… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

Denna tragiska berättelse om mannen som hittar sitt jag men slarvar bort det och sedan fortsätter sitt meningslösa sökande är på något sätt en urscen i Willy Kyrklunds författarskap. Den säger något om hans tragiska syn på människan och hans misstro gentemot hennes möjligheter men också något om hans bild av henne som obetydlig. Mannen på stranden är bara en av de många ”meningslösa” figurerna i Kyrklunds berättelser. Redan i sin genombrottsroman Solange från 1951 skildrade han en alldeles vardaglig flicka och hennes fåfänga drömmar som gjorde att hon försummade sitt arbete. Solange längtar efter att vara bra på något, att resa långt bort och att finna den stora kärleken men berättelsen slutar med att hon misslyckas med allt och går och dränker sig i ett kärr. Ett annat exempel hittar vi i Polyfem förvandlad där själva huvudpersonen är den cyklop som Odysseus gjorde blind. Berättelsen äger rum efter Odysseus besök och Polyfemos vankar av och an på sin ö, kramandes ett klippblock, väntandes på Ingen (Odysseus kallade sig så). Tillslut förvandlas Polyfemos själv till ett klippblock, ensam och bitter. I ElpÑ‘nor från 1986 återträffas ytterliggare en av dess ”meningslösa” figurer. Den handlar om en yngling i Odyssén som bara nämns vid två tillfällen. Vid det ena trillar han ner från ett tak och slår ihjäl sig. Vid det andra träffar han Odysseus i dödsriket men vänder, till skillnad från de andra själarna, ryggen åt hjälten. Om denne obetydlige och utstötte soldat skriver Kyrklund en hel bok.

Denna upprorsanda och ovilja att anpassa sig till det gängse går även igen på andra sätt i Kyrklunds författarskap. Inte minst i stilen som kan beskrivas som ett växelspel mellan skönsång och skrik. Magnus Florin har apropå detta påpekat att det finns en notorisk misstro gentemot illusionen i hans sätt att skriva. Ständigt bryts stilarna mot varandra: mitt i en historia avbryter sig plötsligt berättaren och byter ämne, en saga förvandlas till en matematisk formel och ett filosofiskt resonemang övergår plötsligt till att bli ett modernistiskt formexperiment. I min personliga favoritbok Till Tabbas från 1959 varvar Kyrklund en reseberättelse med dikt och litteraturanalys, samt rena sagopartier och reflektioner kring Gud. Här kan också Den rätta känslan (1974) och Om godheten (1988) nämnas med sina filosofiska anslag och där texten plötsligt exploderar och förvandlas till poesi och berättelser med allegoriska förtecken.

Ett vanligt, ganska missbrukat citat från Kyrklund kommer från Mästaren Ma (1953) och lyder ”Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar”. Detta har setts som ett författarskapets motto och har bland annat föranlett Pär Wästberg att kalla honom för ”en renodlat existentiell författare”. Visserligen ligger det väl något i det: Kyrklund har själv sagt att han inte är intresserad av människor utan människans villkor och att hans karaktärer därför är ”streckgubbar”, och illustrationer av teser. Han har också i sitt typiskt pessimistiska tonfall uttryckt sin avsky för individuella problem:

Man kan inte i längden intressera sig så intensivt för att dra på sig strumporna om morgonen, bara på den grund att det är ens egna personliga strumpor det gäller och ens egna fötter till åtskillnad från alla andra miljoner strumpor som i denna morgon träs på andra fötter.

Detta bör nog dock tas med en nypa salt. För Kyrklunds är inte i första hand filosof (vore han det vore han bortglömd) utan konstnär. Själv är mina starkaste minnen från hans böcker de rent sinnliga: hur han beskriver en te-paus i solnedgången under en persisk ökenfärd eller hur Solange som barn dansar till kyrkklockan, hur han skildrar kärleken mellan en missbildad och hans sköterska eller beskriver arkitekturen i mellanöstern (som ”öppnar sig inåt”). Därför gör man bäst i att inte lyssna till Kyrklund när han är som mest pessimistisk. För i hans författarskap kontrasteras alltid tanken mot det rena varat och däri ryms en glädje över det vardagligt banala och dess små men intensiva ljusglimtar.

Nu är han alltså död, denne stora författare, efter 88 levnadsår varav minst femtio som rökare. Att han ska bli bortglömd finns det ingen risk för: Jonas Thente utnämnde honom nyligen till vår bästa författare någonsin och Stig Larsson skrev en gång att ens språk förvandlas till slem i jämförelse med Kyrklunds (det är för övrigt sant. Den här texten var svår att skriva). Men risken finns ändå att kommande generationer upplever Kyrklund som svårgenomtränglig. Inte bara för det faktum att hans stil emellanåt känns blytung utan främst på grund av hans ämnesval. Kyrklund är nämligen så långt ifrån den postmoderna prosan som man kan komma: han diskuterar gud med stort g och ämnen som godhet och frälsningen. Stilen är gammaldags och språket så koncentrerat att man emellanåt får huvudvärk. Dessutom dryper hans texter av logisk positivism (om än med ett skeptiskt tonfall) och hans syn på människan är ofta rent darwinistisk. Det finns därför en viss risk att Kyrklund betraktas som mera otidsenlig än vad han var om man bara betonar det existentiella och djupsinniga i hans författarskap.

Den som är nyfiken på Kyrklund gör därför bäst i att börja med Solange – som inte för inte är hans mest älskade bok. Det är författaren från hans allra charmigaste sida: prosan är musikalisk och lättflytande – utan att för den skull bli lättviktig – och stilexperimentet som sedan blev författarens signum anas i bakgrunden. I mångt och mycket påminner den om en annan liten pärla i svensk litteraturhistoria: Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg. Inte bara i likheten mellan huvudpersonerna (en ung människa på väg in i vuxenlivet) eller landskapets och färgernas betydelse utan även i sin skickliga balansgång mellan lycka och vemod. Vad som dock skiljer böckerna åt är att Kyrklund berättar om en fullkomligt vanlig människas ganska banala tankar och inte någon blivande författares skarpa iakttagelser om människan. Det ger boken en slags litenhet som känns mycket tilltalande idag.

Similar Posts:

• Längtan efter livet
• Snart i vår svenska kanon
• Nästan som mästaren
• Akilles 2003
• Ingen kanonidé

Alltså, i grund och botten pekar den på ett väldigt viktigt problem: med allt mindre litteraturundervisning i skolorna – hur får man ungarna att läsa? Tydligen genom att sätta Strindberg och Heidenstam i händerna på dem, enligt folkpartiet. Den förutsägbara (och inte helt felaktiga) reaktionen är förstås att det, om man ska införa en svensk litteraturkanon, blir en sjuhelsikes massa döda vita män. Herr varulvsögonbryn Leijonborg såg ett klaver och satte båda fötterna rejält i det:

Men vi har ju våra duktiga invandrarförfattare också, Theodor Kallifatides tycker jag definitivt skulle platsa.

Att Kallifatides efter 40 år i Sverige och en sjuhelvetes massa böcker på svenska fortfarande räknas i första hand som ”invandrarförfattare” är ju… jaja. Det har sagts mycket om det redan. Givetvis var nu pressen på folkpartiet att visa att de inte alls är inskränkta. Man hör liksom hur snacket går på kansliet: ”Fort! Fort! Kom på en duktig invandrare till!” Och mycket riktigt, några dagar senare skriver Cecilia Wikström i DN:

Definitivt hör också Edith Södergran, född i St Petersburg och död i Karelen till de författare som kan komma att finnas med i den svenska litteraturkanonen.

Att Södergran efter att ha varit död i snart 85 år fortfarande räknas i första hand som… jag menar, hon var finlandssvenska; svenska var hennes modersmål. I generationer tillbaka. Och rätta mig gärna om jag har fel, men bodde hon ens någonsin i Sverige? Och om nu Södergran ska kvoteras in först nu, hur länge måste Tove Jansson och Willy Kyrklund vänta?

I grund och botten pekar väl alltihop på ett tänk som minst lika problematiskt som bristen på kvinnor och invandrare i listan: oavsett hudfärg eller könsorgan ska det vara gamla erkända författare. Södergran, OK, men Anyuru (och för den delen även alla duktiga… eh… vad nu motsatsen till ”invandrarförfattare” är… som faktiskt skriver om dagens samhälle) får vänta till någonstans runt 2075. Litteraturen ska inte leva, den ska huggas i sten och bevaras och det ska stå dörrvakter utanför finrummen.

Och frågan är om inte hela debatten har tappat bort grundtanken, att få folk att bli läsare. Nog är det viktigt att läsa klassiker, men varför börja där? Varför kan inte folk få börja med något de kan känna igen sig i och sedan röra sig vidare mot Almqvist, Martinson, Martinson och gänget? Varför inte skapa ett naturligt sätt att läsa snarare än att tvinga på ungarna ett Sverige som inte längre finns?

(Sen har vi ju också frågan om varför skolbarn i första hand ska läsa svenska klassiker och inte, säg, Dostojevskij eller Austen i översättning. Men det här skulle bara bli en kort kvällstanke, så vi skippar det tills vidare. Debatten lär hur som helst fortsätta ett tag till på kultursidorna. Men ett tips till fp om ni behöver fler invandrarförfattare: Jan Guillou är hälften fransk och hälften norsk!)

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Och kvinnorna?
• The Book of Love (is long and boring)
• Biografi om en bokälskare

Enligt typiskt Kyrklundmanér är historien till sitt omfång inte speciellt omfattande, men trots detta får vi under knappt 130 sidor vara med om ett helt livsöde. Orden "vara med om" stämmer i detta fall speciellt väl in; istället för att följa huvudkaraktärens liv utifrån ett distanserat betraktarperspektiv, vilket ofta är fallet, är vi ett med Solange. Vi ser det hon ser, känner vad hon känner och har precis som hon själv ingen aning om hur det ska gå sedan.

Men här slutar också det typiskt Kyrklundska; "Solange" tillhör hans första berättelser och som vanligt uttrycker han det bäst själv:

När jag lyckades få ihop den här lilla berättelsen som heter Solange, blev ju Bonniers mycket glada och de tänkte att nu har här fötts en berättare. Det är ju fruktansvärt att besvika dem på detta sätt, för att det visade ju sig att jag inte hade de förutsättningarna; istället för att det skulle bli alltmer av berättande och allt behagligare, så blev det allt tunnare och torrare. Men ändå så tycker jag nog att de här broschyrerna som jag har kommit ut med visar en någorlunda konsekvent linje i utvecklingen. (ur en intervju i 90TAL nr 1, 1990)

Det är en sällsam liten historia, och som så många andra mästerverk ligger det en skarp kontrast i grunden; kontrasten mellan dröm och verklighet. Mellan att leva och att överleva.

Solanges tillvaro kretsar kring en längtan efter livet. Hon vill vara fri, dansa, leva. För Hugo däremot finns inget liv. Det finns en verklighet, och en förmåga att överleva. Och i valet mellan att leva och att överleva är det endast en självmördare som väljer att leva, det är hans starka åsikt. Hugo är en överlevare.

Stockholm någon gång i mitten av förra seklet. "Om livet är en dröm, vad är då staden om icke en verklighet?" frågar sig Solange. Hon älskar inte sin stad, med dess murar och väggar av sten och dess gråa fasader, en alldeles för hård verklighet.

Drömmen är mjukare, rörelserna i drömmen är följsamma och de ackompanjeras av musik. Redan som mycket liten är det dansen som betyder något för Solange. Men trots att hon gång på gång får höra att hon är omusikalisk, att hon inte kan hålla takten, fortsätter Solange att dansa, i sin egen takt – och med Willy Kyrklunds glasklara metaforik en takt som är omöjlig att följa med i för den som inte äger hennes livslust. Hugo gör det till en början, han har Solange att tacka för mycket; hon ger honom kraft att drömma glömda drömmar, hon försöker få honom att brinna. Sedan tar förnuftet överhanden, och Hugo tappar takten.

Willy Kyrklunds i det närmaste minimalistiska prosa – stundtals abstrakt svävande men alltid lika vacker – ger berättelsen en vitalitet som är lika gripande aktuell trots att det har gått ett halvt århundrade sedan den skrevs. Kanske beror det främst på Solange, som i sin strävan efter frigörelse är en kvinna före sin tid. Inte vill hon gifta sig, det är Hugo som bestämmer att det är förnuftigast så. Hon slutar sitt arbete när deras son föds, men hon står inte och skvallrar i snabbköpet som de andra hemmafruarna; hon har inte maten klar när Hugo kommer hem från jobbet. Istället dansar och drömmer hon, och låser in sig på toaletten och läser poesi. Hugo läser bara tidningen. Det gör aldrig Solange.

Till sist får hon nog av sin makes "fruktansvärda självstympning i förnuftets namn". Hon har sin verklighet, men den räcker inte på långa vägar. Och när hon äntligen ger efter för all sin längtan är det Hugo som blir lämnad kvar.

Willy Kyrklund har alltid utgett sig för att undersöka människans villkor, inte människan i sig. I essäsamlingen "Skeptikerns dilemma: Texter om Willy Kyrklunds författarskap" sammanfattar Peter Luthersson dessa människans villkor, enkelt och anspråkslöst: "Innan vi finns, finns vi inte. Så finns vi. Och sedan finns vi inte mer."

Samma kalla villkor som gäller oss alla gäller alltså också för Solange. När hon hindras från att leva slutar hennes liv.

Och Hugo är den som överlever.

Similar Posts:

• Kyrklunds pessimism bör tas med en nypa salt
• Snart i vår svenska kanon
• Nästan som mästaren
• Akilles 2003
• Ingen kanonidé

Dikterna i Det är bara gudarna som är nya utspelar sig i ett samtida Sverige, i betongen, på gatorna, bland invandrare, klottrare, hip hop-lyssnare och andra homeriska (eller anyuriska) hjältar. Diktjaget är till största del en betraktare, som blickar tillbaka på händelser som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Anyuru skriver i en stilistisk tradition som grundades av Walt Whitman, Amerikas främste diktare vid sidan av Emily Dickinson, fördes vidare av beatgenerationen och vars mest uppmärksammade svenske förvaltare är Bob Hansson. I jämförelse med Hanssons är Anyuru i mitt tycke mörkare, mer nyanserad, djupare, kort sagt bättre. Det är inte ofta vi får läsa en debutant med sådan stilistisk potential som Anyuru.

Tyvärr lyckas det inte helt och hållet för Anyuru. Metaforerna blir ibland krystade och de historier som döljer sig i dikterna engagerar inte alltid läsaren. Problemet är kanske att Det är bara gudarna som är nya känns lite för samtida, både i tematik och stil.

Similar Posts:

• Åttital
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Ingen kanonidé
• Den fängslades erfarenheter

För de som älskar stor litteratur är situationen svår, eftersom de borde skämmas när de läser Shakespeare. Jag är trots allt övertygad om att det även i framtiden kommer att finnas människor som läser skönlitteratur som litteratur, och när dessa människor väljer ett prosaverk skrivet på svenska under 1900-talet så kommer det, tror jag, att vara Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad. Kyrklunds författarskap har potential att uppgå i den svenska kanon inom några generationer, tillsammans med ytterligare ett fåtal av våra 1900-talsförfattare.

Polyfem förvandlad publicerades för första gången 1964 och möttes med en entusiastisk förvirring av den svenska kritikerkåren. Språket ansågs vara vackert, men vad handlade boken om? Frågan har förblivit obesvarad i snart 40 år, trots en rad seriösa försök. Inte ens Olle Widhe lyckas i sin lic-uppsats från förra året knäcka denna hermetiskt slutna nöt som kallas Polyfem förvandlad. Inte heller denna recension vill utge sig för att komma med en tillfredställande tolkning.

Polyfem förvandlad utger sig för att vara en roman, men det vi möter är knappast vad vi är vana vid när vi läser romaner. Boken innehåller 14 onumrerade och tillsynes helt osammanhängande stycken. I det första stycket sitter Polyfemos, cyklopen från Odysséen och Ovidius Metamorfoser, på en klippa och väntar på att Odysseus ska komma tillbaka. I stycke två berättar en kvinna om lidandet; hon är ytterst kompetent att yttra sig i detta ämne då hon själv aldrig har upplevt något lidande. Och så fortsätter det. I korta och nästan smärtsamt vackra stycken, som utspelar sig i orienten, Grekland och en rad andra platser, möts så många röster att vi snart tappar bort berättaren.

Polyfem förvandlad är en intertextuell ekokammare, en citatväv driven in absurdum. Och trots att det är en svår text vi möter, så är den ändå hela tiden underhållande, nästan lekfull. Detta är en bok att läsa om och om igen och om man vill läsa en bok som även våra barnbarns barn kommer att älska, så ska man läsa Polyfem förvandlad.

Similar Posts:

• Kyrklunds pessimism bör tas med en nypa salt
• Allt på ett kort
• Längtan efter livet
• Vin, Kvinnor och Gud
• Akilles 2003

I ”Öppna ögon” driver en kvinna omkring i staden Amman. Hon befinner sig i staden därför att den man hon älskar bor där. Gång på gång har hon skjutit upp sin hemresa i väntan på att mannen ska fria till henne. Till sin besvikelse har hon upptäckt att deras förälskelse bara var tillfällig. Hon är förvirrad. ”Vem är jag?”, tycks hon fråga sig, kanske utan att veta om det. Upplösningen på novellen är fenomenal.

Samlingens kanske bästa text, ”Hekates ormar”, utspelar sig på en grekisk ö där en elvaårig pojke befinner sig på semester med sin familj. Under en utflykt kommer han bort från sin familj och går vilse i en skog. Palms skildring av pojkens möte med någonting för honom okänt och hans möte med sig själv (?), i vilket titelns mytologiska gestalt figurerar, är fullkomligt lysande. Denna text når en intensitet som känns som den kvalmiga värme karaktärerna befinner sig i. Av någon underlig anledning läser jag de sista raderna med andan i halsen:

De lämnade ön samma dag. Förutom att han var litet tystare än vanligt under ett par dagar så var han sig precis lik, tyckte föräldrarna, som hela tiden måste röra vid det mirakel som var han. Systrarna däremot visste att han var förändrad.

Det går inte att förklara vad som gör dessa rader så speciella. Jag kan bara uppmana alla att läsa novellen, ja hela samlingen.

När jag läser Palms noveller kan jag inte låta bli att se mästaren Willy Kyrklund som en viktig föregångare, inte bara i valet av motiv och tematik och i viss mån allusioner, men fram för allt i stilen. Precis som Kyrklund tycks Palm eftersträva en komprimerad prosa, en täthet i texterna som nästan går att ta på.

I sina bästa stunder är Anna-Karin Palm också en lika mästerlig novellist som Kyrklund, vilket är det bästa betyg man kan få som prosaförfattare.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Mystik som litterär konstruktion
• Frisinnat feministiska noveller
• Skuggorna växer i skymningen
• Så mycket mer än sagotant