Vem hade ens kunnat ana att piraterna var så grundligt sodomerande? Författaren B R Burg tar med oss på ett kittlande äventyr och framställer en faktiskt väldigt övertygande tes att i princip alla pirater var bögar. Det verkar så vettigt när han säger det! Såklart att de var. Burg skriver om 1600-talets samhälle, moral, syn på sexualitet (förvånansvärt frisinnad) och framförallt pedagogik. Fattigas barn kastades ur boet runt tolvårsstrecket och vandrade runt i grupper av gatupojkar i åldrarna nio till sjutton eller så, där sexualiteten var lika naturlig eller onaturlig som något annat i den tillvaron.

Det var dessa gatupojkar som gick till sjöss, med inpiskad kunskap om pojkars sexualitet, pojkar som växte upp och som pirater fick smeknamn som Tape-cul, Cœur d’Andouville eller Long Ben, ”not because of his height”. Den halvrövade sjörövaren Bourgnefesse (kallad ”bougres” av sina fiender) klagade enligt uppgift på att han var på tok för uppvaktad av sina medseglare då han endast ägde en skinka – den andra blev bortsprängd av en kanonkula – och därför var lite mindre trassel att älska i nattens mörker, medan Bourgnefesse själv var mer intresserad av sin favoritskeppspojke.

Inte bara synen på piraters sexualitet ifrågasätts. Jag föreställde mig pirater som 50% Fabio på omslaget till en Harlequin-roman, 50% rå sälle som våldtog damer och plundrade och skrattade med en sabel mellan tänderna, men tydligen var det inte alls så. Visst var piraterna råa och vidriga, varken jag eller Burg säger något annat. Burg beskriver ett fall där Mountbars the Exterminator pillade upp ett litet hål i magen på en tillfångatagen man, tog ut en liten bit tarm, spikade fast den vid masten och sen jagade mannen runt runt runt medan tarmen drogs ut som en stickad tröja maskas upp. Det låter ju onekligen brutalt men inte direkt råare och vidrigare än de bestraffningar som utfördes av lagens långa arm. 1600-talets England var ett samhälle där fysiska bestraffningar var standard. Flottan kölhalade lika mycket som pirater. Vakter piskade lika hårt. Tortyren var inte helt olik. När historier om piraters grymhet lever kvar är det inte uteslutande för att piraterna var särskilt våldsamma och hemska, utan till stor del för att injaga skräck i befolkningen, ungefär som när Robin Hood fick sitt namn för att framstå som mer lurig och farlig.

Jag påminns gång efter annan om hallickar i det amerikanska ghettot fram till 1960-talet. Även där diskuteras homosexualitet som en faktor i det sociala utanförskapet. Män som väljer bort en normativ heterosexuell relation med kvinnor gör det inte sällan av en direkt anledning, vare sig det är att de älskar män eller hatar kvinnor.  Det är fascinerande att läsa om något som egentligen borde vara fullkomligt naturligt – inte alla är straight – men som faktiskt inte poängteras så ofta.

Similar Posts:

• Perspektiv på pirater
• Auschwitz och den stora kärleken
• Piraterna och klimatkrisen
• Gränsöverskridande historia
• Fantastiskt i flera bemärkelser

Det är mer än 40 år sedan sist, då pappa läste högt vid läggdags. Att göra omläsningar av barndomens favoriter i vuxen ålder är vådliga projekt. Omhuldade läsminnen är sköra, de trasas sönder så lätt. Magin som man kommer ihåg den visar sig kanske inte igen, utan är endast minnet av en produkt av barnets eget livliga inre.

Så jag väljer omsorgsfullt ut omläsningarna. Skattkammarön är en text jag tydligen längtat efter. Berättelsen har allt det som jag älskade som barn – en skattkarta, ett segelfartyg, en öde ö och – förstås – skatten! Så larmklockorna borde ringa. Men denna klassiker har också sådant som intresserar mig i medelåldern: en inträngande gestaltning av gruppdynamik, ledarskap och karaktärsutveckling.

I centrum står Jim Hawkins, en förnuftig, kapabel och trofast yngling. Jim skulle kunna vara tråkig, men han kan också fatta snabba och oöverlagda beslut. När han gör det blir han lika överraskad som vi andra och äventyret tar en ny vändning. Vilken ung läsare som helst kan identifiera sig med Skattkammaröns hjälte.

Lika nära berättelsens bultande hjärta befinner sig Long John Silver. Med sitt enda ben och krycka, sin papegoja på axeln och obändiga strävan mot skatten är han en schablon av en pirat som kunde vara skrattretande. Ändå är Long John Silver evigt självlysande. Och de två huvudpersonerna söker sig till varandra.

Jim, sade Silver, när vi blev ensamma, om jag räddade ditt liv, så har du räddat mitt, och jag ska aldrig glömma det. Jag såg doktorn ge dig en vink att löpa – såg det med ögonvrån, och jag såg dig säga nej, så tydligt som om jag hört det. Jag ska hålla dig räkning för det.

Det är den enbente mannens karismatiska ledarskap och komplexa dubbelspel som gör honom så oupphörligt intressant. Jim kämpar hela boken igenom med hur han ska hantera Silvers manipulationer.

Silver linkade grymtande på sin krycka; hans näsborrar vidgades och skälvde; han svor som en galning, när flugorna slog ned på hans varma, skinande ansikte; han ryckte ursinnigt i linan, som höll mig intill honom, och kastade då och då på mig en grym blick. Han brydde sig tydligen inte det minsta om att dölja sina tankar, och jag läste dem också, så tydligt, som om de stått tryckta. I guldets omedelbara närhet var allt annat glömt; hans löfte och doktorns varning var båda något förflutet…

Komplicerade band knutna av sympati som övergår i rädsla och sedan heder håller de båda huvudpersonerna samman in i det sista. Men det hör till Jims fascinerande utveckling att han genomskådar myteristens drivkrafter till slut.

Som medelålders läsare engageras jag i Jims vuxenblivande. Vår berättare har förlorat sin far, väljer att lämna sin mor för äventyret och hamnar i en krets av män till sjöss där det gäller att skilja ut de goda från de onda. Men utmaningen blir också att bland de goda skilja ut de kapabla från de odugliga. Vem kan man lita på? Och när måste man förlita sig på sig själv? Vid avgörande vändpunkter i dramat tvingas Jim ta sig an okända kraftprov helt på egen hand.

Men det största vuxenblivandet ligger i att Jim blir varse mänsklighetens sjaskigare sidor och själv lyckas ställa sig ovanför trångsyntheten, girigheten och den blodtörstiga lusten efter hämnd.

Similar Posts:

• Ett flätverk av historier
• Parallell värld som liknar vår
• Skumraskaffärer med lik
• Att blicka ut i havet
• Sjön suger

Istapparna smälter i Samiras hand
Det blåser solvarma vindar ut ifrån land
Alla tar av sina varma kläder
För nu blev det plötsligt sommarväder

Piraterna bestämmer sig för att bege sig på vinterjakt. Ganska snart upptäcker de att det stinker bly och ifrån kusten kommer det en rosa dimma. Havet är smutsigt och fiskarna ser sjuka ut. Spåren leder piraterna till en fabrik. När Ragnhild Rysare och hennes kamrater smyger in överraskar de fabrikens direktörer mitt i ett partaj. Hu så oansvarigt. Men utan att avslöja för mycket kan jag berätta att piraterna lyckas vända på steken.

Piraterna och vinterjakten är ett inlägg i debatten om klimatförändringarna där den tydligaste förändringen är att den globala temperaturen höjs. Jag tycker att det är klokt att involvera även yngre barn i den miljöförstöring som pågår. Här presenteras den på ett överskådligt sätt där lösningen är relativt enkel och återhämtningen går kvickt. Hoppfullt.

Historien berättas på rim och är späckad med målande detaljer. Och vartannat stycke är liksom ett omkväde som eldar upp handlingen. Det är häftigt att alla karaktärer är kvinnor, både pirater och direktörsskurkar. Och det får de vara utan att det nämns i texten, det är nämligen inte poängen med historien.

Illustrationerna är färgstarka, humoristiska och tuffa. Piraterna är en skön blandning av olika kvinns. Långa, korta, taniga, kraftiga, bleka och bruna där allas ansikten är uttrycksfulla. Gemensamt är också att piraterna ser självsäkra och trygga ut. Dessutom finns där många små detaljer i bilderna att samtala kring om en vill.

Det här är sannerligen en bok att läsa tillsammans med våra yngsta. De är de kommande planetskötarna som kommer att behöva ta över det vi ställer till. Vi har alla ett ansvar att begränsa vår klimatpåverkan och genom att tidigt involvera barnen vill jag tro att vi tillsammans kan klura ut hållbara lösningar.

Similar Posts:

• Aj aj pirater, skepp ohoj kamrater
• Häxkraft och mod
• Högt flygande planer
• Naturen och vi
• Viktigt om flickor och motorer

I nya boken Pirater synar Rediker de skurkar som trafikerade de sju haven under sjöröveriets guldålder i början av 1700-talet. Vilka var de och varför valde de det liv de valde?

I populärkulturen har piraterna blivit närmast romantiska hjältar och, tja, det vore ju inte första gången vi väljer att idealisera historiens verkliga skitstövlar. Tänk bara på de medeltida riddarna, till exempel. Men med piraterna är det tydligen något annorlunda. Inte för att de inte rånade utsatta sjöfarare eller slog ihjäl folk när andan föll på, för det gjorde de ju. Men de tycks också ha haft en utpräglad hederskänsla och ett demokratiskt system som de flesta i deras samtid knappast kunde drömma om.

Piraterna, menar Rediker, var helt enkelt sjömän som fått nog av usla arbetsvillkor och despotiska arbetsgivare. De var underbetalda, undernärda, och ständigt utsatta för faror och godtyckliga bestraffningar från maktfullkomliga överordnade. Ibland fick de helt sonika nog, slog ihjäl sin kapten och tog över skeppet. Eller så tog de tillfället i akt när fartyget kapades och gjorde gemensam sak med piraterna.

Oppositionen till handelsfartygens hierarkier och levnadsvillkor präglade sjörövarnas hela tillvaro. Bordade de ett skepp tillfrågades besättningen om kaptenen var en hederlig man eller inte. Fick han goda vitsord kunde han till och med få behålla sitt skepp men hade han varit grym mot sin besättning straffades han. På piratskeppen å sin sida reglerades kaptenens makt noga. Han valdes och kontrollerades av sin besättning. För dem som skadades samlade man gemensamt till ett slags primitiv sjukförsäkring. Man delade sitt byte och festade och levde gott så länge man kunde.

Det är ingen romantisk bild Rediker målar upp. Men det är en livs levande motkultur. På piratskeppen samlades ”all världens skurkar” av olika nationaliteter, etniciteter, hudfärger och ibland också kön. Sjörövarna levde korta, brutala liv som ofta fick blodiga slut, men de gjorde åtminstone ett försök att skapa en egen tillvaro efter egna idéer om vad som var rättvist, hederligt och helt enkelt kul.

Det händer alldeles för sällan att professionella historiker lägger sig i populära föreställningar och myter. I Pirater visar Marcus Rediker att ett sådant perspektiv inte bara är möjligt och matnyttigt utan också kan vara riktigt underhållande.

Similar Posts:

• Sjön suger
• Piraterna och klimatkrisen
• Det är insidan som räknas
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• De bortglömdas historia

Men det är ju ändå insidan som räknas och där får man möta ett minst sagt färgstarkt persongalleri med namn som Kapten Kidd, Anne Bonny, och Black Bart Roberts och ta del av deras äventyr. Det är naturligtvis på de sju haven och i hamnarna däromkring som dessa historier utspelar sig. Det är blod, död omväxlat med munterhet och dramatik, alltihop saltstänkt så det räcker. Spännande är det, fenomenet pirater är och har alltid fascinerat både läsare och tittare och stoff att väva kring saknas som inte.

Att innehållet skall vara lättsmält och okomplicerat går heller inte att ta miste på. Troligen är målgruppen yngre ungdomar och kanske har det bidragit till att det känns lite väl lättuggat. I vissa fall tvivlar jag till och med på att det verkligen är sanningen som uttalas, exempelvis i vissa dialoger som återges. Det här är alltså inte så hemskt bra även om insidan är något bättre än utsidan. De här historierna förtjänar bättre kan man tycka liksom den målgrupp som avses. Möjligen kan det här tjäna som ingång för dem som vill veta mer om, läsa bättre böcker om pirater.

Similar Posts:

• Perspektiv på pirater
• Sjön suger
• Piraterna och klimatkrisen
• Karaktärsutveckling överskuggar skattletandet
• Inte bara efterklokhet