De intervjuade, Anna Bengtsson på förlaget Ersatz och Svante Weyler, menar båda att denna otidsbundet viktiga litteraturs andra genomslag beror på att den blivit särskilt angelägen just idag. Det finns många paralleller att dra till samtiden, och man ska inte vara försiktig med att dra dem, menar förläggarna. Det skedde då, och sker nu, ett moraliskt sammanbrott i Europa. Weyler lyfter dessutom fram litteraturen som en väg in i en pågående historia, till skillnad från det överblickande fokus på resultatet av historien som annars råder. Bengtsson har som konkret exempel Werfels undflyende språk, vilket hon liknar vid en vokabulär av idag vars ändamål är att skapa en fiktion: ”Sverigevänner! Det pågår en systemkollaps!”

Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande hos förlagen och jag undrar: hos vem började uppsvinget, läsarna eller förlaget? Hos båda, hoppas jag. Nåväl, till romanen:

Det går bra för Leonidas. Det är Wien 1936 och han är nyligen femtio år fyllda. Hans klassresa började när han ärvde en närmast magisk frack från en judisk vän som begått självmord – de ”intellektuella israeliterna” hade det ju så bra när det begav sig, så visst kunde väl de kosta på sig ett självmordsmotiv just då.

Dans i benen, en ännu vacker fru, Amelie, ett universum ”vars enda mål är att upphöja gudagunstlingar som han från djupet till höjden och förse dem med makt, ära, glans och lyx”. I brev efter brev blir han överöst med födelsedagsgratulationer, idel gratulationer – i mängder, maskinskrivna adresser, och se där! En adress i blekblå handskr…

Vera Wormser. Omisskänneligen Vera Wormser.

Ett slags Den allvarsamma leken-berättelse har därmed inletts, men den melankoliske flanören är utbytt mot den melodramatiske fjompen. Hans inre värld är en kraftigt pendlande tillvaro: sprudlande svulstig och bottenlöst katastrofal, och väderleken ser till att skifta därefter.

Vera är en dåtida älskarinna som under större delen av romanen är en osynlig, indirekt verkande kraft. Även hon är en ”intellektuell israelit” och i sitt brev berättar hon, i mycket formella ordalag, om en ung man som inte får lov att avsluta sina gymnasiestudier i Tyskland, men nådig Leonidas, med sitt inflytande på området utbildning, kanske kan möjliggöra fortsatta studier i Österrike?

En-två-tre-fyr-fem … Ja. De år som en gymnasistyngling lär ha tillryggalagt är lika många som de år som gått sedan Leonidas och Vera sist sågs och han övergav henne. Har Leonidas alltså en son? Hur ska han i så fall kunna berätta detta för Amelie!

Efter att ha hört radioinslaget om boken är det svårt att inte allegorisera texten helt, läsa den som en återberättelse av ett historiskt skeende och se den faktiskt självutnämnde opportunisten Leonidas som något förkroppsligat. Vad symboliserar egentligen den döde judens frack på den (återigen självutnämnde) urösterrikaren?

Ett kärntema i romanen är såklart skuld. Leonidas svek Vera, då för längesedan, och är beredd att göra vad som helst för att hon ska få upprättelse. Amelie skymtar det blekblå bläcket och misstänker sin ”León” för att ha levt ett dubbelliv. Hon har visserligen fel, men i tanken ger Leonidas henne rätt oavsett vilka anklagelser hon kommer med. I ljuset av världshändelsernas överdjävlighet kan det från 2010-talsläsarens perspektiv tyckas helt absurt att det är från faderskapstrasslet hans dåliga samvete får sin näring.

Utan att han själv verkar förstå det, är det också han som är den överlägset tydligaste företrädaren för tidens starka antisemitism. Judeföraktet är så påtagligt att man nästan känner dess stank. Leonidas nämner till och med ismen vid namn, strax efter att det i maktens korridorer – där han håller till om dagarna – har talats om en internationell nepotistisk sammansvärjning av ockrande judar. Då visade han visserligen sitt ogillande. Men på individnivå, i synnerhet när han tänker på Vera, är det trots att hon är en av ”de där människorna” som hon visar på den ena eller andra positiva egenskapen.

De båda träffas till slut för att diskutera den unge gymnasistens situation. Vera är på genomresa – på väg bort från Tyskland, naturligtvis, och ut ur Europa. Under ett ögonblick av förakt härleder Leonidas den högfärd och arrogans han ser hos henne till hennes judiska börd. Han har varit ansvarstagande och full av skam i ena ögonblicket, fram till dess att han i nästa stund blir provocerad och röjer för läsaren att ”de där människorna” ska man inte diskutera med, utan helt sonika ge ett kok stryk.

Romanen handlar om mycket annat också. Här har jag bara gett ett destillat av en del av intrigen. I grunden är det en historia om orättvisan och kampen uppåt, återberättad av en outhärdligt inbilsk man.

Similar Posts:

• Motstånd och feghet
• Livet på riktigt
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Klarsyn trots översvämning av skit

Fyra av de fem novellerna i Amok är konstruerade som kinesiska askar med berättelser i berättelsen. Intrigerna och miljöerna är likartade. Här finns ett manligt berättarjag som befinner sig på resa eller på en främmande plats. Här finns karaktärer som korsar världshaven på magnifika passagerarfartyg, semestrar på lyxhotell vid Rivieran och spelar bort förmögenheter på casinot i Monte Carlo. Zweig reste själv så mycket att hans vänner kallade honom för ”den flygande holländaren”, men han har också påpekat att vårt sug efter resor inte enbart kan förklaras med en längtan efter exotiska platser. ”Vi vill lämna vår invanda miljö bakom oss, vår hemtrakt som är densamma dag för dag; vi längtar bort eftersom vi inte längre behöver vara oss själva när vi inte längre är hemma.” De flesta av Stefan Zweigs karaktärer verkar hålla med honom om detta. Jaget är ett fängelse som vi helst vill undfly.

Denna sanning förkroppsligas också av den gåtfulla främling som i novell efter novell delger berättarjaget, och oss läsare, sitt livs historia. Detta möte, som också blir novellens dramatiska höjdpunkt, påminner om det terapeutiska samtalet mellan psykolog och klient, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Stefan Zweig var god vän med Sigmund Freud. (Såväl Zweigs som Freuds texter brändes för övrigt på nazisternas bokbål 1933). I vissa noveller tar främlingen till och med över rollen som berättarjag i samband med bekännelsen. Det här är ett effektivt grepp som förhöjer känslan av autenticitet i texten. Det känns som om den mystiske främlingen plötsligt talar direkt till läsaren.

Jag har älskat dig som ingen annan… som ingen annan har du, min pojke, väckt mitt innersta till liv… Till avsked skall du därför få veta mer om mig än någon annan människa. Under alla dessa timmar har jag ju tydligt känt dina tysta frågor… Du ensam skall veta hur mitt liv har varit. Vill du att jag ska berätta det för dig?

Stefan Zweig skrev helst med lila bläck och han dekorerade gärna drinkarna som han bjöd sina vänner på med guldflagor. Ytligt kan tyckas, men i novellerna räds han inte djupet.  Zweig var en av de första som skrev om Freuds arbete i Die Heilung durch den Geist (1931) och i Amok är karaktärsteckningarna tydligt influerade av Freuds teorier om det mänskliga medvetandet. I novell efter novell upprepas bilden av det plågade jaget som kämpar för att leva upp till samhällets normer (överjaget) genom att hålla drifterna i schack (detet). Vi får bland annat möta universitetsprofessorn som döljer sin homosexualitet, den varmt religiösa men samtidigt spelgalna studenten och distriktsläkaren som åtrår fel kvinna. Det här är berättelser om människor som sviker såväl sig själva som sina nära och kära. De är otrogna, de säljer familjejuvelerna, de berusar sig med sina laster men det händer också att de ångrar sig och vill göra bot. Då gör de sitt yttersta för att motstå suget efter det förbjudna och för ett litet tag ser det ut som om de lyckas, men till slut faller de till föga och återvänder till de mörka gränderna, bordellerna och spelborden.

”Och ändå är lusten efter det fördolda oemotståndlig för den som söker kunskap, rysningen inför det farliga övermäktigt, det skamliga lidandet heligt.” För Stefan Zweig var det nödvändigt att skildra människans mörka, avvikande sidor och i novellen ”Känslornas irrvägar” passar han på att ge en känga till konstnärskollegorna som enbart ägnade sig åt betydelselösheter.

Beror det på bekvämlighet, feghet eller kortsynthet att alla tecknar endast livets upplysta ljusrand, där sinnena spelar öppet och lagbundet, medan nere i källarvalven, i hjärtats underjordiska gångar och kloaker lidelsens farliga rovdjur fosforescerande smyger omkring, parar sig och sliter sönder varandra i det fördolda. Skräms de av andedräkten, de demoniska drifternas heta och förfärande andedräkt, dunsten från det brinnande blodet, fruktar de att besudla sina alltför fina händer med mänsklighetens varbölder, eller hittar deras blick, som är van vid mildare belysning, inte ned för dessa trappor som stinker av förruttnelse?

Det finns något i Zweigs överspända, symbolrika texter som påminner mig om Mare Kandres sätt att fånga verkligheten, och som Mattias Fyhr i sin biografi av Kandre beskrivit som ett Skitigt vackert mörker. Det tar ett tag att vänja sig vid det känsloladdade språket och den oftast omständligt beskrivande hellre än gestaltande stilen, men efter några noveller är jag fast i Zweigs klaustrofobiska karaktärsteckningar och den hårt mallade intrigen. Jag vill läsa en till. Och en till. Det är ett sug som påminner om det jag kan känna efter lösgodis. Och jag börjar förstå varför han blev så populär.

Similar Posts:

• En välsittande men makaber frack
• Noveller man glömmer
• Vålnaden Canetti
• En klaustrofobikers inre liv
• Från arkivet

Den som har velat gräva djupare i Canettis personlighet och psyke får nog tyvärr besviket se sig om efter annat informationsmaterial. Detta måste nämligen vara en av de mest opersonliga och distanserade självbiografiska skildringar jag någonsin läst. Man får i och för sig veta ganska mycket om Canettis familj, om Canettis intressen, om hans skolgång, om hans förhållande till främst modern. Men fortfarande maler frågan i bakhuvudet: vem är, eller rättare sagt var, egentligen Elias Canetti?

Det man får veta är i huvudsak om Canettis släkt, om hans uppväxt, flytten till Wien och sedan till Zürich, och om den judiska släktens sedvänjor och traditioner. Det är något av det mer intressanta i boken – skildringen av de lite finare sefardiska judarna och deras framstående kultur. Canettis farfar föraktar de enklare ashkenasiska judarna och deras jiddish-kultur. Därtill lämnas information om den europeiska samtiden, vilken är nog så larmande och omvälvande. När Canetti och hans mor flyttat till Wien utbryter första världskriget. Jag fascineras av hur frånvarande kriget sedan är i Canettis liv och föreställningsvärld. Det verkar knappt påverka honom alls. Jag kommer att tänka på Stefan Zweig och dennes memoarer Världen av igår (Nyutgåva på Ersatz förlag häromåret! Rekommenderas!). Stefan Zweig var, om än något äldre, så ungefär samtida och rörde sig i samma centraleuropeiska värld. Men för honom var både första och andra världskriget något som skakade honom och påverkade honom djupt, och som ställde fram människan i all hennes bestialitet och blodtörst. Något sådant finns inga spår av hos unge Canetti.

Jag kommer också att tänka på Stig Larssons nyutgivna memoarer Det känns som det håller på att ta slut. Den var en veritabel guldgruva för att förstå Stig som författare och som person. Ohämmat utlämnade han sig själv och sitt allra mest privata, för läsarens skull – annars vore det kanske ingen poäng med en självbiografi. Canettis bok är precis tvärtom. Nu menar jag inte att Canettis bok är poänglös, inte alls. Poängen är kanske snarare omvänd; att flytta fokus från huvudpersonen Canetti till alla de människor och miljöer som omger honom. Men något gör mig misstänksam: är det verkligen generositet gentemot sina medmänniskor och vilja att skriva fram deras historia som präglar Canettis memoar? Är det inte snarare något slags inverterat storhetsvansinne som gör att Canetti, osynlig men ändå allestädes närvarande, lägger sig som en blöt filt över sina släktingar och sin omgivning?

För att återvända till Canettis roman Förbländningen upplever jag likheter mellan huvudpersonen, den galne sinologen Kien, och Canetti själv. Båda stänger in sig mot omvärlden och gör sig onåbara; Peter Kien i sitt bibliotek med sina böcker, Canetti i sig själv. Åtminstone är det så det framstår i memoaren. Och det kanske något osunda förhållandet till böcker är något som också Canetti uppvisar: när modern, efter faderns död, blir uppvaktad av en läkare är det inte honom som sådan som unge Canetti fruktar, utan de ”främmande böcker” som kavaljeren har med sig till modern. Böckerna, inte kavaljeren personligen, riskerar att rasera Canettis hela neurotiska förhållande till modern.

Det måste sägas att detta är en konstig memoar. Men som sagt inte poänglös. En konstig memoar som väcker så här många frågor, snarare än ger svar, måste väl per definition anses intressant. Däremot är den ganska tråkig, precis som Förbländningen. Men, som min mor brukar säga, man kan inte alltid ha roligt.

Similar Posts:

• Ett genis dagbok
• Memoarer i vintertid
• Nobelpriset i litteratur
• Klasskamrater
• Minnen från 1960-talets Paris

Varför finns det då inte mer litteratur om detta intressanta tema: författare och schack? Jag tror den främsta orsaken är att författaren till en sådan bok bör vara djupt involverad i schack, men även vara mycket insatt i litteraturvetenskap. Denna kombination är tyvärr ganska ovanlig. Jesper Hall skriver i sitt förord till boken Hjalmar Söderberg och schackspelet att han försökt dra nytta av sina erfarenheter som professionell schackspelare, teaterregissör och författare. Med hjälp av de referensramar han i någon mån delar med Söderberg, har han försökt finna nya infallsvinklar på författarens schackintresse och författarskap. Jesper Hall och bokförlaget Atlantis har med denna bok täppt till ett hål både i schacklitteraturen och den biografiska litteraturen, en gärning i stil med den bok Hall skrev tidigare (2007), och som handlade om författaren Frans G Bengtssons förhållande till schack.

Eftersom jag själv är schackspelare, blir jag förvånad när jag i Hjalmar Söderberg och schackpelet läser Halls kapitel ”Om schack”, som ska vara ett slags introduktion för de som behöver förkunskaper. Här tycker jag Hall borde tydliggjort sina resonemang även för de läsare som inte är schackspelare. Det verkar som att han inte tar chansen att verkligen propagera för schack på ett objektivt och positivt sätt. Istället lägger han tyngdpunkten på att schack är matematik. Här kommer jag också att tänka på Edgar Allan Poe, som i inledningen av novellen Morden på Rue Morgue reducerar schackspelaren till att endast vara uppmärksam och inte alls snillrik.

Halls syn på schack är inte alls förenlig med min syn, eftersom jag ser schack som en konstart. Hall skriver bland annat att schack på elitnivå otvivelaktigt är en sport. Faktum är att det finns många undantag. Bland andra ex-världsmästaren Vasilij Smyslov och stormästaren David Bronstein såg schack som en konstart, denna syn på schack har likaså vår egen, genom tiderna bäste svenska schackspelare, Ulf Andersson. Jag har själv spelat mot David Bronstein och kommit till insikt att han värderar den konstnärliga dimensionen högre än resultatet.

Hall skriver att kön, ålder eller eventuella fysiska handikapp inte spelar roll för förmågan att spela. Garri Kasparov har i ett berömt och provokativt uttalande sagt att mannen har en fördel gentemot kvinnan på grund av fysiken. Forskning säger också att man kan spela bra schack fysiskt tills man är 60 år. Mentalt kan man hålla hög nivå tills man är 74 år. Mikhail Botvinnik, världsmästare i schack 1946, har sagt att en livsnödvändig ingrediens om man vill bli en god schackspelare är att man har hälsan. Hall rider på den välkända myten att schackspelare är intelligenta: ”Intelligensen är det allenarådande.” Men det har bekräftats av seriösa undersökningar att schackspelare inte alls är så intelligenta som gemene man tror. Jag hade föredragit att Hall tagit fram sådana personliga nedslag i kunskaper istället för att visa lättja i detta inledande kapitel om schack. Man bör aldrig underskatta sin läsekrets behov och servera ointressanta klyschor även om den är oinitierad.

I kapitlet ”Schack i Hjalmar Söderbergs skönlitterära texter” nämner Hall att schack har den mest centrala rollen i novellen Sibyllans grotta. Bland annat nämns följande replik av novellfiguren Karl Hennings:

”Om man vill lära sig spela schack ordentligt, får man lov att avstå från allt annat, kärlek och karriär och hela historien. Hela det så kallade livet.”

Åskledarens uppfinnare Benjamin Franklin avstod från att lära sig schack just på grund av denna tankegång och det är ett fundamental uttalande som alla aspirerande schackspelare grundligt måste fundera på! Däremot känns det som övertolkning när Hall argumenterar för samband med schack, när det inte förekommer explicit. Hall nämner två av Söderbergs alster: dialognovellen Generalkonsulns F-båtsmiddag och dramat Ödestimmen. Visserligen nämns denna replik i dialognovellen: ”Du spelar ju schack, Krigsberg? Gott då vet du att ett drag som är mycket bra i en viss ställning redan i nästa drag kan vara meningslöst.” Hall kallar denna association till schack för en etablering där Söderberg låter schack och text spegla sig i varandra. Eftersom Hall lägger mycket möda på att analysera fram dolda schacktexter borde det ligga i hans intresse att belägga sina påståenden. Ovanstående etablering ser jag inte som en indikation på att den resterande texten kan ha inlägg om schack när det dessutom inte heller tydliggörs av Hall i hans egen text. Sedan dras det jämförelser med krigsstrategi och schackstrategi, men här kan jag inte se någon koppling till Söderberg. Sådana jämförelser borde ingå i kapitlet ”Om schack” eller i ett eget kapitel om schackstrategi. Detta skulle också kunna vara temat för en bok, där man jämför historiska skeenden med schackets egen strategiska utveckling.

När det gäller dramat Ödestimmen skriver Hall att där inte finns någon markör i form av ordet schack. Detta varnar förstås för risken att övertolka. Att man är schackspelare betyder inte alls att man nödvändigtvis skriver om schack implicit. Han skriver att schackmarkören undviks för att undvika övertydlighet. Här menar Hall att själva titeln på dramat Ödestimmen är en parallell till schackets så kallade fjärde timme. Jag har aldrig hört ordet ödestimme i schacksammanhang och fjärde timmen är inte ett känt begrepp för författare. Detta känns som en mycket kraftig övertolkning och den köper jag inte. Det är här jag tycker Hall spårar ur i sin tolkning. Det känns som att han har gett sig katten på att hitta schackliga samband även när de inte finns och då tycker jag det blir för mycket spekulationer och subjektiviteter. En bok som har aspirationen att hitta schackliga samband, som till sin natur är påtvingade och spekulativa är ett riskabelt projekt.

Det intentionella misstaget som är ett välkänt begrepp inom litteraturvetenskapen är en fälla som är lätt att falla i när man drar jämförelser mellan verk och biografi. Man bör inte ta för givet att författarens eget (schack)liv påverkat hans skrivande. Hur det påverkat och om det påverkat kan man aldrig med säkerhet veta. Dessutom var Söderberg mycket mera författare än han var schackspelare eller schackproblemist. Det hade varit bättre om Hall nyktert fokuserat på det som var verifierbart istället för att presentera schackliga samband, som kanske inte finns och därmed hylla subjektiviteten. Vi läser boken främst för att vi vill läsa om Söderberg, inte för att läsa om djärva spekulationer. Det är dock bra att boken får en värdig avslutning med Söderbergs partier och problem. Vi får heller inte glömma Hjalmar Söderbergs mest kända uttalande om schackspelare som står som ingress till boken:

Till lycka för de många som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidsförflyttning
• För dom som älskat