Första delen i serien, Elsas mode från 2010, handlade om Elsas första stapplande men hungriga steg in i modebranschen, och som läsare föll man för hennes tydliga drag av antihjälte med passion för att äta, dricka alkohol och arbeta hårt. Hon gjorde bort sig, drog en och annan vit lögn och sårade både vänner och familj, men landade alltid på fötterna med ett ångerfyllt leende och ännu en runda shots uppställda på bardisken. I uppföljaren Elsas värld avancerade hon i graderna, då hennes blogg växte och hon fick uppdraget att skriva om mode för välkända kvällstidningen Bladet.

I början av tredje delen har dock Bladets dåliga ekonomi blivit ett faktum, och Elsa står plötsligt utan jobb. Hon funderar än hit än dit på hur hon ska behålla styrfart i karriären trots att hon precis blivit arbetslös. Bokens ständiga name-dropping av allt från designers till väskmodeller och restauranger blir dock snabbt urtråkig, och det som i första boken kändes vågat och kul får mig nu att skumma sidorna. Boken är dessutom full av orättade korrekturfel, vilket känns ironiskt då bokens Elsa kritiserar sina bloggkonkurrenter för att de särskriver och slarvar med sin research.

Trots att Elsas hemlighet haltar betydligt i jämförelse med seriens tidigare delar hade jag förmodligen inte haft några problem med att klämma i mig ytterligare femhundra sidor Elsa, men det som får mig att gäspa betydligt mer än den felstavade namedroppingen är Hugo Cronstedt, Elsas pojkvän tillika designer med överklassmamma från helvetet. Förutom att vi får en katalog över Svenskt Tenns samliga föremål genom tiderna när hans barndomshem på Djursholm ska beskrivas är det inte mycket som intresserar mig med denna Ken-docka till karaktär. Läsaren förväntas känna någon form av spänning då Elsa slits mellan denne perfekte karl och sitt ex med tydliga drag av bad boy, men intrigen tar aldrig fart.

Kanske hänger mitt ointresse ihop med det faktum att modebloggar, höstkollektioner och dagens outfits börjar kännas lite gjort. Jag ser sliten brun-utan-sol-bränna, sms-lån och ett golv av oanvända H&M-toppar framför mig, och det är omöjligt att inte göra paralleller till romanen Stockholm rosé som kom 2011. I den duggar märkesreferenserna nästan lika tätt som i Elsas hemlighet, men varvas med en cynism och trötthet inför livet som när den är som bäst närmar sig Johan Klings, och det är fullkomligt logiskt att författaren Sophia Wolf Lösnitz låter bokens hjältinna Destiny Ohlsson (som till skillnad från Elsa Gustavsson fötts med silversked i munnen och Balenciaga-väska under armen) flytta till en mindre lägenhet i förorten och ta upp sina havererade juridikstudier.

Elsas hemlighet däremot slutar givetvis lyckligt, med att modeprinsessan får sin designerprins. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Similar Posts:

• Flörtigt frestande
• Motstridig modevärld
• Vecka 21 på dagensbok.com
• En sommarlovsdröm
• Nytt år på dagensbok.com

Vi på dagensbok.com har tidigare konstaterat att ungdomsbokutgivningen är ovanligt stark just nu och min starkaste debutantläsning den här våren var just en ungdomsbok; Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö (Rabén&Sjögren). Hon är en av hela elva författare som kommer att prata om sina böcker ikväll.

Norstedts är det förlag vars författare dominerar ikväll med deltagande av Arkan Asaad, Khashayar Naderehvandi och Andrés Stoopendaal. Värt att notera är att Bonniers debutförfattare helt uteblir. Istället får vi möta debutanter från Wahlström&Widstrand, Forum, Brombergs, 10-tal och Weyler förlag, i bla Claes de Fair, Veronika Malmgren och Helena Boberg. Samtalet sker under ledning av kulturjournalisten Harald Hultqvist.

Självklart har det getts ut fler svenska debutanter i vår, några av dem kan du kika in här!

Sanne Näsling: Kapitulera omedelbart eller dö
Perverst rosa

”Det är en balansgång att skriva om två överdramatiska och barnsliga 15-åriga tjejer. Att dessutom låta dem prata engelska i var tredje mening, döpa kapitlen efter nagellacksfärger och ha fladdrande fjärilar på boksidorna, är på något sätt så dömt att misslyckas. Men Sanne Näsling misslyckas inte med något i sin debut Kapitulera omedelbart eller dö, hon fångar mig på första sidan och inget kan gå fel i den här boken…”Läs mer

Khashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Poetiska sprickor

”Att läsa debutanten Khashayar Naderehvandis diktsamling Om månen alls syntes är som att bläddra i ett fotoalbum. Små frusna scener och episoder lyfts upp och väcks till liv. Dessa foton – dessa minnen – förhåller sig till en början avvaktande; det finns ett tunt och skört fönsterglas mellan läsare och text. Men ju längre in i dikten man kommer, desto mer bryts denna genomskinliga barriär ner och desto närmare kommer det förflutna. Tillvaron flyter samman; minnet, drömmen och nuet blir ett. Gränsen mellan nationer och mänskliga kroppar luckras upp och förenas…”Läs mer

Arkan Asaad: Stjärnlösa nätter
”Som om ett människoliv bara var en bruksvara”

”Den som läser Arkan Asaads roman Stjärnlösa nätter får inifrån uppleva hur det känns för en ung man att bli bortgift mot sin vilja. Kusingifte är vanligt i bland annat kurdisk kultur och om det sker mot parternas vilja, är detta en stor tragedi för de inblandade.

Arkan Asaads roman bygger på hans egna upplevelser, mycket i boken är självupplevt, men inte allt…”Läs mer

Andrés Stoopendaal: Maskerad
Internt tonårstrots

”När jag läser Maskerad känns det som att ha att göra med en trotsig tonåring. Maskerad är respektlös, intern, bryr sig inte om att förklara eller underlätta något för mig. Det är en trotsig bok som går sin egen väg och inte har ett uns till övers för mig. Det gör mig trotsig. Egentligen vill jag lägga ifrån mig boken, men de långa meningarna och fullskrivna sidorna utan styckebrott gör att jag inte hittar något lämpligt ställe att stanna på. Så jag fortsätter. Undrar vem den här Maskerad tycker att den är och förtsätter att känna mig förbisedd…”Läs mer

Sophia Wolf-Lösnitz: Stockholm rosé
Bimbobrudar

”Karaktärerna i Stockholm Rosé bär namn som Daphne, Theresia kallad Tessan (som väl är) och så bokens jagperson Desdemona med smeknamnet Destiny (jag kan inte avgöra vilket som är värst). Tessans lillasyrra går endast under den benämningen och jag drar en lättnadens suck samtidigt som mina tankar flyger iväg i otäcka banor om vad hon kan tänkas heta. Tyvärr är tjejerna lika bimboaktigt blåsta som namnen insinuerar…”Läs mer

Sara Ohlsson: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Att pröva, växa och ändras

”Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag handlar till stor del om samma problem som tjejer tampats med i alla tider. Rädslan för att bli sedd som slampa. Det där att vilja så mycket, att känna så mycket, att prova saker och egentligen inte förstå vad som skulle vara fel med det.

Det börjar någonstans efter en dumpning. 17-åriga Olivia har blivit dumpad av snygg-John och nu är hon där, mitt i det oändliga mörkret som inte verkar ha något slut. Hur överlever man sitt första krossade hjärta?”Läs mer

Emil Boss: Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi
Modern arbetarpoesi

Omslaget är brunt. Det påminner om någon slags mapp. Det här är en bok om arbete, eller människan bakom arbetet eller mer riktigt människan i arbete. Inte den kreativa, självförverkligande sorten som sägs vara varje människas mål utan det enformiga, lilla lågstatus, men för samhället nödvändiga. Det som ger en, så att säga, mat på bordet. Men medan man tjänar ihop pengar till att leva, vart försvinner livet?”Läs mer

Carin Bartosch Edström: Furioso
Klyschiga intriger

”Jag blir inte riktigt klok på vad Furioso egentligen är för bok. Den är både ett intrigtätt drama, en deckare och en passionerad kärleksroman. Böcker ska inte alltid behöva genrebestämmas, det är deras rättighet att få vara blandningar, hybrider, mittemellan. Men Furioso behöver jag placera för att kunna läsa, annars förlorar jag den.

Furioso handlar om Anna som är kompis med Louise som är tillsammans med Caroline som är halvsyster till Helena, som har en stråkkvartett tillsammans…”Läs mer

Similar Posts:

• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Slangbellan till Sanne Näsling!
• Påskveckan på dagensbok.com
• Internt tonårstrots
• ”Vem som helst kan vara flicka” – Intervju med Sanne Näsling

När vi möter Destiny har hon blivit dumpad av sin pojkvän Ludwig, på deras förlovningsmiddag, för en 19-årig tjej vid namn Bambi. Det är aldrig lätt att bli lämnad, speciellt inte i början av något som skulle bli, speciellt inte när man är 26 år. Och det är just vad Destiny är, följaktligen går hon in i en 26-årskris. Den gestaltar sig genom att Destiny sover hela dagarna, alternativt tittar på Oprah som är hennes husgud och närmaste rådgivare, ibland kommer Daphne och berättar hur mycket Destiny kommer att gå upp i vikt av att ligga stilla hela tiden och om kvällarna går de ut och dricker drinkar tills Destiny inte minns något längre. Och så börjar det om.

Tjejernas världsbild svävar kring vikt, smink, kläder och killar, i den ordningen. Resonemangen är så brudiga och så överdrivna att jag gång på gång tänker att sådana här människor inte finns på riktigt. För det går inte ihop att skriva en roman som gör anspråk på att vara realistisk när karaktärerna bara är figurer som kastar ur sig klichéer. Det blir en kvinnosyn och en människosyn som är rent tragisk. De är alla upp över öronen bortskämda med föräldrar som försörjer dem, det skickas räkningar på både miljonlägenheter och städningen utav dem. Att sätta sin Jimmy Choo-klädda fot på Södermalm kan de knappt tänka sig och en resa med tunnelbana är lika med självmord.

Egentligen vore det bara att ta en promenad ut ur Gamla stan – förbi de smala husen och de ännu smalare gränderna – och vidare mot Kungsträdgården. Men när vi har kommit till Slottsbacken, alldeles före Strömbron, vinkar Tessan in en taxi som kommer körande från Blasieholmen.
»Jag vägrar komma dit som typ barnen från Frostmofjället«, säger Daphne medan vi klämmer oss in i baksätet.
»Vilka?«, frågar Tessans lillasyster.
»Ni vet«, berättar Daphne. »Barnen som gick och gick och aldrig kom fram utan frös ihjäl.«
Jag påminner om att vi har gått femtio meter och att det är sommar och plusgrader.
»Men ändå«, säger Daphne sorgset.

Chick lit-genren löser allt som oftast huvudpersonens bekymmer med kärlek till en man som befriar henne från sorgerna och gör henne lycklig. I Stockholm rosé handlar det istället om att frigöra sig från Ludwig, dock med baktanken att få honom tillbaka. För att lyckas med det sätter Destiny med hjälp av tjejkompisarna upp ett sexstegsprogram, för alla vet ju att det bästa sättet att vinna någon åter är att vara smal, lycklig och kär i någon annan. När Destiny får en bröstoperation i present av en älskare vet hon att hon borde gapa och skrika, för att hennes bröst är bra som de är. Men hon gör inte det. De nya brösten blir snart hennes imaginära räddare till ett lyckligare liv.

Som tur är finns det ljusglimtar även i denna roman. Tjejerna är öppna och utlevande i sitt sexliv och förhåller sig inte alls till de traditionella värderingar som annars styr boken och undviker utan problem att bli känslomässigt involverade i männen de träffar. Tyvärr gör det tjejerna en aning känslokalla.

»Jag vill inte ha en man«, protesterar Tessan. »Inte än. Jag är faktiskt bara tjugosex. Om jag ska ha en man som jag egentligen vill ha i framtiden, så ska det vara på mina villkor.«
»Som mr Klister«, säger jag krasst. »Fast han ska stötta dig när du är otrogen plus att han inte ska ha åsikter om hur du festar.«
Tessan funderar en stund.
»Skulle det vara något fel med det?«

Den bästa och mest befriande scenen i hela boken är när Destiny vaknar upp på morgonen hos ett engångsligg och inser att hon fått mens och det är blod i hela hans svindyra lyxsäng. För att mens och misslyckat sex sällan, om inte aldrig, skildras i litteratur och speciellt inte i kombination. Könssjukdomar, onani och abort tas också upp på ett oputsat, rakt och äkta sätt, och det är inte en dag för tidigt!

»Han är en slampa.«
»Det vet inte du.«
»Jag vet att han har en kvarglömtlåda på hatthyllan.« Jag lutar mig fram mot Daphne. »En Torky intill sängen och dessutom har jag haft illaluktande flytningar ända sedan min lilla övernattning på Odengatan.«
»Svamp«, diagnostiserar Daphne. »Du får aldrig något annat än svamp.«
»Just därför tror jag inte att det är svamp. Har du numret till Tessans gynekolog?«
»Har du numret till försäkringskillen?«

Egentligen vill jag att Stockholm rosé ska vara något skruvat omvänt feministiskt manifest. Att tjejer får vara korkade och utseendefixerade och leva i vilken värld de vill. För att vi har rätt att göra det. För jag älskar egentligen ytlig litteratur som utspelar sig i Stockholms nattliv. Jag önskar att Sophia Wolf Lösnitz har som en dold agenda att starta en storm av feministisk debatt, som berättar att det inte finns tjejer som är så korkade och känslomässigt avtrubbade. Jag väntar på den där vändningen som aldrig kommer, visst blir Ludwig dissad när han väl kommer krypande och Destiny öppnar ögonen för en annan värld, men det är inte tillräckligt och kommer för sent för att rädda romanen som helhet.

Enligt baksidan på boken är det en roman om en livskris och om skor. För min del hade det gärna fått handla mer om skor!

Similar Posts:

• Vårens debutanter 2011
• En osedvanligt utdragen gäspning
• ”inte är han sådär egentligen”
• Inte så mycket om att ligga, som om allting annat
• Arv och miljö

I onsdags var det Internationella Bokbytardagen och dagensbok.com bytte böcker på Stockholms kulturhus. Jag bytte bort min gamla Flyga drake, inklusive sandkorn från stranden i Albufeira och fick en köttig prosalyrisk kärlekshistoria hem till bokhyllan Billy.

Denna vecka är dagensbok.com fullmatad med bland annat detta;
På onsdag skriver Emelie om Stockholm rosé av debutanten Sophia Wolf Lövnitz med bonusrec av Elsas värld, den andra boken i en triologi om Elsa skriven av Sofi Fahrman. Två romaner om Stockholms nattliv. Gemensamt för dem är att båda tar upp tjejers sexualitet på ett bejakande och utan pekpinnar-sätt. Dessutom avhandlas mens, könssjukdomar, onani och abort på ett rättframt och befriande sätt i den första tycker Emelie. Den senare har mer betoning på mode och tar oss med till både NYC och LA.

På fredag skriver Anna L om Fay Weldons självbiografi Auto da Fay, plötsliga nedslag i ett stormigt liv.

På lördag återkommer Emelie men då handlar det om hästar. Först Marike Ollners Hästar som läromästare. Den handlar om hur hon kommunicerar med hästar genom massage och reiki – en sorts healing och energiöverföring. Vi får följa med till spanska ridskolan och Stig H Johanssons travstall samt träffa Marikes egna häst. Som bonus ligger Hoppa högt Sigge av Lin Hallberg. En barnbok i serien om shetlandsponnyn Sigge. Den här boken handlar om hur svårt det är att växa ur sin ponny, som Sigges nuvarande skötare Jossan håller på att göra och hur jobbigt det är för Elina att vänta på sin tur, för hon har blivit lovad att bli skötare på Sigge efter Jossan.

På söndag recenserar Lina Mian Lodalens Tiger. Det är bättre sent än aldrig (den tillhör förra årets utgivning) men den är aktuell som pocket. Det är en bok om att växa upp som lesbisk i 70talets Jönköping. En underbar läsupplevelse både för unga och lite äldre tycker Lina.

Det och mycket mer händer på dagensbok.com i veckan. Och söta ni, glöm inte att gilla oss på facebook så missar ni inte vad som händer med oss och litteraturen framöver.

Ha en skön, grön läsvecka önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor
• Stor sorg och gränslös glädje
• Ponnylycka
• Söt shettissaga