När kvinnan som rumsterar i lyxkåken plötsligt kommer farande över i en liten båt blir kriminalkommissarien förskräckt. Är han påkommen med kikaren? Men det visar sig att kvinnan vill bjuda över honom och hans väninna på sin nalkande 80-årsfest. Väninnan är författaren Berit Gardner. Vi har träffat denna dynamiska duo i flera tidigare böcker som utspelat sig bland annat på den brittiska landsbygden och på Teneriffa. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att kriminalkommissarien och Berit Gardner deltar i med den äran. Jubilaren Margrethe är mystisk och resten av familjen skaver skarpt. Ett riktigt kammardrama som presenteras här faktiskt.

Huvudkaraktären Berit har en osviklig känsla att trippa på lik. Att folk dessutom pladdrar på mer när de möter henne än poliser är snillrikt. Jag gissar att hennes personlighet inbjuder till det. I denna roman har dock något hänt. Kriminalkommissarie Ian Ahmed blir orolig. Varför dras inte Berit in i intrigerna? Hon känns inåtvänd och ointresserad. Men det har naturligtvis sin förklaring och faktiskt sin lösning till slut. Vi kan andas ut. Så mycket kan jag avslöja.

Titeln Liket på Tallholmen ljuger lite, det sker nämligen fler än ett mord därute på ön. Det är spännande, kargt men samtidigt pusselputtrigt. Det finns god mat, goda drycker, varm vänskap och giftiga familjefejder och missförstånd. Vilket potpurri, eller hur?!

Similar Posts:

• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen
• Delad stad
• Supersurpuppa i eget race
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Välskrivet på välbeprövat tema

Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en återförening. De ses på samma plats vart femte år, nu för att fira femtioårsjubileet av den första helgen de tillbringade tillsammans på ön som skolkamrater.

Fredagskvällen förlöper ungefär som den brukar. Vännerna faller in i sina gamla roller. Det dricks en hel del. Man utbyter historier och ältar minnen. Så på lördagsmorgonen kommer en av dem inte till frukosten. När vännerna går för att väcka honom hittar de honom hängd på sitt rum. Självmord. Eller är det?

Kriminalinspektör Vera Stanhope misstänker mord, vilket snart kan bekräftas. Den döde, den bedagade tv-stjärnan Rick Kelsall, verkar inte precis ha varit rädd för att reta upp folk. Han har nyligen avpolletterats av tv-bolaget efter anklagelser om sexuella trakasserier och allmän bufflighet. Han är med andra ord en ”kulturman”. Är det någon han betett sig illa emot som följt efter honom till Northumberland?

Eller ligger svaret längre tillbaka i tiden än så?

The Rising Tide, den tionde romanen om Vera Stanhope och hennes kollegor vid Northumberland-polisen, känner jag delvis igen från tv-serien Ett fall för Vera. En stor del av romanerna är filmatiserade, uppblandat över säsongerna med intriger skrivna direkt för tv. Det spelar ingen större roll, har jag insett. Jag minns ändå aldrig vem som var mördaren. En hel del är också ändrat och komprimerat, och även om tv-serien är sevärd med sina vackra, ofta karga miljöer så ger romanerna betydligt mer kött på benen.

Det gäller inte minst de återkommande poliserna. Förutom Vera själv växlar perspektiven mellan hennes närmaste man, Joe Ashworth, och den unga, ambitiösa Holly Clarke. Det är alltid intressant att läsa deras olika perspektiv på de misstänkta – och varandra. Även om den egensinniga Vera är en favorithjältinna så är jag långtifrån säker på att jag skulle vilja ha henne som chef. Hon lever för jobbet och är inte alltför empatisk när andra inte gör det, och hon drar sig inte för att spela ut Joe och Holly mot varandra när de tävlar om hennes uppmärksamhet och uppskattning.

Ann Cleeves är riktigt bra på att fånga karaktärer, också i det småskaliga. De flesta som passerar förbi i en mordutredning känns som verkliga människor med sina egna historier. I The Rising Tide tickar klockan obönhörligt. Som det farliga tidvattnet som skärmar av Holy Island, men också som själva livets utmätthet.

Vännerna som återförenas på ön var tonåringar när de var där första gången. Då var de hetsiga och unga. Nu närmar de sig pensionsåldern. De grubblar över det förflutna och vad som ska komma. Relationer har inletts och avslutats. Karriärer likaså. Barn har fötts, vuxit upp och gått vidare med sina liv.

Och Rick Kelsalls död är vare sig det första eller det sista dödsfallet som kommer att prägla vännerna på Holy Island – eller Vera och hennes team.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Människor förrädiska som tidvatten
• Det bubblar i Brighton
• Läsning är farligt

Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det är faktiskt en fågelart. Stormfågeln är gråvit, trutliknande, har en vingbredd på över en meter och finns i nordvästra Europa och Arktis. Så har jag lärt mig det.

Och det är ingen dålig association, även om man får säga att det är en fri översättning. Havet och fåglarna är ständigt närvarande i Cleeves North Devon, lite som de är i Elly Griffiths Ruth Galloway-serie, även om den utspelar sig på andra sidan England, i Norfolk. Elementen finns alltid där, lockande, hotande. Vidderna, havet, dimman, tidvattnet och stormarna.

Stormen rasar också mycket riktigt i början av Stormfågel, och återkommande. Sjöräddningen i den lilla byn Greystone i norra Devon kallas ut, men personen de finner är bortom all räddning. Inte drunknad, utan placerad, ensam och naken i en liten jolle, förtöjd i den mytomspunna viken Scully Cove.

Mannen, offret, är en känd äventyrare, en jordenruntseglare som gjort tv-program och skrivit böcker. Han heter Jem Rosco och har sitt ursprung i trakten. Till Greystone anlände han för några veckor sedan, och för byborna, som han tagit ett glas med varje kväll på den lokala puben, har han bara antytt att han väntar på hemligt, betydelsefullt besök.

För att utreda mordet på Rosco kommer kriminalkommissarie Matthew Venn med sitt team till byn. Venn har varma barndomsminnen från trakerna däromkring. Det religiösa samfund som han växte upp inom är starka på orten, och hans egen församling gjorde utflykter dit.

Fullt så idylliskt verkar dock inte Greystone. Byn är liten och sluten, mentalt likaväl som fysiskt. Utåt sätter man upp en stadig front, mot såväl havet och stormarna som främlingar. Under ytan frodas maktkamp, fiffel och gammalt groll.

Det instängda och samtidigt äventyrliga i de små klapperstensvikarna, dit det bara går att ta sig vid lågvatten, är märkligt lockande. Kanske är det en tidig dos av Enid Blytons Fem-böcker som gör det. Här är det lätt att få ett dödsfall att se ut som en olycka, men med Rosco har mördaren gjort precis tvärtom. Hans död verkar närmast iscensatt. Regisserad.

Ändå håller jag inte riktigt andan framåt slutet av romanen, fast jag plöjer den med god fart. Att lösa brottet känns helt enkelt inte lika viktigt som hur välskriven själva romanen är, hur bra översatt, och hur gärna jag vistas i den här världen en stund med den trivsamt intellektuelle men ganska okarismatiske Venn och hans kollegor.

Lite som en stormfågel kanske skulle kunna slå sig ner på någon grå stenmur i den lilla byn Greystone, dra in havsdoften och för ett slag iaktta hur människor far fram med varandra.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Obönhörligt som tidvattnet
• Det bubblar i Brighton
• Människans obändliga vilja i kamp med naturen

Jag gillar på något sätt (och lite paradoxalt, jag vet) den grå vardagen med polisarbetet. Arbetet. Arbetsplatserna, de sura cheferna, meningsskiljaktigheterna mellan kollegor, kamratskapen. Det dåliga kaffet. Processen.

Släng in historiskt tröga metoder, lite nutidshistoria och sexism och jag är på. Tydligen.

Dancing Queen (numera tillgänglig även i pocket) är första delen i en ny deckarserie och utspelar sig i Stockholm 1976. På nattklubbarna är det disco som gäller, huvudstaden rustar till kungabröllop, det demonstreras mot kärnkraften, man lagar ugnsgratinerad kassler med annans eller går ut och äter en nymodig pizza. Missade man senaste avsnittet av MASH på TV så gäller det att pricka in reprisen.

Karin ”Kaiser” Johansson och Agneta Thorén är kvinnliga poliser i ett minst sagt mansdominerat yrke. Karin är gammal i gården på våldsroteln, men får likt förbaskat se sig omsprungen av mindre erfarna och kompetenta manliga kollegor. Agneta är nästan nyutexaminerad, men har ådragit sig en hörselskada vid explosionen i samband med ockupationen av västtyska ambassaden året innan, och har blivit förpassad till polisarkivet.

Okej, jag är nördig nu, men tänk dig att samla allt polismaterial och inte bara hålla ordning på det, utan få det sökbart och användbart – vilket ju är centralt – men utan tillgång till datorer. För någon som åtminstone knappt minns en tid innan persondatorerna, och förmodligen ännu mer nån som är uppvuxen med smarttelefoner, är det inte helt lätt att föreställa sig.

Årets polishändelse är gripandet av en bordellmamma som i romanen går under namnet ”Gammelhäxan”. Mäktiga politiker och mediepersoner ryktas vara inblandade. Tydliga paralleller finns till det som brukar kallas Bordellhärvan eller Geijer-affären, men jag kan inte riktigt redogöra för hur nära verkligheten Rudberg lägger sin intrig.

Karin har en gammal aspirant som hon handlett, Mollan, som arbetat med fallet på sedlighetsroteln – de flesta kvinnor i kåren verkar hamna bland ”kärringarna på sedligheten” – och Karin oroar sig för henne. Hon är inte sig själv, verkar jagad och orolig, och en dag kastar hon sig framför ett tunnelbanetåg. Eller blir hon knuffad?

Karin och Agneta närmar sig långsamt varandra kring fallet, men Agneta har också personliga erfarenheter som knyter an till Karins utredningar. Hon är ensamstående mamma till en liten dotter och någon, gissningsvis dotterns far, förföljer henne.

Hur alltsammans hänger ihop börjar Dancing Queen bara skrapa på ytan till. Vissa frågor får sina svar, men mycket leder också vidare mot nästa del, Killer Queen, som ska komma ut framåt vintern. Bara att räkna ner, med andra ord.

Similar Posts:

• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Undercover i Ku Klux Klan
• Obönhörligt som tidvattnet

Olivier Norek debuterade 2013 med Kod 93 (2021 på svenska) där han introducerar sin empatiske, beslutsamme, rakt igenom hederlige kommissarie och hans tajta polisgrupp på polisstationen i Malaceny. Även om det gnisslar i samarbetet mellan Coste och den näraliggande narkotikagruppen.

I uppföljaren, Territoriet (2022 på svenska, 2014 i original), får Coste det hett om öronen, då inte mindre än tre avrättningar inträffar på en knapp vecka. Till skillnad från Kod 93, som innehåller en mer ordinär hämndintrig, så uppehåller sig Territoriet bland knarklangare och korrupta lokalpolitiker. En aspirerande knarkkung gör en kupp för att ta herreväldet över knarkförsäljningen i distriktet. Samtidigt kämpar Malacenys kvinnliga borgmästare med näbbar och klor för att slippa lämna ifrån sig makten i lokalvalet som närmar sig.

När en rasistisk ordningspolis trakasserar en muslimsk kvinna i niqab urartar situationen i upplopp. Under de kommande dagarna piskas stämningen upp och polisen har snart ett regelrätt krig på halsen.

Fokus i Olivier Noreks kriminalromaner ligger på själva polisarbetet och nästan tjugo år som polis (till stor del i 93:e distriktet) borgar för att författaren vet vad han skriver om. Man slår inte bara in en dörr i största allmänhet, utan Norek preciserar genom att exempelvis lägga till: ”med en hydraulisk dörröppnare”.

Även rättsmedicinska utläggningar ges stort utrymme. Noreks detaljerade redogörelser för obduktioner är svårsmälta för oss äckelmagade. Detta gäller även tortyrscenerna. Jag blev tvungen att skumma igenom somliga sidor. När en tolvårig gängmedlem tillika psykopat får fatt i en stackars katt anade jag snabbt vartåt det barkade och hoppade helt sonika hela kapitlet. Jag påminns om vad deckarförfattaren Val McDermid (då aktuell med den groteskt råa och gastkramande deckarserien med kommissarien Carol Jordan och psykologen Tony Hill), berättade på ett seminarium på bokmässan för många år sedan. Hon påstod att hon upplevde ett enda tabu rörande våldsbeskrivningar och det gällde djurplågeri. Så fort hon ansatte något stackars djur i text, erhöll hon säckvis med ilskna brev från upprörda läsare. En erfarenhet som jag misstänker att Norek inte delar.

Jag skäms för att erkänna att det är med en lättnadens suck som jag lägger ifrån mig Territoriet för att istället plocka upp Olivier Noreks första deckare i svensk översättning: Ytspänning (2020). På franska den tredje i ordningen. Boken väckte uppmärksamhet här hemma då den nominerades till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” av Svenska Deckarakademin.

Efter att ha fått halva ansiktet vanställt efter en skottskada tvingas huvudkaraktären kommissarie Noémie Chastain att möta människors förfärade blickar. Hennes chefer finner det för gott att förflytta henne från Paris till polisstationen i den fridsamma byn Avalone, där hon får ett så kallat cold case involverande tre försvunna barn, på sitt bord.

För egen del är jag full av beundran för var och en som i dessa orostider mäktar med att kliva över tröskeln till det 93:e distriktets bistra verklighet. Det är läsvärt, skrämmande, hårdkokt, stundtals galghumoristiskt, obehagligt, välskrivet, realistiskt och i högsta grad aktuellt och angeläget. Norek skildrar ett antal samhällsproblem som vi dessvärre inte heller är förskonade från här hemma.

Similar Posts:

• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Djupdykning i Paris förflutna
• Maigret löser brott i jultid
• Pest, mord och intuition
• Raljerande barmonolog

Där upptäcker polisen Edgar Stephens några väskor innehållande en kvinnokropp i tre delar. Eftersom tankarna går till trolleritricket med den (skenbart) itusågade damen tar han kontakt med en gammal bekant, trollkarlen Max Mephisto. Edgar och Max tjänstgjorde tillsammans under andra världskriget, i ett förband med uppdrag att lura tyskarna att den skotska kusten var bättre försvarad än den egentligen var genom att skapa falska krigsfordon och fartyg. Illusioner.

Denna lilla styrka, The Magic Men, kastar på olika sätt sin skugga över Edgars och Max efterkrigsår. Det gör också intrigerna kring varietéscenen, där Max uppträder och kan fungera som informell ingång.

I deckarseriens sjätte bok, The Midnight Hour – som såklart är omöjlig att presentera utan att avslöja en del av vad som hänt i de tidigare romanerna – har vi hunnit fram till år 1965. Varietéscenens dagar är räknade, Max är numera en etablerad filmstjärna med glamorös Hollywoodfru och Ed har hunnit få tre barn med sin fru Emma, tidigare en av Brightons första kvinnliga poliser och numera privatdetektiv.

Det där med könsroller började som en av seriens nackdelar. Med sitt fokus på The Magic Men och polisarbete gjorde den historiska miljön, och såklart författarens val, den första boken lite trist enkönad. Kvinnor var reducerade till lättklädda assistenter att i bästa fall sukta efter och försöka rädda, i värsta fall mörda. Möjligen tröttnade Griffiths själv snabbt på detta, och plockade in Emma och Max vuxna (”oäkta”) dotter Ruby.

Därefter har rollistan fyllts på. Den skarpa journalisten Sam är numera Emmas partner som privatutredare, och på polisstationen visar den unga Meg framfötterna. Hon får förstås fortfarande inte köra polisbil eller andra okvinnliga saker, och nu har Griffiths vänt skildringen av kvinnornas begränsningar till en klar fördel. Visst bubblar man av frustration när Meg hela tiden är beroende av att få skjuts (fast hon mycket väl kan köra bil), och jublar när Emma lyckas dumpa minstingen på fadern för omväxlings skull och lösa brott istället. Hon är ju så bra på det.

I The Midnight Hour har den gamle teatermogulen Bert Billington hittats död. Förgiftad, visar det sig, med råttgift. Han hustru, den bedagade varietéstjärnan Verity Malone, blir såklart misstänkt och anlitar därför Emmas och Sams detektivbyrå. En av parets söner antyder faktiskt att det är modern som läst Betty Friedan, fått konstiga (det vill säga feministiska) idéer, och ledsnat på att ta hand om sin sjuklige, ständigt otrogne make.

Samtidigt dyker det upp anspelningar på en föreställning som Billington medverkade i 1949. Där spelade han rollen som Råttkungen. Är det möjligt att orsakerna till mordet finns i det förflutna?

Mellan bok fyra och fem i serien gjorde Griffiths ett hopp i tiden på tio år. Det var ett hopp från en lite nedgången efterkrigsvärld till ett påtagligt modernare 1960-tal, en värld där allt ännu inte helt ställts på ända, men definitivt börjat bubbla. Kvinnor ifrågasatte alltmer sin självklara plats vid spisen, och på stranden i Brighton drabbade ungdomsgrupperna Mods och Rockers samman. Det var också ett hopp i karaktärernas liv som jag först hade lite svårt att förlika mig med. De blev liksom medelålders i ett slag. Lite tröttare, stundtals bittrare.

Nu har jag hunnit komma in i dem igen. Emma har fått ett nytt utlopp för sin begåvning som detektiv – även om det är befängt att hennes och Eds giftermål ska vara en fjäder i hatten för hans karriär och slutet på hennes. Nu vill jag veta hur det ska gå för dem vidare: Vilka nya turer tar Max och Rubys liv? Vilket blir Sams och Emmas nästa fall? Kommer deras intressen att krocka med polisens? Och när ska Meg egentligen få köra polisbil?

Nästa bok i serien ges ut i slutet av oktober.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• De sista kvarlevorna?
• En deckare som lovar mer än den håller
• Människor förrädiska som tidvatten

Så skulle någon av männen i deckaren Domaren och hans bödel kunna säga i en lätt filosoferande ton. Å ena sidan … och därefter å andra sidan. Man kan inte så noga veta.

Kommissarie Bärlach är i 60-årsåldern och oerhört förtjust i god mat och dryck. Men dessvärre går han också omkring med magont och informerar sin chef att han måste ha en assistent så kan han sköta sitt mer från skrivbordet. Utredningen han getts ansvar för handlar om en död polisinspektor från Bern. En lokalpolis i en mindre ort har funnit denne skjuten i förarsätet på sin bil. De börjar söka information om sin kollegas liv och eventuella kopplingar till andra brottsfall.

I små doser ges de olika kollegorna personliga drag som visar hur samarbetet fortskrider. Ibland går det som smort och andra gånger får man känslan av att högsta chefen har gjort ett studiebesök för mycket.

Denne ämbetsman, vars gamla Bernfamilj hade en generös arvonkel i Basel att tacka för sitt välstånd, hade nyligen kommit hem till Bern från ett studiebesök vid polisen i New York och Chicago och var skakad ”över den förhistoriska nivån på brottsbekämpningen i schweiziska huvudstaden”, vilket han öppet medgav för polisintendent Freiberger under en gemensam hemfärd på spårvagnen.

Huvudpersonens gastronomiska intresse får mina associationer att gå till Lars Martin Johansson i kriminalromanerna av Leif G W Persson. I Den döende detektiven får nämnde Lars Martin i öppningsscenen en blodpropp direkt efter att ha smaskat i sig en god korv från den omtyckta korvkiosken Günters korvar i Stockholm. Jag är lite småförtjust i den gemytlighet som kan uppstå när böcker förmedlar sina huvudpersoners preferenser vad gäller personliga nöjen och lustfyllda upplevelser. Men jag oroas också över vad Dürrenmatt kommer att utsätta Bärlach för. Det antyds att han bara har ett år kvar att leva – på grund av det där med magen.

I de naturligt flytande dialogerna och bilderna av det schweiziska landskapet anar jag aldrig att förlagan är en tyskspråkig författares alster. I denna utgåva har Ola Wallin gjort en nyöversättning och han har även skrivit ett intressant efterord om Dürrenmatts författarskap. Här presenteras jag för en författare som avskydde rutinarbete (läs skrivandet) vilket kan förklara att romanerna alltid blev korta. Intressant är också att läsa hur Dürrenmatt förklarade sin konstsyn med anledning av 1950-talets kvävande och traditionstyngda kulturklimat i det tyska språkrummet. Han menade att kriminalromanen bar på en möjlighet ”att göra konst där ingen förväntar sig denna: litteraturen måste bli så lätt att den inte längre väger något på den samtida litteraturkritikens våg: endast så kan den bli viktig igen”.

Min slutsats blir dubbel. Underskatta aldrig en kriminalromans antihjälte som har ont i magen.

Similar Posts:

• Fängslande grå polisvardag
• Kvinnomord i Österbotten
• Människor förrädiska som tidvatten
• Vasst och blänkande
• Obönhörligt som tidvattnet

Romanserierna om kriminalarna Vera Stanhope respektive Jimmy Perez har jag inte läst, även om jag funderat på det. När så Cleeves härom året kom med en ny bokserie, om ytterligare en kriminalkommissarie, hoppade jag däremot på tåget. North Devon-serien inleddes med Albatross, och nu är kommissarie Matthew Venn tillbaka i Häger.

Här kallas han till en mordplats där en äldre man hittats mördad i sin dotters glasateljé, huggen med en stor skärva från en av dotterns handblåsta vaser. (Jomen, det är lite Midsomer över den scenen, faktiskt.) Ingen vet vad han hade där att göra mitt i natten, men strax innan var han på fest tillsammans med en av Venns kollegor, Jen Rafferty. Han bad att få prata med henne om något som Jen uppfattar som ett polisärende, men hon har druckit lite för mycket, och det blir inte av. Nu är det för sent.

Jen är inte den enda som rört sig i samma kretsar som mordoffret, Nigel Yeo, en före detta läkare och numera ordförande för en alltmer konfrontativ patientorganisation. Matthew Venns make, Jonathan, driver det lokala kulturhuset och är väl bekant med konstnärerna på gården där Nigels dotter Eve har sin ateljé. Det är ett rätt speciellt ställe, med en rik mecenat som inhyser såväl konstnärer och deras arbetsplatser som en familj som faktiskt driver jordbruket. Nigel Yeos mord blir inte det sista i sammanhanget.

Jag är förtjust i Cleeves tidigare huvudpersoner, den egensinniga Vera Stanhope och Jimmy Perez med sina trassliga familjerelationer. Venn föll jag inte riktigt i farstun för. Han är så tillknäppt, med sin bakgrund i någon sorts frireligiös sekt, och så fantastiskt medelklass med sitt fina hus vid havet och sin lyxigt matlagande, konstälskande make. Såhär i andra boken har emellertid både han och maken vuxit till och vunnit över mig. Kollegan Jen kämpar med ensam vårdnad om två tonårsbarn. En annan kollega, Ross, är mera old school-snut, lite frånsprungen av tiden. Han kommunicerar inget vidare med sin fru och har lite till övers för kommissariens mer finstilta, intellektuella stil. Mitt i alltihop unnar jag Matthew hans trygga medelklassfamn att komma hem till, och uppskattar en kommissarie som inte ständigt är på väg att dränka sina sorger och sig själv med dem.

Det här är en klassisk brittisk pusseldeckare i lite uppfräschad tappning. Inte direkt otäck, men smart konstruerad, definitivt i Christies anda. Det är spännande fram till slutkonfrontationen, även om historien inte stannar i minnet särskilt mycket längre än så. Möjligen med undantag för den där scenen med glasskärvorna.

Similar Posts:

• Obönhörligt som tidvattnet
• Inspektör Vera gör entré
• Människor förrädiska som tidvatten
• Läsning är farligt
• Motala som Midsomer

Vad som slår mig när jag läser Råttkungen är dock att jag mestadels hållit mig till, och särskilt när det gäller spänningslitteratur, kvinnliga författare med en uttalat politisk agenda, som Katarina Wennstam och Kicki Sehlstedt. Det är författare som erbjuder en stadig, välbekant hand, ett sammanhang, mitt i det hemska. Här är jag ute på mer okänd mark.

Jag känner inte till Pascal Engman sedan tidigare, och jag har inte läst hans första bok om polisinspektör Vanessa Frank, Eldslandet. Råttkungen är den andra i ordningen – sedan dess har Änkorna och Kokain hunnit tillkomma – och får alltså bli min introduktion. Jag hinner tänka att den 43-åriga mordutredaren verkar ganska cool, innan hon efter några sidor stöter på sin exman på krogen och, mitt i ett civiliserat samtal, greppar tag i hans hand och för den till sitt nyopererade bröst. Där tappar han mig lite.

Det är på många sätt skickligt skrivet, kanske framför allt skickligt konstruerat, med växlande perspektiv och spännande intrig. Det finns också framför allt bikaraktärer som jag gillar, som en grupp hemlösa och missbrukare i intrigens utkant. Huvudrollerna har jag lite svårare för, och dialogen känns inte alltför realistisk. Karaktärerna får aldrig särskilt egna röster. En tolvåring uttrycker sig alltför likt en medelålders, välutbildad vuxen.

Mestadels är det på ett ideologiskt plan jag har lite svårt för den här romanen. Den är stenhård. Vill man ha rättvisa får man ta den i egna händer. Kanske är det så?

Öppningsscenen rycker i alla fall tag. Katastrofen har inträffat. Någon eller några har mejat ner deltagare på en kvinnoseparatistisk musikfestival. Vanessa står omgiven av döda och skadade kroppar, när hon upptäcker någon hon känner igen.

Tillbaka i tiden: Till en ung kvinna som försöker göra slut med sitt lilla barns far, en våldsam, just nu fängslad man. Till den unga journalisten Jasmina, som precis fått sin chans på den stora kvällstidningen i Stockholm, när hon drogas och utsätts för en gruppvåldtäkt. Till mannen som bara upplever förakt från kvinnorna omkring sig, och fantiserar om att hämnas.

Mellan avsnitten finns citat av anonyma män och signaturer insprängda, hämtade, gissar jag (det framgår ingenstans), från någon form av incel-forum. Det är vad vi har att göra med här, män som upplever sig vara avvisade, som inte lyckas få de kvinnor och den status de tycker sig förtjäna, och vänder sin besvikelse i kompromisslöst hat, till och med våld. Som radikaliserar sig själva och andra på nätet.

Incels har blivit ett fenomen på allas läppar, som så många hatiska män före dem. Råttkungen gör inte precis något för att nyansera den bilden. Den plockar snarare upp en otäck figur och använder den för en välfungerande och riktigt obehaglig spänningsintrig. Mer kan man kanske inte heller begära.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Vasst och blänkande
• Grooming intill perfektion
• Det bubblar i Brighton
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor

Midnight Atlanta är den tredje boken i en serie som handlar om McInnis, Boggs och Smith. År 1948 jobbade de tillsammans på den första enheten i Atlantas polisorganisation med svarta patrullerande poliser. Nu är det år 1955 och dynamiken är något förändrad. Smith jobbar numera som journalist på en dagstidning vars läsare i huvudsak är svarta medborgare.

Mordet på tidningens chef Bishop sammanför de tre männen igen. Ingen av dem kan nöja sig med teorin som den vitbemannade kriminalenheten presenterar: att Bishops fru skjutit sin man.

Miljön som beskrivs visar ojämlik behandling av människor. Sjukhuset är separerat för vita med bättre utrymmen och utrustning och sämre utrustade zoner för andra grupper. De svarta poliserna saknar tjänstebilar och deras kontor ligger i en källare som besöks av råttor.

Till intrigen hör några utvikningar som breddar samhällsbeskrivningen. Ett rättsfall där en svart pojke felaktigt anklagats för att ha våldtagit sin vita flickvän skapar rubriker liksom kampen om rätten att sitta på bussens alla säten. Montgomery är staden där medborgarrättsrörelsen växer sig allt starkare. Den usla finansieringen av skolor för icke-vita elever är en frustration för de drabbade. USA:s systematiska diskriminering av svarta och andra etniska grupper kände jag till sedan skolåren men jag mindes inte att stöd fanns i Jim Crow-lagar som upphörde först under mitten av 1960-talet.

En annan historisk verklighet som tas med i händelseförloppet är kommunistskräcken. Den får dessutom direkt påverkan på våra huvudpersoners arbete när några FBI-anställda dyker upp. Jag konstaterar att det polisiära utredningsarbetet inte direkt gynnas av hur landets inre säkerhetstjänst instruerats att jobba. Ofrivilligt går mina associationer till hur utredarna av Palmemordet måste ha fått instruktioner av en chef som tjatade om kurdspåret.

Med Smiths journalistiska grävande ges dåtidens kommunistskräck ännu en vinkel. Nämligen att medborgarrättsrörelsen oroades över att organiserade kommunister skulle kidnappa de aktuella orättvisefrågorna. Blotta misstanken på kopplingar till kommunister skulle stanna upp arbetet med att få stopp på de diskriminerande lagarna, får Smith höra.

Skildringen visar på ett intressant sätt hur många krafter samverkar i en samhällsförändring. Tidningar som startades av och lästes av den svarta befolkningen har varit viktiga för att få slut på diskriminerande lagstiftning i USA:s moderna historia. Dagspressen med vita utgivare och läsare rapporterade högst sällan om de uppenbara orättvisorna. Om det överhuvudtaget skrevs något om dessa ämnen, var vinkeln redan färdig: Den svarta delen av befolkningen var främmande, ryslig och måste hållas isolerad.

För det mesta lyckas Mullen när han nyttjar fördelarna med det allvetande berättarperspektivet. Inre tankar, dialog och action växlar om vartannat. McInnis, Boggs och Smith har sina egna uppväxter och relationer som fyller tankarna och personteckningen ges flera skikt. Slagsmålsscenerna glider däremot farligt nära farsen med sina detaljerade beskrivningar av spända knytnävar eller armar som krokar tag om halsen.

Intrigens vändningar, de mångbottnade romanfigurerna och framför allt tidsskildringen gör likväl deckaren synnerligen läsvärd.

Similar Posts:

• Vit eld stör, men berör den?
• Delad stad
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Spännande men alldeles för spattigt
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”