dagensbok.com » Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson

10 i topp januari 2012

redaktionen, dagensbok.com — Thu, 02 Feb 2012 09:00:09 +0000

Det är februari och redan har vi hunnit skriva om massor av fina böcker här på Dagensbok. Längst upp på månadens topplista hittar ni danska Inger Christensen och romanen Azorno som vi tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Vi har också hyllade Liv Strömquist, som i veckan fick ta emot Expressens nyinstiftade satirpris Ankan. Tidigare i januari hade vi en special om psykologi och psykiatri, då Camilla skrev om Slutstation rättspsyk – en bok hon tyckte var så viktig att den platsar på topplistan. Ni hittar också ett par andra nykomlingar och några stycken som hängt kvar sen november månads topplista. Med andra ord – mycket läsvärt!

1 av 10 (Ny)

Inger Christensen Azorno
Att ta med till en öde ö

”Anteckningar om Azorno: I ett flöde av höstens romaner. Hur att läsa?poesi Romanen upprepar sig för att den bör göra det. Ska inte förstås. Finns något i upprepningarna, det musikaliska. Hitta ett sätt att läsa, lyssna på, se.Kvinnorna är ansiktslösa, röstlösa, språklösa. Än mer röstlös är Azorno. röster, kroppar, kläder Kollektiv!…”Läs mer

2 av 10 (Ny)

Liv Strömquist:Ja till Liv! Liv Strömquists ABC
Hurra för Liv!

”Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och tillbaka. Och det funkar utmärkt…”Läs mer

3 av 10 (Ny)

Emma Virke: Memmo och Mysen söker efter färger
Stämningsfullt färgöverdåd

”När Memmo vaknar är det fortfarande mörkt ute. Han fascineras av natten och väcker sin vän Mysen (ett stort gosedjur), som också blir förundrad: varför är det så svart? Var är alla färgerna? Memmo försäkrar att de finns kvar, bara gömda, och de drar ut med en ficklampa för att titta. Ute i skogen möter de sedan morgonen…”Läs mer

4 av 10 (Ny)

Naima Chahboun: Okunskapens arkeologi
”detta är historien”

”Inte alla debutanter är så erfarna som Naima Chahboun. Okunskapens arkeologi må vara hennes första egna diktsamling, men hon har tidigare medverkat i antologier och inte minst stått på scen med sin poesi. Det hörs också.Det finns en språklig lekfullhet i Okunskapens arkeologi…” Läs mer

5 av 10 (Ny)

Barbara Demick: Inget att avundas
Nord och syd

”Hur skriver man ett reportage från ett nästan fullständigt isolerat land? Det går visserligen att resa i Nordkorea numera, men bara under ytterst övervakade och begränsade former. Någon undersökande journalistik kan det knappast bli tal om. Man får inte ens prata med några andra än de hårt drillade och i sin tur övervakade ”guider”…”Läs mer

6 av 10 (Ny)

Sofia Åkerman och Thérése Eriksson: Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott
Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa

”Hur många kan svara ja på de här frågorna? Vet du hur man vårdar och behandlar de svårast självdestruktiva kvinnorna och unga tjejerna och var?Ni som inte kan svara ja på ovanstående frågor ska läsa Slutstation rättspsyk, då får ni svar med besked…”Läs mer

7 av 10 (2)

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken utbytta…” Läs mer

8 av 10 (3)

Matilda Ruta: Tummelisa
Sagolikt brutalt om att ta sin historia i egna händer

”Det var en gång en saga. Sagan handlade om en liten, pytteliten flicka. Hon kallades Tummelisa. Så hände massor av hemska grejer med henne, men själv gjorde hon nästan ingenting. Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde hon sig för att göra om sagan. Matilda Rutas nya version av…” Läs mer

9 av 10 (6)

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att…”Läs mer

10 av 10 Ny

Alberto Méndez: Blinda solrosor
Överlevaren skriver ner historien

”1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen – speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc – inte minst nu…” Läs mer

Sofia Åkerman och Thérése Eriksson "Slutstation rättspsyk"

Camilla Hällbom — Fri, 13 Jan 2012 23:00:22 +0000

Hur många kan svara ja på de här frågorna? Vet du hur man vårdar och behandlar de svårast självdestruktiva kvinnorna och unga tjejerna och var?

Ni som inte kan svara ja på ovanstående frågor ska läsa Slutstation rättspsyk, då får ni svar med besked.

För mig var det en chock att få reda på att suicidala unga kvinnor och tjejer med svårt självskadebeteende och ibland även anorexia skickas till rättspsykiatriska kliniker runt om i landet när allmänpsykiatrin inte klarar av att ta hand om dem, vårda dem och garantera deras säkerhet. Därför kändes det också viktigt att skriva om Slutstation rättspsyk när boken dök upp på redaktionen. Det här är den viktigaste boken från 2011!

Undersökningar som författarna, och innan dem etnologen Maria Byström har gjort bland samtliga riksdagsmedlemmar visar att få av våra politiker vet om hur människor som samhället ska ta ansvar för behandlas. Unga tjejer med psykiska problem väcker dessutom lågt medialt intresse. Sofia Åkermans och Thérèse Erikssons förhoppning är att deras bok ska väcka intresset för att hjälpa tvångsvårdade patienter i allmänhet och de självskadande kvinnorna inom rättpsykiatrin i synnerhet och få politiker, journalister och psykiatrin att reagera.

Kvinnorna vårdas enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård och på anstalterna där de ska vårdas men egentligen bara förvaras är de i stort sett rättslösa. Varken de eller deras anhöriga kan göra något åt deras situation.

På de rättspsykiatriska anstalterna vårdas kvinnorna tillsammans med tungt kriminella män dömda till rättpsykiatrisk vård.

”Vid ett par tillfällen var det en manlig patient som vägde typ 190 kilo, som satte sig hos mig i soffan om nätterna när jag inte kunde sova. Han kunde säga sådana saker till mig som ’Jag skulle jättegärna vilja, men jag hade ju krossat dig…’. Det var sexuella anspelningar. Det var svårt att prata med personalen om sådana saker, för man visste att om de inte agerade så var man riktigt illa ute för att man hade skvallrat. Jag försökte säga till medpatienten att sluta, men han fortsatte ändå. Till slut orkade jag inte längre och bad personalen att säga ifrån. Efter det kom han till mig och sa: ‘Nu har du fått dem emot mig, nu är jag riktigt jävla arg!’”

Man lämnar inte en rättpsykiatrisk anstalt utan att vara frisk, det kallas därför slutstation rättspsyk. Problemet är att kvinnorna inte får den vård de behöver. Istället för regelbunden kontakt med psykologer och en trygg miljö att vistas i hotas de och skräms till att sluta skada sig själva genom att isoleras i flera dygn, isoleras man längre än åtta timmar ska läkaren rapportera till Socialstyrelsen. De bältesläggs lika länge, då ska läkaren rapportera till Socialstyrelsen om det överstiger fyra timmar. De bär tvångshandskar ibland så pass länge som flera månader med avbrott endast för toalettbesök och måltider. Detta trots att tvångshandskar har varit förbjudna inom vården sedan början 1990-talet.

Så här sa psykologen Maria Bäckvall i ett program som Kalla fakta gjorde i november 2009 när kvinnornas vård till viss del äntligen uppmärksammades i medierna innan debatten svängde. Många höll med läkarna istället och snart glömdes tjejerna bort.

”Sista året jag var där [på rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö] så fick jag inte heller möta några patienter, trots att jag visste genom annan personal att det fanns patienter som ville jobba med sina svårigheter hos psykolog. Så det är nog möjligt att det inträffar att två år kan passera utan några behandlingsinsatser. […] Den tid som jag var där såg jag att ambitionen att bedriva ett gediget och välförankrat behandlings-, utrednings- och bedömningsarbete inte prioriterades. Istället prioriterades utvecklingen av hög säkerhet, höga murar, mer metallbågar, larm, stängda dörrar… Så det blev till slut oetiskt att vara kvar.”

Tillräckligt många har svikit de unga kvinnor som borde vårdas för sina självskadeproblem. Sofia Åkerman och Thérès Eriksson ska ha ett stort tack för att de under flera år har kämpat mot Socialstyrelsen och de rättpsykiatriska klinikerna för kvinnornas skull. De har jobbat hårt för att uppmärksamma politiker och medier och de har gjort ett enormt jobb med den här boken.

Majoriteten av de hemska berättelserna i boken rör händelser på den rättpsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. De har nu intagsstopp av kvinnor med självskadebeteende på grund av det som har hänt de intagna där. Det betyder tyvärr inte att problemen är över eftersom samma tekniker och attityder används och råder över hela landet.

Slutstation rättpsyk är otroligt välskriven och väldokumenterad. Författarnas kunskap i sjukdomsproblematiken, den slutna vårdmiljön i Sverige och juridiska kunskaper är den största kunskap jag har mött på länge. Jag hoppas att deras förhoppning om att sprida kunskapen vidare för att öka förståelsen för en ignorerad grupp människor ska slå in. Läs boken och rekommendera den till andra i er närhet, till era politiker så att problemet till slut inte går att blunda för. Det är människor vi pratar om.

Efter den här läsningen väntar jag också på boken om de kriminella männens vård på de rättspsykiatriska klinikerna. Hur ser den ut?