Språkets ögonblick kom
först utan viljan
att förändra
mitt i en vild och segrande
förlust

En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och döden. Allt ryms där, i de korta dikterna, i enkla grässtrån, i solregnet. Det är så hon sätter ord på de där flyktiga, evighetslånga stunderna, då vi förstår alltihop utan att förstå hur.

När jag först såg boken i vårkatalogen uppfattade jag titeln just på det där motsägelsefulla sättet: en eld i varje grässtrå. Jag läste det metaforiskt, symboliskt – inte bokstavligt. Men Lina Ulmajas omslag gestaltar perfekt hur enkelt och genialiskt det är. En bakgrund av sensommargult, oslaget gräs. En mjuk, heltäckande, yvig matta av torrt, gult gräs, böljande som en eld.

Naturen kommer till liv i form av morgonljuset, i blickstilla träd, i hjortronblad och knastrande frön – men lika levande och livgivande för den mänskliga miljön är språket i sig, genom litteraturen. Här kommer Marguerite Duras, Simone Weil, Tomas Tranströmer, René Chars, William Blake. Och ännu fler som inte namnges förrän i de avslutande noterna. De sätter Thorells dikter i dialog med en vidare poetisk kontext.

          Det är sant
skriver Marguerite Duras
          livets oskuld finns
och också
          Det är den storartade alldagligheten hos skogen

Men kontexten är vidare än så, de litterära tungviktarna får sällskap av flera sagokaraktärer.

Som Tummelisa          i tunnlar av ord
Padda      Sork      och herr Mullvad
genom alla förvandlingarna

Trots det okonstlade språket är dikterna inte alldeles enkla att ta till sig. De kan bitvis kännas mer som hemlighetsfull kod än utsträckta armar som drar mig in i deras värld. Men jag fortsätter ändå att vara nyfiken och återkommer igen och igen. Och, även när det känns som att jag står mer bredvid och på avstånd, så är det hela tiden vackert.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Lugnande landskap
• Min uppgörelse med Duras
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Dikter som kött och frukt

Det här är första gången jag på allvar läser Rainer Maria Rilke. Den modernistiske poeten har varit död i 95 år. Men trots att många av hans dikter är ännu äldre är språket friskt. Det är uppmanande och får mig att sitta rak i ryggen och läsa spänt uppmärksamt.
En av Rilkes mest berömda dikter handlar om en panter på djurparken i Paris.

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Stäbe, Stäbe, Stäbe. Stänger, stänger, stänger. Hur länge kan en levande varelse vandra fram och tillbaka längs med inlåsande gallerstänger innan dessa stänger inte längre är synliga för ögat och ändå det enda som ögat registrerar?

Rilke lär ha sagt att ”poesi är inte, som folk tror, enbart känslor (de kommer tids nog). Poesi är erfarenhet.” Han blev berömd för sina så kallade sakdikter, poesi kretsande kring faktiska ting såsom ett djur, en blomma eller en byggnad.

En period arbetade Rilke som assistent åt skulptören Auguste Rodin i Paris. Det sägs att Rodin lärde Rilke konsten att iaktta, att observera. Det var detta aktiva seende som Rilke omvandlade till poesi, under en fas av sitt skapande liv.

Rilke har tolkats till svenska förut. Men det är inget jag läst och kan jämföra med. Detta blir alltså en recension helt utifrån föreliggande volyms inre företräden.

Poeten Malte Persson står här för såväl urval som tolkning. Ett slags ”greatest hits” plus personliga favoriter har utgjort de vägledande kriterierna, förklarar han i ett efterord. Sakdikterna, där Pantern är en, får gott om plats. Men även några exempel från andra skaparfaser finns med.

Ett 60-tal kortare dikter presenteras, dels på originalspråket och dels i Malte Perssons tolkning på svenska. Ett utmärkt och generöst upplägg tycker jag, som läst tyska i fem år men alltför sällan använt mig av språket.

Dess gång längs gallret har gjort blickens glans
så trött, att inget ditin längre tränger.
Det tycks den som om tusen stänger fanns
och ingen värld alls bortom tusen stänger.

Vilda djur borde inte hållas inlåsta. Svenska och tyska är två närbesläktade språk. Det slår mig hur vissa meningar och vissa strofer kan direktöversättas med bibehållen rytm och nära nog ordföljd. Ett exempel: ”Der blinde Mann, der auf der Brücke steht” blir på svenska ”Den blinde mannen där på bron som står”. Men påtagliga skillnader föreligger också som kräver tolkning snarare än ren översättning – såklart. I Malte Persson har jag en god vägvisare in i Rilkes värld. För den som lärt sig lite tyska är det härligt att läsa originalet högt. Tyska är ett vackert språk, inte minst vad gäller che-ljud långt fram under tungan, låt ingen tvinga på dig en annan åsikt!

Modernistisk poesi är dock krävande, tycker jag. Det finns all anledning att försöka läsa och uppleva texten omedelbart och ohämmat det vill säga med vidöppet sinne. Håll dessutom alla kunskaper tillgängliga, för det är först då som Rilkes dikter kan ge något tillbaka. Gång på gång får jag googla eller leta i hyllorna: hur ser ängeln med soluret ut som pryder fasaden på katedralen i Chartres? Hur var det nu William Blake skaldade om tigern? Och finns det några kopplingar mellan formuleringarna i dikten Bollen och Lars Gustafssons lyriska skildringar i Tennisspelarna?

Similar Posts:

• En besserwissers bättre vitsar
• Rymden som språkverkstad
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Ny författarblogg
• Blick på det blinda

Två av Patti Smiths favoritpoeter är Arthur Rimbaud och William Blake. Detta kan man upptäcka i hennes musiktexter, men också i denna diktsamling och dess originaltitel Auguries of Innocence, som man får anta är hämtad från Blakes berömda dikt.

Arthur Rimbaud fann hon redan i sin ungdom när hon snattade ett exemplar av hans diktsamling Illuminations. Hon har rest till staden Charleville i norra Frankrike där han föddes 1854. Och här läser Patti Smith ur dikten om Rimbaud, som finns med i samlingen Oskuldens tecken, det är ett avsnitt ur Dream of life från 2007, dokumentärfilmen, som handlar om hennes liv. Genom att lyssna till hennes egen intensiva röst, kan man förstå hur mycket Rimbaud betytt för henne.

En annan poet, som betytt mycket är alltså William Blake. 2007 redigerade hon en samling med dikter av honom och skrev en introduktion (Vintage Books). Mycket stort intresse med andra ord. Detta märks också i hennes musiktexter, men alltså även i hennes dikter. Även om jag inte alls är förtrogen med Blakes poesi, (kanske gör det denna diktsamling ibland alltför svårbegriplig för mig) kan jag ana hans påverkan i hennes civilisationskritik och i hennes visionära, gåtfulla och vackra dikter med religiösa inslag, som till exempel i dikten Fenomenico:

Sfärernas musik visste inte vad den sjöng.
Kärlekens låga stiger fortare än offrets.
Lågan brinner sakta och kroppen som slukas bevarar sin form,
en hopsjunken liten gestalt som avklädd och blottad
ljudar orden: ”Jesus, Jesus”.

Hon höjde blicken, inte sina fjättrade händer.
Offret på korset samklingade med hennes.
Från himlens valv hängde hennes fana intakt.

Dikternas innehåll är mångfasetterat. Förutom de religiösa inslagen innehåller de bland annat samhällskritik, upprättelse av de fattiga och svaga, protester mot kriget i Irak, en framvällande prosadikt utan skiljetecken om barnens lidande (se textutdraget), vad som verkar vara djupt personliga minnen, upplevelser av åldrande och att livet går in i sin sista period. Men det handlar också om förlust och sorg – här med en dikt i sin helhet, som enligt min åsikt är samlingens bästa:

Vildmark

Skriker djuren som människor
när deras älskade faller
infångad nedsläpad
i flodens blå åder

Klagar honan
som den lidande vargen
står liljorna vakt vid ungen
plundrad på ull och hud

Gråter djur som människor
som jag när jag förlorat dig
ylade föll
hopkrupen i en boll

Det är så här
vi anträder isiga fält
tomhänta och utan skor
knappt mänskliga alls

Hanterar en vildmark
vi ännu inte sett
det är här tiden stannar
när den runnit oss förbi

Patti Smith är en poet som verkar vara mycket beläst och delvis djupt påverkad av andra författare. Hon strösslar sina dikter med författarcitat och författarnamn men även namn på någon konstnär och fotograf dyker upp. Jag kan tänka mig att en så passionerat skapande person som hon, har mängder av dikter ”i byrålådan”, som om de inte tonsätts, förhoppningsvis kan utkomma i ytterligare diktsamlingar. För denna samling är ju redan fem år gammal.

Similar Posts:

• Poesi på världspoesidagen
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Dikter om dikter om dikter
• Hur man fångar en inlåst panter
• Dikter som solregn

Upplöst och knivskarp på samma gång, så är dikterna i Det pågående livet. Det är berättande poesi Mark Strand skriver, men inte riktigt så traditionell som till exempel Louis Simpsons, eller svenske Magnus Carlbrings dikter. Den berättande poesin vill i komprimerad form säga något större om livets berättelse. Strands dikter är metadikter och beskriver allt som oftast sin egen tillblivelse. De börjar i verkligheten med en gestalt som berättar om sig själv, på ett till synes verklighetsförankrat sätt. Men så övergår dikten till att exempelvis bli en dröm. En dröm som sedan skrivs ned och blir dikt sprungen ur verkligheten.

Det är en enkel, trofast men oerhört raffinerad poesi Strand skriver. Vore han en schackspelare skulle mängden förutsedda drag uppgå inte till alléer, utan till skogar. Så skrivs dikter in i dikter och diktjaget för samtal med författare som Jorge Luis Borges om andra författares översättare ändå tills diktjaget öppnar ögonen och gör slut på dikten genom att se att Borges var, ”liksom texten han dragits in i, borta”.

Ja, gillar du Borges så gillar du Strand. Det krävs en hel del litteraturhistorisk bildning för att uppfatta de dolda labyrintlekar som Strand ägnar sig åt. Den genomgående tonen är ändå så pass stark att den går att gå genom den förtrollade skogen på månljusgatan, utan att låta sig förvillas.

Men visst finns det förföriska kvinnor som lockar med metaforiska blomsterblad. Det är inte dem Strand samtalar med i första hand, det är Cervantes, Wordsworth, Blake och Tjechov med flera. Läsaren benämns också förstås som han.

Innan översättaren översätts till fiktion eller intet, vill jag säga att det är Stewe Claeson som skrivit de av Strand redan skrivna bladen. Det måste ha varit ett svårt, men roligt jobb att översätta dikter som ”Översättning” och just det, handlar om översättning. Bra gjort, Claeson!

Similar Posts:

• Smäller till då och då
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter som solregn
• Bara dikter, men vilka dikter
• Patti the poetess