Början på högstadielivet beskrivs i detalj: hårspännen, discon, glittriga pennor och ansträngningen att passa in. De coola driver genom korridorerna som ständiga hot, och Minnas nya vänskaper visar sig bli mer komplicerade än hon hade väntat sig.

Känslorna som hör till den här tiden skildras med precision: Minnas osäkerhet, missnöje och stundtals förvirring. Beijer träffar helt rätt när hon beskriver omgivningarna, men de många detaljerna tycks samtidigt få romanen att tappa taget om handlingen. Innan bokens slut är det egentligen inte särskilt mycket som händer, och bristen på intrig gör det svårt att engagera sig.

Fastän det är en ofta trivsam bok att läsa känns den framför allt inte riktigt som en bok för den åldersgrupp den beskriver. Det finns något betydligt mer nostalgiskt här än det funnits i Beijers tidigare böcker, vilket kanske snarare tilltalar dem som gick på högstadiet ungefär samtidigt som författaren än faktiska högstadieelever idag. Men här har jag gärna fel.

Med det sagt slår många saker an under läsandet. Vänskapen och svartsjukan, den längtande kärleken som aldrig leder någonstans. Det fixerade i högstadiehierarkin, och hur otroligt viktig den var, då. Hur extremt medveten man var om alla kring sig, och sin egen position i förhållande till dem.

Mellan oss når inte riktigt upp till Beijers tidigare romaner, framför allt inte den senaste. Men det är fortfarande en bra bok, en som många säkert kommer att älska.

Similar Posts:

• Vasst och varmt om kärlek och vänskap
• Stilsäkert om kompromisslös ungdomsförälskelse
• Äntligen ungdomsnoveller
• Även jag håller andan
• Ava Hashemi som aldrig blir kär

Noveller för ungdomar är rätt sällsynta överlag. Oftast kommer de i form av spin-offs till stora serier, till exempel Cassandra Clares eller Veronica Roths böcker. Inte för att novellen är så stor som form inom andra genrer heller, men det gör att Novellix ungdomsbox är extra efterlängtad. Dessutom är de också ursnygga, med ramar av växter längs kanterna, en för var årstid.

Juan-les-Pins är skriven av Sandra Beijer, och handlar om ett gäng tjejer på högstadiet som räknar ner dagarna tills skolan slutar, och de får fly vardagstristessen, och killarnas makt, för att börja gymnasiet i Frankrike under ett utbytesår. Först och främst är Beijers språk, som vanligt, uppslukande – samtidigt vackert och påtagligt realistiskt. Flickornas desperation över att få komma iväg blir så påtaglig, och relaterbar, att det är svårt att värja sig. Killarnas makt i skolan, och över dem, gör en arg. Novellen ger oss en inblick i en tid mellan att vara barn och bli vuxen, där barndomens lekar eftersträvar vuxna ideal och blir förvirrande. Juan-les-Pins är stark, sann och sorglig. Den säger för mycket om vår samtid för att vara bekväm.

Elin Bengtsson har skrivit novellen En vinterlek, en rätt obehaglig historia om hur huvudpersonen möter sitt förflutna på en nattklubb, i form av ett manipulativt nästan-ex och sitt egna forna fjortonåriga jag. Det handlar om samtycke, hur man förhåller sig till den person man var förut, vad man säger till den som utnyttjat en, eller kanske hur man skulle vilja hämnas. Det finns igenkänning på flera plan, men framför allt är det svårt att läsa. Både killen som dyker upp, de plattityder han bräker ur sig, och hur det hela dras ihop ger en dålig smak i munnen. Novellen visar på ett, kanske flera, samhällsproblem, men den förhåller sig argt till dem. Ilska kan vara bra, och är ofta avgörande för förändring, även om man i verkligen kanske inte ska gå riktigt lika långt som i den här berättelsen.

Till varje pris är också jobbig, men på ett hela annat sätt. Den är skriven av Sara Kadefors. Här ser vi också en något äldre karaktär, som tagit studenten och jobbar i någon slags dygnet runt-kiosk för att ha råd med hyran. Problemet är bara hennes arbetskamrat, och chef, Jenny. Jenny är bestämd, och följer reglerna till punkt och pricka. Jennys dröm är att bli förflyttad till den bästa butiken inne i stan, och för att hon ska bli det måste den hon driver vinna en tävling. Hon är villig att göra nästan vad som helst för att komma dit. Den här novellen var den jag tyckte minst om, mest för att jag inte riktigt förstår den. Kanske handlar den om dåliga arbetsvillkor, kanske om förväntningar på arbetslivet. Kanske handlar den om maktmissbruk, eller om psykisk sjukdom. En novell för den som gillar att grubbla.

Den sista novellen heter Levande läppar rekommenderas, skriven av Johanna Nilsson. Här samsas lögner, skulder och svindlande risker i en vild sida av Uppsalas studentliv. Det är dekadens och framtidstvivel, vårdslöshet och tveksamhet. Allt tillsammans blir omöjligt att sätta ner. Det är inte en text som ”försöker säga” någonting, utan det är fartfyllt och energiskt historieberättande. Jag vet knappt vad den handlade om, men bra var det.

Jag är inte säker på att alla novellerna verkligen berättar så mycket om hur det är att vara ung, men kanske är det min egen erfarenhet som är begränsad. De olika texterna är också rätt olika varandra, och fungerar kanske för olika läsare. Samtidigt tror jag det är en fördel att läsa dem tillsammans, och jämföra dem. Om man ändå vill köpa dem styckvis, så rekommenderar jag Beijer och Nilsson. Gemensamt för dem alla är i alla fall att de alla rör vid något obekvämt, och det är också deras största styrka.

Similar Posts:

• Komprimerade noveller
• Jordskredsseger i Lissabon
• Ojämnt men sött
• Tonårsutopi
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier

Allt som blir kvar handlar om Matilda. Hennes sambo har precis gjort slut och lämnat lägenheten. Kvar finns killkompisen Miron, som lovar att ta hand om henne. Han gör en plan där hon får vara precis hur ledsen hon vill i 30 dagar, därefter ska hon bli glad igen. Under den här månaden ska de pricka av en lista med mer eller mindre galna saker.

Tillsammans med vännen Simon bildar de en närmast symbiotisk grupp. Deras förhållanden till varandra är komplicerade, intensiva och ofta på gränsen till destruktiva. Det höga tempot på deras tillfälligt explosiva livsstil ställs i kontrast mot Matildas djupa sorg och bortvända apati. Sommarmånaden framstår som en snabbt virvlande storm, som när som helst kan få dem att tappa fotfästet.

Beijer är exakt i sin skildring av att bli lämnad. Det är relaterbart och hjärtskärande. Samtidigt lämnas mycket osagt och problemen löser sig aldrig på ett enkelt sätt. Relationer och känslor är tveuddade. Utan att egentligen få så många svar går boken in på djupet av ensamhet och struliga relationer. Det är svårt att inte bli påverkad.

Ibland tycks karaktärerna dock överdrivet impulsiva och risktagande. Det verkar som att Beijer stundtals har ansträngt sig väl mycket för att åstadkomma en spänning och ett obehag. Tempot som de lever i tycks mig drastiskt. Kanske är det bara att karaktärerna befinner sig mil borta från mig själv och att jag därför får svårt att relatera.

Trots höga förväntningar skakade Allt som blir kvar verkligen om mig. Det är dels den psykologiska insikten och det träffsäkra sättet att porträttera känslor, men kanske framför allt är det språket. Det flyter fram, lättfattligt och starkt på samma gång. Det gör boken till en av höstens starkaste romaner.

Similar Posts:

• Lyhört om att börja högstadiet
• Äntligen ungdomsnoveller
• Stilsäkert om kompromisslös ungdomsförälskelse
• Ren ångest i rasande fart
• Obekvämt om kärlek

Det namnlösa jaget som är huvudkaraktär berättar om – eller kanske till – ett namnlöst du och deras gemensamma historia, från första mötet och fram genom vad som kan upplevas som välsorterade minnen av exakta detaljer och avgörande ögonblick. Det är en historia berättad i nutid,
där varje sekvens återges sakligt och koncentrerat, men som trots sitt presenstempus ändå öppnar för tolkning av sekvenserna som just minnen, en berättelse som presenteras av någon som redan från början har tillgång till hela händelseförloppet. Möjligheten till denna tolkning beror förmodligen dels på romanens titel, som kan fungera som en slags inledande replik från berättaren och huvudkaraktären, dels på stilen på berättandet som inte förändras under intrigens utveckling utan håller samma grundliga och raka ton.

Denna blandning av konventionellt nutidsberättande och den möjliga tolkningen av texten som återgivanden av minnen är på inget sätt en nackdel för berättelsen, den blir snarare mer dynamisk i sina skildringar när dessa båda perspektiv legeras. Kanske är det också detta dubbelperspektiv som gör att texten kan upplevas som på gränsen till poetisk i sin demonstrerande ton. På så sätt påminner romanen en aning om Elin Nilssons Flyt som en fjäril stick som ett bi, men där denna skildrar med humor och rapphet genererar Beijers roman ett allvarligare, mer ovillkorligt stämningsläge.

Stilistiskt sett är texten annorlunda från många andra kärleksromaner dels eftersom texten är tydligt riktad till föremålet för förälskelsen, dels för att detta fokus tillåter texten att bli drivande, nästan forcerande när den berättar fram historien. Det forcerande textdraget är något som verkligen gynnar romanen. Det beror nog på att det faller samman med huvudkaraktärens känslostämningar så väl som huvudtemat: förälskelsen som skildras. Denna utvecklas snart till en tvingande kraft som liksom kompromisslöst drar huvudkaraktären och intrigen i bestämd riktning mot en upplösning.

Det handlar om dig är en fin och rörande kärlekshistoria som levererar ett levande porträtt av huvudkaraktären. De flesta av hennes vänner däremot förblir suddiga porträtt genom hela romanen. De skildras visserligen men mer som vardagliga betraktelser som huvudkaraktären inte fäster någon vikt vid än som komplexa personer som läsaren tillåts engagera sig i. Detta är med största sannolikhet ett medvetet beslut: mer utförliga beskrivningar av dessa karaktärers känslor och ageranden är förmodligen inte förenbara med den berättarteknik och det dagboks- eller brevaktiga berättande som huvudkaraktären för.

Därför blir sektionerna av texten där karaktären Anton finns närvarande extra intressanta. Huvudkaraktären ägnar honom kanske inte mycket utrymme än någon annan av hennes bekantskaper, men jag upplever ändå honom som något mer utkristalliserad än de andra (vilket i och för sig kan vara en helt subjektiv upplevelse), vilket påminner läsaren om att det finns en värld som pågår utanför den tätslutna kupa som hon och läsaren tillsammans befinner sig innanför.

Det finns alltså inte så mycket att anmärka på i Det handlar om dig. Både stilen och intrigen är fantastiskt engagerande – det är en rörande roman att sträckläsa.

Similar Posts:

• Simma för att inte drunkna
• Vasst och varmt om kärlek och vänskap
• Religiöst tyglat vuxenblivande
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’