I den senaste romanen heter mannen Paul. Som så ofta med Houellebecqs huvudpersoner präglas denne parisare av en allmän vantrivsel med tillvaron. Även människor emellan är det kärvt. Därför breder ensamheten ut sig. Paul lever parallella liv med sin fru Prudence. Inga barn, separata sovrum såväl som badrum är bara några aspekter av det. Han har inte heller något umgänge med sina syskon eller sin pappa som är änkling. Allt detta ska dock komma att förändras när pappan blir sjuk och hamnar i okontaktbart skick på ett äldreboende. Plötsligt behöver Paul frottera sig med sina syskon och deras äkta hälfter samt med deras mobilspelande avkommor.

De förlorade traditionerna är en annan viktig tematik vid sidan av ensamheten. I en belysande scen ska Paul hämta en flaska rött ur den frånvarande faderns välfyllda vinkällare. Men han går bet.

Efter några minuters irrande mellan Puligny-Montrachet och Château Smith Haut-Lafitte fylldes han av missmod och bestämde sig för att ropa på Hervé

Inte heller Hervé lyckas. Att som fransman inte kunna sina viner och ändå vara alkoholist är förstås ett ordentligt misslyckande. Att en vinintresserad far i den övre medelklassen inte förmått förmedla lite basalt självförtroende åt sin förstfödde säger dessutom allt om förflackningen i dessa postmoderna tider.

På romanens andra berättarplan följer man Paul i anställningen som något slags intellektuellt bollplank åt Bruno Juge, en toppolitiker som kanske ska kandidera i det kommande presidentvalet.

Förinta är skriven och publicerad innan Rysslands anfallskrig mot Ukraina gick in i sin nya fas i februari 2022. Men det händer så pass skumma saker att det känns som nu. Gigantiska containerfartyg sjunker mystiskt ute på de sju haven, något som myndigheterna behöver tysta ned. Bruno blir utsatt för en märklig hatkampanj skickligt iscensatt av anonyma hackerssom sänder kryptiska meddelanden. Det ska också pareras. Allt sker mot en bakgrund av nyliberala reformer som alldeles spårat ur. Möjligen kan man ställa sig lite frågande till att Paul, som mobiliserar så pass lite energi, anses ha något att bidra med till den som ska försöka nå framgång i en valrörelse.

Michel Houellebecq har som sagt en ansenlig lista deprimerade manliga huvudpersoner vid det här laget. Men Paul är lite mer självreflekterande än de övriga. Allt kan inte vara muslimernas, feministernas och bögarnas fel. Nej, Paul anar sin egen agens, att han själv hade kunnat göra annorlunda och att det hade haft verkan. Överraskningseffekten av detta är bedårande. ”Double plus good” hade det hetat i 1984.

Similar Posts:

• Självömkan hos den som har allt
• Outforskat tankeuniversum
• Ge folk vad folk vill ha
• Ondskans och svindelns poet
• An island never cries

I boken är det en evigt pågående natt. En diabetessjuk tonårsdottern är försvunnen. Det är alkohol med i bilden, det är sprutor, insulindippar, samtal till soc och en förälders bottenlösa oro. Behovet av kontroll som följer med sjukdomen.

Den börjar alltså med natten, denna delvis självbiografiska roman. Med natten och ett barn. Men barnet föregås av ett annat barn, som inte ska få leva. Ett liv nystas upp. Sara Gordan stannar upp i detaljerna och få dem att utvidga sig och betyda något mer, något vidare. Kalla det existentiellt, poetiskt eller vad du vill, men här finns en närvaro som får en att tro att varje scen ska komma att ha betydelse långt framöver.

Relationer inleds, barn föds, sjukhusvistelser följer, det kommer feta och magra år, tiden hänger ihop, dagar och nätter upprepar sig. Samtidigt skriver romanens jag på en avhandling om upprepning, och ibland sker också saker som avviker från denna upprepning.

Rytmen, stegen. Det är som i Paris sexton år tidigare, den stora tryggheten i att upprepa, jag går alltid samma varv, samma stigar åt samma håll. Tankarna lossnar på ungefär samma ställe varenda gång, i höjd med golfbanan. Ältandet släpper. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag vet inte. Allt, inget. Jag vet bara stigarna.

På ett plan är det vad den här romanen handlar om. Att hitta något att greppa tag i när livet inte går att kontrollera. Att upprepa, skapa riktning, koncentrera sig på något – kalla det vad du vill, men allting handlar om att fortsätta, oavsett vad denna fortsättning egentligen innebär eller hur man mår i den.

Det är mycket som smärtar i Natten, men mest är det förstås relationen med tonåringen. Den alltjämt närvarande desperationen och maktlösheten, moderns kamp för att nå sitt barn. Och så dottern med sitt “Kan du inte sluta fucking bry dig?” Men det går förstås inte. Omtanken balanserar mellan kamp och en önskan om att kunna ge upp.

Och förstås. Frågan om skuld och svek. Vad kunde jag gjort annorlunda? frågar sig romanens jag. Mina tankar far iväg Susann Wilhelmssons diktsamling Vid din skugga , som jag skrev om för ett tag sen, där frågan om förälderns skuld gentemot barnet också kommer upp. Vad är egentligen ett svek? Hur stort kan ett svek vara? När exakt, börjar förälderns svek mot barnet?

Tittar på min egen snart treåring som springer omkring, som klättrar på möblerna och sträcker sig över balkongräcket. Som ständigt försöker påkalla min uppmärksamhet: “Mamma kom!” “Mamma, titta nu då!” Har jag redan svikit henne? All denna oro som redan finns.

Resan känns oändlig, solen börjar gå ner och sen slutar den aldrig, det är timme efter timme av solnedgång och uppländska skogar och fält med spridda stenbumlingar och röda hus och en oändlig, orangefärgad himmel, det tar aldrig slut och jag tänker att kanske slipper vi, kanske kommer vi aldrig fram, vi bara fortsätter den här vägen i den eviga solnedgången, tillsammans.

Ovanstående är en favoritscen i Natten. Det är jag står och vacklar med oron över hur det ska gå, det kan sluta hur som helst, men till slut inser jag att det finns ett mjukt slut. En tonåring som till sist vill vara nära sin mamma. Som kommer tillbaka, inte för att kontrollen eller sjukdomen kräver det, utan av egen fri vilja. Kan det bli vackrare?

Similar Posts:

• Alltid redo att dö för mitt barn?
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Gammelmansgnäll
• Du lever i den bästa av världar
• När hoppet är det sista som lämnar en

En sak till: Sara Gordan lägger ibland in direkta kommentarer som författare till ovanstående bok: ”tänkte han [Martin], eller, föreställer jag mig att han tänkte.”. Om det nu har någon betydelse att också den autentiska författaren förekommer i boken.

Vi är nu framme vid romanens inledande mening som lyder: ”Det skulle kunna vara en berättelse om skogen.” Denna mening återkommer flera gånger, i olika varianter om vad denna roman skulle kunna ha varit. I början förstår inte heller läsaren vad romanen ska komma att berätta, förutom att det verkar som att något sorgset och slutgiltigt kommer att inträffa. Eller har inträffat. Något som får karaktären Martin att tänka på hur ett svagt skratt endast får bröstkorgens muskler att röra sig, men är ett skratt som inte räcker upp till munnen, inte kommer i närheten av läpparna. Sådana skratt som är kroppens reaktion på någonting som borde vara roligt, men inte kan vara det i en fiktiv verklighet där allting annat är så fruktansvärt oroligt.

Det är verkligen ett skuggspel som utspelas mellan bokbladen. De minnen Martin har av Veronika måste skrivas ned för att förbli exakta ögonblicksbilder av den skuggvärld som snart ska rasa. Gordan använder upprepningar av fraser eftersom karaktären Martin vill hänga sig kvar vid början av en mening, vid det förflutna, inte tvingas sätta punkt eller komma fram till vad det egentligen är som ska berättas då nästa mening följer.

Språkstilen är inte poetiskt vacker utan snarare mässande, genom de många upprepningarna om vad det här skulle kunna ha varit för bok. Det är fortfarande ingen berättelse om skogen, även om skogen förekommer ganska ofta.

Istället används språket för att förmedla den sinnesstämning som den fiktiva författaren Martin känner. Det är just det som är kruxet med texten: den är inte inbjudande, medryckande eller fängslande. Texten gör heller inte anspråk på att vara det. Men att ”det skulle kunna vara en berättelse om något helt annat” är inte sant. Det som nedskrivits är exakt det som Martin förmådde skriva ned, inte ett ord utöver det. Karaktärerna är skuggfigurer och de förblir sådana även efter läsningens slut. Kanske är det konst. Men skuggor lämnar inga egna avtryck.

Den karaktär som är mest konkret är Hjalmar, han kräks och har sårskorpor; han måste skötas om som en bebis. Det är omhändertagandet av Hjalmar som hjälper Martin ur den handlingsförlamning och den tomhet han känner. Hjalmar ger honom en väg tillbaka till livet och författandet. I slutet klarnar allt, och när Martin kan ta in vad som har hänt Veronika, förstår också läsaren vem (eller vilka) det egentligen var som skulle förpassas till skuggornas land.

Det skulle kunna vara en berättelse om de attityder du kämpar med precis efter att någon har gått bort: maktlöshet, skuldkänslor och ilska över att den du älskat har övergivit dig genom att sluta andas. Därefter beskrivs vägen genom sorgen, och lättnaden – som en varklump mellan skulderbladen som spricker och försvinner – när du lyckas se det vackra i det som har varit och förstår att du själv fortfarande är vid liv.

Romanen ska läsas långsamt, och i små doser – vid skogens slut – där tittar sanningen ut. Först då förstår du kanske vad denna roman skulle kunna vara en berättelse om.

Similar Posts:

• Stram torka
• Dallra, hjärta, dallra
• Du lever i den bästa av världar
• Om upprepning och evig oro
• Norrtullsligan – the movie!

Framförallt gillar jag tidsperspektivet i Uppställning med albatross, mest för att det inte finns, inte är relevant men ändå genomsyrar hela boken. Precis på samma sätt upplevde jag debuten En barnberättelse som könlös trots att det är just könet och dess under- eller överlägsenhet som behandlas. Stilleståndet i Uppställning med albatross gestaltar så väl hur det är att vara i något som slår sönder allt, det blir gripande och verkligt. Trots att vi inte är på Titanic gungar marken under oss. Det finns alltid orsaker att skylla på, solen och konjaken och natten och något annat.

Allt går att förklaras med hybris och att vi är osänkbara. Det går att överleva, vi ska bara komma på hur först. Det finns en formelsamling men den är borta, varför försvinner allting när man behöver det? ”Jungman Jansson Albertina Trygga räkan Skepp ohoj”. Det omöjliga har redan skett men gestalterna fortsätter att tro på räddningen, det är en liten störning bara. Så vi tillkallar Dr House och Houston och E.T. och jobbar så hårt vi bara kan och alla löften om att det kommer bli bra igen. Det kommer bli bra igen!

Och så finns det en albatross som inte kan flyga, en albatross som behöver köras i skottkärra till en brant. Hon målar en karta till havet, springer med albatrossen på axeln, bäddar ner albatrossen i sin säng. Bygger en låda, tittar ut, minns. Jag tänker att har man ingen som räddar en får man hitta någon att rädda.

”Barnet letar i luften efter mark”. ”Tomrum måste fyllas”. Och du, ”du lever i den bästa av världar”.

Similar Posts:

• Döden är det största sveket
• Stram torka
• Viss självreflektion bedårar
• Om upprepning och evig oro
• Vad felas dig?

Och inte sten.
Om det fanns sten
Och vatten också
Och vatten
En källa
Ett källkar bland stenen
Om bara ljudet av vatten fanns -
Men det finns inget vatten

När T.S Eliot skrev The Waste Land 1922 så var det bland annat som en spegling av en västerländsk civilisation som förlorat sin fruktsamhet i en alltmer sexualiserad, men känslokall värld. När Sara Gordan återanvänder det motiv som Eliot i sin tur hämtade från gamla fruktbarhetsriter, har en kvinna och en man förirrat sig in i eller sökt sig till ett sexuellt rollspel med tydliga inslag av underkastelse där kvinnan är den dominerande som i några passager låter mannen vara barnet i något som gränsar i pedofilistiska fantasier. I korta scener – nästan som ett bildmanus till en film – låter Gordan ljuset blixtra förbi drömmar om Paris tunnelbanesystem, sexscener med utpräglad icke-samhörighet och vandringar längs stränder med stenar i fickorna. Scenarierna återkommer, varieras kring samma underkastelsetema. Berättas och återberättas och förändras därigenom.

Och så detta regn som aldrig kommer.

I passagen som föregår det citat som inleder recensionen får vi kanske nyckeln till historien i noteringar om värkar som upphört och ett barn ”som ligger dött i en hink någonstans. Det är mycket märkligt.” I den klassiska gestaltningen av motivet det öde landet är det fiskarkungen Amfortas som lider av ett sår som bara kan läkas genom att någon medkännande frågar honom vad han lider av. Samma motiv öppnar hos Gordan upp frågan om en sällan omtalad men hos alltför många välbekant sorg. Sorgen att mista ett barn i livmodern.

Jag hade ursprungligen tänkt skriva något syrligt om att Sara Gordan i sin skönlitterära debut återanvänder all den stilistiska forskning hon gör om upprepningens poetisk-retoriska funktioner som doktorand vid den litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. En mer uträknad än intuitiv komposition. Mindre känsla än hantverk. Kanske var det denna förkunskap om Gordan som hindrade min läsning. Först vid andra läsningen förstod jag.

I morgon ska benen vara åter och brösten fulla av mjölk, båda delarna till ingen nytta. Om det fanns vatten.

Poetiskt och avgrundsdjupt tragiskt. Och då, sent omsider, fanns det vatten även hos mig.

Similar Posts:

• Döden är det största sveket
• Eliots knepiga katter
• Du lever i den bästa av världar
• De döda och de levande
• Modernismens främsta dikt