Boken påminner om Anders Hansens Hjärnstark, både till innehåll, upplägg och layout. Skillnaden är att det är sömnen, inte motion, som står i fokus. Författarna går metodiskt igenom vad sömn är, vad som händer i olika stadier av sömn, hur sömn påverkar såväl kropp som själ. När man lagt ned boken kvarstår inga tvivel om att sömn är viktigt!

Ett klart minus med boken är att viktiga uttryck och begrepp inte förklaras ordentligt. Bara för att författarna tycker det är vardagsmat vad till exempel hippocampus är och gör betyder inte det att det är samma för läsaren. En mer ingående förklaring i början av boken om de olika delarna av hjärnan hade underlättat läsningen, likaså med andra begrepp som introduceras utan närmare förklaring. I slutet av boken finns visserligen en ordlista – men den hänvisas inte till.

Tyvärr faller Sömn, sömn, sömn också i samma fälla som så många andra populärvetenskapliga böcker, nämligen att det blir för packat med fakta. Att klaga på för mycket fakta kanske låter som att klaga på bubblor i en jacuzzi, men det handlar snarare om hur faktan presenteras. Det skadar inte att slänga in lite anekdoter eller fallbeskrivningar mellan varven för att lätta upp lite.

Hårt packad fakta tillsammans med att halv-svåra begrepp inte ges någon ingående förklaring gör att boken dessvärre blir något svårläst.

Detta sagt har boken också flera fördelar jämfört med mycket annan populärvetenskaplig litteratur. Ett exempel är att författarna vågar komma med politiska lösningar på vissa problem – som till exempel att senare skolstart skulle kunna vara till fördel för inlärningen hos morgontrötta tonåringar. Populärvetenskap fastnar annars ofta i att förklara vad individen borde göra annorlunda, och även om jag på intet sätt förnekar individens eget ansvar så kan samhället faktiskt göra sitt för att underlätta vissa val.

Ett annat exempel är att författarna betonar och förklarar skillnaden mellan relativ risk, det vill säga risk i procent, och risk i absoluta tal. Idag har det ju närmast blivit kutym att skrämma sina läsare genom att berätta att vad det nu må vara ökar risken för till exempel cancer med 20% utan att nämna att risken från början var 1/1000 000 (hypotetiskt exempel). Så icke här. Tvärtom betonas det att sömnbrist ökar risken för alzheimer med 50% och ja, det låter skrämmande – men läsaren behöver inte oroa sig, för i absoluta tal är risken väldigt, väldigt liten från början. Härligt med författare som avstår från att hoppa på sensationståget utan förblir gedigna i sitt faktaförmedlande! Se och lär vetenskapsjournalister!

Similar Posts:

• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Barn inget hinder för uteliv
• Punk, anarki och 1980-tal
• Vi är gjorda för varandra

Men det fanns också ett annat Stockholm. Ett Stockholm som inte lyssnade på kommersiell skvalpop, utan på punk. Ett Stockholm som inte gynnades av högervågen, utan som gjorde uppror mot den här utvecklingen. Det är om detta Stockholm – och dessa stockholmare – som den här fotoboken handlar.

En viktig konflikt handlade om bostäder. Kommersialiseringen av det svenska samhället under 1980-talet tog sig bland annat uttryck i att allt mer av Stockholms innerstad kom att omvandlas till kontor och butiker, istället för som tidigare många bostäder. I spåren av detta följde bostadsbrist inte minst bland stadens yngre befolkning. Boken handlar om kampen kring detta och aktivisternas främsta medel husockupationer, men det handlar även om musiken, om gemenskapen i de ockuperade kollektiven och mycket mer…

Det är en underbart vacker bok: tonvikten ligger på foton ihopsamlade från flera av de aktivister som var med i den kamp som skildras. De svart-vita fotona ges ordentligt med utrymme.

Att kampen är på allvar råder det ingen tvekan om; husockupanterna får många gånger försvara sig mot såväl polisen som mot skinnskallar som vill ställa till med bråk, vilket både bilder och text ger prov på. Men samtidigt fanns det en oerhört smittande glädje och lekfullhet i kampen som återspeglas inte minst i fotona, vilket gör det mycket lätt att bli alldeles kär i den här boken.

Fotona ackompanjeras också av flera texter, där ett antal av husockupanterna talar eller skriver om sina minnen från när det begav sig. En längre text av ekonom-historikern Ann Ighe sätter också in den kamp som skildras i ett bredare socialt och historiskt perspektiv på ett strålande vis. Det är spännande att Stockholmia – Stockholm stads förlag – ger ut en bok med ett så pass annorlunda perspektiv på Stockholms historia.

Det som skildras är vid det här laget ganska gammal historia. Den energi och kampvilja som det sprudlar av i den här boken är vi väl i minst lika stort behov av idag som under 1980-talet. Kanske kan den här boken hjälpa till att bidra till att injicera lite av denna energi i sina läsare.

Similar Posts:

• Bilder av ett svunnet Stockholm
• Svensk industrihistoria förevigad
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• När punken kom till Stockholm

The difference is black people had lived openly as black people for 400 years before Civil Rights. For 400 years! Gay people have lived openly for about 30.

Jag är inte säker på om hennes ståndpunkt bara är helt uppåt väggarna eller om det faktiskt också ligger något i den. Anledningen till att den ständigt gör sig påmind i mitt bakhuvud är att Linda Hirshman, jurist, professor och författare till Seger – gayrevolutionens triumf ofta återkommer till just jämförelsen mellan gayrörelsen och andra människorättsrörelser som feminismen och medborgarrättsrörelsen. Det är en sida av hennes bok som jag har svårt för.

Naturligtvis är det rimligt att jämföra olika sociala rörelser. Inte minst om man vill lära något av dem. De tre storheter Hirshman ständigt lägger jämsides (arbetarrörelsen lyser i stort sett med sin frånvaro, men så är det ju en väldigt amerikansk bok) hör till historiens mest intressanta, imponerande och inspirerande. Har de kunnat lära av varandra? Samarbeta? Eller hamnat i konflikter? Finns det strategier som fungerat för alla rörelser, eller olika förutsättningar som krävt olika vägval? Det finns mängder av spännande frågor, och Hirshmans bok har något att bidra med i de flesta.

Seger är inte en särskilt teoretisk bok, men sin utgångspunkt tar Hirshman ändå i idén om samhällskontraktet, om den liberala staten som en överenskommelse mellan medborgare och styrande, där medborgarna underkastar sig samhällets regler bara på villkor att det också garanterar ett visst skydd, frihet och självbestämmande. Det är en tanke som förutsätter att människor är i grunden lika, inte direkt förklarar varför de sällan behandlas som det, men kanske samtidigt gör orättvisorna till avarter. Medborgarrättsrörelsen, den feministiska rörelsen och gayrörelsen är med andra ord uppgörelser med sådana orättvisor.

Det borde kanske göra också rörelserna i grunden lika, men det motsätter sig Hirshman. De, skriver hon, påstås ha

ett gemensamt mål. Men vid närmare granskning har de inte det. Deras mål är faktiskt inte detsamma. Att de homosexuella blir klassificerade som syndiga, brottsliga, galna och subversiva gör att de måste kämpa för att bli moraliskt accepterade och respekterade. Eftersom kvinnor och mörkhyade människor – och deras förtruppsorganisationer – inte klassificerades som galna och allt det andra kunde de direkt kräva den liberala statens fördelar: trygghet, frihet och lika rätt till självbestämmande.

Eller:

Gayrevolutionärerna kunde aldrig välja att bara gå raka vägen till formell liberal jämlikhet genom att härma de dominerande sociala och politiska hierarkiernas uppträdande. De var annorlunda och det var själva avvikelsen som var orsaken till det formella samhälleliga fördömandet (det var syndigt och så vidare). De fick inta den betydligt ambitiösare inställningen att de var goda trots att de var annorlunda. Eftersom de inte kunde härma sina härskare på det avgörande område där de var annorlunda hade gayrevolutionen en mycket svårare kamp än andra rörelser haft […]

Jag vet inte om jag övertolkar här, men vad tusan, är det en tävling? Vem har haft det svårast, vem är det mest synd om? Det ligger dåligt i linje med den känsla av att människor kan förändra världen som annars präglar boken. Och på vilket sätt skulle det vara lättare att dölja att man är svart eller kvinna än att man är homosexuell?

Tvärtom blir jag överraskad över vilken positiv roll utbrottet av hiv/AIDS tillskrivs – inte för att det inte är en fruktansvärd tragedi, men för att Reagan-administrationens ohyggliga likgiltighet – hur många liv kan den ha på sitt samvete? – tvingar fram en radikalisering av gayrörelsen. Och för att sjukdomen synliggör, tvingar ut folk ur garderoben. Plötsligt känner alla någon som är påverkad och det blir ett genombrott i opinionen, som Hirshman framställer det.

Kanske är jag snål mot författaren. Hon har gjort ett på många sätt imponerande arbete med att inte minst intervjua massor av människor som faktiskt varit med och skrivit historia. Hon lyfter enormt spännande frågor, många av dem bland de mest angelägna jag kan komma på. Men om man försöker skilja själva boken från det spännande ämnet så är den långt ifrån perfekt.

Att den har ett begränsat geografiskt fokus är kanske underförstått. Här finns inte många meningar som berör världen utanför USA. Trans- och bisexuella spelar också en ganska undanskymd roll. Ändå är det förstås en myllrande rörelse som inte alltid är så lätt att orientera sig i. Organisationer, personer, rättsfall, lagar och lagförslag, en lavin av namn och förkortningar – somligt upprepas, somligt förblir oförklarat. Seger är ofta rolig och berörande men lite urskiljningslöst skriven.

Det är inte den ultimata boken om gayrörelsen, men den är viktig. Och den ställer frågorna. Frågor som i slutordets ”Tycker du verkligen att du ska kalla den Seger?” Det är en på Hirshmans imponerande lista av informanter som protesterar. Omkring hälften av USA:s delstater har fortfarande inga av de lagar gayrörelsen kämpat för. Många har strikta ”försvar för äktenskapet” som diskriminerar homosexuella. Opinionsstödet i samma fråga har bara precis tippat över 50-procentsgränsen.

Finns det mycket hoppingivande i boken så finns det också skrämmande motrörelser. Backlash. Motmobilisering. Så frågan är: är det bara tid det handlar om?

Similar Posts:

• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Spännande men alldeles för spattigt
• Vad är egentligen motstånd?

Har man sett några av valdebatterna kan man slås av att det politiska upplägget påminner lite om det svenska, där huvudmotståndarna ibland verkar leta efter skillnader och retoriskt bygger upp avståndstaganden, men som när det kommer till konkreta förslag och siffror ändå inte har samma avgrund mellan sig. Lite samma schizofrena känsla som när de nya moderaterna anser sig vara arbetarpartiet och lägger till sig med en socialdemokratisk retorik och värnar om facket, arbetsrätten och folkhemmet blir det när Barack Obama villigt erkänner att Mitt Romneys delstatliga sjukförsäkring varit en förebild för hans federala variant, samtidigt som Romney anklagar Obamas variant för någon slags ”socialism”. Men är det då ett val mellan två kandidater som trots retoriken och showen ändå är ganska lika? Ett val som trots allt inte har så stor betydelse? När man läst Martin Gelins Den amerikanska högern kan man knappast svara ja på dessa frågor.

Gelin påbörjade arbetet med denna bok precis efter att Obama svors in som president 2009 och har således ägnat den flera års arbete. År som tillbringats med att läsa på om och träffa anhängare av det republikanska partiet. Det är ett minst sagt imponerande arbete om ett parti som kan beskrivas som ett av de absolut mäktigaste politiska partierna i vår samtid, men ett parti vars historia och nuvarande status sällan har summerats i en svensk bok på detta sätt. Just det svenska perspektivet tror jag är viktigt, då det trots allt är ett parti vars kärna och historia man faktiskt har mindre kunskap om än vad man kanske tror.

När Gelin här pratar om den stora politiska revolutionen under USA:s sextio och sjuttiotal är det nämligen inte Vietnamkrigsmotståndet, radikala studenter, medborgarrättsrörelsen, feminister, Svarta Pantrarna eller hippies han syftar på, utan den politiska revolution som pågick när Republikanerna radikaliserade sig. Hur partiet ändrade inriktning på den ekonomiska politiken och synen på statens roll, och hur de anammade moralkoder med en tydlig evangelistisk kristen inriktning för att nå de nya väljarna: de vita i södern och mellanvästern. För att nå dessa nya väljargrupper har man även helt släppt idén om att kunna locka till sig röster från minoritetsgrupper och istället tagit sig an anti-intellektuella och populistiska (på fullaste allvar menar de att den globala klimatförändringen är ett liberalt påhitt skapat av Al Gore) och ibland inte ens dragit sig för rent rasistiska ställningstaganden. Det är en revolution som utspelas i välbesuttna villaförorter i Orange county, bland lobbyister och tankesmedjor i Washington och på gräsrotsnivå bland deras nya väljargrupper. En revolution som inte har samma romantiska skimmer, men en revolution vars bestående påverkan på många sätt överträffar vänsterns revolution.

Det är historien om hur den tidigare mindre konservativa fallangen inom det republikanska partiet nu är helt dominerande. En fallang som via tankesmedjor och egen media (prova till exempel att gå in på deras alternativa wikipedia: conservapedia.com) fört partiet så långt till höger att om deras två egna superhjältar Barry Goldwater och Ronald Reagan skulle driva samma politik i dagens parti skulle de med största sannolikhet benämnas med smädordet rinos (Republicans in name only). Det handlar om ett parti som de senaste fyra åren har haft som huvudmål att få till ett presidentskifte, inte för att utifrån rådande omständigheter skapa de bästa förutsättningarna för USA som land. Med metoder som ”the plege”, ett skriftligt löfte om att aldrig under några omständigheter höja skatterna (vilket bland annat Mitt Romney har skrivit på) har partiet skapat förutsättningar för att aldrig kunna kompromissa med Demokraterna. Det är också dessa stämningar som gjort att såväl Romney som presidentkandidaten från 2008 John McCain inför nomineringen som den republikanska kandidaten gått från att i de moraliska frågorna haft ganska sansade åsikter till att helt anamma den högerkristna agendan.

Att Den amerikanska högern läses som en varningsklocka är oundvikligt men som bok kan den knappast ses som dogmatisk även om man givetvis förstår att författaren politiskt står långt till vänster i förhållande till fenomenet han skildrar. Gelin ger utrymme för republikanerna att ge sin bild och gör det med stor respekt och stundtals även med stor värme, som när han träffar Teaparty-aktivister i en nedgången del av West Virginia. Under resans gång, kapitelindelningen har en grund fokusering på geografiska områden, upplevs han som en lika god lyssnare som en person som verkligen vill förstå hur de resonerar. Att han sedan kopplar samman allt detta, nuet och historien, till ett politiskt fenomen som verkar skrämmande är knappast något som stör en som läsare. För det är ett slutsats han knappast är ensam om, inte bara som svensk eller europé utan det gäller även för ett ganska brett politiskt spektrum, ända till den numera tämligen marginaliserande gruppen av moderata republikaner.

Att läsa Den amerikanska högern är således inte bara något som gör presidentvalet ”lite mer spännande” utan en utförlig och välskriven genomgång av hur den amerikanska politiken ser ut i dagsläget och vart den politiska trenden pekar för det parti som ungefär hälften av USAs väljare lägger sin röst på. Så bokens aktualitet kommer inte att påverkas oavsett vem det blir som flyttar in i Vita huset.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Sammansatt farväl till USA
• Slutet på en era?
• Befrielsen är nära?
• Min president var svart