I Hem till skolan skriver DN-journalisten Maciej Zaremba att ”den svenska skolkrisen har vållanden på alla kanter. Exempelvis hade inte ’högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ’vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra”. Finns det någon punkt i Hem till skolan, från början en reportageserie i nämnda tidning, där den svenska skolan tycks ha gått riktigt åt skogen så är det nog ändå när Göran Persson som skolminister drev igenom kommunaliseringen.

Det var så han bevisade sin duglighet. Körde över det ena lärarfacket, tubbade det andra med lönelyft, avpolletterade motståndsmännen inom rörelsen. Många blev imponerade av dådkraften. Kommunalråden, som länge önskat att få bestämma över sin näst största budgetpost, blev tacksamma förstås. Det är nog riktigt som det sägs, att detta kraftprov var Göran Perssons väg till makten. Två valförluster senare kan man undra om inte den bedriften kostade socialdemokraterna makten.

Det handlar långt ifrån bara om försämrade ekonomiska villkor – ”Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder).” – utan minst lika mycket om klåfingrigt ledarskap och nedbruten professionalitet.

Förfärande exempel leder Zaremba ingen brist på. I vissa fall skulle man kunna tro att man råkat plocka upp en bok om kulturrevolutionens Kina eller något fascistiskt maktövertagande, nästan. Ut med det gamla, beprövade. In med nya dogmatiska slagord, verklighetsfrämmande ledare och principer. Det är lätt att förstöra, men svårare att bygga upp igen.

Möjligen kan jag tycka att Zaremba här hade tjänat på att skriva om sin artikelserie till bok, snarare än att rakt av samla artiklar, eftersträvat lite mer av en helhetsbild. Delvis har det att göra med att jag, precis som i Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall, har så svårt att känna igen mig. Inte i att det tycks ha gått troll i den lokala styrningen av skolan, där har jag inte en erfarenhet som talar emot, men i själva föreställningarna om pedagogiken.

Uppenbarligen finns det helt vanvettiga tolkningar av vad socialt eller elevcentrerat lärande går ut på där ute. ”Flumskolan”. Men hur i hela helskotta kunde det bli så? Hur kunde tankar om hur man faktiskt lär sig saker som de allra flesta människor nog inte skulle ha några problem att skriva under på, förvandlas till en dålig ursäkt för att släppa ambitionerna, inte minst när det gäller en skola och en framtid för alla, helt? Där skulle jag vilja att nästa bok om krisen i skolan jag plockar upp tog sin utgångspunkt.

Similar Posts:

• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Där industri och myndighet växt samman
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• En familj drabbad av antisemitism

Det framhäver skolstrategen Per Kornhall i sin bok Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Före början av 1990-talet hörde också svensk skola till de allra bästa. Så bestämde sig politikerna, ironiskt nog, för att skapa ”världens bästa skola”, förändringarna kom slag i slag och det har gått utför ända sedan dess.

Jag har ofta hört äldre lärare muttra om vilket misstag kommunaliseringen av skolan var – jag har nog faktiskt aldrig hört ett gott ord om den – men haft svårare att sätta fingret på exakt hur och varför. Där är Kornhalls bok till stor hjälp.

Det han beskriver är förbluffande, faktiskt inget annat än en organisatorisk revolution. Nästa logiska steg hade varit att helt enkelt plocka fram giljotinen, tror jag. De gamla myndigheterna, Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna, skulle bort. När kommunerna tog över ansvaret för skolan – och dessutom fick hela friskolereformen i knäet – fanns i princip inget av den gamla stödstrukturen kvar. Staten släppte kontrollen över lärarlöner, behörighetskrav, resurser, läromedel och timplaner. Det som skulle ge lärarna större frihet och inflytande lämnade dem istället skyddslösa inför besparingsivriga lokalpolitiker och vinsthungriga friskolekoncerner.

Själv gick jag i mellanstadiet när alla de där reformerna kom. Jag har inget minne av politisk retorik kring ”världens bästa skola”, men besparingskraven minns jag. Uppåt gymnasiet hade vi få läroböcker alls, och de vi hade såg ut som något katten släpat in. Pengar till nya fanns inte. Mer retoriskt än så blev det aldrig på den nivån.

De riktigt allvarliga konsekvenserna har tagit längre tid än så att se. Kanske för att vi helt enkelt inte tittat efter. Svenska elevers resultat sjunker i mätningarna, både jämfört med elevers i andra länder och jämfört med tidigare svenska elevers. Påtagligt sämre går det för de elever som haft sämst förutsättningar från början, men det går heller inte bättre för dem med bäst förutsättningar. Skollagens portalparagrafer om likvärdighet, en bra skola för alla, har körts över av valfrihetsparoller. Frågan är, menar Kornhall, om inte svensk skola faktiskt är olaglig.

Det är förstås en minst sagt angelägen fråga, och Kornhall verkar väl lämpad att ställa den. Men trots hans kunnighet och goda meriter finns det delar av hans resonemang och hans ibland ganska giftiga retorik som jag har svårt att köpa. Då handlar det om pedagogiken, som han vill slänga ut som barnet med badvattnet av skäl jag inte riktigt greppar. Retoriken om ”flumskolan” känns minst sagt igen, men även om Kornhall onekligen lyckats gräva fram ett och annat exempel på hur teorier om socialt lärande och liknande missförståtts och vulgariserats, så känner jag igen betydligt mer av det jag själv lärt mig på lärarhögskolan i det Kornvall vill ersätta samma pedagogik med – fast jag förknippar det med just de pedagoger han vill misskreditera (ofta bara genom att förknippa dem med ”socialism” och ”vänstervåg”). Där förstås jag mig faktiskt inte alls på honom.

Barnexperimentet delar Kornhall in i fyra delar: : ”Oro”, ”Vanmakt”, ”Hopp” och ”Vad ska vi göra?”. Det kanske mest oroväckande är hur alla de här reformerna genomfördes i full skala, utan att utvärderas och utan att något egentligen tydde på att de skulle fungera. Politikerna bara tyckte det.

Det som ger hopp är tanken om en skola byggd på beprövad erfarenhet, både i Sverige och utomlands. Jämför man framstår nämligen den svenska skolan som exceptionellt avreglerad. Det finns nästan inga andra länder – och inga framgångsrika – som både tillåter privata aktörer och låter dem plocka ut skattemedel som vinster. Inget annat land har heller lyckats avprofessionalisera sina lärare lika effektivt.

Finns det något positivt med dagens läge, så är det enligt Kornhall att ”inget politiskt block inte haft fingrarna i syltburken”. Eftersom alla varit med och sabbat borde alla kunna be om ursäkt och sedan nå en bred överenskommelse till lösning. Till Kornhalls mer kontroversiella förslag hör både återförstatligande, förbud mot att plocka ut vinster och avskaffande av det fria skolvalet. Om vi alla läser statistiken noggrant så kan Kornhall ”inte tro annat än att de flesta människor hellre vill ha en bra skola för alla än en möjlighet för få att skaffa fördelar för sitt barn genom skolval.” Jag hoppas att han har rätt. Men jag håller ärligt talat inte andan.

Similar Posts:

• Hur kunde det gå så fel?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp
• Frihetens pedagogik
• Guldgruva för nya lärare

Men ny vecka innebär förstås också en massa nya bokrecensioner här på dagensbok. Idag kan vi läsa Emelie Eleonoras recension av Allt du kan önska dig, en fransk pärla skriven av Grégoire Delacourt, ”att ta till sitt hjärta och älska”, hälsar recensenten.

På tisdag skriver Ella om Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Han debatterar hur stora förändringar den svenska skolan egentligen genomgått de senaste decennierna – och det är verkligen förbluffande, skriver Ella. Vad gick fel och vad kan vi göra åt det? Som bonusrecension blir det även Emma Leijnses Godkänt? En reportagebok om den svensk skolan. Två mycket intressanta, upprörande och åtminstone delvis inspirerande böcker, tycker recensenten.

På onsdag skriver Emelie om Ester Roxbergs Fågelhuset, en roman som utspelar sig på ett fint, viktigt och kulturbärande förlag i Stockholm där Liv är praktikant. Det är en absurd och surrealistisk roman som ställer frågor om ungas arbetssituation, om popularitet, status och vikten av att ha just ett liv. Vi kommer även att ha en tävling den dagen där du har chansen att vinna boken, missa inte det!

Veckans gäst Helena Lie skriver på lördag om Eva Ströms senaste diktsamling Utskuret ur ett större träd.

Även på söndag blir det dikt, då Håkan avslutar veckan med en recension av Ljus av Johannes Heldén.

Similar Posts:

• Hur kunde det gå så fel?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Hur hejda en skola i fritt fall?
• En önskebok om önskningar
• Ny vecka på dagensbok.com

Men det är ju ändå precis en konspiration det är, menar Kornhall. Intelligent design-rörelsen har, med dess egna ord, en väldigt specifik plan som går ut på att

bekräfta Guds realitet genom att utmana materialismens och naturalismens dominans i tankens värld (…) ersätta materialistiska förklaringar med den teistiska förståelsen av att naturen och människorna är skapade av Gud.

Grundstenen i det sekulära samhället, menar man, är evolutionsteorin; kullstörta den och hela det sekulära, gudsfrånvända samhället kommer att falla med den. Från början var tanken att detta skulle göras genom att intelligent design gjordes till "det dominerande perspektivet inom vetenskapen". Det föll dock lite grann på att evolutionsteorin är en av de mest solida vetenskapliga förklaringar som finns, och eftersom vetenskapsmän och -kvinnor har en tendens att vilja ha bevis för det som påstås har ID-förespråkare i regel bemötts med samma attityd som de som än idag påstår att jorden är platt; "Sorry, vi avfärdade allt det där för några hundra år sen, vi har bokstavligen tonvis med bevis för det, så kom med nya bevis och nya argument om ni ska lyckas sälja Förste Mosebok som vetenskap." I stället har man valt att gå den enklare vägen: låt folket bestämma. Gå på politiker och opinionsbildare och säg till dem att ID är en giltig vetenskaplig teori som borde läras ut i skolorna. Om de går med på det, då kan man börja övertyga barnen långt innan de växer upp till att bli evolutionsbiologer. Om de vägrar – vips, då är det en yttrandefrihetsfråga.

Låter som en dålig roman, kan man tycka. Ändå är det just det som sker just nu i USA och flera andra länder, och nu har vi alltså i Skapelsekonspirationen fått den första svenska stridsskriften mot intelligent design. Det är kanske svårt att tänka sig att något som i grunden är en religiös förklaringsmodell skulle kunna få fotfäste i ett av världens mest sekulariserade länder, men kanske är det just där kruxet ligger; om vi inte tar religionen på allvar har vi kanske en tendens att glömma att det finns de som gör det. I princip varenda artikel som publicerats i svenska tidningar av ID-förespråkare hittills har, mycket riktigt, fokuserat på yttrandefriheten och religionsfriheten som argument för att ge ID en chans. Och självfallet är det ingen som försöker hävda att det i lag ska förbjudas att säga att i begynnelsen skapade Gud himmel och jord, men frågan är ju om det ska läras ut i skolorna. Där finns en Olle som behöver motas i grind.

Kornhalls bok är, på det stora hela, ett väldigt solitt argument. Han förklarar de historiska och vetenskapliga bakgrunderna, bemöter de vanligaste argumenten och ger några rejäla bredsidor åt svenska ID-förespråkare inom olika religiösa organisationer (vilket tyvärr gör att det blir lite ankdamm över det; ingen tar väl Livets Ord på allvar… eller?) Och även om han har en tendens att förenkla en smula och dra väldigt svartvita stridslinjer då och då är det en bok jag kan rekommendera till alla som vill veta vad debatten handlar om. Det jag kan sakna lite grann är just det jag berörde i början; frågan om varför detta är viktigt, varför det spelar någon roll någon annanstans än på vetenskapliga institutioner och frikyrkomöten. Umberto Eco har en rätt bra poäng i sin senaste bok: problemet är inte att folk är vetenskapsfientliga, utan att vi blivit vana vid teknologin (tillämpningen) men glömt bort de principer som ligger bakom, så att för de flesta är en dator, ett influensavaccin eller ett flygplan någonting snudd på magiskt; man trycker på en knapp och så fungerar det. Visst, vi vet den grundläggande tekniken, men vi tänker inte på processen som ligger bakom den. Utvecklingen av den där Alvedonen du tar mot huvudvärken tog inte ett eller fem eller tio år; den tog ett par hundra.

Striden mellan vetenskap och tro handlar, om vi hårdrar det, om två radikalt motsatta sätt att se på världen: ett där vi ser till empiriska bevis, prövar våra slutsatser och fattar överlagda beslut baserat på hur världen faktiskt ser ut… och ett där vi helt enkelt förklarar att "jag tror det är så här och då är det så." Om vi går med på att något så grundläggande och välbelagt som evolutionsteorin kan förkastas på så lösa grunder som ID förespråkar, då ryker lätt resten av vetenskapen också. Kornhall liknar intelligent design vid idén att Vägverket skulle börja förklara trafikolyckor med att Gud orsakar dem; man kan få tro det om man vill, men det hjälper oss inte för fem öre att förebygga fler olyckor. Tillämpar man den synen på allt från klimatfrågor och medicin till utrikespolitik (minns ni när Bush hävdade att Gud bett honom invadera Irak?) är det väl bara en tidsfråga innan vi är apor igen.

Dessutom – ska vi ha religiösa förklaringsmodeller finns det sådana som är mycket roligare.

Similar Posts:

• Ge apan i dig en chans
• Universum skapades på 8-10 minuter
• Gud är inte god
• Islam och Europa – oförenliga storheter?
• Evangeliet enligt Jonas