Ett alldeles utmärkt bidrag till genren är till exempel Tony Samuelssons Kafkapaviljongen som kom för två år sedan. Den alternativa historiska vändpunkt vars efterspel skildrades i den romanen var att Nazi-Tyskland och axelmakterna vann andra världskriget och därmed kom att dominera inte bara den europeiska politiken utan också kulturen.

Detta är nu inte alls någon originell idé. Jag törs inte ens gissa hur många sådana historier det finns. Men den mest ikoniska av dem alla är otvivelaktigt Philip K Dicks Mannen i det höga slottet som Bakhåll nu släppt i sin serie nyöversatta Dick-romaner. För övrigt en kulturgärning att applådera.

Vi befinner oss i vad vi i vår värld känner som Förenta staterna. Det är 60-tal (boken kom ut första gången 1962) och den västra delen av kontinenten är under japansk överhöghet medan den östra lyder under Nazi-Tyskland. De mellersta delarna som kallas för Klippiga bergsstaterna är neutrala men har inte mycket att säga till om, inklämda som de är mellan de mäktiga segermakterna.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig i den västra delen. Visserligen är landet ockuperat och lyder under ett hårdhänt japanskt styre men det är en diktatur med ett mänskligt ansikte. Japansk kultur dominerar och erkänns som högre stående. Från hemöarna har mängder av kolonisatörer flyttat in. Välvilliga och nyfikna på gammal amerikansk kultur.

Det är just i skildringen av denna nya blandkultur som Dicks roman har sin största styrka. Inlevelsen är stor i vad som händer när två helt olika kulturer möts. Det är som om det verkliga kriget utspelas först då, många år efter det officiella stridsstilleståndet.

Själva ploten är snårigare och det är ingen större idé att redovisa den närmare här. Det finns åtminstone fyra-fem huvudpersoner som vi följer, bland dem en japansk tjänsteman och en tysk dissident. Alla har de sina skäl för att handla på ett sätt som för dem allt närmare sina egna personliga avgrunder.

Som alla Dicks böcker skrevs även denna oerhört snabbt. Enligt egen utsago använde han det kinesiska spådomssystemet I Ching för att bestämma vilka vändningar handlingen skulle ta. I Ching har en stor roll i själva romanen också eftersom flera av karaktärerna använder den för att fatta beslut och tolka händelseförloppets betydelser. Där kastas röllekestjälkar så att de bildar slumpmässiga kombinationer av streck som då kan tolkas som hexagram, symboler som består av sex linjer, omväxlande hela eller brutna. Deras betydelser avgörs genom den tolkning som boken I Ching består dem.

Hur som helst får man ibland just det intrycket – vilket gäller nästan alla Dicks böcker – att handlingen kan ta vägen lite vart som helst. Det vore inte heller Dick i bästa form om det inte fanns några svindlande ögonblick där själva verklighetens natur betvivlas. Så lämpligt i en alternativhistorisk roman!

Romantitelns Mannen i det höga slottet är i själva verket en författare, Hawthorne Abendsen, som skrivit en bok som heter Gräshoppan släpar sig fram – ett citat ur Predikaren. Den boken beskriver i sin tur en alternativ verklighet där de allierade vann kriget. Men det är tydligen inte vår värld, den vi lever i, för det finns ett antal viktiga skillnader. Boken som förstås är förbjuden i de ockuperade områdena läses ändå av både ockuperade och ockupanter och förutom att den bidrar till att förändra några av karaktärernas liv så anses den av makthavarna som ett konkret hot genom att den påvisar det faktum att allt faktiskt kunde vara annorlunda. Och att det gäller även i frågan om vem som har makten. En bild så god som någon av kulturens omstörtande kraft.

Förutom att Mannen i det höga slottet är en av de absoluta science fiction-klassikerna så är den läsvärd på så många sätt. Här lyckades kanske Dick som allra bäst med att förena sin absoluta känsla för det svindlande tankeexperimentet och sitt metafysiska tvivel med att skapa levande och trovärdiga karaktärer. Något som annars inte alltid var fallet i hans författarskap.

Similar Posts:

• Skiftande verkligheter
• Existentiell känsla av förundran
• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• När romanen bryter sin form
• Att Hålla Sig Till Det Man Kan

Sigge Eriksson är en av dem. Han löser uppdraget och blir så småningom fri. Som medlöparförfattare lever han ett bekvämt liv. Han får till och med tillsammans med andra kulturpersonligheter plats i ett särskilt parlament: de 444. Men det är ett svek och en realpolitisk anpassning som han kommer att grubbla över resten av sitt liv och som han till slut måste ta konsekvenserna av.

Tony Samuelsson använder den kontrafaktiska romanformen för att utforska den totalitära statens inverkan på mentaliteten. Han har på ett nästan övertydligt sätt använt det historiska Sovjetunionen som ett slags blåkopia för att fantisera kring hur kulturlivet kunde ha tett sig efter en nazitysk krigsseger: byråkratiska författarförbund som samlas till stora litteraturkongresser, anpassningen till tillfälliga politiska töväder och hur för makten misshagliga budskap kan döljas i skenbart neutrala konstverk. Allt mot en fond av utrensningar, deportationer och interneringsläger i fjärran östern. Känns det igen? Som för att riktigt hamra in poängen låter Samuelsson Adolf Hitler dö på samma dag som Stalin dog i vår värld.

Den alternativa världen är mycket övertygande. Ett klassiskt problem i alla former av fantastik (och den kontrafaktiska romanen eller alternativhistorieromanen är en livaktig gren av fantastiken) är hur man undviker vad som ibland kallas för infodumpar. Hur ska författaren introducera den alternativa världen och förklara betingelserna i den för läsaren, utan att skriva henne på näsan? Det gäller alltså att inte låta karaktärerna tala eller agera som om det vore något skevt eller underligt med deras värld. De får inte storögt häpna inför saker som borde vara naturliga för dem. Samma sak med berättarrösten. Om den betonar skillnaderna mellan den litterära världen och läsarens förmodade värld så blir det paradoxalt nog svårare för oss att sjunka in i berättelsen och låta oss förföras av tanken att allt skulle kunna vara annorlunda.

Tony Samuelsson faller verkligen inte i den fällan. Det är närmast surrealistiskt hur normalt det kan förefalla att vara att leva i ett land som präglas av offentlig lögn, och hur anpassningen till de förvridna idéer som alla måste bekänna sig till pågår samtidigt som folk går till jobbet som vanligt varje dag. Det är just den här normaliteten i det onormala som Samuelsson så skickligt fångar i Kafkapaviljongen.

Jag vill också betona att det inte heller är en roman med långa och omständliga skildringar av uppdiktade storpolitiska händelser vilket hade kunnat vara en frestelse för författaren att skriva. Nej, det här är snarare en inkännande skildring av en vanlig människa, varken modig eller särskilt feg, med kulturella ambitioner som hamnar i en mardrömsvärld där allt han tar för sant och viktigt visar sig vara livsfarligt att hålla fast vid. Hur gör man då?

När vi väl kommer ut härifrån som fria författare så är vi fortfarande fångar i Kafkapaviljongen, tänkte Sigge. Kafkapaviljongen var hoppet som redan från början var hopplöst, dödfött. Det enda sättet att överleva var temporär underkastelse.

Sigge Erikssons vånda är den tänkande människans vånda. Det är väl närmast en truism att påpeka hur aktuell den här romanen är i en tid när nazister återigen vågar ta plats och faktiskt begår politiskt motiverade våldsdåd. Det som romanen pekar på är medlöperiets problem. Om alla tittar bort, om alla accepterar de enkla förklaringarna, och om alternativen är korrupta eller lider av bristande trovärdighet – skulle det då kunna hända? Det hände i Tyskland. Det hände i Sovjetunionen. Varför skulle det inte kunna hända i Sverige?

Naturligtvis är romanen i högsta grad politisk. Det den gör är att den får oss att känna vad politiskt förtryck gör med den vanliga människan. Förutom att det även är en förbannat välberättad historia.

Värt att påpeka är också att Tony Samuelsson tidigare bland annat har skrivit Jag var en arier som utspelar sig i samma värld som Kafkapaviljongen.

Similar Posts:

• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Vecka 15: patchad prosa
• Kontrafaktisk klassiker

Jag har ändrat och skrivit om lite grann här och där, i de flesta fall marginellt, men i en del fall ganska mycket.

Ett verk är väl ett verk liksom?! Visst, stavfel och liknande saker är väl okej att korrigera till en andra tryckning, men att gå in och ändra i sånt som redan getts ut och dessutom ”ganska mycket”, är inte det ganska konstigt? Jag läste dikterna och gillade dem såklart och kom fram till att det ju trots allt är det viktigaste. 13 år senare ser jag att Lola upp och ner av Monika Fagerholm fått ett nytt slut till pocketutgåvan, 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye har kompletterats med ett kapitel om ”livet efter hemkomsten” när den ges ut som storpocket. Det finns massor med exempel och kanske borde jag inte bli förvånad. Boken tar steget in i det digitala mer och mer och där är det mer regel än undantag att exempelvis dataspel så gott som aldrig är 100% färdiga när de släpps, de fixas och trixas och förbättras allt eftersom med så kallade ”patchar” som lappar ihop, lägger till och drar ifrån.

Frågan är bara varför inte mina eböcker patchats ännu med extrakapitel och nya slut. Ska vi som köpt böckerna först av alla till dyrast pris behöva köpa böckerna en gång till? Avgå eboksavdelningarna på förlagen!

Med de avslutande orden så hoppas jag på bättring. Här är några av veckans böcker (version 1.0):

Veckan börjar med Ninas recension av Psykodrama av Magnus Dahlström. En fullkomligt lysande bok som trollbinder med sin skarpa blick in i människans psyke.

På tisdag blir det en mycket positiv recension av Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Kafkapaviljongen om ett Sverige som lydstat efter att Tyskland segrat i andra världskriget. I fokus är en medlöparförfattare och hans uppgörelse med sig själv. Tomas delar ut högt betyg.

På onsdag skriver Sara om Bränn Biblioteken av Kalle Holmqvist, en nutidsroman om fildelning! Stor igenkänningsfaktor och ironi över samhället idag!

På torsdag handlar det om Axel Odelbergs bok om Bondetåget 1914: Med kungen som verktyg. Det är en historisk faktabok, men skriven i en mer dramatiserad form än vad som är vanligt.Tack vare detta blir ett ganska torrt ämne, försvarspolitik, verkligt spännande och dramatiskt.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Livet som medlöpare
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Gäst i verkligheten
• Maries bokmässa 2013

Berättelsen är uppbyggd ur tre personers perspektiv: den unge sportjournalisten Tomas som är uppväxt i en av de mäktigaste svenska nazistfamiljerna, hans studerande och i hemlighet oppositionella flickvän Karin och så riksführern Speer, där det endast är den siste som ger läsaren den historiska bakgrunden. För både Tomas och Karin, som är i dryga tjugoårsåldern, är uppväxta i denna verklighet och deras världsbild skiljer sig inte mycket från den officiella beskrivningen som berättar om hur välståndet kommer från den egna rasens uppoffringar. Men det finns också luckor i historieskrivningen och båda anar att det som döljer sig bakom frasen ”de mörka åren” är någonting riktigt fasansfullt.

Tomas har valt sport som sin journalistiska inriktning på grund av dess renhet och ärlighet, sporten är det enda som kan hålla sig till den absoluta sanningen som hans redaktör Raider utrycker det. Men inte ens sport kan vara helt opolitisk i en totalitär diktatur och ibland tvingas Tomas kompromissa. Litteraturstudenten Karin väljer den svårare och betydligt farligare vägen genom att vid sidan av sina officiella studier av de accepterade och etablerade författarna även i hemlighet läsa de bannlysta författarna, de som verkade innan Sveriges införlivning i det nazistiska riket. Att en av dessa är Stig Dagerman är knappast något som förvånar en läsare av Samuelsson, däremot kan man fundera varför han gömmer honom bakom den så uppenbara pseudonymen Jan Sundberg när boken annars innehåller så många verkliga personer i alternativa miljöer. Sprickor i den perfekta fasaden uppstår parallellt hos Tomas och Karin och berättelsen kulminerare då alla tre huvudberättare träffas på middagsbjudning hos Tomas föräldrar.

Som läsare av kontrafaktisk/alternativ historia har jag lätt att fastna för detaljer i det historiska scenariot snarare än för handlingen som berör huvudpersonerna, vilken kan ha att göra med att mycket av denna litteraturgenre skrivs av författare som sätter själva det historiska scenariot som det centrala i berättelsen, som till exempel Harry Turtledove eller Robert Harris. Därför är det glädjande att se att även kritikerhyllade författare som Samuelsson (eller för den delen nobelpristippade författare som Philip Roth med Konspirationen mot Amerika) också tar sig an historier som utspelas i en verklighet som skulle kunna ha inträffat. För hos dessa är personporträtten mer välskrivna, något som i Jag var en arier inte minst lyfts fram i förhållandet mellan den karriäristiske fadern och den utåt sett lyckade men inbördes misslyckade och därmed undergivne sonen Tomas, samt att intrigen ligger mer på det personliga planet än på det storpolitiska. Givetvis är det alternativhistoriska scenariot även här viktig, men det tar heller aldrig helt över. Vi bjuds på detaljer men får aldrig någon total kronologi, vilket inger en mer universell känsla av det totalitära samhället. Det samhälle där många vet men ingen vågar tala.

Att historien sedan utspelas i Stockholm ökar obehagskänslan ytterligare ett steg hos den svenske läsaren. För här har Björn Skifs senaste LP en lika självklar del som den obligatoriska rasklassicificeringskontrollen vid 18 års ålder. Att sedan det svenska folket är redigt och arbetar hårt utan att tjafsa och ifrågasätta är väl inte en unik beskrivning för Samuelssons alternativa nazist-Sverige? ”Svenskarna älskar mig. Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening” filosoferar nämligen führern Speer om sitt favoritland.

Similar Posts:

• Censuren är död – länge leve censuren?
• Kontrafaktisk klassiker
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Hail to the chief
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta

Vilken faktor tillåter en att bättre urskilja de nationer där litteraturen äger ett verkligt anseende, än de summor som anslagits för att kontrollera den och undertrycka den? Där litteraturen är föremål för en sådan uppmärksamhet, vinner den en utomordentlig auktoritet, otänkbar i länder där den tillåts vegetera som ett oskyldigt tidfördriv utan risker.

På generaldirektörens kontor studerar huvudpersonen en karta över olika länders förhållande till censur, där censuren också framhålls som närmast konstruktiv. I kartans indelning är den enda beskrivningen av en bokmarknad präglad av yttrandefrihet den här:

de länder, slutligen, där man varje dag spottar fram böcker för alla smaker och idéer, omgivna av total likgiltighet

Ett annat av Calvinos censurtillstånd leder tankarna till Tony Samuelssons nyligen utkomna alternativa historia, Jag var en arier. Calvino talar om ”de länder där det finns två spridningsnät: ett lagligt och ett hemligt”. Sådant är uppenbarligen Samuelssons Sverige som när romanen utspelar sig i mitten på 1970-talet utgör en delstat i det nazistiska Riket, efter Tysklands seger i andra världskriget.

I den officiella litteraturen är huvudpersonen Thomas Robladh infödd. Hans far är statstjänsteman och vice ordförande i valberedningen till ”de 444″, Führerns rådgivande parlament, och hemma hos familjen Robladh minglar ständigt diverse äregiriga kulturpersonligheter.

I Samuelssons Nazisverige finns mycket lite av det som präglat vår egen efterkrigstid. Här finns ingen jämställdhetsdebatt, ingen sexuell revolution, ingen postmodernism eller över huvud taget något ifrågasättande av de resonemang som ledde fram till andra världskriget. Här heter det ju ”befrielsekriget” i den officiella retoriken. Och Rikets litteraturkanon har Thomas ganska lite till övers för:

Något medryckande bondeepos hade jag nog sträckläst, särskilt Hamsuns Markens gröda. Jag läste spännande spionskildringar från den tiden då hotet från bolsjevismen eller de angloamerikanska imperiedrömmarna var som värst eller en komisk romans i krigets skugga som inte tråkade ut mig. Men romaner var i allmänhet för tjocka och alldeles för våldsamma för min smak. Jag somnade snabbt och ofelbart med ett överlastat krigsepos av Lindgren, Björnstrand eller den mångordige Grass i handen.

Sådan är litteraturen i delstaten Sverige på 1970-talet. Nationalistisk våldsromantik och menlös underhållning, sportfilmer, gamla örhängen och, bland de mest populära filmerna genom tiderna, ett ”folklustspel i badhusmiljö”. En underhållande och träffsäker detalj är att kvällstidningarna däremot tycks mer eller mindre identiska med våra.

Men det finns som sagt en annan sida. En hemlig, underjordisk. Bakom en spegel hemma hos den i prologen försvunne Thomas hittas ett collage av förbjudna bilder, bland annat av en ung Stig Dagerman. Och när flickvännen Karin kommer i kontakt med en hemlig moståndsgrupp är det ”Josef K” de kallar sig. Känner hon till Kafka? Karin Boye? Dagerman? Förbjudna böcker som kännetecknar radikala motståndsmänniskor. I underjordiska bibliotek och bokcirklar läses undansmugglade ”bålböcker” av Dagerman, spårlöst försvunnen och jagad av säkerhetstjänsten som bolsjevik och sabotör, och Helga Johansson, det vill säga Moa Martinson, ”hängd av Hitler som landsförrädare, tillsammans med sin make, en mindre känd men bildskön ung poet.”

Att orientera sig i Samuelssons Nazisverige är spännande, underhållande och tänkvärt. Säkert ligger det också en hel del sanning om litteraturens och läsarnas roll i de här skildringarna. Säkert tar vi i länder som Sverige yttrandefriheten och den kritiskt tänkande litteraturen som alltför självklara och skulle förstå hur väsentliga de är först om de hotades.

Otroligt mycket bra litteratur har ju också producerats under förtryck och i kölvattnet av de mest bestialiska händelser. Faktiskt så mycket att vi lätt glömmer att vi inte vet hur det skulle se ut utan dem. Förintelsen har till exempel genererat en massa stark litteratur – men hur mycket har gått förlorat? Mer vardagligt har det svenska välfärdssamhället lyft fram en närmast världsunik arbetarlitteratur. Författare ur grupper med andra materiella villkor kunde resa sig och skildra en tillvaro som tidigare varit osynlig i litteraturen. Men hur många reste sig inte? Hur många fantastiska författare över världen och genom historien har gått förlorade därför att de tillhört grupper som aldrig getts tillfälle att skriva eller sprida och bevara det de skrivit?

Så censur kan säkert vara konstruktiv. Motstånd är ju ofta det. Men ibland är också gränsen helt enkelt fin mellan ett ganska drygt och verklighetsfrämmande romantiserande och ett hälsosamt sökande efter alternativ.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Bränt barn brinner

Arbetarklassens bästa partytricks är en personlig betraktelse över några av den ganska diffusa genrens centrala teman och giganter – ”Ivar Lo was here” heter betecknande nog den första av essäerna – men innehåller lika mycket ett ifrågasättande. Utan att direkt sysselsätta sig med några akademiska definitioner ställer Samuelsson frågor kring arbetarlitteraturens vara och icke vara, inte minst i nutiden.

Och just till detta fungerar den nästan oformliga essästilen så bra. Språket är kanske inte fullt så okonventionellt lajbans som titeln gör gällande och en och annan upprepning hade tjänat på att plockas bort, men i övrigt är öppenheten imponerande och givande.

Samuelsson blandar friskt Jan Fridegård och Stig Dagerman med Liza Marklund, Majgull Axelsson och Fucking Åmål. Inte sällan är det ett mycket fruktbart konfliktperspektiv som leder skildringarna framåt. Det handlar om motsättningen mellan att vara arbetarklass och skriva där man står och att göra en klassresa som författare, att vilja höra till något helt annat. Mellan den iakttagande outsidern och kollektivet, arbetarna och arbetarrörelsen. Mellan konstruktiva hjältar och fördummad massa. Av historien lär vi oss att en enhetlig skola alltid till viss del är en efterkonstruktion.

De flesta förknippar förmodligen begreppet arbetarlitteratur med en svunnen tid, med statare och skitiga fabriksgubbar. Och med en viss typ av författare som satte detta samhälle under lupp. Idag lever vi, menar Samuelsson, i myten om det klasslösa samhället, där alla är medelklass – eller åtminstone vill inbilla sig att de är medelklass. Och arbetarlitteraturen har hopplöst konserverats. Det betyder, skriver Samuelsson, ”att arbetarlitteraturens nu och framtid inte diskuteras med någon större skärpa och nyfikenhet, alltmedan dess legendariska historia vårdas av alla intill minsta vägglus, eftersom till och med vägglössen blivit akademiska och litteraturhistoriska”.

Att arbetarlitteraturen skulle vara ett avslutat kapitel tror Tony Samuelsson som synes inte ett spår på. Visst har den fått sina törnar, av 1970-talets dogmatiska definitioner, av motreaktionens individualism och marknadsliberalism. Men arbetarlitteraturen är lika levande som klassamhället i sig – och lika föränderligt. Vi känner kanske inte igen den på vägglössen, men på erfarenheten av underläge, på revanschlustan och på nödvändigheten i att sätta ord på människors verklighet. Den samhällstillvända litteraturen kommer att fylla en funktion lika länge som det perfekta samhället lyser med sin frånvaro. Och uppriktigt sagt, när har människor lyckats formulera (och komma överens om) hur det perfekta samhället egentligen ser ut?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Problem med sanningen

En grind av mörker är en relationsroman och en samhällskritisk samtidsskildring. Men den är också till stor del en hyllning till litteraturen. Många människor i romanen har ett passionerat förhållande till böcker, till att läsa och en del även till skrivandet. Denna kärlek till litteraturen hyser romanens huvudperson, Yvonne. Det är första gången Tony Samuelsson låter en kvinna inta huvudrollen i en roman. Yvonne arbetar som expedit vid en kosmetikadisk i gallerian i Farsta centrum. (Inspirationen till att placera henne på denna arbetsplats fick Samuelsson när han iakttog kvinnorna bakom sminkdisken på NK, som tidigare hade en filial i Farsta Centrum). Hon bor inte långt därifrån, i det lilla Fagersjö och är ensamstående mor till den 20-åriga, politiskt aktiva Felicia. Återigen skriver alltså Tony Samuelsson om stockholmsförorten Farsta med omnejd, där han växte upp. Det är alltid fascinerande att läsa en berättelse som utspelar sig i en miljö som författaren känner sig hemmastadd i och har starka känslor för. Och man vill gärna resa just dit, för att se platsen med egna ögon.

Tony Samuelsson hör till de nutida arbetarförfattarna och människorna i hans bok har, liksom han själv, arbetarklassbakgrund. Yvonne växte upp i arbetarklassmiljö, med föräldrar som tyckte att hon gjorde rätt när hon tog ett jobb istället för att låna en massa pengar till studier. Trots detta drömde hon en gång om att bli författare på heltid.

Samuelsson gör romanens gestalter till lite av hjältar, men beskriver också gärna deras dåliga självförtroende och hur de trycker ner sig själva: Yvonne är mycket beläst, men vill inte erkänna det. ”Hon skryter hellre med att hon inget begriper. Det är en sån där klassreflex, sånt man säger i våra kretsar”, berättar Yvonnes bror Billy om henne för en vän.

Yvonne skriver dagbok, sporadiska anteckningar om sitt liv och om sminkaffärens kunder, som hon ger drastiska smeknamn. Hon känner att många av kvinnorna handlar för att de behöver tröst, de behöver använda smink för att bättra på sitt självförtroende. Genom att prata med Yvonne får de uppmuntran och stöd. Hon känner sig som en trösterska och när hon upptäcker att en kund misshandlas av sin man engagerar hon sig. Själv har Yvonne litteraturen som tröst. Hon undrar vad hon vore utan böckerna, de är hennes bästa vänner, de sviker inte.

När sedan katastrofen inträffar i Yvonnes liv, gestaltas hennes känslor på ett mycket realistiskt och för läsaren smärtsamt sätt. Hennes dotter Felicia blir påkörd av en bil och föraren smiter från olycksplatsen. Yvonne och hennes bror Billy tvingas leva ett liv i fullständig koncentration på hoppet att Felicia ska tillfriskna. De hanterar krisen på olika sätt. Billy gör allt för att få tag på föraren av olycksbilen, Yvonne börjar tänka mycket på det förflutna.

Romanens nära 400 sidor rymmer många händelser och en mängd noggrant beskrivna bipersoner. Jag får därför en känsla av att romanen behöver en fortsättning, på så sätt skulle senare delen av den kännas mindre forcerad. Det är lite som att det i berättelsen finns för många berättelser, att de tränger ut varandra, det spretar åt många håll. Samtidigt kan jag se detta som en styrka, för det ger också en känsla av rikedom och myllrande liv. Fast då och då vill jag protestera när kvinnorna och kvinnornas tankar beskrivs alldeles för schablonmässigt och generaliserande.

En grind av mörker är annars på många sätt en hyllning till den goda, omtänksamma och kärleksfulla människan, som inte har så stor makt eller så mycket pengar, men ändå kan göra så mycket för sina medmänniskor. För vad spelar makt och pengar för roll när slutsummeringens dag kommer. Det är de goda relationerna till medmänniskorna, som är det allra viktigaste i varje människas liv. Denna kunskap förmedlar romanen väl.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• Livet som medlöpare
• Censuren är död – länge leve censuren?
• Kontrafaktisk klassiker