Filmen är inte apdålig. Huvudrollsinnehavarna Michael Cera och Kat Dennings har sin charm, men upphovsmännen tycks på klassiskt filmatiseringsmanér ha tappat förtroendet för det som gör boken så bra, relationerna, och i stället förlorat sig i försöken att åstadkomma ett mer handlingsorienterat tempo. Så onödigt.

Och förytligande (om nu det är ett ord). Karaktärerna – i synnerhet vissa bifigurer – i romanen är mycket mer komplexa och intressanta än filmens. Miljöerna och musiken kan visserligen vara värda att plocka upp en film för – liksom i Rachel Cohns och David Levithans hela &-trilogi (om man nu ska kalla den det) utgör staden New York en tredje huvudperson – fast själv har jag nog roligast med romanens alla referenser som de är.

För den som till äventyrs missat denna redan nästintill klassiska crossover-roman ska vi kanske börja från början. Nick spelar i ett queercoreband som för tillfället går under namnet The Fuck Offs. Det känns som en bra kväll – tills exflickvännen Tris dyker upp i publiken. När hon och hennes nye kommer emot honom vid baren hugger han tag i tjejen som står närmast och bönfaller henne att spela hans flickvän i fem minuter.

Norah får denna konstiga förfrågan från den söte basisten i The Fuck Offs och hade förmodligen inte spelat med om hon inte sett sin störiga klasskompis Tris närma sig. Så hon grabbar tag i Nick och kysser honom. Det blir början på en ganska okonventionell, knackig och så småningom alldeles underbar första dejt i New York-natten.

Konceptet påminner inte så lite om 90-talsfilmen Bara en natt (med Ethan Hawke och Julie Delpy i huvudrollerna) och enkelheten – två människor som möts och tillbringar en natt tillsammans – är minst lika charmerande här. Skillnaden är kanske framför allt att Nick och Norah inte semesterflirtar; New York är deras hemstad och innehåller därmed en hel del känslomässigt bagage. De har sina kompisar där och sina ex där. Inte bara Nick är nydumpad. Norahs pretentiöse ex är nyligen hemkommen från sin sydafrikanska kibbutz och redo att spinna in henne i sitt nät igen.

Nick & Norahs oändliga låtlista är med andra ord en roman om att mötas och våga bli förälskad, men också om att våga släppa taget om det gamla. Det är en feel-good-roman där känslorna och språket och överflödet av populärkulturella referenser ger tempot, inte actionscener. En roman som snärjer in ens hjärta och inte släpper taget förrän den är utläst.

Så ja. Romanen är precis så fantastiskt bra.

Similar Posts:

• En julsaga
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• “I do not wish. I serve.”
• Bli lämnad kvar
• Semesterläsning

Tills han en dag får en utskällning av den nyinflyttade tjejen två lägenheter bort. Hon har i sommarhettan tappat ut sina överlastade Ikea-kassar (”a disaster area of picture frames, throw pillows, and water glasses with names like Flukta and Varmt, which I’m convinced are dirty words that the Swedes use to mock us”) och blir förbannad över att han inte erbjuder så mycket som ett sympatiserande mummel. Hon ser ju att han står där i korridoren och glor.

Ja, Elizabeth ser honom. Det blir början till en slags vänskap, och ganska snart en romans, med den uppenbara komplikationen att hon naturligtvis tar för givet att andra människor också ser honom.

Invisibility berättas omväxlande ur Stephens och Elizabeths perspektiv och även om det börjar lite knackigt med överdrivet mycket exposition – det hade varit bättre att bara gestalta hur det här med osynligheten fungerar snarare än att i detalj förklara det – blir jag snabbt fängslad av det som framför allt framstår som en metafor för kärlek. Elizabeth ser Stephen. Det låter säkert övertydligt, men beskrivningen av Stephens upplevelse, så nära sammanlänkad med förälskelsen, träffar mig rätt i magen. Att känna sig sedd.

She looks at me again. Studying me. I can’t help but be drawn to this. Such a new experience. Such an unexpected turn. A question rises within my thoughts, and before I can stop it, I find myself asking it aloud.
”When you look at me, what do you see?”
I have never had a chance to ask this question before. And even the act of asking makes me shake, makes me feel as if I have opened up my chest and shown her what’s inside. I am not ready for any of this, and I do it anyway.

Så småningom förvandlas romanen från en New York-vardaglig kärlekshistoria med ett visserligen övernaturligt inslag till någonting annat. Till mer vilken-fantasy-som-helst. Stephens osynlighet beror på en förbannelse, kastad innan han ens föddes, av en ond ”cursecaster”. Fler karaktärer kommer att ingå i ett system av förbannare, förtrollare och sådana som kan se förbannelserna (jag kommer inte riktigt på ord att översätta dem till) i en slags magisk parallellvärld. Det finns roliga effekter av det, som att vi få veta att till de vanligaste förbannelserna i New York hör oförmågan att få tag i en taxi, men annars känns fantasy-intrigen ganska hopplöst standard.

Jag har inte läst något av Andrea Cremer förut och jag tycker mycket om David Levithan och hans tidigare samarbeten med Rachel Cohn respektive John Green, så det känns ju nära till hands att skylla det som inte fungerar i Invisibility på Cremer. Förmodligen är det inte fullt så enkelt.

Något är det i alla fall som inte riktigt funkar. Det är som om romanen vill vara två olika saker och därför inte riktigt lyckas vara någon av dem. Relationerna kommer i skymundan. Den mer handlingsorienterade intrigen drar igång för sent för att hinna växa till sig ordentligt.

Där det fungerar – för sådana stunder finns det definitivt också – förstärker de där båda sidorna varandra istället för att dra åt olika håll. En förbannelse över en vardaglig familjemiddag, en magisk attack mitt i parken, en alldeles vanlig, underbar lillebror som hamnar mitt i den magiska striden – där blir handlingen angelägen. Där sitter jag med hjärtat i halsgropen en stund.

Inte minst blir jag sugen på att se Central Park på riktigt. Fast jag skulle uppriktigt sagt inte oroa mig för att bli attackerad av onda trollkarlar där.

Similar Posts:

• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• ”Dagen börjar vid midnatt”
• En julsaga
• “I do not wish. I serve.”
• Relationer i New York

Hon som instruerar Elysia att kalla henne ”Mother” hör till den mänskliga överklass som bor eller semestrar på den exklusiva ön, där till och med luften och havet är biokemiskt manipulerade för att göra folk så avslappnade och lyckliga som möjligt. Kloner gör allt arbete och servar människorna, och Elysia har turen att få bli ”companion”, en slags sällskapsdam, barnvakt och träningspartner – nästintill en familjemedlem. Hon hade varit lycklig, om kloner varit kapabla att känna saker.

När Rachel Cohn först kastar sig ut i ganska långrandiga beskrivningar av det vackra, bekväma Demesne kan jag inte för mitt liv första att det här skulle vara författaren till Du vet var jag finns och – tillsammans med David Levithan – Nick & Norahs oändliga låtlista, med flera. Vad är det här för trivial SF-klyscha?

Så småningom går det upp för mig att det inte är Cohn som är trivial, utan människorna hon skriver. Såklart. Människorna på Demesne är Beverly Hills 90210 möter Bret Easton Ellis uppdaterad till ett klassamhälle bortom ”the Water Wars”. De för en glättig, innehållslös tillvaro med mörk botten som inte alls är helt o-cohnsk. Att ”Mother” föredrar en själlös klon framför den besvärliga, nyligen utflyttade äldsta dottern ger redan från början en hint om hur grymt bortskämda de här människorna är – och då menar jag inte ”grymt” bara i en allmänt förstärkande betydelse.

Av de amerikanska bloggare som recenserat den här romanen finns en hel bunt som tycker att vissa element är alldeles för mörka. Jag tycker förstås tvärtom, att det finns inslag som är väl flickboksaktiga och amerikanskt kyska. Det ska vara mörkt. En framtida möjlighet att genetiskt frambringa en viljelös arbetarklass, att tillverka glada, perfekta slavar och hålla mänskliga varelser som ägodelar är förbannat mörkt.

Därmed inte sagt att det inte också finns rent roliga inslag, som när Elysia försöker förstå sig på de komplicerade sociala koderna bland tonåringarna på ön.

”What’s a slut?” I ask him.
“A girl who puts out too easily.”
“Puts out what?” I imagine Greer putting out dinner and don’t understand what Ivan wouldn’t like about that.
“Puts out, you know …” His face, already beet red from our run, turns a darker scarlet. “Sex.”
I wonder where Greer puts the sex out.

Beta berättas från Elysias synvinkel, vilket är ett bra, roligt och drabbande grepp, men inte alltid särskilt konsekvent genomfört. Samtidigt har jag, trots den massiva expositionen i början, ändå svårt att greppa grundläggande spelregler i den här världen. Exempelvis tar det mig precis hela boken innan jag fattar om det faktum att klonens mänskliga föregångare, ”First”, måste ha dött för att klonen ska kunna bli till innebär att klonen faktiskt använder samma kropp, eller om kroppen är någon form av kopia av originalet. Det är en typ av basfakta som man behöver kunna greppa och köpa i den här typen av roman, tänker jag.

Så ja, ironiskt nog har Beta, precis som Beta-versionen i huvudrollen, sina barnsjukdomar. Jag tycker ändå att Cohn är en skicklig, driven författare som berör spännande, skrämmande möjligheter här, och jo, jag är definitivt nyfiken på vart hon kommer att ta sin värld och sina karaktärer i kommande böcker.

Similar Posts:

• Bli lämnad kvar
• Vem är egentligen människa?
• En julsaga
• En människa är en människa är en kopia?
• New York-galenskapens fantasy-förklaring

Till helgen är det så dags för den årliga Textmässan – Stockholms egen bokmässa för oberoende förlag och tidskrifter, som vanligt på Nürnberghuset på Södermalm. Samtidigt pågår Stockholms internationella seriefestival, som i år har temat eskapism, på Kulturhuset.

Nästa vecka blir det också Botkyrka internationella bokmässa. I tre dagar arrangerar biblioteken i Botkyrka mässa på temat Europa retrospektivt – språk och identitet i dagens Europa.

På Dagensbok inleder vi veckan med Maries recension av Frälsningsarmén av Abdellah Taïa. Det är en roman om att växa upp som homosexuell man i ett marockanskt samhälle präglat av traditionella familjevärderingar. Den beskrivs som självbiografisk, vilket Marie funderar en del kring under läsningen.

På tisdag skriver Richard om antologin Cirkelns kvadratur med unga ryska debutanter. Den har flera intressanta och bra noveller, men är lite ojämn överlag menar Richard.

Till onsdagen blir det Lögn förbannad lögn och prognoser av Alf Riple, som Kari har läst. En bladvändare som ger läsaren mycket insikt till en liten ansträngning.

På torsdag skriver Anna Liv om Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo. Anna Liv tycker att detta är boken för dem som behöver få bevisat för sig att deckare absolut inte är en sämre klassens litteratur, samt naturligtvis för alla andra som diggar välskrivna spänningsromaner. Det är en nervig, tät historia med psykologiska förtecken som Anna Liv har svårt att släppa ifrån sig, både fysiskt och psykiskt.

Vi ger er också en Dystopisk lördag då Björn skriver om Karin Tidbecks Amatka – skitig, urtvättad och helt fantastisk blandning av sovjetisk SF och svensk diskbänksrealism, som utspelas i en värld där alla föremål och begrepp måste få en betydelse påtvingat sig och fastslaget med partibeslut för att inte lösas upp i intet. Kari har läst Varma kroppar av Isaac Marion. En bioaktuell kärlekshistoria ur zombieperspektiv. Ella skriver om Sofia Nordins En sekund i taget, om 13-åriga Hedvig som blir ensam kvar efter en feberepidemi. Camilla skriver om andra delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi och Ella skriver om den tredje, samt om bonusnovellerna Delirium stories. Och så blir det första delen i Rachel Cohns blivande tetralogi, Beta, om en tonårsklon på den exklusiva semesterön Demesne.

Veckan avslutas med Linas text om Bunkern av Hanna von Corswant. Vad som börjar som en fenomenalt läskig thriller slutar tyvärr närmare magplask, tycker Lina.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld

Lilys föräldrar är också bortresta över julen. Traditionerna är rubbade och hon fullkomligt avskyr det. För att vinna lite tid med nya pojkvännen hittar hennes storebror på det här med utmaningsboken, en röd anteckningsbok som de placerar i favoritbokhandeln för att ge Lily något att sysselsätta sig med. En sorts kontaktannons.

Och Lily och Dash får kontakt. De lämnar boken emellan sig på olika platser i ett julstressat New York, samtidigt som de bit för bit berättar saker om sig själva. Men ska de ses? Och är det riktigt möjligt att leva upp till de förväntningar som utmaningsboken bygger upp?

Rachel Cohn och David Levithan befolkar New York på sitt alldeles eget sätt. Det blir ett på en gång vardagligt och lite knasigt New York, ett New York som går att ta på, lukta på, leva i så mycket mer än den kuliss man ofta är van vid från film och teve. Här lever New York-prinsessan Lily och hennes stora, vaksamma släkt – ständigt återkommande som utmaningsbokens väktare och förmedlare – och Dashs lite mer spridda bekanta. Tillsammans utgör de en söt historia. En julsaga.

Dash och Lilys utmaningsbok – av någon anledning har man struntat i &-tecknet i den svenska titeln den här gången – charmar mig mer än det föregående Cohn & Levithan-projektet, Naomi & Elys kyssförbudslista. Men den suger aldrig in mig på samma sätt som deras första bok, Nick & Norahs oändliga låtlista, gjorde. Kanske börjar det bli dags att ändra konceptet något, eller nöja sig där?

Det som dröjer sig kvar är framför allt det här med förväntningar. Hur lätt det kan bli fel när man går runt och föreställer sig den andra, bygger på som ett stort moln av laddning. Mängder av nervös energi som måste ta vägen någonstans.

Så ja, Cohn och Levithan har fortfarande samma varma, vänliga men skarpa blick för relationer och sårbarhet. De verkar fortfarande ha roligt ihop och det är roligt att följa Dash och Lilys julbestyr, men jämfört med exempelvis Nick & Norahs oändliga låtlista känns romanen kanske något sval. Något saknas för att den helt ska leva upp till förväntningarna – men det är väl å andra sidan också helt i linje med julfirandets tradition?

Similar Posts:

• Bli lämnad kvar
• ”Dagen börjar vid midnatt”
• Semesterläsning
• “I do not wish. I serve.”
• En stilla förtrollning

Jag jobbade extra i bokhandeln den dagen jag fick beskedet. Allt jag behövde höra var hennes namn, ”Laura …”, och jag visste, jag bara visste när jag kände hugget i hjärtat och den klösande paniken i bröstet, jag visste, för Laura gjorde alltid det jag önskade att jag skulle våga.

Laura, den ljusa, rika, utåtriktade och populära av kusinerna har tagit livet av sig med en överdos tabletter. Miles, den svartfärgade, överviktiga ensamvargen som bor på nåder i gäststugan och föredrar böcker – och droger – framför människor, blir lämnad kvar.

Miles är inte den som anstränger sig för att bli omtyckt – och jag tycker heller inte om henne. I alla fall inte till att börja med. Jag har svårt för de här karaktärerna, placerar in dem i ett fack direkt. De här privilegierade, uttråkat olyckliga ungdomarna med alla sina självdestruktiva beteenden, som ändå alltid tycks utgöra coola solar i vart och vartannat litterärt universum.

Men så småningom smyger hon sig på, den tjuriga Miles. Hon och hennes omgivning, de liberala kretsarna i Washington DC, som Miles envetet påstår sig inte ha några åsikter om. Miles bryr sig inte, Miles längtar inte efter något, och Miles har inga problem med droger. Right. Cohn stannar knappast vid ytan och det här är betydligt mer Rob Thomas än Bret Easton Ellis.

Jag känner förstås till Rachel Cohn mest som ena halvan av författarduon bakom Nick & Norahs oändliga låtlista, Naomi & Elys kyssförbudslista och Dash & Lilys utmaningsbok. Det här är det första av bara Cohn, utan David Levithan, jag läser (och den första som översatts till svenska), och jag börjar formulera en teori om att författarpar kanske alltid är roligast tillsammans. Eller mer renodlade, i vad de nu gör. Du vet var jag finns har visst en sorts sträv humor, och samma vilda referenser, men det är en betydligt dovare, mörkare historia än &-romanerna.

Mörkret och kargheten fångas väl i Irene Lopez omslag och jag måste säga att X Publishing har en smått fantastisk utgivning för unga vuxna (eller vad vi nu är). Lätthanterliga, snygga böcker som både underhåller och berör. Du vet var jag finns är jag visserligen inte totalt såld på, den tar mig en stund att komma in i och den har sina svackor, men det är i slutänden en stark berättelse om sorg, om mänskliga relationer och om hur man hittar sätt att leva vidare på.

Similar Posts:

• En julsaga
• “I do not wish. I serve.”
• Semesterläsning
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Konstant illamående

Jag har fortfarande inte läst klar Monica Wilderoths Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta så den följer definitivt med. Trots att det var längesedan jag började på Joyce Carol Oates Blonde har jag fortfarande inte avslutat den, det kan ha att göra med att den är över 800 sidor lång och att den kräver just en halv semester. Helena Österlunds rytmiska diktsamling Ordet och färgerna följer också med, recension kommer.

Deckare hör ju sommaren till, trots att den ska spenderas i en stuga i obygden, jag håller tummarna för att den är i det mindre blodiga laget och tar med mig Mari Jungstedts Den farliga leken, recension kommer även här. Siri Hustvedts Vad jag älskade följer med för den vackraste titeln, Linda Olssons Sonat för Mirjam för att jag inbillar mig att det är en sån bok som man ska läsa om somrarna. Nick och Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan för att den nog är en bok att sträckläsa.

Förhoppningsvis träffar jag några barn att högläsa Johan och Jösta för, eftersom det är en fantastisk bok om två giraffer, på rim, som bara måste läsas (recension kommer). Därtill packar jag ner ett gäng med hästböcker och hoppas att jag har garderat mig.

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Spårstigar av liv
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• Halvfullt