Det råder ingen brist på vare sig skönlitterära berättelser eller vittnesmål från tiden under Josef Stalin. GULAG-apparatens totala likgiltighet inför människoliv är känd. Zulejcha öppnar ögonen saknar kanske det psykologiska djup som vi kan finna hos en Varlam Sjalamov eller en Andrej Platonov, men det är långt ifrån en långgrund historia. Den är trots det allvarliga ämnet lättillgänglig, finstämd och oerhört välskriven. Den är ett viktigt bidrag till helhetsbilden av galenskapen då den fokuserar på omlokaliseringen på tatarer. De ska ”avkulakiseras” och genom uppförandet av nya bosättningar i fjärran marker uppå östra Sibiriens tajga bli bidragande kuggar i den socialistiska samhällskroppen. Att otaliga människor kommer mista livet är inget att fälla tårar för.

Vi får följa Zulejcha och hennes strävan genom livet. Hon lever under tämligen miserabla förhållanden och har som många andra med liknande villkor inte haft det enkelt. Hon har lidit sig igenom fyra missfall och lever med en man och hans moder som kan sägas vara en terrorregim i miniatyr. Modern uppfyller med råge nidbilden av hur en svärmor är och i hemlighet går hon under det relativt talande namnet Vampyrskan. En snarstucken, ondsint och i grunden vedervärdig uppenbarelse. Zulejchas man är enligt henne gudskelov på det stora hela en hyvens karl. Han misshandlar hennes visserligen och våldtäkter förekommer, men det är ju inte värre än så. De tillber ofta och troskyldigt Allah, men by- och gårdsandar som skyddar mot allehanda otyg måste blidkas med gåvor och honungslena ord. Ån som räddade dem under stora hungersnöden visar de den djupaste vördnad.

Så en dag ställs livet på huvudet. Mannen dräps av ”rödgardisterna”, den blinda Vampyrskan lämnas i ett tomt hus åt sitt öde och Zulejcha sätts på ett tåg mot den jordplätt som med tiden kommer växa till en veritabel by. Men dit är det långt och vedermödorna många. Det blir nästan tragikomiskt när hon ser lokomotivet där det på sidan står Framåt – mot lyckan!

Men livet är också kärlek, och då inte bara till barnet hon föder utan också till vardagen, naturen och andra människor. Zulejcha öppnar inte ögonen bara en gång. Jag kommer att tänka på Etty Hillesum och hennes dagböcker när hon under ett långt ögonblick i skogen tar in världen och finner sin plats i det stora kretsloppet. Det är alltså inte endast en banal berättelse av en moder som finner mening i framfödandet och uppfostrandet av ett barn.

En av bokens förtjänster är alla de färgglada karaktärer som plötsligt dyker upp sedan försvinner. Det är korta, rappa och underhållande summeringar som inte sällan slutar i någon typ av missöde. Många av de som följer Zulejcha genom helvetesfärden utvecklas till mångsidiga och realistiska människor. Subtilt låter Jachina oss även ana den enorma logistik som krävdes för deporteringen. Planlösa förflyttningar med tåg, inte sällan absurda ad hoc-lösningar, vakter överallt – ibland synliga, oftast halvt osynliga skuggor riktandes och stickandes med kalla stålbajonetter.

På det hela taget är det en bok som värmer i bröstet som två supar ur vodkabuteljen. Den blir aldrig sentimental, naturen och Gulags likgiltighet är som vargahugg och det är ingenting mer med det. Folk dör, andra föds, så är det. Det finns något trösterikt i det – det gäller bara att öppna ögonen.

Similar Posts:

• Mastigt, träligt, underbart
• ”Jag trodde … ”
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Familjehistoria på nytt språk
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”

Michail Chodorkovskij var kring millennieskiftet Rysslands rikaste man – en av de rikaste i världen – innan han och hans stiftelse Öppna Ryssland bedömdes vara ett hot mot Vladimir Putins maktinnehav. 2003 förstatligades hans företag, oljebolaget Yukos, och han själv sattes i fängelse, dömd för ekonomisk brottslighet. Där kom han att sitta i tio år, innan han till slut benådades.

Om detta får vi veta ytterst lite i boken Mina medfångar. Som titeln anger ligger fokus istället på några av de människor Chodorkovskij kommit i kontakt med under sina tio år i fängelse (eller, enligt förordet, ”I fängelset, senare i lägret, därefter i fängelset igen och sedan på nytt i lägret” – jag önskat att någon hade förklarat det här systemet för mig som läsare). Själv utgör författaren en relativt anonym iakttagare, så den som velat veta mer om honom gör bäst i att leta någon annanstans.

Kanske räknar förlaget med att den som läser en sådan här bok redan är något sånär insatt i det ryska systemet, men jag hade gärna haft någon annan ledning än Chodorkovskij själv, ett förord eller kommentarer särskilt avsedda för utländska läsare. Vad är egentligen skillnaden mellan fängelse och fångläger, till exempel? Hur fungerar det ryska rättssystemet? Vilka var mer exakt omständigheterna kring Chodorkovskijs egen fångenskap?

En smula redigering hade inte heller skadat. Det räcker till exempel bra att slå fast i inledningen att vissa namn och fakta ändrats för att skydda de inblandade – det hade inte behövt upprepas i nästintill vartenda avsnitt. Det är visserligen en petitess, men också ett enkelt sätt att få boken att framstå mer som en bok än som en samling hjälpligt hopsatta småtexter.

Chodorkovskijs lite storvulna stil när han uttalar sig om hela det ryska folket, som i citatet ovan, hade också kunnat tonas ner något. Bäst är han just med blicken på de enskilda människoödena, på människors livsvillkor och på de principer som kanske är det sista Chodorkovskijs medfångar ändå håller fast vid.

Mest drabbande är nog Kolja, en missbrukare som blivit mutad, med möjligheten att få ta emot besök i lägret, att ta på sig ett rån han inte begått. Tydligen är det ett vanligt sätt att snygga till brottsstatistiken i Ryssland. När Kolja inser att det han förväntas erkänna är att ha ryckt handväskan från en gammal dam vägrar han dock och det går så långt att han skär upp sin egen mage, så att tarmarna väller ut, i protest. Aldrig i livet att han säger sig ha stulit från en gammal gumma! Då dör han hellre.

Allas principer är förstås inte lika hedervärda, men kanske är de som folk är mest, Chodorkovskijs medfångar. Däri ligger något oroväckande, något vi helst inte vill tänka på – att ”de andra” kanske inte är så särskilt olika oss själva – som jag tycker är den här bokens stora behållning. ”Ingen går säker för tiggarstaven och fängelset.”

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• Alla de andra dagarna
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Att leva i Ryssland under Putin
• Det bortglömda krigets fasor

Det är fruktansvärt att uppleva lägren; det finns inte en människa som blir bättre i lägrens värld. Erfarenheten därifrån är alltigenom negativ, ned till minsta minut. Människan bara förfaller. Det är vad som händer, inget annat.

Nej, Skovelmästaren är inte speciellt upplyftande läsning, men Sjalamov är en fantastisk berättare. Han är inte intresserad av att bekräfta människans inneboende godhet, att finna skönhet eller frälsning i lidandet; bara att dokumentera precis hur illa det var, hur illa det kan vara. Inte vad människan kan överleva, utan vad hon ibland måste. Inte för att alla gör det, förstås. Här finns inget som underlättar, bara en fantastisk, fruktansvärd närvaro i texten. Som Solsjenitsyns enda dag, om och om igen, utan ände.

Världen utanför lägret finns inte – eller rättare sagt, lägret omfattar världen utanför. Stalin nämns inte ens, och knappt heller de åsikter och handlingar som förde Sjalamov och de andra hit. När han höjer blicken över den dagliga kampen att överleva lite till är bilden av Stalins Sovjetunion inte en av ondska utan bara fullständig godtycklighet; du kunde hamna i lägret för något du sagt, eller för något en familjemedlem sagt, medan andra gick fria. Din dom kunde förlängas eller omvandlas till ett dödsstraff på ett ögonblick. Även om du släpptes fri var du fortfarande i Kolyma, utan något sätt att ta dig hem till Moskva. Slumpen styrde vem som fick 20 år och vem som inte fick det, vem som överlevde och vem som inte gjorde det. Det var lägren; det var mentaliteten lägren omgav sig med.

Alltså, en lämnar ifrån sig sin arm, en annan sitt ben, en tredje ett öra, en fjärde sin rygg och så den här, han lämnar ifrån sig ett öga. Vi får ihop en hel kropp här. Och du då? Han granskade min nakna kropp.

Skovelmästaren är fantastiskt välskriven, men ful. Mänsklighetens sämsta sidor; död, svält, förtryck, frånvaro av hopp… och ändå finns det något där. Det blotta faktum att han kom tillbaka och skrev om det. Med alla sina skrivkonster kan han ändå inte befria sina medfångar; han kan bara fånga dem igen, i ord, perfekt bevarade, infrysta i isen för framtiden.

Similar Posts:

• Porträttsamling från fängelset
• ”Jag trodde … ”
• Djävulsk briljans
• Framåt – mot lyckan!
• Nytt ryskt

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar