Jag trodde att det var, om inte fel på mitt (läs)huvud, så åtminstone min läskondition och -koncentration. Det är kanske fortfarande sant, ni känner till devisen att även om man är paranoid så betyder det inte nödvändigtvis att man inte är förföljd. Malcolm Lowry visste att föda fram ett mustigt språk, ett mastigt språk, ett svårsmält språk, interfolierat med allegorier, antagligen också en och annan svårknäckt algoritm, målande beskrivningar och delirisk introspektion där omvärld, interna dialoger som aldrig lämnat huvudet och hjärnspöken sammansmälter. Ett ordflöde som inte känner till några uppdämningar, hämningslöst lämnar orden papperna och försöker tränga sig in genom ögonen på läsaren för att kortsluta alla nerver de kommer åt. Det är en sådan där medvetandeström som återfinns hos vissa irländska förmågor. Boken kräver sin läsare, inte minst för att hantera alla färger som förekommer. För det är minst sagt en färgstark bok. En målning på många vis, där det mesta tycks vara färglagt. Man får tycka vad man vill om det – jag gillar det.

Min spanska är milt uttryckt bristfällig. På gymnasiet fick jag godkänt eftersom läraren välmenande påstod att jag ”egentligen kunde”. Hon hade fel. Mexiko är skådeplatsen så viss förtrogenhet med spanskan krävs då det i boken förekommer en hel del uttryck och hela haranger på spanska. Dessa finns inte översatta någonstans, inte ens i en fotnot, vilket är ett bra val av både författare och översättare. Kan man inte ta in en bok är det ens eget tillkortakommande och det får man hantera på vis man själv finner lämpligt. Jag hoppade över styckena och missade halva boken!

Titeln till denna text har, såvitt jag förstår, med en beställning av ytterligare ett glas mescal att göra. Meningar likt denna återkommer om och om igen. Under De dödas dag får vi följa framför allt tre karaktärer. Geoffrey Firmin, Konsuln kallad, är protagonisten som finner sig akterseglad av den fysiska verkligheten, sitt äktenskap och sin titel. Han är alltså inte längre konsul på pappret, men väl i mångas medvetande. Möjligtvis främst i hans eget. Konsuln är inte vid sunda vätskor. Det är snarare tvärtom – det han har i sig är mest en hälsovådlig mängd alkohol. Såvitt jag kan läsa mig till, äter karln under hövan lite, men dricker desto mer. En renrasig suput, kanske mer men absolut inte mindre. Han glider runt i en komplett kostym, men den lilla fadäsen att han tycks ha glömt strumporna går inte att överse. Vilken skandal! Eller så har han inte glömt det. Alla gör vi våra val. Det går utan att bege sig ut på djupt vatten att sluta sig till att vår käre konsul föddes bakis men fick sig en återställare genom nappflaskan. Fast så är det kanske ändå inte. Inte helt klara, men ändock inte helt fördolda, skäl i vuxen ålder ligger bakom hans situation.

Det dämpade dånet från vattenfallen fyllde rummet som ljudet från en fartygsmaskin…Evigheten…Konsuln stödde sig, svalare nu, mot bardisken och såg ner i det andra glaset med färglös eterluktande vätska. Att dricka eller icke dricka. – Men medan han var utan mescal, tänkte han, hade han glömt evigheten, glömt att världen var stadd på resa, att jordklotet var ett skepp piskat av Hornets svans, dömt att aldrig nå sitt Valparaiso. Eller att det var som en golfboll slagen med en fruktansvärd hook mot Herkules slipsknut av en jätte från fönstret av ett dårhus i helvetet. Eller att det var en buss som styrde längs slingrande vägar mot Tomalín och ingenting. Eller var det som – vad det nu skulle vara om en liten stund efter nästa mescal. Fast han hade inte tagit någon ’nästa’ mescal än.

Jag gör mig lite rolig på bekostnad av hans alkoholproblem. Jag vill inflika att det är osmakligt, alkoholism finns det inget lustigt över. Alkoholavgiftning ska visst vara något i hästväg men några tankar på att sluta dricka har inte Konsuln. Såvitt jag förstår det har boken kallats alkoholromantiserande. Jag vet inte från vilket buskage dessa förvrängda och verklighetsfrånvända läsningar kommer. Det är ingen vacker avundsvärd belägenhet Konsuln befinner sig. Inte! på! något! vis! Jag menar, karln dricker mescal som smakar som ”10 meter taggtråd” och är inte främmande för strykninet som har använts för att avliva hela djurarter.

Ramberättelsen är ingenting utöver det vanliga. Vid handen har vi ett klassiskt upplägg där en kvinna, den före detta frun Yvonne, ska rädda både honom och deras förhållande. Billigt, men med den lilla uppfriskande detaljen att även brodern Hugh försöker dra sitt strå till stacken. Både Yvonne och Hugh får stort utrymme i boken, vilket är tacksamt. Hela avsnitt viks åt dem och deras levnadsöden intresserar mig mer. Året är 1938 och i bakgrunden skymtar det spanska inbördeskriget. Nu hämtar inte boken sin näring främst från handlingen utan det är språket och allehanda psykologiska mekanismer som tilldrar sig läsarens uppmärksamhet. Gott så.

Kanske kan vi kalla boken en tragedi. Lowrys liv var alla gånger det. Gravt alkoholiserad ändade han livet för egen hand. Huruvida det var alkoholen som förde honom till den punkten överlåter jag till andra att avgöra. Klart är att berättelsen innehåller stora (över)doser av egna upplevelser. Boken har helt klart sina brister, men jag gillar den ändå. Till och med rätt mycket. Och märk mina ord, vänner – här har ni en framtida klassiker till recension. Hurra!

Similar Posts:

• Flaskan eller kärleken?
• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Kontraster i novellform 
• Världens bästa mamma (nykter)

Det spanska inbördeskriget är en tacksam konflikt att göra fiktion av då den rymmer ett så stort moment av idealism som rinner ut i krossade illusioner, på flera plan. Redan innan Franco marscherade in i Madrid hade George Orwell skrivit sitt självbiografiska verk Hyllning till Katalonien, där han ansluter sig som frivillig på republikens sida för att bekämpa fascismen, men mindre än ett år in i konflikten hamnar i inbördeskriget mellan sovjettrogna kommunister och syndikalister och andra icke sovjettrogna vänstergrupper och tvingas fly. Ett tema som ofta om än inte alltid återkommer i fiktiva berättelser kring spanska inbördeskriget. Och för den delen även i Anna Jörgensdotters Solidärer.

Samtidigt så är inte intrycket av Solidärer att det skulle vara någon form av politisk inlaga om den växande högerextremismen idag utan boken känns, precis som den beskrivs av författaren, sprungen ur fascinationen kring människoöden. Vad fick människor i även på den tiden trygga Sverige att bege sig till det främmande Spanien (som på 30-talet var rejält främmande för de ur arbetarklassen av vilken merparten av de Spanienfrivilliga kom)? Syften må ha varierat kring allmän solidaritet med det spanska folket, antifascism eller att ta del i revolutionen, men gemensamt är att de bottnar i idealism. Att stå upp för det som är rätt, inte bara med ord utan med handling och det bokstavligen med livet som insats. Ett i grunden tidlöst tema men som under vissa omständigheter i historien ställs på sin spets och under 1900-talet är spanska inbördeskriget kanske det allra tydligaste exemplet.

Solidärer är dock inte bara en roman om krig och idealism utan lika mycket en kärlekshistoria. Av de två huvudpersonerna är det bara den ena, Ingemar, en ung stuvare och aktiv syndikalist med en besatthet av Joe Hill, som beger sig till Spanien. Romanens andra huvudperson, fabriksarbetaren Klara, delar Ingemars engagemang men stannar såklart kvar i Gävle då trettiotalets strider är männens ensak (även om kvinnor under krigets inledningsskede tilläts kämpa vid fronten på republikens sida). De båda huvudpersonerna har haft en relation som avslutats på grund av en struntsak och medan Ingemar brottas med om hans engagemang är lika mycket svartsjuka som idealism så är Klaras bekymmer mer av praktisk art. Deras relation resulterade i en graviditet som är okänd för Ingemar medan Klara måste navigera sig fram mot den skamfyllda tillvaron med att föda ett barn utanför äktenskapet. Det unga paret älskar varandra, men idealismen kring den politiska gärningen för Ingemar gör att han tar sig an kärleksbekymren med samma allvarsamhet.

Om Ingemar och Klara är de mänskliga huvudrollsinnehavarna så är de geografiska huvudrollsinnehavarna Gävle och Barcelona och det förvånar mig inte att Jörgensdotter bott i Barcelona (att hon är från och bor i Gävle kände jag redan till) då städerna beskrivs med ingående detaljrikedom. Framförallt är Gävle-beskrivningarna enastående och inte minst de runt hamnkvarteren i Alderholmen (för objektivitetens skull bör det kanske nämnas att min konsumtion av bilder med texter som ”Gävle när seklet var ungt” är flera tusen gånger högre än rikssnittet och de kan möjligen ha viss påverkan). Gävle har ju en relativt undanskymd roll i litteraturen och när staden väl förekommer är det allt för oftast i förbifarten medan det här är exakta beskrivningar av enskilda gator och parker (för objektivitetens skull bör det nämnas att jag är väldigt Gävle-patriotisk och varit det ända sedan jag flyttade därifrån 2001).

Det Jörgensdotter lyckas med i Solidärer är att kapsla en helhetskänsla av ett trettiotal där världen är på väg mot en avgrund och hon gör det genom att få exakt allt, varje minsta detalj, att verka helt och hållet trovärdig. Väljer man sen som läsare att applicera in händelserna i vår samtid är det upp till läsaren själv. Men denna roman kommer oavsett politiska strömningar när den läses att stå sig väl på egna ben.

Similar Posts:

• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Drömmen om Utopia
• Lågmält dramatiskt
• Kvinnoliv i politikens skugga

(OK, den där biten i mitten med fascisterna står kanske ut som inte helt ”händelselöst” för en bekväm svensk läsare. Men så gick det ju till i Europa på det fjärran 1900-talet.)

Men ändå, ett liv på 100 sidor, då hinner en väl inte med någonting? Jodå. Barbel gör något riktigt snyggt här: Det är inte det att ingenting händer Conxa, det är bara det att när hon själv ska berätta sitt liv, som gammal knappt läskunnig kvinna vars katalanska modersmål stängt henne ute från de stora sammanhangen, är det bara vissa delar som står ut. Så hon skippar långa bitar där ”inget” händer, det vill säga där så mycket av det som händer är rutin att det knappt är värt att berätta om. Hela år försvinner i en bisats; arbetet, bylivet, avståndet till storstaden Barcelona och den där världen bortanför den som lika gärna inte kunde existera, förrän den plötsligt tränger sig på. Det hon vill berätta om är de där enstaka ögonblicken som naglar sig fast; sorgen, kärleken, glädjen, smärtan. Den spenvarma mjölken hennes ordkarga moster ger henne när hon har hemlängtan. Extasen i den första dansen med mannen som förälskat sig i henne. Tomheten i hennes mors begravning. Och hur allt tar stopp när allt tas ifrån henne, och hon ändå måste fortsätta tills hon slutar som en av många gamla kvinnor som lever på sina barns nåd i en anonym storstad. Något val finns ju inte.

Jo, Som en sten i ett jordskred känns först väldigt enkel, men den vinner över mig. Den tar på sin höjd ett par timmar att läsa, och känns som om den kunde berättats på lika länge, men den stannar kvar hos mig. Visst är det här ”bara” en roman, det här hände inte i verkligheten – eller ja, det gjorde det ju, men… ja, ni vet vad jag menar. Kanske är det just därför den kan göra just det som så sällan görs i den händelserika verkligheten, där alla tar på sig att tala för andra: Ge röst åt någon som aldrig blev tillfrågad.

Similar Posts:

• Ett vidöppet och underbart ordflöde
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Otro mescalito. Un poquito.
• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt

Det är en rå, hård och grym vinter, på mer än ett sätt, men Alfons lyckas rädda en skottskadad kamrat och sig själv från striderna bland de iskalla bergen. Det är Alfons som är berättarjaget och som skriver fram sin historia ur de dagböcker han förde under sin tid som internationell brigadist. Tillsammans med en handfull tyskar, engelsmän, amerikaner och italienare bildar han en trupp som till fots tar sig genom det karga landskapet, tar sin tillflykt i byar och övergivna ruckel och lär känna det kämpande spanska folket.

Ju mer påtagligt det överhängande hotet om våld och förtryck blir desto närmare kommer man som läsare Alfons. Men hans fragila och samtidigt starka mänsklighet tecknas också tydligare när han förälskar sig och svetsas samman av kärlek och gemenskap till sina medkamrater. Det är drabbande och på många vis universell läsning om desperation, solidaritet, våld och mänsklig värme. Erikssons på samma gång nedtonade och genom Alfons röst känslosamma text flyter lätt och bygger undan för undan upp en känsla av omtanke för de vitt skilda karaktärer som Alfons möter och allierar sig med. På något ställe när gruppen tagit sig till ett stort brigadistläger förlorar jag mig bland alla namn i de hetsiga politiska diskussionerna som förs mellan kommunister och anarkister. Kanske är det läge att äntligen ta sig an historikerns Antony Beevors standardverk Spanska inbördeskriget?

Det är en berättelse som väcker tankar kring vad man själv skulle ha gjort under den tiden, skulle jag kunna tänka mig att göra Alfons resa? Skulle modet och överlevnadsinstinkten räcka till? Vilka uppoffringar skulle jag vara beredd att göra?

Många är de skildringar som på film och boksidor behandlat denna mörka del av historien. Klassikerna Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway, som faktiskt dyker upp på ett litet hörn i Erikssons bok, och George Orwells Hyllning till Katalonien förstås, såväl som mer nutida framställningar såsom fantasyfilmen Pans labyrint och Salvador, filmen om den anarkistiska aktivisten Salvador Puig Antich som torterades ihjäl i ett falangistfängelse är bara en bråkdel av de yttringar som lutar sig tillbaka över den spanska historiska avgrunden. Men det räcker ändå inte. I ett avsnitt av P3 Dokumentär från 2011 behandlas arvet från Francotiden. Programmets slutsats är att det på många håll råder en farlig tystnad kring vad som hände under åren av militärdiktatur. Att skjuta hästar sticker ut genom sitt berättarperspektiv och bidrar därför till att vi måste fortsätta prata om det som var då och kanske lite oftare stanna till för en stunds eftertanke när vi passerar oansenliga skulpturer på stan.

Similar Posts:

• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Alfons och mångkulturen

Diamanttorget handlar om Natàlia, en ung kvinna som lever i trettiotalets Barcelona. När boken inleds har hon precis gått med på att följa med sin väninna Julieta till en dans; egentligen vill hon inte men som hon säger: ”sån var jag, jag riktigt led av att säga nej när någon bad mig”. Och det ska visa sig få följder, för på dansen träffar hon Quimet, en charmerande ung man som vill gifta sig med Natàlia och som helt nonchalerar hennes tveksamhet.

Så Natàlia gifter sig med Quimet, de får barn, och han börjar sedermera föda upp duvor i huset där de bor: först på taket men sedan även inne i lägenheten – när Quimet får för sig något så genomför han det. Han är en slarver med drömmar som aldrig slår in, och en förtrollande charmör: det händer alltid något omkring honom. Men han är också en förtryckarnatur som struntar i Natàlias känslor och inte är sen att skylla sina egna misslyckanden på andra. Natàlia får ta alltmer ansvar för att få in pengar och hon börjar arbeta hos en lustigt tillknäppt överklassfamilj, samtidigt som inbördeskriget drar allt närmare.

Berättarrösten i romanen tillhör Natàlia själv, och det är den som framför allt gör den här boken så fantastisk. Hon berättar om allt som händer, rakt upp och ner men ofta utan att reflektera över det, och på ett alldeles eget språk som ständigt är vidöppet för världen och alla dess intryck. Hon är ung när hon gifter sig, hennes mamma är död sedan länge och till sin pappa har hon ingen nära relation. Det finns egentligen ingen som lärt henne något alls om livet, hon får upptäcka allt själv. När olika känslor kommer över henne förstår hon därför ofta inte varför, och vet inte hur hon ska hantera dem.

I texten blandas stort med smått, så som det förmodligen gör också i Natàlias huvud, i ett nästan berusat och ostoppbart ordflöde. Alla sinnesintryck rapporteras och bidrar till känslan av att man som läsare i princip befinner sig inne i Natàlia, eller precis bredvid henne, på Barcelonas torg och gator. Ett exempel från tidigt i romanen är detta, där Natàlia precis blivit uppbjuden till dans av Quimet:

Orkestern var i sitt esse och spelade för fullt. Det var som en teater alltsammans. Och så kom pasodoblen. Automatiskt gjorde jag stegen med fötterna där jag stod och en bit bort, från sidan, hörde jag hans röst som sa: nämen titta, hon kan ju dansa! Och jag kände lukten av svett och eau de cologne. Och hans markattögon som plirade och blinkade mitt i ansiktet alldeles intill mig. Och gummibandet gjorde ont runt midjan och mamma var död och kunde inte råda mig och jag sa att min fästman var kock på Colón, och han bara skrattade och sa att det var ju synd om honom då, för inom ett år skulle jag vara hans fru, hans drottning.

Efter hand som romanen fortskrider tvingas Natàlia ändå närma sig sina känslor och fatta egna beslut, inte minst för att överleva under kriget när Quimet är vid fronten, arbete är svårt att få och hon och barnen lever på svältens gräns. Men hon fortsätter att rapportera för oss som läser på samma sätt som tidigare, och närheten till det hon är med om blir därigenom ibland nästan outhärdlig. Slutet är drömskt och öppet, men jag tolkar det ändå som i alla fall nästan lyckligt. Det är som att Natàlia slutligen förstått något viktigt om sig själv och om livet, men Rodoreda vore inte den stora författare hon är om hon formulerade detta på ett enkelt sätt: hur insikten ser ut får vi själva fundera över.

Sådan är hela romanen: så öppen, lättillgänglig, saklig och samtidigt ändå så undflyende, symbolistisk, fängslande. En av de viktiga symbolerna här är duvorna: de som Quimet föder upp och Natàlia kommer att avsky. Samtidigt identifierar hon sig med dem, där de lever vingklippta och utan riktning, och Quimet kallar henne också bara för Colometa, ”lilla duva”, aldrig Natàlia. Duvorna finns med ända till slutet i olika scener av stor betydelse, och motsägelsefullt, eller surrealistiskt, nog är de mest groteska scenerna ibland också hysteriskt roliga.

Det är faktiskt ett litet under att lyckas skriva en roman med en så naiv berättarröst, och ändå förmedla en berättelse som gör så starkt intryck. Det finns hur många anledningar som helst att läsa denna bok, men inte en enda att låta bli.

Similar Posts:

• Verklighetens folk
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Sorgens desperation
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• En sommar av allt och inget

Handlingen för romanen går kortfattat ut på att romanens huvudperson, den snart fyrtioårige akademikern Thomas Thorild, via sina studier över den socialdemokratiske kommunalpolitikern Erik Johansson kommer in på ett sidospår: Johanssons insatser som frivillig i internationella brigaden, där han kämpade på republikens sida mot general Francos nationalister. En okänd sida som när den belyses leder vidare och vars hemligheter har relevans mot maktfunktioner nästan sjuttio år efter republikens fall (romanen utspelas 2006). I romanens nutid leds också den vanligen ganska inrutade Thomas ut på färd, från de norska fjällen via Irland till den baskiska landsbygden. Och till kärleken i en vacker irländska, vars intressen, men inte nödvändigtvis motivbild, i det förflutna förenar dem.

Ja när det kommer till intrigen så finns det absolut inget att invända emot, den är fantasifylld men har ändå ett trovärdigt fundament som inte minst byggs upp genom själva historieforskandet. Det är pusselbitar som läggs på varandra och ganska snart smyger även de nutida intressena in i bilden och skapar en växelvis dubbeldramatik. Jag skulle direkt ljuga om jag påstod något annat än att det är en riktig bladvändare av det slag som gör att man kan hamna en eller två tunnelbanestationer för långt bort från den tilltänkta destinationen. Men ändå finns de där, de små irritationsmomenten. Delar som möjligen inte påverkar lika mycket under själva läsningen som de gör i efteranalysen.

Det genomgående problemet är en viss obalans, där momenten som har det mer journalistiska perspektivet som sökandet i de historiska källorna och flera av bipersonerna (där merparten är helt fiktiva medan vissa är historiska och några en mix) fungerar väldigt väl. Medan berättarjaget och dennes kärlekshistoria till irländskan, Mornia Byrne, oftare faller in i klischéer. Ett annat problem är att historien allt eftersom utmynnar i en standardversion av en thrillerfilm med onödiga actionmoment och en a-till-b-till-c-dramaturgi som faktiskt inte är nödvändig, utan tyvärr drar ner den intrig som Berggren så trovärdigt byggt upp.

I dess nuvarande form är Det röda arvet fortfarande en läsvärd roman om man ser den som en standarddeckare med historisk förankring. Ännu bättre hade den fungerat som ett filmmanus. Vad jag dock hade hoppats på, och som den med viss omarbetning faktiskt skulle kunna vara, är en roman där författaren hade kunnat sätta större tilltro till sin intrig och skapat en fortfarande mycket spännande, men betydligt mer nedtonad roman. En roman där spänningsmomenten i större utsträckning skulle ske i arkivforskningen och mindre i pangandet och romantiken.

Similar Posts:

• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Förspel till en revolution
• Palme, aktören
• Prata inte med främlingar