I Roddy Doyles Mary, spöket och resan genom natten umgås 12-åriga Mary med sin mormor under hennes sista tid i livet. Jag känner igen den där känslan Doyle så lätt beskriver. Det ovetande vetandet, när man vet vad som ska hända men inte var eller hur. Mary vet att hennes mormor snart ska dö. Marys mamma Scarlett vet det. Marys mormor, Emer, vet det mycket väl, och hon är rädd.

På väg hem från skolan en dag möter Mary en lustig figur. En kvinna som är både ung och gammaldags. En kvinna som visar sig vara Marys mormorsmors spöke, Tansey. Tansey gick bort när Emer var liten men kunde inte släppa taget om jordelivet förrän hon visste att det skulle gå bra för hennes dotter. Nu ligger Emer på sin dödsbädd och Tanseys slutliga uppdrag är att ta med henne på ett sista äventyr. En resa för att få Emer att inse att det kommer gå bra, att det inte är någon fara. Men det är inte den enda resan man får följa med på. De fyra kvinnorna har alla en berättelse och man hoppar mellan då- och nutid, till avgörande händelser i kvinnornas liv. De får alla en chans att berätta med sin röst.

Både bokens titel och framsida ger en antydan om en hårresande, hemsk och läskig resa, men innehållet bjuder på motsatsen. I klassisk Doyle-anda är det en berättelse med mycket värme, dråplig humor, vemod och till och med lite magi. Doyle avhandlar och behandlar ett svårt och tungt ämne med motsatsen till det som död annars förknippas med, Doyle använder glädje istället för sorg. Han lyfter fram kvinnornas likheter och olikheter, deras styrkor och svagheter, allt som knyter dem samman, och det blir en berättelse om kärlek mellan människor.

En liten nackdel är att boken bär på en ungdomlighet, i språk och attityd, som närmare känns igen från när jag var i Marys ålder, alltså sisådär en 15 år sedan. Något som gör att boken, trots att den är ny, känns något åldrad.

Besöket hos min mormor och den korta promenaden genom korridoren var vår lilla resa, en resa som jag tror kan vara viktig för människor när någon närstående snart ska lämna. Att man tillsammans minns något, eller delar minnen. Resan genom natten är en sista upplevelse för de fyra kvinnorna tillsammans. Det är en spökhistoria med en varm och hoppfull tvist. En resa genom tid och rum, för att finna ro och kunna gå vidare, både för levande och döda.

Similar Posts:

• Irländsk julhumor
• Krystat kuligt
• En annan historia
• Läses mellan raderna
• Something is rotten in the state of Ireland

Vidare märks populäre Roddy Doyle från Irland, ständige Nobelpristippade poeten Adonis från Syrien, Corinne Maier, Frankrike, aktuell och omtalad med Hej lättja! Om konsten och vikten av att göra minsta möjliga på jobbet! samt deckarförfattaren Reginald Hill.

Totalt 770 personer medverkar i seminarierna. Unionsupplösningen och design får särskilt utrymme. Barn- och ungdomslitteraturen får stor plats i år med bl a seminarier om läsvanor, bilderboken och ny teknik. En nyhet är att 12 barnboksförlag samarbetar kring Expedition Läsning för att lyfta fram böcker för barn och ungdomar.

Similar Posts:

• Snart bokmässa!
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Veckan efter bokmässan
• Elefanten som fortsätter att charma
• Emelies 10 i topp på bokmässan

Rover räddar julen är vad jag, inte odelat positivt, skulle kalla en ”helcrazy” bok. Förutom varningsrutor, reklamavbrott och andra avbrott mitt i kapitlen så återkommer 6:e kapitlet 5 ggr som tonåring, vuxen, gammal och slutligen som död två gånger, 12:e kapitlet är en hemlighet och det finns 4 olika sorters slut av boken. Bara att välja.

Låter det rörigt? Det är bara början.

Vidare präglas boken av stjärnbilder som heter Lärarens armhåla, Aprumpan och vi får träffa den vandrande bajskorven från Mexico.

Kul?

Den underliggande handlingen är enkel: Hunden Rover ersätter renen Rudolf och hjälper tomten att dela ut årets julklappar. En söt och klassisk historia som hackas upp, mals ner och strös ut som confetti över läsaren. Föräldrar med visst ordningssinne göre sig icke besvär med att läsa den för sina barn. Irritationsmomenten är på tok för stora.

Men jag tror att det är en mycket lämplig bok för den som lärt sig läsa och precis kommit in i slukaråldern. Hade jag varit 11 år så hade jag älskat den. Ett skönt avbrott bland alla böcker med en ordentlig början, en vanlig mitt och ett pålitligt slut.

Här kan man aldrig veta vad som händer på nästa sida.

Similar Posts:

• Krystat kuligt
• En resa mellan livet och döden
• Vintermysterium i 24 kapitel
• ”Vad jobbar din pappa med?” – Arbetarklass, irländsk kultur och identitetsgrubblerier
• Uppdrag: julkalendern

Erkänner att jag anade ugglor i mossen innan jag hade läst förordet. Varför vill Hornby samla ihop en massa skribenter i en och samma bok? Är det någon typ av ”Best of anglosaxisk populärlitteratur”? Gratis marknadsföring åt flertalet av författarna? Så är det givetvis inte. Idéen till boken fick Hornby från sångaren i U2, Bono, som ville hjälpa till att minska tredje världens skuld till väst. Hornby, som har en autistisk son, vill istället hjälpa andra autistiska barn att få möjlighet att gå i en för dem anpassad skola i Storbritannien. Syftet är vettigt!

Det här kunde ha varit riktigt spännande och roligt att läsa. Noveller kan man ju beta av i ganska rask takt. Enkla historier som förhoppningsvis har en och annan knorr på slutet. Men av någon underlig anledning upplevs berättelserna vara stöpta i en och samma from. Karaktärerna består i mer än hälften av novellerna av en medelålders man eller kvinna som drabbats av en övergångskris. Vuxna som förlorat sina ungdoms dagar och engagemang och känner sig allmänt nedstämda. Sen finns det de författare som har vänt på steken. De fokuserar på ungdomen som en tid av upptäckarlusta, en minnesvärd tid utan begränsningar och tvång.

De flesta av novellerna kunde nog ha varit minnesvärda om författarna tagit ut svängarna istället för att användas till att låta författaren lätta något på sin egen ångestventil. Och om de inte har tagit tillfället i akt att skriva av sig sin ångest har de planlöst hafsat ihop en berättelse utan struktur och mening. Kanske det hela beror på att utrymmet för varje författare är något snävt vad gäller antal sidor.

Prosan påminner mer än ofta om att den gemensamma förkärleken för snabb och lättläst text med inslag av talspråk, vilket inte är fy skam, men när novell efter novell rättar in sig i samma led flyter de lätt ihop. Synd!

Irvine Welsh med sin sköna novell ”Katolsk skuld (Erkänn att du njuter av det)” bidrar med en historia om en ung kille som hatar bögar. Och en natt när han raggar upp sin polares flickvän stannar hjärtat plötsligt. Som vandrande död tvingas han sedan ha sex med män ur sitt förflutna tills det han erkänner att han njuter av det. Robert Harris och Giles Smith bidrar med var sina något mer samhällskritiska noveller. ”Sista beställningen”, av den senare, förtäljer en tragikomisk berättelse om en fängelsekokerskas tankar om mat och måltider. Hela hennes tankevärld utgörs av funderingar kring varför de dödsdömda väljer undermålig kost eller extravaganta delikatesser som sista måltid innan avrättningen. Hur kan någon vilja äta smörgåsar eller en McDonald’s-meny? Den förre, Robert Harris, har skrivit ”Premiärministerns frågestund”. En komisk novell om hur Storbritanniens premiärminister får ett akut toalettbehov på väg till sitt lantställe. Kortegen av livvakter och assistenter tvingas svänga in på en bensinmack. Plötsligt känner premiärministern att han vill ut i det fria och flyr sitt sällskap genom toalettfönstret. Hans handlingar får oanade konsekvenser som för tankarna till ett tokroligt avsnitt med Mr Bean.

Slutligen uppmanar jag en eventuellt lässugen person att köpa Samtal med en ängel om han eller hon avgudar författarna. Vill man hjälpa Hornby med skolan kan man köpa boken med gott samvete. Själv tycker jag att den duger som present till någon bekant eller som läsning bredvid toalettstolen.

Similar Posts:

• Mer jävlaranamma, tack
• Hornby som underfundig novellist
• Jubileumspocketens år
• Same same but different
• Både bu och bä

Nja, knappt. Lite fnissigt kanske, men inte tokroligt som det utger sig för att vara.

Fnissarna är ett sorts troll som gillar barn och som ogillar vuxna som är dumma mot barnen. Så långt allt bra. När en vuxen gjort något dumt mot ett barn slår fnissarnas hämnd in. De placerar då en stor hundbajs (som de ärligt köpt av en hund) på ett lämpligt ställe så att den vuxna ska trampa rakt i bajsen. Spänd förväntan. Roligt va? Tänk, trampa i en hundbajs. Fniss.

Jag vet inte, det är inte nödvändigtvis så att allt blir knasigt och festligt för att man har med bajs i en barnbok. Bajsboken av Pernilla Stahlfelt är dock ett lysande undantag. Där är det roligt, enkelt och naturligt med bajs. Här är det mest lite små fånigt, faktiskt.

Men visst finns det andra saker som är roliga, fiskmåsen som inte gillar fisk, varningstexten i början och kapitelindelningen. Den är faktiskt helfestlig. Ett kapitel heter exempelvis: ”Ett kapitel som egentligen inte är ett kapitel eftersom ingenting händer i det, men vi kan kalla det fjärde kapitlet.”

Efter ett tag blir det en mindre anarki bland kapitlen och man vet varken ut eller in eller om det ena kapitlet kommer efter det andra eller före det första, men det gör inget, det är kul och knas. Busigt att skoja med det som man vet hur det ska vara, spränga ramarna. Men så synd att han inte fortsätter att löpa linan ut när han börjar så bra. Det blir tyvärr alltför stor fokusering på om och när och hur Mr Mack kommer att trampa i bajset eller inte.

Det känns som om författaren ansträngt sig för mycket. Som om han hela tiden tänkte nu ska jag vara rolig, nu ska det bli kul, bajs är kul, mer bajs. Men det blir för mycket. Det blir roligt på ett ansträngt och krystat sätt, inte alls jättekul, mer lite småfånigt fnissigt och lite pinsamt.

Det sägs att boken är för både vuxna och barn och jag kan förstå det till viss del, men samtidigt tror jag att en sexåring i ”kiss-och-bajs-åldern” är den som får ut mest av boken. Jag ler lite stramt när jag läser för det känns som om jag borde le, men tyvärr spricker jag aldrig riktigt upp och skrattar eller ler på ett vanligt mer naturligt sätt. Nä, det här är för krystat för att vara kuligt.

Similar Posts:

• Bajs i alla former, är det kul?
• Irländsk julhumor
• En resa mellan livet och döden
• Prutt = luft + bajslukt
• Meningen med det hela