De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel

Foto: Anna Larsson
Tårtor! Kalas måste ha tårtor!

Foto: Anna Larsson
…och presenter!

Foto: Amanda Idberg
dagensbok.com:s egen Anna Larsson höll fint födelsedagstal.

Foto: Amanda Idberg
Alice Eggers spelade skivor.

Foto: Amanda Idberg
De glada Elise Karlsson och Malte Persson spelade också skivor.

Foto: Amanda Idberg
Brevnovellers Jens Klitgaard var konferencier i hängslen.

Foto: Anna Larsson
Jens delade uppdraget med dagensbok.com:s Lina Arvidsson.

Foto: Amanda Idberg
Jens Klitgaard presenterade Sofia Nordin, som senare läste upp sin brevnovell Baby Rose.

Foto: Amanda Idberg
Mian Lodalen läste ur sin senaste roman Tiger.

Foto: Amanda Idberg
Lina Arvidsson konferencierade lite mer.

Foto: Anna Larsson
Publiken lyssnade andäktigt.

Foto: Eva Björnberg
Love Antell spelade lite gammalt, lite nytt…

Foto: Anna Larsson
…och lite stulet.

Foto: Eva Björnberg
Peter Morén spelade…

Foto: Anna Larsson
…och sjöng litterärt på svenska.

Foto: Lina Arvidsson
Charlotte Qvandt skar upp av tårtan.

Foto: Lina Arvidsson
dagensbok.com:s Emelie Novotny var glad…

Foto: Lina Arvidsson
…liksom dagensbok.com:s Maria Carlsson.

Similar Posts:

• Litteraturtårta
• Tack alla fina!
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok + Pride = SANT!

Särskilt tack till Södra Teatern, Riksteatern, Mian Lodalen, Sofia Nordin, Love Antell, Peter Morén, de fyra fantastiska författardj-battlarna Alice Eggers, Stefan Lindberg, Elise Karlsson och Malte Persson, Popaganda och Bon Chance.

Tack också till alla som var med och hjälpte till runtomkring.

Vi hoppas att ni kommer att fortsätta att läsa på dagensbok.com och att ni blev sugna på att köpa en prenumeration med härliga brevnoveller!

Similar Posts:

• Litteraturtårta
• Lyckad Litteraturtårta!
• Ny författarblogg
• Brevlådelitteratur
• Ny vecka på dagensbok.com

foto:fotoakuten.se

För tio år sedan startade dagensbok.com det som blev Sveriges första bokblogg – och som fortfarande recenserar minst en bok varje dag. För ett år sedan startades litteraturrörelsen Brevnoveller, som ger ut Sveriges bästa och mest intressanta novellförfattare – varje månad.

Tillsammans skapar vi en kväll av litteratur och tårta, poesi och konfetti, prosalyrik och paket.

På Södra Teatern hålls födelsedagsbalunset, där vi får celebert besök av Augustpris-nominerade Sofia Nordin och av romanaktuella Mian Lodalen, som båda kommer att bjuda på smakprov ur sina texter.

Dessutom: författardj-battle. Kritiker och författare drabbar samman vid plattvändandet och slåss om vem som bjuder på de svängigaste takterna och de mest oväntade låtbytena. Alice Eggers och Stefan Lindberg möter Elise Karlsson och Malte Persson. Det kan bli precis hur bra som helst. Allsång och taktstamp har utlovats.

På scen har vi Love Antell (Florence Valentin) och Peter Morén (Peter Bjorn & John), som utlovar sväng och dans i största allmänhet. Resten av kvällen huserar Bon Chance och Popaganda bakom skivspelarna.

Dessutom – tårtkalas och presentutdelning.

Klockan 19:30
Den 9 november
Södra Teatern, Stockholm
Fritt inträde
18 års åldersgräns

Similar Posts:

• Lyckad Litteraturtårta!
• Tack alla fina!
• Längtan efter text och festival
• Ny författarblogg
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor

Den näst sista novellen, som heter Den sista berättelsen, beskriver en tillvaro och ett samhälle, där skrivandet och författandet blivit det mest vinstgivande och trendiga i samhället för alla: barn, ungdomar och vuxna. Det är t. ex. utsålt i Globen inför Göran Sonnevis diktuppläsning där. Alla skriver, alla vill hålla på med ord. Och längtan efter att se verkligheten som den är utan att sätta ord på den blir stor hos huvudpersonen i novellen, vilket kanske en författare kan känna, som alltid har något skrivande på gång:

Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld. [...] Jag tittar på mina barn. De är bara barn. Jag noterar väderleken mot kinden, den är bara väderlek, och kinden bara en kind – inte språk, ord – och jag känner att jag är framme.

Samlingens allra sista novell, Vårmusseronerna i Telefonplan, som först publicerades i Omkopplingar: Avskrifter, Listor, Dokument, Arkiv (med särskilt avseende på Midsommarkransen-Telefonplan) av Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson, är en betraktelse över hur smärtsamt det är att slita upp sina rötter från en ursprungsbygd, men att det går att hitta en ny plats att trivas på och kalla hemma.

Titelnovellen, I Gorans ögon, handlar om en författare som blir värvad att spela i svenska landslaget i fotboll och en fotbollsspelare, som tvärtom söker sig därifrån till författandet. Alingsås, Lindbergs uppväxtstad, med omgivningar förekommer i novellerna och på ett ställe nämns Karin Boye, för alltid förknippad med staden.

Det som är bäst i Lindbergs noveller är det originella och verkligt fantasifulla i en del av berättelserna. På så sätt utnyttjar han väl författarens möjlighet: att i princip helt fritt hitta på vad som helst, bara den egna förmågan till fantasi sätter ju gränser. Det som jag tycker sämst om är den cyniska tonen i de flesta av novellerna, framhävandet av det vulgära i tillvaron (med lite humor hade det kunnat vara verkningsfull satir) och en människoskildring, som ofta känns föraktfull och därmed uppgiven.

Frågorna som uppstår är: vilket är syftet med dessa, de flesta av depressivitet ganska tunga berättelser? Varför måste allt vara så svart, så trist, så utan skönhet? Kan någon läsare, helt olik mig, istället tycka att novellerna är helt fantastiska?

Émile Zola myntade en gång uttrycket: ”Une uvre d’art est un coin de la création vu à travers un tempérament”. (Ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament.) Det temperament genom vilket Stefan Lindberg oftast verkar se skapelsen är, tack och lov, mycket olikt mitt eget.

Similar Posts:

• En vardag av spruckna segel
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• Smakprov av Österrike
• Strindberg åt folket?
• Moralkakor som står sig