Den här gången beror det på att jag läst ut del två i Philip Pullmans senaste trilogi med namnet Boken om stoft. I den förra delen, Lyras färd, var huvudpersonen Lyra endast sex månader gammal. Här möter jag henne efter att det gått nästan tjugo år. Hon ägnar sig åt studier och bor på Jordan College och har i alla år åtnjutit sedvänjan för hotade personer, nämligen rätten till fristad. Men skymningstider råder och nya rektorn lutar sig mot att rätten till fristad ska avskaffas. Lyra måste flytta in i en skrubb och sluta umgås fritt med akademikerna på colleget.

Inte nog med denna förlust av trygghet och osäkerhet inför framtiden. Lyra är dessutom osams med sin daemon. Pantalaimon, som personifierar Lyras inre röst – särskilt närheten till livets vidunderlighet – blir irriterad av Lyras hängivelse till rationellt tänkande. Pantalaimon bevittnar i bokens upptakt ett mord med stöld av föremål som kommer i Lyras händer, men inte heller detektivarbetet kring brottet får dem att dra åt samma håll. En dag är Pantalaimon försvunnen och Lyra står häpen ensam. Omgivningen betraktar henne som en lågt stående människa. En människa utan daemon väcker förfäran och avsmak.

Philip Pullman har Det Där i sitt skrivande. Han är skitbra på att bygga historier som omfattar resor med långa avstånd och uppseendeväckande händelser. Han är suverän i sina miljöskildringar. När han målar upp den parallella världen som liknar vår, där makten centreras hos en enda person och de humanistiska värderingarna kastas på sophögen vet jag inte om jag ska gissa på Hitler, Putin eller Trump som förebild. Flyktingströmmarna från andra världsdelar känns som hämtade från dagens verklighet. Rosenvatten är den viktiga naturresursen som konkurrerande våldsamma maktinnehavare vill komma åt. Denna fantasyvärld speglar många företeelser som ingalunda har försvunnit i vår värld.

Gestaltningen av en ung kvinnas nyväckta sexualitet är däremot inte så lyckad. Och när de karikatyrmässiga männen dyker upp som enbart onda eller enbart goda önskar jag fler nyanser. Förvånat konstaterar jag att jag gillar en smilfink som bara är ute efter att utnyttja Lyra för ekonomisk vinning. Hans insmickrande säljsnack är synnerligen lyhört fångat. Jag förstår att Lyra litar på honom.

Jag ser fram emot att läsa del tre för att få veta mer om hur det går för Lyra och Pantalaimon men också för att se vilket öde som väntar de personer som kritiserar samhällsutvecklingen. Just i denna stund frågar jag mig hur många år det behövs för ett demokratiskt samhälle att upphöra. Tio år? Tjugo? Med rysningar längs ryggraden föreställer jag mig en diktator som hyllas av massorna. Och ingenstans i folkmassan skymtar den oliktänkande för hen är redan fängslad.

Similar Posts:

• Where are we now, Brytain?
• Vem är egentligen människa?
• Tätt, spännande, smart
• En människa är en människa är en kopia?
• Bra men lite för simpelt

Hennes böcker är lästa och omtyckta. Böckernas karaktärer granskar världen med kritiska ögon men parallellt med allvaret finns inslag av humor. Också djur verkar vilja ta sin plats. På frågan om varför djur ofta förekommer i böckerna svarar författaren att de tycks krypa in i böckerna av sig själv. Men sedan utvecklar hon sitt resonemang kring djurens betydelse. Dels verkar djuren ha en stor betydelse för människorna. Dels kan de spegla personerna i böckerna och belysa mänskligheten på ett skarpare sätt.

År 2005 mottog Philip Pullman ALMA-priset. Då var han 59 år och det framgår att han fortfarande kände sig både ung och inspirerad. Han målade upp sina nästkommande år med sikte på att skriva många fler böcker. De senaste åren har hans engagemang i samhällsdebatten ökat. Pullman tillhör de medborgare som ser Brexits negativa konsekvenser och är oroad över den ökade intoleransen som hotar demokratin.

Många av hans debattinlägg visar hur han tar unga och barn på allvar och han kritiserar nedskärningar i skola och biblioteksväsende. Hans tänkvärda tal i Riksdagsbiblioteket från besöket i Sverige år 2005 kunde vara en ledstjärna för många beslutsfattare när ekonomiska resurser fördelas.

Ta med dig några av hans visionära rader under sommaren. Låt dem sjunka in. Ta fram dem i höst innan du går till valurnorna:

We need teachers who understand that children don’t need simple language, they need beautiful language; they don’t need the cheapest, they need the best; they don’t need silly art because they’re children, they need great art because they’re human.

Similar Posts:

• Where are we now, Brytain?
• Om Gud var en slacker
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• När alla bara skäller
• Sommar av konsekvenser

Lyras färd är en äventyrsberättelse som föregår böckerna i trilogin Den mörka materian, utgivna på svenska åren 1997 – 2001. I den aktuella bokens huvudroll befinner sig Malcolm Polstead, en optimistisk och vetgirig elvaåring med en mamma och pappa som driver värdshuset Forellen. I köket arbetar femtonåriga Alice som diskare och de är inte direkt bästa vänner. Som tur är har han blivit vän med nunnorna i klostret; där pratar han om sådant som väcker hans nyfikenhet. Han funderar över besökarna som kommer till värdshuset och ställer frågor om vad som sker i klostret. Nunnorna tar för närvarande hand om en bebis, som tydligen är eftersökt. En annan gåta är det mystiska ekollon som innehåller ett papper med ett budskap, som gör att han kommer i kontakt med forskaren Hannah Relf.

Oxford, Themsen, London och det engelska kynnet beskrivs nästan som vi känner det från Storbritannien. Världen är ganska lik vår värld som vi kan läsa om på nyhetssajterna. Människorna lever, arbetar, forskar och kommenterar vädret. Skuggorna breder ut sig i samhället på bekostnad av trosfrihet. Skolbarn värvas till medlemmar i S:t Alexanderförbundet, vars uppgift är att ange personer som ifrågasätter kristendomen. Kontrollutövningen växer sig starkare och i fronten för detta går Konsistoriella disciplinnämnden. Jag kan inte undgå att fnissa vid läsningen av förkortningen KD på grund av likheten med det svenska politiska partiet, Kristdemokraterna (!). Men fnisset fastnar i min hals. De unga nyvärvade medlemmarna blir märkesbärare och går på hemliga kyrkomöten där de får lära sig att ateism är olagligt. Böner innan skollektioner införs och lärare som inte anammar föreskrifterna får sparken. Alltför många händelser i historien passerar revy framför mina ögon och jag undrar hur det har gått för lärare och universitetsanställda i Turkiet efter 2016?

Alla dagars regn har fått Themsen att svämma över. Under språngmarschen från det nedrasade huset med Lyra i famnen får Malcolm med sig Alice. Kanoten blir deras räddning i en resa med forsande vatten och förföljare som närmar sig. De jagas av KD, som är ute efter Lyra på grund av den profetia som omger henne. De fruktar också Gerard Bonneville. Han är en rasande, kaotisk manlig forskare som inte drar sig för övergrepp på kvinnor eller pojkar; ännu en händelse att placera under #MeeToo -paraplyet. Alice och Malcolm gör allt vad de kan för att skydda sex månader gamla Lyra under en fysiskt strapatsrik och krävande flykt. Hur det går, ska jag inte avslöja.

Jag nämnde att likheterna är stora mellan bokhjältarnas värld och vår, även om jag får tillstå att den förstnämnda är lite mer arkaisk. Här finns inga moderna elektroniska hjälpmedel eller bilar. Uppfinningarna som är till praktisk hjälp är i stället anbariska ficklampor, fotogram och gyrokoptrar. Den mest spännande uppfinningen är alethiometern, ett instrument som forskare ställer frågor till och som är eftertraktade av maktmänniskorna. Men den avgörande skillnaden från vår nutida värld, är att varje människa vid sin sida har en dæmon, ett djur som uttrycker sin människas huvudegenskap. Malcolms mamma är jordnära och lite karg; sålunda är hennes dæmon en grävling. Dæmonen för syster Fenella är en ekorre och en hackspett för snickaren mr Taphouse. För barn är dæmonens djurform ännu inte fastställd. Malcolms dæmon är ibland en steglitsa, en katt, en iller eller en nattfjäril. Dæmonerna introducerades redan i Pullmans tidigare trilogi och är en av litteraturens stora innovationer, anser jag, samtidigt som jag undrar vilket djur min egen dæmon skulle kunna tänkas vara.

Det är något speciellt med Pullman och hans berättelser. Religiösa institutioner ges rättmätig kritik, som exempelvis när alla uppmanas att ange sina lärare, grannar, familjemedlemmar om de misstänks bära på ateistiska idéer. Men nunnornas verksamhet som baserar sig på omsorg, läkning och reflektion belyses å andra sidan i ett positivt ljus, trots att klostret ingår i en religiös tradition.

Pullman skildrar andliga och filosofiska frågor på sitt sätt. Till exempel frågar Malcolm vad som händer med dæmonen när en människa dör. Också andra stämningslägen av förundran gestaltas. När Hannah Relf gör vetenskapliga upptäckter blir hon djupt gripen. Inte bara intellektuell glädje får plats. Malcolm får uppleva en växande lojalitet med andra än sina föräldrar, vilket bidrar till ett rikligare känsloregister. Sist men inte minst – när han får hålla lilla Lyra i sin famn fascineras han gång på gång av hennes bebisjoller, leenden och näpna rörelsemönster. Religionen som företeelse är inte nödvändig när människorna har så mycket annat att hänföras över, tycks Pullman vilja berätta för oss.

Det går att läsa Lyras färd som en allegori för en värld där intoleranta grupper och organisationer tar allt större plats. Hoppet finns hos den unga, växande generationen – om de ges möjlighet till god allmänbildning och förskonas vidskepelse. Ett annat spår är parallellen till den bibliska historien om Noaks ark. För mig personligen är kopplingen starkare till Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson, som visar litenheten inför naturkatastrofer och outsläcklig vilja att överleva.

Min slutliga sammanfattning utgörs av lovord. Pullman gör en elegant uppvisning i berättande. Lyras färd med sin sinnrika intrig som sträcker sig ut i ett universum av humanistiska ideal är en bok att läsa mer än de två gånger jag redan läst i denna skrivande stund.

Similar Posts:

• Parallell värld som liknar vår
• Almapriset 2016 och 2005
• Tätt, spännande, smart
• Jösses
• ALMA-priset

…sjöng Kjell Höglund en gång i världen. Och det ligger nog något i det; vad man än tror personligen så är det svårt att förneka att historien om Jesus från Nasaret är en av de mest grundläggande berättelserna de senaste 2000 åren. Nog kan man hävda att historien om guden som offrar sig själv för människorna och återuppstår är äldre än så, men gräv i valfri sedelärande berättelse och nog hittar du honom där. Det finns liksom ett skäl till att Keanu Reeves offrar sig med utsträckta armar i Matrix och att allehanda galenpannepartier vinner röster på att utmåla sig som martyrer för något större.

Så det var väl ofrånkomligt att förr eller senare måste Canongates mytserie tackla även Jesus. Och någonstans känns det inte så förvånande att jobbet går till Philip Pullman; karln har ju ändå skrivit en gigantisk fantasytrilogi om Guds betydelselöshet, han borde väl ha både fantasin och det kritiska sinnelaget som krävs?

Nja, är svaret. I Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren får vi vad titeln antyder; historien om Jesus Kristus berättad utifrån what if-scenariot att Maria får tvillingar – starke, rättfärdige men naive Jesus och svage, lättpåverkade men klarsynte Kristus. Jesus drar land och rike runt, predikar och utför gärningar som mot hans vilja tolkas som underverk; Kristus följer efter och skriver ned vad brorsan gör, och allt oftare avviker han, på inrådan av en mörk främling, från Jesu ord och bättrar på historien lite grann, formulerar om, jämkar och berättar om tills slutsatsen blir uppenbar: man kan inte bygga en kyrka på ett liv, ska den bli mäktig (och inte bara något så mesigt som en organisation för att göra gott) måste den bygga på en död. En gud måste ju dö för att återuppstå, och han måste dö och återuppstå för att vara en gud. Tough shit, Jesus.

Pullman har sina poänger, det kan inte förnekas även om de är ganska lättköpta. Hur ett liv kan bli till en historia, hur en god men felbar man kan förvandlas till ofelbar gud, vad som krävs för att en orättvis död fortfarande ska påverka oss tusentals år senare. Men precis som alltför många andra böcker i mytserien är han för upptagen med att skriva om historien för att skriva den; ironin blir att genom att dissekera historien (på ett väl uppenbart sätt) suger han livet ur den. Det enda han gör är ju i princip att arrangera om exakt samma historia som förut, tillskriva delar av rollerna till en annan person (som lika gärna kunde varit Judas hälften av tiden) och sedan låta Jesus lite väl uppenbart raljera mot katolska kyrkans barnövergrepp 2000 år i förväg.

Allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
Så då brände vi för säkerhets skull en häxa till

Det hjälper inte heller att de senaste 100 åren (minst) inte direkt lidit någon brist på nyversioner av evangelierna. Här ska han täcka samma mark som en Bulgakov, en Saramago, en Monty Python, en Scorsese eller varför inte en Rushdie. Och näe, han räcker inte till alls; han har inga frågor att ställa, inga svåra slutsatser att dra, bara ett enda långt ”…or did he?” Som om poängen med en myt vore om den är sann eller inte.

Nä, lyssna på Kjell Höglund i stället.

Similar Posts:

• José Saramago död
• En historisk Jesus
• Where are we now, Brytain?
• Almapriset 2016 och 2005
• Inte så lätt

Efter flera decennier som journalist och samhällsdebattör kapitulerade Boëthius under 90-talet inför hatet mot yrkesrollen och började ägna sin kraft åt att såga sitt yrke – genom att utöva sitt yrke. I böcker som Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land (1997) och Mediernas svarta bok (2001) attackerar hon – delvis sakligt, delvis av avsky sinnesförvirrat – ägarkoncentrationen, förljugenheten och sensationslystnaden – ja snart sagt all skit som finns i massmedievärlden. Helt klart har hon poänger och en vass penna.

Men inför Mediatan, det senaste verket, vacklar jag. Romanen – eller snarare självbiografin/medienekrologen/stridskriften – handlar om Barcelona Brask, mediedrottningen, som ligger på dödsbädden och söker kontakt med sin gamla vän, journalisten Pym, för att "tala med varann som om vi redan vore döda". Barcelona Brask, den mediala framgångssagan, är en mix av Amelia Adamo och Boëthius själv.

Boëthius (jag kallar berättaren så eftersom tankarna helt och hållet är hennes) drar sig tillbaka till landsbygden efter alla år i mediebubblan, hamnar (inspirerad av Philip Pullman) på gården Cittagazza där hon fjärran mediebruset utvärderar sitt liv, med hjälp av tänkare som Pierre Bourdieu, Witold Gombrowicz och Peter Sloterdijk. I lugn och ro inser hon att alla år som journalist varit i princip förgäves.

Nyhetsmonstret, som skriker "bra! kör det på ettan och löpet!" när människor dör, förstår hon i Cittigazza, är en blandning av kung Midas – som önskade att allt han vidrörde skulle förvandlas till guld – och Thomas Hobbes Leviathan, den nödvändige envåldshärskaren, som för att styra individerna bort från naturtillståndet egoism, i utbyte mot sin universella makt, kommer att skänka trygghet åt folket.

Mediatan blir en effektfull bild. Och genom att benämna den kommersiella mediesjälen Grotesken och kalla männens kamp om världsherraväldet 'mikod' skapar Boëthius en dräpande kritik mot medielogiken och patriarkatet. Samtidigt har mycket av det här sagts förut. Dessutom spretar boken iväg alldeles hejdlöst.

Den sveper över "medierna" som vore alla publikationer skapta av en enda ondskefull kraft. Boëthius är ointresserad av nyanser och kokar ibland över självförakt, ånger och övertro på massmediers makt. Bitvis står jag knappt ut.

Det här är en stridsskrift skriven för folk i medievärlden. För dem som tror på medias dömande makt. För alla andra, som lever sina liv i the first life, och som inte ens inbillar sig att medier har den stora makt som journalister gärna vill tro, riskerar Boëthius att framstå som en medial rättshaverist, snarare än den skarpa kritiker hon vill och kan vara.

Similar Posts:

• Information eller propaganda?
• Illusionen är mer effektiv än censur
• Övergripande bok om förlag
• 1949-1984-2001…?
• Frosseri i tv-skvaller

Det här är böcker för lite äldre barn/ungdomar, de är nog så läskiga bitvis och de kräver också att man har lite koll på Englands våldsamma kolonialhistoria.

Sally Lockhart är den självklara hjältinnan, tuff, smart och självständig. Påhittig, handlingskraftig och helt orädd ger hon sig ut på jakt efter den mystiska rubin hennes pappa hemfört från Indien. Till sin hjälp har hon den slarvige fotografen Frederick och springpojken Jim, som är en storkonsument av äventyrsromaner och därför självutnämnd privatdeckare. Det blir en farlig jakt genom artonhundratalets London. Turligt nog har Sally lärt sig att skjuta av sin äventyrliga pappa. Det blir en hel del våldsamheter, ibland riktigt otäckt. Pullman är mycket bra på att skapa en tät stämning, och så även här. När Sally och Frederick smyger genom slumkvartetern kan man nästan känna lukten av de smutsiga gränderna, för att inte tala om de smutsiga människorna med de elaka fru Holland i spetsen.

Det är mycket smuts, mycket fattigdom. Arbetar-London för 130 år sedan skildras som ett riktigt råtthål, präglat av smuts och okunskap. Det finns många onda människor och många som är beredda att göra otrevliga saker för pengarna. De är inte de som behöver pengarna mest som beter sig värst. Genomgående är de fattiga ärliga (men rädda och förtryckta) och de med lite mer pengar (några rika finns inte i den här världen) giriga och hänsynslösa.

Sally är lika tuff som sina manliga följeslagare, och det är så skönt med en hjältinna i en ungdomsbok som i allt hon göt bara är så självklar.

Pullman tar sin unga läsare på allvar och slarvar varken med intrigen, personskildringarna eller språket.

Intrigen är komplicerad, spänningen håller läsaren i ett hårt grepp. Slutet är befriande oväntat.

Similar Posts:

• Where are we now, Brytain?
• Parallell värld som liknar vår
• Almapriset 2016 och 2005
• Jösses
• Är idag en dålig dag? En ännu sämre?