Ändå får hon det att verka så enkelt. Upplägget är inte världens mest unika: Två bruna flickor från blandäktenskap växer upp i Londons mindre rika kvarter, båda älskar dans men den ena har en mamma som tutar henne full av politik och den andra har bara rå talang, och så växer de upp och isär men utan att sluta jämföra sig med varandra… Men när hon följer en av dem (den första) får hon utrymme att riffa loss, att berätta en historia samtidigt som hon kan sätta röntgenblicken på världen som flashar förbi. I det stoppar hon sedan in en fiktiv popstjärna med världsfrälsarambitioner – Kylie korsad med Bono – och dennas projekt att lösa Afrikas problem genom att bygga en skola i en liten by i Västafrika, och vi är på banan.

I Babel i söndags sade Petina Gappah att kvinnor, och speciellt svarta kvinnor, alltid antas skriva självbiografiskt och att hon därför med flit lade sin debutromans huvudperson så långt från sig själv som möjligt. Kanske har det tagit Smith fem romaner att bygga upp till något som ligger hennes egen historia nära, en brun sjuttiotalist från London som drömde om att bli dansare och i stället kom att resa jorden runt i jakt på idéer. Eller så gillar hon bara att leka med det, för Swing Time gör tidigt klart att den gärna ljuger sig blå med fiktiva stjärnor och tv-kanaler, och att vår förstapersonsberättare kanske inte är helt opålitlig men definitivt har sina skygglappar och mindre sympatiska sidor. Att vi inte ens får veta hennes namn är fullt logiskt; det är ju hennes berättelse, och då kan hon inte stå utanför den och beskriva den objektivt, eller försöka leva oberoende av den.

Zadie Smith skriver lika stilsäkert som hon alltid gjort, men det känns också som om den medvetet spretiga NW skakade loss något. Swing Time berättar i korta kapitel som alla hakar i varandra och drar med läsaren, och blir det som titeln lovar; en romans om dans som dansar, ett ståaldrigstill som bara kan fångas i rörelsen, där varje försök att ta en stillbild bara skulle frysa dansaren i en pose som är omöjlig att hålla. Hon kan tackla sexuella övergrepp, rasism, konspirationstänk, neokolonialism, klassresor och alla de där sakerna utan att kunna stanna upp och peka på dem som om de vore de avvikelser från normen många vill intala sig att de är. Istället blir det saker som finns där hela tiden, som hon helt enkelt tvingas lära sig leva med och anpassa stegen till, som inte går att vare sig förklara bort eller isolera, eller ens låta bli att begå själv. Och ändå, trots allt det mörka, trots vreden och sorgen, trots att det inte alls slutar väl, finns här ett sånt oerhört sväng, en humor som inte avfärdar. Dansen som har sin grund i miljontals kidnappade slavar, moderna afrikaner som smugglar sig till Europa och USA med Marley och Beyoncé som soundtrack, gamla musicals med vita dansare i blackface, som lär skolflickor både att ta kontroll över sig själva och att röra sig som de manliga producenterna på MTV föreskriver, popstjärnor (och romanförfattare) som säljer socialt medvetande som en produkt när nu skivor inte säljer längre … Allt är en del av en historia som ingen roman är stor nog att fånga varje detalj av, men som kan rymmas i en serie rörelser, en global polyrytm.

Similar Posts:

• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Life is like a set of badminton?
• Beauty Lies…
• En bagatell
• Kvantitet istället för kvalitet

Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig.

Och ändå: eh.

Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på sistone; Gyasi, Selasi, Bulawayo, Adichie … Utmärkta författare hela bunten, och böcker med både viktiga teman och gripande handlingar, men någonstans känns det som om de lärt sig Skriva Romaner på samma skrivarkurser på amerikanska universitet. Det ska vara Teman, det ska vara Budskap, det ska vara Problematiserande, och det måste finnas en Hook.

I Memorys bok är hooken denna: Memory sitter i fängelse för ett mord hon kanske eller kanske inte begått – hon vet nog mer än hon talar om för oss, men hon tänker berätta hela historien så vi får vänta lite. Och hennes historia är komplicerad, inte minst av det faktum att hon, med föräldrar uppväxta i apartheidens Rhodesia och själv uppvuxen i Mugabes Zimbabwe, är svart men albino. Inte riktigt svart, inte riktigt vit. Uppvuxen i en svart familj, men uppfostrad av en rik vit man som adopterade henne … eller köpte henne, om vi ska säga det rent ut. (Inte av det skälet.) Nu är det han som är död, och samma statsmakt som aktivt uppmuntrat till förföljelser av de återstående rika vita landägarna ska nu ställa henne, som går i två världar men inte är välkommen i någon, till svars för det.

Det är ett upplägg som borde kunna öppna upp för allt möjligt, och det gör det också. Gappah tar i från tårna och väver in mängder här; manligt vs kvinnligt, traditioner vs modernitet, europeiskt vs afrikanskt, samhälleliga vs personliga brister … det förmätna i att en vit man tror sig kunna ge en svart flicka (om hon nu kan kalla sig det) ett bättre liv än hennes föräldrar, det faktum att pengar och stabilitet faktiskt har enorma fördelar. Sexualitet, identitet, allting ska in, och Gappah är en tillräckligt god berättare för att smyga in det utan att skriva oss på näsan, väver in lagom många ord på sina karaktärers icke-engelska språk för att vi ska få lokalfärg … Och alltihop känns bara lite för perfekt, lite för mycket som om hon bockar av teman på en checklista och använder det gamla greppet att hålla inne med viktig information till slutet för att skapa spänning. Här finns gott om ögonblick och iakttagelser som är väl så starka som i Sorgesång, men handlingen som håller ihop dem går på konstgjord andning. Det är en roman som vill få jorden att gunga men spelar på alldeles för säkra kort.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Under fattigdomsstrecket
• Kartan, kroppen, språket
• Allt går sönder, allt gror
• Priset man betalade för rytmen

Redan första seminariet var lysande: Nuruddin Farah talade bland annat om osäkerheten som hela tiden var närvarande under uppväxten i Somalia, den att aldrig veta om man skulle kunna gå över slätten utan att bli attackerad. Många författare har tagit upp erfarenheter av krig och revolutioner i sina böcker, bland andra etiopiska Maaza Mengiste. Orsakerna till de många konflikterna talas det inte så mycket om, men att kolonialismens indelning av kontinenten med hjälp av linjal ligger bakom en del kan anas. Farah överför geografin till den mänskliga kroppen, och hos flera av författarna är det snarare den man talar om som utnyttjad av makterna än landet i sig. Även hos Chris Abani kommer kroppen på tal – han beskriver här kvinnans kropp som en duk som mannen använt för att måla sig själv på. Ett av hans stora ämnen är just manligheten och dess aggressivitet: hur den använder sig av negativ bekräftelse: du är inte en man för att du är stark, du är en man för att du inte är svag.

Seminariet På G från Afrika där Kopano Matlwa, Ondjaki, Petina Gappah, Tolu Ogunlesi, Irene Sabatini och Biyi Bandele medverkade. Foto: Claes Jansson.

Det är svårt att sammanfatta fyra dagars afrikanska seminarium. För att inte säga omöjligt. Men skulle jag försöka så skulle jag använda de tre ord som bilar denna krönikas titel: kartan, kroppet, språket. Eller sammanfattade i ett: identiteten. Många av författarna lever idag i andra länder än de afrikanska stater som de kommer ifrån. De flesta av dem skriver på ”kolonialspråken” engelska och franska snarare än på kikuyo eller yoruba. I stort sett alla får frågor kring det här, men det verkar inte vara en så stor sak för dem: de svarar nästan genomgående att de skriver det de skriver, på det språk som passar dem bäst, och de gör inte anspråk på att representera. I alla fall inte i första hand.

Petina Gappah, författare från Zimbabwe som länge varit bosatt i Schweiz, uttrycker det kanske bäst när hon säger att engelska och franska inte är språk som är främmande för Afrika. ”Det är som att säga att man ska skriva med en pinne i sanden eftersom datorn är främmande för Afrika”. Så ser inte världen ut idag. Chris Abani, som har brittisk mamma och nigeriansk pappa, berättar hur han ges olika nationaliteter vart han än kommer. På Nya Zeeland tog man honom för maori och blev förnärmad när han inte kunde prata deras språk. I USA där han nu bor ses han som amerikan och hamnar på hyllan märkt ”fiction” i bokhandeln. Däremot hamnar helamerikanska – och vita – Dave Eggers på hyllan för ”African American Writers” när hans senaste bok har en svart man på omslaget.

Idag kan en afrikansk författare vara vem som helst, det är det otvivelaktigt positiva budskap som mässans mångfald intervjuer ger. På det jättefina seminariet med titeln ”African love stories” säger Monica Arac de Nyeko från Uganda att hon länge trodde att författare var synonymt med ”döda vita engelsmän”. Och att hon i inledningen av sitt författarskap tänkte att hon måste skriva historier som innehåll månbelysta öknar, och gärna ett antal trummor. Idag presenterar hon istället en novell om lesbisk kärlek mellan två unga flickor. Såna finns i Afrika också.

Similar Posts:

• Tema: Afrika
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Emelies 10 i topp på bokmässan
• …itt Afrika
• Veckan efter bokmässan

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver om den i sin Jämlikhetsanden som en av faktorerna som gör mer ekonomiskt jämlika samhällen till bättre samhällen. Tillit. Människors upplevelse av att de allra flesta människor trots allt går att lita på. Nära sammanlänkat, naturligtvis, med andra faktorer som fysisk och psykisk hälsa, brottslighet, våld, social rörlighet – och så förstås nyckelfaktorn, relativt stor ekonomisk jämlikhet.

Det finns en så vardaglig bild av det där med tilliten i ett samhälle i Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly. Jag vet inte varför just den, fastän bland många, fastnar.

När jag tankar bilen stoppar jag utan att reflektera in mitt lilla plastkort i en maskin, nästintill förvissad om att denna förutsättning för min vardagliga existens strax kommer tillbaka igen, utan att sakna något som jag inte medvetet avstått ifrån. Jag hugger tag i en slang och fyller tanken med vad jag fullkomligt oreflekterat förmodar är precis det jag är ute efter.

Det skulle aldrig falla mig in att till exempel provsmaka bensinen först och hoppas på att det åtminstone inte är urin den är utspädd med. Och däri ligger förstås en skillnad mellan min tillvaro och den som finns i Petina Gappahs unisont hyllade debutbok.

I Mugabes Zimbabwe måste bensinen provsmakas, eftersom den måste köpas illegalt, genom svarta börs-mäklare, som berättaren i slutnovellen ”Midnatt på Hotell California”.

Det är olagligt, såklart, allt det här med svarta marknaden, men de kan lika gärna anhålla varenda levande själ mellan Limpopo och Zambezi och få den saken ur världen. Det här är det nya Zimbabwe, där alla är förbrytare.

”Det nya Zimbabwe” försöker de flesta som kan ta sig ifrån. Alla skriver de hem om sin lycka och framgång i USA eller Storbritannien. En del försvinner. En del bara bränner sina föräldrars surt förvärvade pengar. Någon kommer hem i en urna. Det är emigrantöden som för tankarna till Vilhelm Mobergs Utvandrarna, men också symptomatiskt för Gappah att den ende vi får följa utanför landet, en lägre ambassadtjänsteman i ”Vår man i Genève vinner en miljon euro”, som titeln antyder, blir offer för ett Internetbedrägeri.

Det är oerhört mycket misär. Gappah gestaltar människor i olika samhällsklasser, av olika kön och i olika åldrar – dessutom under olika perioder i Zimbabwes moderna historia – men ofta är det någon som far illa. Det är skenande inflation och enorma ekonomiska orättvisor. Det är sexuellt hyckleri och spridningen av hiv/aids. Det är en man som efter trettio år på ett företag, där banken stuckit med kapitalet, får i pension tre par skor. Det är hustrur och fästmör som regelmässigt blir bedragna och smittade med hiv och i titelns Easterly, ett område med olagligt byggda hus som jämnas med marken, dör en sinnessjuk kvinna i barnsäng efter en våldtäkt.

Ändå är det inget odelat dystert intryck som Sorgesång för Easterly ger. Kanske beror det på den okuvliga livskraften som ändå finns där. Kanske på Gappahs skarpa blick och finurliga, torra humor. Kanske helt enkelt på att hon är en så skicklig berättare.

Precis alla människoöden hinner kanske inte beröra lika mycket som till exempel ”Hembiträdet från Lalapanzi”, men alla ger de en bild av en zimbabwisk vardag, som de flesta av oss förmodligen vet pinsamt lite om. Alla ställer de frågor om mänsklig interaktion och hur i hela friden man får ett samhälle på rätt köl igen. Om hur man vinner tillbaka tilliten.

Similar Posts:

• För säkert om osäkerhet
• Marecheras mosaik
• Kartan, kroppen, språket
• Caine Prize till Chikwava
• Dagen efter 1968