att fortsätta irritera just dessa fiender. Många av novellerna pekar på en slags konflikt mellan unga människor i dagens Bulgarien och deras föräldrar, där den äldre generationen är mer rotade i en tillbakablickande romantisk syn på det ”bulgariska”, medan de yngre orienterar sig mot väst och framför allt mot USA.

Problemet kanske är att jag inte blir särskilt intresserad av att veta mer om Bulgariens historia. Alla ovan nämnda författares verk har lett till att jag uppsökt uppslagsverk och kartböcker för att läsa mer, men så blir det inte här. Istället uppstår en viss mättnad: jag förstår inte karaktärernas egen känsla för hur betydelsefull deras historia och hemland är. Ibland känns dessutom skildringen av den äldre generationens nostalgi och sinnelag lite väl stereotyp; de är alla egensinniga, lite kufiga män som gärna råkar ut för en olycka och sedan ser för djupt i flaskan och försummar sina barn för resten av livet (och sticker in en lakonisk kommentar då och då när barnen försöker kommunicera). Som att se zigenare porträtteras i en film av Emir Kusturica: de blir mer typer än verkliga människor.

Å andra sidan är det här en bok som är oavbrutet lättläst och fängslande, språket flyter och novellerna var för sig är fina och tänkvärda. De innehåller mycket bra scener och bilder, ibland också samhällskritik – den hade dock gärna fått vara djupare och bränna till mer. En väldigt omskakande skildring är den där personerna i en av novellerna tvingas byta namn – från muslimska till mer kristna eftersom det för tillfället är de kristna som styr just den provinsen – och myndigheterna till och med låter täcka över de dödas namn på gravstenarna och ersätter dem med mer lämpliga. Fler sådana exempel hade kanske gjort att man känt mer förståelse för de individer som trots allt är utlämnade till myndigheters nycker och den politik som råkar vara gångbar just då.

Sammanfattningsvis tänker jag att jo, Penkov lyckas ju ändå med att få igenom sitt budskap om en äldre generation som sviker den yngre för att istället nostalgiskt blicka tillbaka mot ett för länge sedan försvunnet tillstånd av suveränitet. Det är en väldigt sorglig bild av ett samhälle, inte minst eftersom det är ett tillstånd landets invånare tyckas ha levt i i 700 år. Problemet är att Öster om väst trots det inte är en sorglig bok. Man bryr sig inte tillräckligt mycket om karaktärerna och det hemska tillåts inte bli tillräckligt hemskt. Kanske får det bli det i nästa bok, och då är det den som kommer få mig att på riktigt beundra också Miroslav Penkov.

Similar Posts:

• Representant för mänskligheten
• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• I Mittemellans Rike
• Mellanförskapets mästarinna
• Reflektioner om Europa och EU

Yiyun Lis (hon är amerikanska numer, därav det bakvända namnet) berättelser är små speglingar av allt det där stora, individuella öden i ett miljardmyller. Hon hälsar på hos de allra fattigaste – den gamla kvinnan som sitter på en trottoarkant, bestulen på allt hon äger, ensam i ett gigantiskt Kina som hyllar Folket så länge det jobbar ihop till Mercedesar – och de som tagit sig ut, blivit något, slagit sig ner i det förlovade landet i öster (från Beijing räknat). Överallt finns generationerna, fäder och mödrar och barn och barnbarn i alla åldrar – nödvändiga, livsviktiga i ett land där de allra flesta bara har ett enda barn att hänga upp hela sin framtid på, ett enda barn som måste leva upp till traditioner och förväntningar fastlagda i en värld som fanns nyss men inte existerar längre. Att traditionerna officiellt avskaffats gör ju inte saken enklare, de nya känns ju ofta väldigt bekanta. Motiveringarna byts ut, förtrycket består, det är inbyggt. Mao ersatte kejsaren, och det tacksamma folket hyllar honom som en gud trots miljoner döda – en ofelbar far visar ju kärlek med stränghet.

Pappa, om man växer upp i ett språk som man aldrig använder för att uttrycka sina känslor, blir det lättare att ta till sig ett annat språk och tala mer i det nya språket. Man blir en ny människa.

Gång på gång, som kunde hon inte komma ur traditionen själv, återkommer Li till samma scen som hon måste belysa ur varje tänkbar vinkel: föräldrarna och barnet, två generationer som talar olika språk, som plötsligt inte förstår varann längre trots att både nya och gamla traditioner hyllar den gemensamma insatsen. På 15-20 sidor fångar hon några livsöden i en evig stafett som plötsligt satt extra fart, som för dem till platser varken de eller deras regering trott att de skulle hamna och där de måste hitta bäst de kan. Gillade du till exempel Båten lär du älska detta. Men lite grann kan jag ändå tycka hon ibland blir så ivrig att variera sig att hon upprepar sig. Varför inte välja ut en av de där familjerna och gräva ner sig i dem i stället, ta en lite djupare titt, utforska både karaktärerna och samhället runt dem lite mer? Det är bra historier, hantverket kan hon ju, och även om här finns flera riktigt fullgångna noveller, perfekt avvägda mellan kolsvart humor och realistisk tragedi (pojken som föds som Mao-lookalike och växer upp som gudalik idol, men sedan kommer 90-talet…) finns här också flera som känns mer som romanskisser. Hon blottar trådar man kunde dra i och repa upp en hel historia om ett helt samhälle, men så rycker hon i bromsen innan vi hunnit göra mer än ana det.

Det sagt är Be för mig i tusen år en bok som är lätt att sluka och lätt att fastna i, och om den inte mättar riktigt fullt ut så är det mer att den ger mersmak än besvikelse. Det är ett stort land, ett gammalt land, mitt i en ännu större värld, och Lis karaktärer är ju bara människor; man kan inte kräva av en människa att hon gör revolution.

Similar Posts:

• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina
• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• I tystnaden
• Genvägar
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet

På måndag skriver Alice om tre bilderböcker. Som dagens ser vi den jättefina, stämningsfulla och vackra bilderboken Memmo och Mysen söker efter färger av Emma Virke. Det blir också uppdaterad saga i Lilla snälla varg av Nadia Shireen och lek-och rymmartema i Stora rymmardagen av Cannie Möller.

På onsdag skriver Anna C om en ungdomsbok – Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Eriksson Sandberg. Hon känner igen sig och tycker om de ärliga och intima sexscenerna, men saknar delvis tonåringens röst och tycker att språket är lite platt.

På torsdag skriver Emelie om Aase Bergs Liknöjd fauna, en uppmärksammad och prisbelönad diktsamling som Emelie inte riktigt hittar in i.

På lördag har vi en diger novellspecial för er som gillar kortprosa. Då skriver Emelie om Novellixs senaste fyra med Amanda Svensson, Helena Granströmer, Jens Lapidus och Wille Crafoord. Perfekt läsning på tunnelbanan! Camilla skriver om två Brevnoveller, riktiga veteraner i sammanhanget och Sinnenas brunn, en surrealistisk diktsamling av Nelly Kaplan där redan omslaget väcker lust, nyfikenhet och äckel. Björn har läst Alberto Méndez Blinda solrosor, berättelser om att förlora allt och glömmas bort i skuggan av spanska inbördeskriget, Antonio Tabucchis Tiden åldras fort, om de knaggliga uråldriga illa asfalterade vägar som är Europa samt Yiyun Lis Be för mig i tusen år. Anna C skriver om ett antal noveller från Astor förlag, som alla är skrivna av spanskspråkiga författare. Hon skriver också om en grafisk novell av Frida Ulvegren. Alice läser Selene Hellströms debut Våra händer, stickande, kliande. Det är korta noveller, ofta skrivna ur ett oväntat perspektiv, till exempel den unge förövarens vid en våldtäkt. Riktigt intressant, och lite obehagligt.

Detta och mer därtill händer hos oss på Dagensbok vecka 4.

God läsning önskar vi på redaktionen.

Similar Posts:

• Fyra noveller
• Nytt år på dagensbok.com
• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt

Foto: Randi Beach

Till USA kom hon för att studera immunologi, men hamnade i Iowa där en av USA:s mest kända författarutbildningar finns och där någon tidigt sa till henne: ”alla i den här staden skriver på en roman”. Yiyun Li började också skriva och upptäckte att det passade henne. Hon upptäckte som sagt också engelskan, och hennes böcker finns inte översatta till kinesiska. Förutom det rent personliga i att skriva på ett språk som hennes mamma inte förstår och den frihet det ger henne, så tror hon inte heller att landet Kina är redo för hennes böcker. Men de finns på engelska, och många kineser får säkert tag i dem ändå, via oauktoriserade översättningar. Li berättar också att när hon intervjuades för Time Asia, och texten innehöll ett utdrag ur hennes bok som kunde vara kontroversiellt, var sedan den sidan bortriven ur alla exemplar av tidningen som såldes i Kina. Ett bevis så gott som något på att dagens Kina, trots stora skillnader med det samhälle som Yiyun Li beskriver, fortfarande lider under ett bisarrt politisk styre.

De hemlösa är en roman som handlar om ett antal människor och händelser i en mindre stad i Kina i samband med en avrättning av en kontrarevolutionär ung kvinna. Den är baserad på en verklig händelse som Li läst om, där just en avrättning gav upphov till antikommunistiska tendenser i en stad. Li hittar ofta sina historier på det sättet, hon läser kinesiska tidningar på nätet och letar efter berättelser om enskilda människoöden som hon också kan använda för att säga något om samhället i stort. Sedan skriver hon, och hon växlar mellan noveller och romaner. Hennes första novellsamling, Be för mig i tusen år, har också nyligen kommit ut på svenska, och även den skildrar människoöden i Kina, men framför allt i nutid.

Det är helt skilda saker att skriva en roman och en novell säger hon, och beskriver romanskrivande som att köra bil i mörker: man vet var man kommer ifrån och vart man är på väg, men medan man kör så ser man bara det som för tillfället syns i strålkastarna, och upptäcker det som sker längs vägen. Novellskrivande är mer strukturerat. När man skriver en roman lever man också med sina karaktärer under en längre tid, och man följer så att säga deras öde till slutet, medan en person i en novell bara är någon man träffar under ett kort möte. Yiyun Li berättar att hon brukar se sina karaktärer ibland i människor på stan, och ”då blir jag alltid glad och tänker på hur det har gått för dem”.

Hennes egna förebilder är inte direkt helt okända: Det är författare som Tolstoj, Dostojevskij och Flaubert hon nämner som skrivande idoler. Måttet på att lyckas är ”att skriva en enda mening som man skulle kunna visa upp för Tolstoj eller Tjechov”. Hon beskriver det hon kallar för ”a Tolstoj moment”: när den ryske författaren i Krig och fred visar på vinterns ankomst inte i klartext utan genom en liten pojke som plötsligt fryser och stoppar ner sina händer i fickorna – en vinter som sedan visar sig avgörande för utgången i kriget mellan Frankrike och Ryssland. Om hon själv har lyckats med det vill hon inte riktigt svara på, men nämner ett stycke som hon ser som ett försök i De hemlösa: vid ett torgmöte står en liten pojke i skuggan av den stora Maos staty – men han fryser och flyttar sig ut i solen. Onekligen en detalj som man vid de flesta läsningar missar, men som kan ses som en symbol för hela det i boken skildrade upprorets kärna.

Similar Posts:

• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• I Mittemellans Rike
• Staten knådar medborgarna
• På luffen i Kina

De hemlösa skildrar ett antal personer och händelser i en mellanstor kinesisk stad. Det är 1979 och historien står lite och stampar: Mao är död och kulturrevolutionen är över, men kommunistpartiet styr fortfarande med järnhand. I Beijing pågår dock en maktstrid där mer demokratiskt sinnade partimedlemmar försöker öka sitt inflytande. I Lerstaden, där boken utspelar sig, ska i bokens inledande del den kontrarevolutionära kvinnan Gu Shan avrättas offentligt. Hennes död bidrar till att motståndet rör på sig även här, och människorna i staden prövar försiktigt hur det är att ha en åsikt – kan jag tycka något annat än vad partiet säger, kan jag möjligen vara en annan än den folk tror jag är?

Yiyun Li skildrar ett tiotal personers vardag och tillvaro runt dessa händelser, bland annat den dödsdömda kvinnans föräldrar, en av hennes gamla skolkamrater som numera är offentlig uppläsare av partinyheter i radion, ett gammalt par som lever på att städa gatorna, en ung vanställd flicka, och en pojke som ses som paria av samhället och möjligtvis inte är helt frisk. Deras öden binds ihop på olika sätt, ibland i bokens nutid, ibland visar sig kopplingarna finnas längre bak i tiden. Li är fantastisk på att avslöja lager efter lager i sina karaktärer, och ingen av dem tillåts vara enkelspårig, god eller ond.

Bland de mest intressanta karaktärerna finns Gu Shans far, en lärare som en gång i tiden varit högt uppsatt universitetsprofessor – men det var före revolutionen, och efteråt blev han degraderad till småskolan. Han har hela sitt liv försökt anpassa sig, men också lära sin dotter att inte tro på det myndigheterna säger, eller några andra auktoriteter för den delen. Trots det tvingas han se henne bli först blint partitrogen, därefter fängslad för sin antirevolutionära tro. Han har försökt ge sina elever i alla åldrar tillgång till språk och bildning, men blir på äldre dar alltmer tveksam till vad som varit meningen med alltihop. Hur tjänar en människa i ett förtryckande samhälle på att kunna se förtrycket? Är det inte bättre att leva okunnig?

En annan historia som förtrollar i bokens centrum är kärlekshistorien mellan den utstötta Bashi och den vanställda Nini. Båda är de vana vid omgivningens spe och hån, Bashi som sysslolös bråkmakare och intrigant som lever på ett arv, Nini som ett slags oavlönad piga hos sina föräldrar där hon får skulden för den otur som drabbat dem sedan hon föddes. Som läsare tycker man initialt väldigt illa om Bashi, som är slug och beräknande i många situationer, men som också hyser en nyfikenhet och ett slags frimodighet som är ovanlig i hans omgivning. Men när han möter Nini ser man att han har också andra sidor, och hon möter hos honom någon som inte dömer vid första ögonkastet, som inte är fast i gammal vidskeplighet eller ny ”samhället-framför-allt”-anda där handikappade människor ses ner på. De är båda överlevare i en förvånansvärt ogin värld, där människor betraktar varandra med misstänksamhet och missunnsamhet.

Att det går mer eller mindre dåligt för alla i den här boken, det kan man säga utan att förstöra läsningen. Boken skildrar inte en saga som har ett lyckligt slut, den visar på ett tillstånd i ett land där en sådan spänning råder att minsta ord eller vägval kan leda till förkastelse. Ingen är lycklig här, man har på sin höjd ögonblick av glädje att se tillbaka på. På Kulturhusets Internationella författarscen berättade Yiyun Li själv om hur hon såg på det faktum att det finns så lite hopp i boken. Hon sa att hon höll med om att historien är dyster, men att hon ser att det finns hopp i enskilda karaktärer. Jag tror också att det är så man får se det – De hemlösa ger ingen vacker bild av Kina eller av samhället och människorna i det i stort, men det är en vacker bild av enskilda karaktärer, och av vissa av deras handlingar.

Läs en rapport från Yiyun Lis besök på Internationell författarscen.

Similar Posts:

• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• I Mittemellans Rike
• På luffen i Kina
• Silence non-stop
• Storslagna eländeshistorier