När vår berättare gör sig redo för att lämna huset, sittandes på en pall i trädgården i ett tillstånd mellan vakenhet och dröm, kommer Frukttjuvens stämma till honom. Hon frågar:
-Vad fattas er, min herre? Vad bekymrar er så? 
Det är enda gången i historien som Frukttjuven tilltalar honom personligen.

Vår första resenär i boken är lättad när han bestämt att uppbrottet ska ske – han har gått från tidsnöd till ha all tid på jorden och stressen har släppt.

Berättaren tar sedan tåget från Paris från Gare Saint-Lazare mot Picardie.

På tåget får han syn på Frukttjuven. Eller snarare en kopia av Frukttjuven för det kan omöjligt vara hon. Bara någon som är lik henne. Tågresan går mot Chars och höglandet norr om Paris.

Historien byter sedan berättarfokus och vi får istället följa Frukttjuven på hennes vandring norr om Paris. 

Vem är då denna Frukttjuv?

Hon kallas Alexia men heter egentligen något annat. Hon har nyligen återvänt från en flera månader lång resa i Ryssland. Hon är en orolig själ som stannar en natt i Paris för att sedan på nytt ge sig ut igen på en ny resa för att söka efter sin mor, Bankkvinnan, som i sin tur sökte efter Alexia.

Frukttjuven beskrivs som en vandrare, en person som inte kan vara på samma plats. Hon är dessutom vidskeplig vilket påverkar hennes varande. 

Jag som läsare blir nyfiken och följer hennes vandring via Google Maps – hittar byarna och floderna på karta och lever mig in i berättelsen och miljöerna.

Frukttjuven får sällskap av en pojke, en hund och även en katt under olika delar av vandringen.

Berättelsen är mycket drömsk och svår att få grepp om.

Handkes sätt att skriva får mig kasta om orden i huvudet och ibland känns det som om meningarna är skrivna baklänges. Jag funderar över vad Handke vinner han på detta säregna sätt att skriva? Förutom det uppenbara som var ett Nobelpris…

Boken är ett utmaning från första till sista sidan. Den tar tid att ta in och jag får iterera många stycken. Jag saknar att texten inte har bättre flow och jag har svårt att se det härliga i den här boken, att hitta läsglädjen.

Jag har tidigare läst Mitt år i Ingenmansbukten av Peter Handke och upplevde den som betydligt mer ordnad rent språkligt. Jag upptäckte att det var olika översättare av verken och det kan självklart spela in.

Frukttjuven är full av detaljrika miljöskildringar och mycket utav allt. Tyvärr ger den mer prestationsångest än glädje under läsningen.

Similar Posts:

• Ett liv som död
• Raljerande barmonolog
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris
• Brevromanens återkomst?

Så råkade jag ändå gå förbi en bokhandelsskyltning där den här boken fanns med (jag är lite tveksam till att kalla den roman), och jo, ska jag läsa något så är det nog den, tänkte jag. Berättelse om ett liv handlar om författarens mors liv och självmord, ett kvinnoliv av så många som den levande själv knappast skulle komma på tanken att skriva om, än mindre försöka få utgivet.

Det utkristalliserar sig en röd tråd: härom veckan skrev jag om Édouard Louis Vem dödade min far, och i helgen såg jag Folkteaterns uppsättning av Madame Bovary, som delvis berättas ur dotterns perspektiv. Föräldrar och deras död.

Peter Handkes mor tog sitt liv i början av 1970-talet, 51 år gammal, och sonen verkar nästan omgående ha bestämt sig för att skriva om det. Det är kanske en naturlig reaktion om man är en skrivande människa. Att det på detta sätt skulle gå att komma en människa nära – en förälder, som funnits där en hel barndom och uppväxt, men vars behov och drömmar man sällan riktigt lagt märke till – är väl den stora frågan. Modern har varit sjuk en längre period, lite oklart i vad. Hon har plågats av huvudvärk och förvirring, kanske till stor del helt enkelt av hopplöshet. Det är svårt att avgöra.

Mitt intryck är i alla fall att sonen tolkar hennes liv som hopplöst. Som mer eller mindre förutbestämt. Som sorgligt. Och jag vet inte, kanske beror det på att det lilla jag vet om Handke inte direkt gör mig vänligt inställt, men jag vill inte helt ge honom det tolkningsföreträde som han tar sig.

Jo, det är lätt att se att Handkes sätt att skriva om vad man egentligen kan skriva om är nära besläktat och kanske till och med en viktig influens för senare års auto-det-ena-och-det-andra-författare. Fast samtidigt som han återkommande ältar skrivandets villkor och begränsningar så tycker jag att han slår fast vem mamman är, vad hennes tragedi är – att vara kvinna, i en viss samhällsklass, under en viss tid och på en viss plats – och jag tycker inte att han har riktigt rätt att göra det. Att han gör det från ett slags ovanifrånperspektiv: den intellektuelle sonen, författaren, gudbevars, som ska slå fast att småstadskvinnans och hemmafruns liv inte var värt att leva.

Missförstå mig rätt, det är begränsande. Klass, kön, plats, småstadsmentaliteten, inte minst det tröstlösa äktenskapet med en alltmer alkoholiserad man som inte är äldste sonens far. Var det graviditeten och behovet att gifta sig med den som ville ha henne som stukade henne? Tänkte hon aldrig på att bryta sig loss? Levde hon, som Handke framställer det, som om alla möjligheter gått henne förbi?

Jag når henne inte. Var det på något sätt Handkes mening? Han ger mig inte ens hennes förnamn, ingen identitet utanför ”min mor”. Ändå är det väl hennes liv berättelsen ska skildra? Tyckte han att han nådde henne själv? Hade det ens varit möjligt för honom? Vid den tidpunkten, strax efter hennes död? Han skriver hennes liv som en väg mot självmordet. Jag kan inte låta bli att tro att det måste ha varit mer än så.

Similar Posts:

• En detaljrik vandring
• Experimentet är själva behållningen
• Hellre dö än ha tråkigt?
• En stor roman går inte att stänga till
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst

Men om jag inte har fel så är Blek kung trist på ett annat sätt. David Foster Wallace är en blixtrande intelligent, humoristisk och påhittig författare. Att vara rolig och pretentiös på samma gång är hans signum (vilket väl är en manlig genre?). För varje trist sida jag koncentrerat tar mig igenom blir jag allt säkrare på att DFW utsätter mig för ett test.

Om jag tycker att texten är trist, tjatig och tom – som till exempel det långa avsnittet där en tjej förklarar hur psykologiskt jobbigt det är att vara ”för snygg” – men ändå klarar av att koncentrera mig och fortsätta läsa, då har jag klarat testet och förstått något om att ha tråkigt. Vi tar ett exempel på utmanande trist prosa:

”Sidospårs-Chris” Fogle vänder blad. Howard Cardwell vänder blad. Ken Wax vänder blad. Matt Redgate vänder blad. ”Balla Bruce” Channing sätter in en blankett i en akt. Ann Williams vänder blad. Anand Singh vänder oavsiktligt två blad på en gång och vänder tillbaka vilket låter lite annorlunda. [texten fortsätter på det här sättet i ett par sidor]

Men vad är det för test jag gång på gång somnade ifrån, för att sedan återuppta och, ja, vi får väl säga slutförde? Rent konkret skulle jag vara ett ämne för att granska deklarationer på skatteverket. DFW begick självmord innan romanen Blek kung blev klar. Han var gravt deprimerad och hade föresatt sig att skriva en roman om ett gäng personer, däribland han själv, som jobbade med att kontrollera deklarationer på det amerikanska skatteverket.

Om man klarar av att ha världens tråkigaste jobb, om man står ut med denna ofantliga tristess, har man inte också då – och detta tror jag är romanens huvudfråga – förstått något om vad det innebär att vara människa? Ett avsnitt i romanen handlar om vad som krävs för att bli framgångsrik. Jagberättaren menar att under intelligens, effektivitet, visdom etc. finns en mer grundläggande egenskap:

Den underliggande nyckeln är att hantera tristess… Att vara, med ett ord, outtråkbar… Detta är nyckeln till det moderna livet. Är man immun mot tristess finns det bokstavligen ingenting man inte kan uppnå.

Därav en roman om skatteverket. Dessa personer är själva antitesen till vår tids så omtalade behov av distraktion. Detta är personer som inte behöver plocka fram sin smarta telefon eller börja bläddra i en tidning så fort det finns tjugo minuter att döda. De tittar rakt ut i tomheten utan att livet faller över dom.

De mest framgångsrika av dessa skatteverksmänniskor – som personen som leviterar ett par centimeter från stolen när han fullt ut, med hela sitt väsen, koncentrerar sig på något riktigt tråkigt – de har kommit ut på andra sidan av tristessen. Likt mediterande munkar har de stirrat in i meningslösheten tills den ändrar form.

Det kan förefalla paradoxalt, men människorna på skatteverket bör helst sakna förmåga att ha tråkigt, för om de kan ha tråkigt måste de normalt sluta.

Det finns givetvis en Buster ”Stenansiktet” Keaton-humor i att läsa om folk som har riktigt trist. Men det är också så att DFW inte skulle vara DFW om inte romanen även handlade om en massa andra och ofta både roliga och intressanta saker. De personer vi följer får föra ordet i olika paragrafer (paragrafer är tråkigare än kapitel). Ibland återkommer personer, men det finns också en rad novelliknande paragrafer som ofta handlar om ungdomar som inte mår bra (ett återkommande tema i DFWs författarskap är barndomens paradis som invaderas av vuxenlivets helveten).

Den svenske författaren Stig Larsson har i ett par diktsamlingar försökt skriva dåliga texter. Inte dåliga i betydelsen uppenbart kassa, utan texter som var tomma och vardagstristessartade, och därmed omöjliga att intressera sig för. Men för Stig Larsson innebar detta en litterär upptäckt, han täckte in ett område som ingen skrev om. För DFW handlar det om livet. Det är den ofantliga tristess som ständigt ansätter oss i vår vardag han vill förstå sig på.

På den internationella scenen har Pessoa i Orons bok ägnat mycket kraft åt att kartlägga tristessen. Och så har vi Marguerite Duras. I Sjömannen från Gibraltar uttrycker en av huvudpersonerna en fanatisk leda inför sitt jobb med att kopiera födelse- och dödsattester på folkbokföringsavdelningen i södra Frankrike, något han gjort i åtta år: ”Först trodde jag att jag skulle dö, men ändå gör jag det, ja, du vet hur det kan bli ibland.” Men även om Duras personer ofta säger sig ha tråkigt så är det en litterärt intressant tråkighet som ligger en bit ifrån det DFW borrar efter.

DFW menar att vi är rädda för att ha tråkigt. Men varför? Den aldrig färdigskrivna Blek kung är det långa svaret. Ett kortare svar ges i slutet av romanen: I tråkigheten – när inget distraherar oss – så blir vi öppna för en djupare form av smärta som hummande stiger upp ur livet själv. Den mänskliga existensens lågfrekventa grundton.

Och DFW frågar oss hur långt vi är beredda att gå för att undslippa denna existentiella grundton. Hur rädd är du? Är du så rädd för att ha tråkigt att du hellre skulle ta livet av dig än att ägna ett yrkesliv åt att granska deklarationer på skatteverket?

Similar Posts:

• Vecka 24 på Dagensbok – bleka kungar och sommartips!
• Text, tristess och Campari
• Ett liv som död
• Tack Natur & Kultur!
• Det som inte kan göras ogjort

Att Horace Engdahl, ledamot i Svenska akademin, i en intervju sagt att Sebald innan sin bortgång var en nobelpriskandidat förvånar inte. Sebald är genuin finlitteratur. Tonen är gravallvarlig, vill man skratta så är det åt är den totala bristen på humor, inget annat. Han har skrivit både dikter och essäer men centrum i hans författarskap är fyra romaner: Svindel, känslor (1988), Utvandrade (1990), Saturnus ringar (1992), Austerlitz (1995).

Det är ytterligare ett mått på Sebalds litterära tyngd att redan det att man kallar hans böcker för romaner är kontroversiellt. I Dagens Nyheter använder Anders Cullhed begreppet essäböcker. Många stannar för ordet prosabok i ett försök att visa att det är prosa men inte en konventionell fiktion. Det hela blir inte enklare av att hans första prosabok mest liknar en essä och hans sista mest en roman.

Sebald har en helt egen stil. Exempelvis finns svartvita fotografier inpetade på sidorna som för varje roman blir alltmer svårtolkade. Sebald är också, likt Peter Handke och Thomas Bernhard, en stämningsskapare av rang. Han har en säregen förmåga att sätta en stämning som inte begränsar sig till berättelsen utan kvarstår i läsaren och följer med i ens möte med världen utanför bokpärmarna.

Stämningen är melankolisk. Ibland drar det mot nostalgi, likt den som uppstår hos äldre intellektuella män då de som betraktare, inte deltagare, blickar ut över en galen värld. En trött kulturkritik, en variant på gnället om att det var bättre förr, när ens egen generation satte dagordningen.

Men Sebalds sorg är djupare än så. Vi människor är destruktiva, vi driver våra projekt långt bortom förnuftets gräns. Det Auschwitz som är så centralt i Sebalds författarskap ses, precis som hos Imre Kertész, som en pusselbit som behövs för att förstå vad en människa är, inte något som skall ställas ut på museum under rubriken ”aldrig igen”.

En nyckel till Sebalds prosa är hans användande av ett naturhistoriskt betraktelsesätt. I Austerlitz, hans sista roman, möter vi först en betraktelse över människans försvarsanläggningar sedan romartiden och hur dessa, med nödvändighet, blivit både större och allt snabbare oanvändbara. Sedan en beskriving av nazisternas användning av anläggningarna och det tortyrrum och den järnkrok där man hängde upp sina offer. Och vid åsynen av detta rum:

uppsteg ur avgrundsdjupet bilden av vår tvättstuga i W. och samtidigt, frammanade av järnkroken som hängde i ett rep från taket, bilden av slakteriet som jag alltid måste passera på vägen till skolan… Exakt kan ingen förklara vad som sker i oss när den dörr rycks upp bakom vilken barndomens fasor döljer sig. (Austerlitz, s. 28)

Alltså, först när det berättarjaget befinner sig i är förankrat i människans naturhistoria, får vi reda på att detta nu också hänger ihop med den egna biografin. Självbiografin blir på så sätt en spegling av ett större förlopp. Människan skapas utifrån och in, inte tvärtom.

En annan nyckel till Sebalds författarskap är hans privatliv. Ofta är det rätt poänglöst att gräva i en författares biografi. Författare skriver om sånt som hänt dem – Heureka! Men hos Sebald går det inte att hålla isär Europas kulturhistoria och Sebalds privatliv.

Född 1944 i södra Tyskland upplever Sebald sig evigt märkt av det man under hans uppväxt inte pratade om. Det man inte pratade om var kriget och den roll människor omkring en hade haft. Och det är denna frånvarande historia, detta inte, Sebald gör till sin. I korthet: Sebald är det han önskade han inte var, han är det Europa vi andra inte vill kännas vid att också vi är.

Som tjugoåring lämnade Sebald Tyskland för ett liv som akademiker i England där han, först i medelåldern, påbörjade ett författarskap som idag är ett av Europas intressantaste.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Inget blev sig likt igen