Amerikanerna talar om ”Vietnamnkriget”, vietnameserna om ”det amerikanska kriget”. I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.

Em är en berättelse om Vietnam. En berättelse om landet, historien och diasporan. En berättelse om de som växte upp under kriget, och om de som blev ett resultat av det. Det är en berättelse om mänsklighet, och alla de hemskheter som mänskligheten kan göra. Och en berättelse om kärlek.

- Civila?
- Ja.
- Gamlingar?
- Ja.
- Kvinnor?
- Ja, kvinnor.
- Spädbarn?
- Spädbarn.

Kim Thúy återvänder till Vietnam och bjuder på en fragmentarisk och vindlande historieskrivning. Genom korta betraktelser, historiska nedslag och något som mer liknar Wikipedia-artiklar får vi lära känna personer och människoöden. Trots att boken är tunn och orden är få hinner vi stifta bekantskap med många personer. De som blev skjutna på, och de som sköt.

Varje ord innehåller en sån tyngd att jag måste stanna till, pausa, och andas innan jag fortsätter.

Förvisso dödar kulor, men det kan åtrå också göra.

Vi får följa med till en verklighet där nöden inte har någon lag, där kärleken inte vet några gränser och där gatubarnen lär sig engelska på en parkbänk.

Sällan önskar jag så mycket att jag kunde franska som när jag läser något av Kim Thúy. Språket i de svenska översättningarna är fantastiskt, hur magiskt är det då inte på originalspråket?

Trots att mycket till sin början ter sig lösryckt och enbart bjuder på fragment av en berättelse väver Thúy på ett magiskt sätt ihop den smärtsamma berättelsen. En berättelse som reser över havet, flyger långt bort. En berättelse som utmynnar i en vietnamesisk diaspora, som med nagellackets hjälp befäster sin plats i världen.

Similar Posts:

• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Våld, sorg och skönhet
• Flödande vaggvisa
• Ett amerikanskt århundrade

Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en nagelsalong – aldrig kommer att kunna läsa. Hon är analfabet.

Han läser Roland Barthes Sorgedagbok, boken Barthes skrev på varje dag året efter sin mors död. Han vill skriva till sin mor. Mormodern Lan har gått bort men modern lever. Bokens handling och tid går som i en cirkel: börjar i ett sorts nu efter mormoderns död – den mormor som kallades nummer sju i sin ursprungsfamilj på landsbygden utanför Saigon, gav sig själv namnet ”Lan” som betyder orkidé och gifte sig med en gammal man för att komma hemifrån – för att sedan gå tillbaka till hela deras gemensamma liv med utvecklingar och sidospår.

Ocean Vuong – som skydd kallades han Little Dog – är född 1988 i Saigon. Till USA kom han som tvååring. Hans liv genomsyras av Vietnamkriget. Allt har sin grund i amerikanernas långa krig i Vietnam och utplånande av vietnameserna. Vuong väver in fakta om kriget, hela den digra deg av dödande och fasa och människorna i den.

Samtidigt är han född av kriget: hans morfar var en amerikansk soldat, kvinnorna i hans släkt är fyllda av minnen av skräck, vapen, eld, gas, bomber, död och prostitution. Som ett incitament framåt, bort. Även ordlösheten: hans mors skola brann i en napalmattack när hon var fem. Därmed var hennes skolgång slut.

Han växte upp i Hartford i Connecticut i USA. Mobbades av andra barn, misshandlades av sin mor, sköttes av sin schitzofrena mormor men utbildade sig på college och vidare på universitet. Han får orden. Tack vare sina studier inser han att de alla är traumatiserade; moderns våld mot honom i barndomen var en reaktion. Hon ville skydda honom, lära honom bli starkare.

Han var familjens språkrör. Ansikte utåt. Tolken som bytte koder. Som måste tala ”krigsspråket”. Deras eget språk var inget modersmål – eftersom det var ofullständigt och rivits ifrån ursprunget. Modern förmanade honom varje morgon innan de begav sig ut i sin vardag: ”Kom ihåg. Kom ihåg. Du är redan vietnames.” När Little Dog berättade för henne att han tycker om pojkar, svarade hon: ”De kommer att döda dig … du vet det.” Samtidigt var hon lugn – men frågar rakt på sak om han nu skulle börja bära klänning. Och att de dödar folk som bär klänning.

I boken skildras Little Dogs kärlek till Trevor, en yngling på en tobaksplantage som märktes av drogerna och som senare dör. Många dör. I förtid. Även mormodern Lan. Det förekommer starka bilder med jämna mellanrum om monarkfjärilarna vars migration utlöses av solljuset och är över 700 mil. De reser söderut, honorna lägger ägg under flygfärden och återvändandet mot norr skulle innebära säker död. På samma vis återkommer bilderna av bufflarna som störtar huvudstupa över stupet i döden. Man kan se monarkfjärilarna som en symbol för vietnameserna och bufflarna för amerikanerna. De bara måste följa sina instinkter. Som en livsdom. Amerikanske Trevor, oredig av heroin, störtar över stupet trots att han vet vad det innebär.

En speciell och tankeväckande roman om vad krig gör med människor. Vad språk, ord betyder och vad som finns kvar när vi inte har orden. Vad kroppen betyder och att språket bygger kroppen. Orden är beroende av kroppen.

Boken är en påminnelse om hur många generationer framåt som traumatiseras av ett krig … hur kroppen minns våldet och hur det förs över till barnen och barnbarnen. Kriget tar aldrig slut med freden.

Vuong debuterade som poet 2010. Även hans debutroman är starkt poetisk med särpräglat bildspråk. Även i det mycket brutala och smärtsamma. Det blir något vackert, läkande i att våga minnas och att klä livet i ord. I slutet av boken summerar Vuong sitt ursprung:

”Ja, det var ett krig. Ja, vi kom från dess epicentrum. I det kriget gav en kvinna sig ett nytt namn – Lan – och med det namnet gjorde hon anspråk på skönhet, och gjorde sedan den skönheten till någonting som var värt att bevara. Ur det föddes en dotter, och ur den dottern, en son.

Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet.

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

En skön, sann och sorglig roman.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Mamma mia – att förstå en mor
• På flykt under stjärnorna

Flykt är rörelse bort ifrån någonting som upplevs som hotande. Människor kommer alltid fly. Från andra människor, men även naturkatastrofer tvingar människan att lämna den plats de kallar hem. Kvinnor har flytt från män, folkslag på grund av hot om utrotning, andra på till följd av hat mot deras tro och ytterligare andra flyr till följd av deras sexuella läggning. Ni kan tyvärr göra listan avsevärt längre.

Nguyens Sympatisören kom häromåret ut på svenska. En roman som mottogs med klang och jubel. Flyktingar har ett litet mer lågmält uttryck och utgörs av åtta välsmidda- och komponerade noveller. Den sista handen lades vid verket vid precis rätt tidpunkt. Följden är en känsla hos läsaren att det måste vara exakt så här novellen ska utspela sig, att något annat inte vore trovärdigt.

Erfarenheten av att tvingas lämna hem, delar av familjen och fly till ett okänt samhälle kan jag inte föreställa mig. Min fantasi har inte tränats i att bearbeta så radikalt annorlunda levnadsförhållanden. Jag tänker mig att flykt innebär både förlust och att ånyo plocka upp. Under flykten stöter den flyende på en mer eller mindre annorlunda omvärld och avkrävs i varje ögonblick ett förhållningssätt gentemot detta faktum. Vad och hur kommer an på flyktens omfattning. Jag kan tänka mig att för några suddas aldrig flykttillståndet ut.
Under läsningen håller vi i handen små pappersskärvor som ibland målar upp vattenfarkoster överbelastade med människor. På dessa dör folk till följd av svält och törst och sjukdom. Andra efter att de pirater som ämnar kidnappa alla kvinnor och flickor stöter på motstånd och utan betänkligheter slår ihjäl en broder, en son – en människa.

Innan jag ens började läsa skrev jag följande: Att försöka förstå en annan människa är vanskligt. Att förstå någon som genomgått något fullständigt annorlunda är omöjligt. Att pådyvla våra gissningar om dessa människors känslor, upplevelser och predikament är som dåliga skämt. Hålla käften, läsa eller lyssna, agera och sprida är vad vi är till för i det här sammanhanget.

Kanske lite väl bryskt, men jag blev under en stund känslosam över vår förmåga att komma med gissningar och värre när det kommer till andra människors erfarenheter och känsloliv. Man borde vara ytterst försiktig med att uttrycka sig med någon typ av säkerhet när det kommer till upplevelser som ägs av en person och endast denna. Vi kan gissa: rädsla, uppgivenhet, ångest. Allmänmänskliga känslor, men inte av naturen bundna vid vissa materiella tillstånd.

Jag minns från min egen tid på gymnasiet hur synen på Vietnamkriget trots, antar jag, goda föresatser var rätt platt och enkelriktad. Det tycks se lika ut idag. Tidsaspekten är naturligtvis ett hinder, men också den ihärdiga Västerländska Anden som vill visa, vrida, dölja och ibland förvränga historieskrivningen. Eleven förväntas ringa in de orsaker som låg bakom kriget och vad som gjorde att USA till sist fick dra sig hemåt med oförrättat värv. Vilka blev konsekvenserna? Det nämns döda civila, men lagom till att man vill veta mer om detta sätts kriget in i en Kalla kriget-kontext och så glömmer man det hjärnan just fokuserade på.

Denna okunskap eller, mer överslätande, glömska befästs under åren av den populärkultur vi konsumerar. Actionspäckade TV- och dataspel som utspelar sig i Vietnam är legio. Willem Dafoe faller ihop med armarna och ansiktet mot skyn i Plutonen. Någon general-tjomme älskar doften av napalm i den på Mörkrets hjärta baserade filmen Apocalypse Now (redux). Jakobs stege är ett av de kändare inslagen i de materiella och själsliga predikament Vietnamveteranerna, alltså de soldater som kom hem vid liv men inte förmådde att åter acklimatisera sig i hemlandet, befann sig i. Men vad finns på andra sidan av det som inte syns eftersom det inte visas?

Det är närmast förlösande att få ta del av det och de andra. Stridigheterna i Vietnam och stora områden av Sydostasien fortsatte många år till. Det är befriande att nå de människor som döljer sig bakom orden och siffrorna i de grovt förenklade förklaringsmodellerna. Människorna är förvisso fortfarande text, men det som tidigare varit en siffra bland många andra, har nu blivit skuggor av det förflutna, skisser av ansikten. Boken kanaliserar människors värme, ångest, tankar. Några har blivit kvar, andra har på omvägar hamnat i USA. Gamla svårigheter består, nya uppstår och hela tiden anar vi hur livet ter sig i skrevan mellan innan och efter. Det finns små antydningar om det förflutna. Exempelvis förekommer i en novell en kvinna som är rädd för badkar till följd av båterfarenheter. Duschens strålar mottog hon med nacke och rygg. En annan förbisvävande scen symboliserar kommunisternas grymheter och övergrepp. En mor berättar att de karvade bort ögonen på fotografiet av hennes son som hängde på gravstenen. Han mördades två gånger.

Det är just aningar och skymtar eftersom det aldrig blir särskilt utbroderande om flykten som sådan. Det behövs inte och det är pennans skicklighet som möjliggjort detta. Själva novellernas kärnor beskriver ett tillstånd utan att det skrivs ut. Vad som ger den livskraft är alla de vardagsproblem de allra flesta kan känna igen sig i: Relationsproblem, demens, små- och storsinthet, illusioner, alla våra persona, enahanda arbetsuppgifter och drömmar. Detta hade inte nödvändigtvis varit intressant om det inte vore för det faktum att de är just flyktingar, eller barn till föräldrar som flytt. För oss kanske ingenting annat än tysta okända som fallit under kategorin flyktingar. Kategorier behöver vi. Kategorier är livsfarliga.

Till alla flyktingar överallt, alltså. De är över 70 miljoner. Jag försöker föreställa mig det. Spekulerar. Även här faller min bristfälliga föreställningsförmåga till föga. Jag gissar mig till känslan av att vara utlämnad till omvärldens nåd och dess motsats. Jag vet försvinnande lite om dessa människor. Jag ser skärvor framför mig. Spillror på Medelhavet. Doft av tång. Varma sandstränder. Inte behöver vi påminnas om flyktingar? Jo, för de är redan bortglömda. Många drunknade, nakna. Svårt att förstå. Böcker som dessa behövs. De färglägger. Annat nyhetsbläck i tidningarna täcker redan de namnlösas öden.

Similar Posts:

• Våld, sorg och skönhet
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Krigets hemskheter
• Krig och flykt
• En resa i det unga Vietnam

Ru betyder ”bäck” eller ”flöde” på franska, på vietnamesiska betyder det ”att vagga” eller ”vaggvisa”. Det står i inledningen till texten, och det är symptomatiskt för hela bokens känsla av perfektion: att författaren har lyckats hitta ett ord som betyder något på båda språken, och som båda passar med det hon vill förmedla. Det är nästan lite osannolikt, men båda betydelserna stämmer dessutom in på såväl stil som innehåll.

Ru är en bok berättad i ett flöde av bilder, från olika tider och platser i livet, och författaren binder mycket skickligt ihop de olika texterna med en associativ teknik som också är minnets: hon berättar om när hennes klass i skolan i Kanada tittade på insekter i naturen och förflyttar sig sedan med flugornas hjälp över till flyktinglägret i Malaysia, där de ständigt cirklade över det öppna hav av avföring som var flyktinglägrets toalett. Hon vill visa på att livet är just ett sådant flöde, som rör sig framåt men ständigt hakar i minnena av sig själv. Nuet och det förflutna påverkar hela tiden varandra. Som bäck betraktat måste man hela tiden se hela livets flöde – från dess källa till dess utflöde i havet – alla tiderna finns samtidigt.

Boken är också en vaggvisa, en tröstande berättelse där försoning är centralt: att finna sig, att acceptera, att gå vidare. Här finns ingen sorg trots sorgliga händelser, här finns en vilja att förstå och försöka tycka om de som gör illa, istället för att hata dem. I någon mån är alla de saker Kim Thúy minns lika främmande för henne: barndomen i Vietnam, flykten till Kanada, hennes vuxna liv på olika platser. Hon vill berätta och beskriva för oss, men också för sig själv, så att hon kan se hur allting hänger samman, se att hon har en plats i tillvaron och hur just den platsen är skapad av just det hon varit med om. Det blir därför ingen politisk bok – den snuddar vid klasskillnader i det Vietnam där den tidigare överklass som hennes familj tillhör får dela hus med unga kommunistiska soldater som aldrig sett en toalett förr och eldar upp deras böcker – utan den håller sig kvar i det lilla, personliga perspektivet.

Det är, inser jag nu, nog det som gör att jag inte riktigt tar till mig berättelsen. Den når inte ända fram, den framstår fortsatt som flyktig för mig, trots att jag ser alla dess förtjänster. Jag hade nog velat ha mer av det där politiska, större perspektivet, parat med den fantastiska iakttagelseförmåga för små ting som Thúy har. Jag hade nog velat bli mindre vaggad.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Våld, sorg och skönhet
• En resa i det unga Vietnam
• Krigets hemskheter
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad

Mitt eget lilla intresse för detta hemska krig kan säkert skyllas en del på John Rambo. Många är nog de i min egen ålder som för första gången fick upp ögonen för vad som hände där borta i Asien, efter att man sett filmen First blood. Därefter följde den ena 80-talsproduktionen efter den andre, oftast med sämre resultat, och själv minns jag hur man avverkade diverse Chuck Norris-filmer på billig hyr-vhs sena sommarkvällar.

Johan Romin berättar i sin bok hela bakgrunden till kriget, men den egentliga huvudberättelsen är den om desertören Terry Whitmore, som via Japan och Sovjetunionen kommer till Sverige och Stockholm 1968. Vänstern och FNL-grupperna omfamnar honom och han finner sig ganska snabbt till rätta i vår huvudstad. Han blir lite av en kändis och deltar i tv och tidningsreportage.

Tillsammans med Whitmore åker Romin tillbaka till Vietnam för att besöka de platser där soldaten Whitmore stred och deltog i påstådda ”search and destroy”-uppdrag i Hai Lang-skogen. Under 70-talet fick Whitmore motstå en del kritik som hävdade att hans påstådda deltagande i massakrer inte var sant och Romin utför diverse detektivarbeten och går igenom mängder med dokument för att få reda på sanningen och motbevisa kritiken.

Och hur var det egentligen med ”search and destroy”-uppdragen? Enligt amerikansk militär gick det inte ut på att hela byar bokstavligen skulle förintas, som exempelvis Song My, men mängder av soldater hävdar och har alltid hävdat motsatsen. Det fanns enligt dem mängder med liknande incidenter som den i Song My. Den kanske mest kända massakern.

Boken är intressant och det ges mängder med fakta om hur kriget fortlöpte och hur vansinnigt det var, vilket självfallet alla krig är. Men som läsare får man aldrig riktigt svaret på frågan om Whitmores deltagande i massakrer, även om det mesta tyder på att han faktiskt talade sanning hela tiden. Dokument visar att han faktiskt var på sagda platser vid den tid då massakrer ägde rum. En intressant sak är att hans skäl till att desertera var inte dessa förbrytelser utan det faktum att Martin Luther King mördades, vilket också anges som skälet till att mängder med afrikanamerikaner valde att desertera under kriget.

Tyvärr dog Whitmore, 60 år gammal, 2007 till följd av mångårigt alkoholmissbruk och diabetes och med honom försvann också mängder med svar om vad han egentligen gjorde i Vietnam. Han kom att öppna sig mycket för författaren, men var även lågmäld och tyst om det som hände.

Den här boken är läsvärd och rekommenderas, även om historien om Whitmore ibland hamnar lite i skymundan för själva kriget i sig. Jag vill även tipsa om två andra mycket intressanta böcker som ger den nakna och ohyggligt smärtsamma bilden av just detta krig: Four hours in My Lai av Michael Bilton och Kevin Sim samt The forgotten hero of My Lai – The Hugh Thompson story av Trent Angers. Två böcker som verkligen går på djupet om vad som hände i Song My och visar upp människans absolut värsta sida, men även hennes bästa. Det senare i boken om Hugh Thompson, helikopterpiloten som räddade 11 bybor undan massakern i Song My.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Våld, sorg och skönhet
• Keegan – krigets antropolog
• Ta emot varenda jävel
• Imperialisten framför andra

Hanne-Vibeke Holst är förmodligen mest känd som skönlitterär författare, bland annat till trilogin som inleds med Thereses tillstånd, ett författarskap som renderat henne epitet som ”Danmarks svar på Marian Keyes”. Här visar hon en annan sida som goodwillambassadör för FN-organet UNFPA. Som en del i kampanjen Face-to-Face, med syfte att sätta fokus på kvinnors behov i utvecklingsländerna, har hon rest runt i världen och träffat starka kvinnor med olika förutsättningar, från olika samhällsklasser och i olika länder. Resultatet är en serie intervjuer och bekantskaper som går rakt in i hjärtat, hjärnan och adrenalinsystemet.

Vietnam, Nicaragua, Uganda, Ryssland och Egypten. Sällan har fem platser framstått som så konkreta och levande, människorna där som så nära och tydliggjorda. Det är lätt att blicka ut över världen utan att begripa sammanhangen och livsvillkoren mer än på pappret. Här träder ett antal individer fram som produkter av sina länder, sina uppväxtförhållanden, sin sociala miljö och historia, men också av sina egna viljor och ambitioner.

Det blir både mycket elände och mycket livskraft. Gemensamt har bokens kvinnor inte bara sin utsatthet och sin styrka. Nästan alla är de, i en eller annan form, organiserade. Thán Thi Nguyen samverkar med andra kvinnliga jordbrukare i Vietnam. Lilian Mworeko kämpar för att förbättra villkoren för Ugandas många hiv-smittade. Ljuba Kuznetzova motverkar brutalisering och militarism i ryska Soldatmödrarnas kommitté.

Holst fungerar bra som ledsagare på resan. Hon är medveten, inte bara om de speciella processer och urvalsmekanismer som följer rollen som goodwillambassadör, utan också om sina egna fördomar. Även om hon ibland framstår som en smula fånig är förmodligen det enda renhåriga att redogöra för dem. Hon sticker inte heller under stol med sin feministiska analys av det hon ser:

När en pakistansk kvinna får syra hälld över sig, när en jordansk flicka utsätts för hedersmord, när en dansk kvinna dör till följd av hustrumisshandel är det ett uttryck för en och samma sak: att kvinnan är föremål för en kulturell rangordning där det ena könet betraktas som lägre stående än det andra. Kort sagt, över större delen av världen betraktas kvinnan som mannens egendom. Hans vilja är hennes lag. Om hon drar i kopplet kan han straffa henne. Efter eget gottfinnande. För det är han som har makten. Både den ekonomiska och den fysiska.

Männen i sammanhangen är i allmänhet svin. Möjligen är detta, att döma av faktauppgifter i boken och annorstädes, ett statistiskt faktum. Visserligen nyanserat genom förekomsten av ett och annat hjärtehyggligt exemplar, men faktum kvarstår. Kvinnor får ta oproportionerligt mycket skit här i världen. Och Hanne-Vibeke Holst har lyckats skriva om det på ett förvånansvärt positivt sätt.

Similar Posts:

• Pseudoseriös slisklitteratur
• Danskt på bokmässan
• Fartfyllt i biståndsvärlden
• Inte hennes bästa
• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012

Vietnam nämns ofta i amerikanska serier som översvämmar våra teveapparater, ofta av äldre män som hävdar sin manlighet genom att referera till den gamla goda tiden när de jagade commies i "Nam".

Med andra ord är mina kunskaper om Vietnam egentligen kunskaper om USA. Vilket säger mycket om USA:s näst intill koloniala inflytande över vårt kollektiva medvetna.

Hur lär man sig något om ett land? Jo, bland annat genom att lära känna människorna. Och det är vad den här boken åstadkommer – den får mig att förstå unga vietnamesiska människors vardag, bortom krigen, bortom bomberna. De människor som novellerna skildrar har inga egna minnen av kriget. Deras kunskaper om kriget är begränsade till vad de får läsa i böckerna och vad de äldre berättar. Egentligen har de lika stor – eller liten om du så vill – förmåga att föreställa sig en vardag i krig som en vanlig ung västerlänning har.

"Det är verkligen fantastiskt, häromdagen försökte jag ta mig igenom de underjordiska tunnlarna, plötsligt började jag undra hur det skulle ha varit om Luong och jag hade blivit förälskade under jorden, det måste vara hemskt att treva omkring därnere och leta efter varandra när man har grälat och ska försonas…" Jag säger: "Hör nu frun, det är väl inte säkert att de som var förälskade på den tiden tänkte som vi, hur kan du pracka på dem era känslor, dina och Luongs?" Med orubbligt lugn förklarar Thuy: "Kärleken är sig alltid lik, i all evighet."

Jag fylls av värme när jag läser denna reflektion över en annan, absurd vardag, denna insikt om att de allmänmänskliga känslorna är lika stora, oavsett yttre omständigheter.

En annan sak som får mig att le inombords är att jag finner många likheter med Sverige – distansen och förlägenheten mellan människorna, strävan efter ordning och hysterin kring de gemensamma högtiderna, för att nämna några.

De flesta novellerna i den här novellsamlingen handlar om unga människors vardag och längtan efter kärlek. Några noveller skildrar unga kvinnors situation i dagens Vietnam. I Tyst drama får vi se vad som händer när en ung kvinna försöker bryta sig loss från patriarkatet och ta över makten i familjen.

De berättelser som berör mig mest är: Nattbuss (som är en fin ögonblicksbild av ett flyktigt möte mellan unga människor), När man är ung (som fångar vad man kan kalla Romeo och Julias problem – den unga människans övertygelse om att den stundande smärtan är oändlig) och Röd jord (som är en sorglig berättelse om kvinnans låga ställning i samhället).

När jag har läst klart boken känner jag mig fylld av en nyfunnen nyfikenhet på detta avlägsna land i öst. Hur ser Saigon ut? Hur tar man sig fram på vägarna? Vad diskuterar man på caféerna?

Till sist återstår frågan hur jag ska bedöma den här boken. Är den här boken stor litteratur? Det finns två typer av litteratur som tiltalar mig, nämligen sådan som är spännande formmässigt och sådan som berättar något som tycks så självklart att jag önskar att jag hade vetat det tidigare. Den senare typen är den som för min del håller i längden.

Om Phan Thi Vang Anh besitter språklig virtuositet har jag svårt att bedöma eftersom satsmelodier och andra språkliga finesser kan ha gått förlorade i översättningen. Översättningen har lite problem med rytmen på vissa ställen, vilket gör att flytet i texten inte alltid är optimalt.

En sak som tar ner betyget något är att författaren ibland har problem med tempus. När novellen är skriven som en inre monolog upplever jag ibland att jaget besitter orealistiskt mycket eftertänksamhet. Några noveller hade vunnit på att skrivas i imperfekt i stället för presens.

Och frågan om den här boken har berättat något för mig har jag redan besvarat. Det här är en bok som borde läsas i skolor. Den är relativt lättläst och skulle fungera bra som en motvikt till den onyanserade bild kommersiella medier ger oss av människor i den så kallade tredje världen. De är inte en märklig massa som cyklar omkring i konformade hattar och hatar USA. De är människor som blir kära, har drömmar och tampas med vardagsbekymmer. De är precis som vi. En självklarhet som tyvärr är alldeles för lätt att glömma bort.

Similar Posts:

• Ta emot varenda jävel
• Flödande vaggvisa
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Krigets hemskheter