Nu har jag läst andra delen av Pekka Tarkkas biografi om Pentti. Det är nog en av de torraste böcker jag läst. Kanske måste det vara så för att Penttis liv var så blött och hans prosa så dansande så det var nog ett enkelt val att inte försöka härma den. Vissa författare kan man inte beröra utan att nämna ordet alkoholist. Hur det var ställt med den saken framgår utan försköning i biografin. Jag visste att han hade vodka i filen på morgonen men här får jag läsa om delirium och impotens som följd av drickandet och den smärtfulla alkoholismdöden som avslutar boken. Det är nästan mer än jag vill veta.

Jag vänjer mig vid torrheten, boken är en resa från 1966 till 1983 en resa som är belagd i källor med vetenskapliga principer som ledstjärna. Det kan beskyllas som jag också gjort för att vara torrt men inte torrt och tråkigt. Jag tappar aldrig intresset, men det är ingen sådan biografi som jag sträckläser, men en sådan som jag tror jag kommer gå tillbaka till. Pentti är en sådan diktare jag återvänder till man kan ju inte andas utan lungor.

Denna andra del når fram till Penttis sista år, dem han tillbringade med Mia Berner på Tjörn. Thiarnia-trilogins tillblivelse tar upp en stor del av boken. Penttis mästerverk men jag läser ändå med störst intresse anekdoter om t.ex. när Pentti blev inbjuden att läsa på en författarkväll i egenskap av invandrarförfattare och blir bortklippt från den direktsända Tv-sändningen. Mia blir rasande (Pentti först senare), de vet inte om att de inte ligger ute i sändning, när de läser men får reda på det. Jag reflekterar över att han fick representera invandrarförfattarna kommen från Finland, idag hade det garanterat varit någon med en nyans mörkare hy än normalsvensken.

Något jag tycker är rent jobbigt är när författaren själv inte låtsas om att det är författaren själv som figurerar i boken. När han kommer in i historien vid ett flertal tillfällen t.ex. när han skrivit en recension av Pentti som Pentti själv inte gillar så figurerar han som recensenten Pekka Tarkka. Detta stör mig men det är säkert någon slags kutym som upprätthålls.

Detta är ett stort verk, särskilt om man ska räkna med den första delen är det över tusen sidor. Så jag råder den icke Pentti läsande skaran börja med någon haiku av poeten och sedan läsa Tarkkas biografi.

Similar Posts:

• Världen stirrar på barnet
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Den evige provokatören
• Autodidakt och individualist
• Personligt porträtt av Mannerheim

Dikten är för Moodysson ett rollspel, eller måste kanske vara så för en sån subjektiv åsikts rabblande diktare, för att läsaren skall behålla intresset. Det är stora poser, det är patetik, drama och allt möjligt som kan störa. Men det är ändå viktig dikt, den berör och lyfter mig i öronen så jag hör sången som bor i den.

Kristendomen är där och en person vid namn Lukas Moodysson kliver in i dikten om igen liksom Jesus återkommer. Hybris? Ja, men sund och glasklar!

Dikten är skriven på ett vardagligt direkt språk, med upprepningar som viktigt stilmedel och dessa och berättarens svävande in och ut i olika människor ger helheten, effekterna och jag ska inte sticka under stolen, den här domstolen som en recension ändå är, att det kan kännas tradigt i vissa stunder i dikten men aldrig som helhet, som helhet är det dikt som skänker mig glädje. Med förmågan till engagemang och mänsklighet.

Jag får ha överseende med Moodyssons återkommande fascination för bajs. Jag får ta det som ett tecken på fullödig dikt. Det som Saarikoski irriterade sig på gällande Ekelöf när han översatte honom; att diktaren inte äter och skiter i sina dikter. Det gör Moodysson eller i alla fall detta kollektiv av människor som till slut bildar fadern som avslutar boken:

jag letar efter mitt barn i ruinerna
men han är ingenstans
mitt barn mitt barn mitt älskade barn
jag vaknar av ljudet av hans fötter
jag bär honom genom lägenheten
han är så vacker jag älskar honom så mycket
livet är underbart
allting är möjligt
jag vet inte om jag klarar av det här

Similar Posts:

• I väntan på nästa film
• Min uppväxt med Moodysson
• Osjälvisk dokumentär dagboksroman
• Vårvindar på dagensbok.com i veckan
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!

Jag har sedan förra gången läst det som kallas västerlandets första självbiografi: Augustinus Bekännelser. Den som handlar om nämnda mans väg tillbaka till Gud, från att ha varit på drift från denna himmelske fader finner han honom vid 32 års ålder. Boken handlar om vägen tillbaka. Vi med 2004 års glasögon kan konstatera att han lekte av sig, var tonåring fram till 32 års ålder och fick sedan bli biskop och casha ut tionde och njuta ålderdom och lyx – dock i kyskhet (kanske skönt för en man då inte Viagra fanns).

Bokens facit i handen perspektiv är väldigt: Frälst och from skriver Augustinius sina bekännelser, eller sin ”lovprisning” som den latinska titeln Confessiones också kan översättas. Augustinus talar hela tiden uppåt till Gud, men med ett ögonkast mot läsaren, han vet att läsaren är där, det är inte endast en bön. Det må ändå sägas att trots att Augustinus flörtar med läsaren och inte bara lovprisar och bekänner sig till Gud, så är det inte en allt igenom lätt läsning. Nej, snarare en tung och filosofiskt omständlig text. Men det finns en tydlig röst därifrån, ungefär 397 efter Kristus, det är lön för mödan.

Treenigheten som har huvudrollen är: Augustinus själv, hans moder och hans konkubin (om inte Gud ska räknas till huvudrollen). Modern är from och ber för Augustinus att han skall finna den rätta vägen tillbaka till Gud. Augustinus vältrar sig i den jordiska smutsen; lusten, samlaget, kan han inte slita sig ifrån. Samtidigt som han utvecklas intellektuellt, läser böcker och vill bilda ett kollektiv med sina vänner där de ska ägna sig åt att kontemplera kunskap. Två av vännerna i taget ska jobba så de andra kan diskutera och läsa böcker. Detta projekt går dock inte hem, för flera av vännerna är gifta. Men Augustinus lyckas ”när Gud vill” som han själv skriver, utan kollektivet – men det är allt innan som är roligt för en nutida läsare som jag.

Augustinus har mycket att säga mig därifrån och enda hit, det är inte som om kontinentalplattorna har flyttat sig och världen förändrats. Mycket är sig likt. Människan är sig lik, öga, näsa, mun, liksom. Jag kan avnjuta boken trots långdragenheten, den blir till slut meditativ, som ett långt jam som får ny kraft när man vevat runt de där tre ackorden alldeles för länge men ändå den fjortonde minuten verkar dom helt fräscha och någon kommer upp med en slinga som vi tycker vi aldrig hört, fast det måste vi ha gjort, det är ju bara pentaskalans fem toner som används.

Om det nu är en självbiografi eller inte är en fråga. Det finns ett tydligt jag och den är på sätt och vis en utvecklingsroman. På bibblan står den på hyllan för filosofiska verk. Den skulle kunna stå på retorik som ett exempel, Augustinus var retoriklärare tills han fick sitt kall och tog avstånd från retoriken som något förljuget. Paradoxen är att han definitivt använder sina kunskaper i sitt skrivande vid 45 års ålder. Det är också intressant hur han förbannar teatern och böcker, förkastar Aristoteles tes om det mänskliga i härmandet, att det är en mänsklig dygd att härma livet. Detta finner han förkastligt och säger, att han förhäxades av sagor och teater när han var ung, så han försummade tid att lära sig läsa, skriva och räkna, det som var det viktiga.

Paradoxen är väl att han ändå skapar världslitteratur.

Precis, som retoriken lever (trots hans avståndstagande) i hans bok så lever Bibeln. Bekännelser använder den enda Boken som skall studeras, Bibeln, som intertext. Flera hänsyftningar per sida finns utsatta i marginalen i mitt exemplar av Augustinus Bekännelser från 1990, den första kompletta översättningen. Förut fanns bara de första 9 böckerna (det som vi nu kallar kapitel), den självbiografiska delen, men här finns även den tionde boken som är en filosofisk utläggning om minnet. Hur minns man sin barndom och händelser? Och så bok 11-13 där han utläser Bibelns Genesis-avsnitt (”Och på den första dagen skapade Gud himmel och jord”).

Nu tänker jag lämna Augustinus och se vilken roll Gud spelar i nästa stora självbiografi. 400 år framåt, upplysning, 1800-tal: Rousseaus Bekännelser. Ja, samma titel, jag hör av mig när jag läst klart den, ni kan väl börja läsa Augustinus under tiden.

Hej då. Ha det.

P.S. Kolla in Pentti Saarikoskis Ungdomsdagbok, den är Augustinus-influerad och fantastisk läsning.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• En väldigt osentimental sannskildring
• Religionens återkomst?
• Gud är tillbaka – och han är jävligt förbannad
• Det enkla är svårt

Men diktsamlingen inbjuder till återläsning och att man ska finna ett sätt att läsa, få någorlunda sammanhang i läsningen, bland annat upptäckte jag att njutbarheten ökade om jag delade upp den nedre och den övre texten för sig. Den nedre som behandlar arkivet, ett förflutet och den övre som behandlar mera nuhändelser. Jag gillar Burner ju mer jag läser den, fast det finns inget påtagligt i det gillandet, utan det är mera fragmentariskt, inget starkt diktjag framträder eller något annat sådant traditionellt, utan det är mer ickedefinitioner som tar form, vad samlingen saknar; bilder, metaforer eller andra stildrag, som jag vill dra fram, inget budskap, men dock ett ställningstagande, för flykten och en energi som kommer fram om man läser texten om och om igen.

Arkivdelen är den som har tydligast röst och den tycker jag bäst om, med sin antinamedropping eller vad jag ska kalla det, när poeter som Ekeklöf och Saarikoski radas upp som frågetecken. Om den nu inte har allt det i vanlig mening, som jag säger, ett poesisignalement; metaforer, bilder eller poetisk kraft, så har den i alla fall en historia eller snarare tre historier eller ännu fler.

Arkivet innehåller till att börja med en tågresa från "…då min pappa tjänstegjorde som tolk på ett av tysktågen genom Sverige" Den övre innehåller ett graffitiverk och ett inbrott på en bensinmack. För övrigt verkar detta skildras från ett spårvagnsfönster i Gamlestaden, Skf-tegelklossen är med och ger det lokalfärg, samtidigt som andra ickerumsliga referenser dimper ned bland orden; en graffititidning och en musikkonstnär, poeterna jag talade om, citat … Sådant kryddar och fragmenterar.

På något sätt, om jag skulle kunna definiera poesi, skulle jag icke kalla detta poesi, men det kan jag inte och det finns en uppenbar känsla för ord i verket som inbjuder till tolkning av texten och läsningen, men den egentliga behållningen är "prosa", skissen "arkiv" och så den där undanglidande känslan, då han leker med ord och citerar folk och samlar på ord och vill skriva och planerar en diktsamling. Men kanske arkiv-delen skulle vara inget utan de andra fragmentariska delarna?

Planeringen av verket ingår också liksom i verket och det är Skf och Jocke Berg och Bruno K Öijer som citeras. Det ger samlingen en tidsfärg snarare än dikten i sig, tycker jag. Sista raden är en banal, men ändå kongenial sammanfattning av diktsamlingen Burner: brännare, låga, brinna på engelska och som på svenska kanske kan läsas som något motsatt: Bur ner eller kanske som på framsidans spegelvända staty: Renrub. Raden är i alla fall "det handlar om att springa".

Similar Posts:

• En ord Szavak maskin Gép
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan

men när nu världen är ett enda öga som studerar mig ett strängt öga , en styvnackad fitta

Så han får lov att utforska sig själv.

Diktarperspektivet är detta, barnet som är centrum i världen, det är bara att utforska sig själv, som en del av världen. Egocentrisk, hans diktarjag är ett rör genom vilket allt som dras får en total Pentti-prägling, och genom detta rör passerar allt från träd, buskar, lingon, politik, antikens författare, böcker och veden till bastun.

Men detta är att börja bakifrån, närmare bestämt de sista sidorna, men dessa rader genomsyrar dock hela dikttrilogin, som här föreligger i ett band. Det finns en metaaspekt i det mesta Pentti skriver, det handlar om att vara poet och om litteraturen. Han tog på sig poetkappan som sjuttonåring och har burit den sedan dess. Han går till bords som poet och äter liksom han går omkring på Tjörn och träffar ö-borna. Han är ett poesiöga så som han ovan beskriver världen. Livet omkring honom tar sig in i allt han skriver, det är en stor kvalitet, dikten låter sig störas av livet och dikten låter sig förföras av livet.

Thiarnia är en latinisering av Tjörn, hemön västkusten, Bohuslän, Sverige. Denna danstrilogi bestående av i nämnd ordning Dansgolvet på berget (1976), Spela upp till dans (1980) och Den dunkles danser (1983) är Saarikoskis mästerverk, om jag inte skall häda och hålla prosan, för det bästa han skrev.

Det finns en glasklarhet i denna samling, en språklig glasklarhet (fast texten kan vara krånglig och dunkel) som är en njutning för ögat att höra.

Jag kan inte finska än så jag får lita till Mia Berners (Penttis norska fru som inte heller kunde finska!) översättning och känslan verkar helt och hållet rätt i jämförelse med andra böcker översatta av andra. Annars så har det fnysts lite åt att Frun översatte mannens verk och att hon ju inte kunde finska, om detta intresserar så finns det en halvdokumentär diktsamling om hur översättningarna kom till vid namn Kvällen gör sig ingen brådska (1975).

För min del så verkar det så perfekt som otyget översätta poesi kan bli. Hon har ju i alla fall kontroll på poetens rytm i sängen, vilket torde ha en monumental inverkan på en poets poesi. Så fram för kvinnliga översättare, som har intima kontakter med poeterna (och vise versa). Detta sägs som en hyllning av översättningsarbetet, så inga missförstånd, tack.

Tjörn, där bodde Pentti sina sista 7 år trots att det var två ställen på jordn han aldrig kunde tänka sig att bo: Tyskland och Sverige. Han dog 1983 på finsk jord då han medverkade på en poesifestival.

Denna bok är en sammanfattning av hela hans författarskap sedd från boningen på Tjörn. Han försöker bli vän med det karga klippiga landskapet.

Detta är mästerverket och det kräver sin läsare, jag skulle inte rekommendera en Pentti-nybörjare att läsa detta verk. (Börja med prosan är mitt råd, Vid Europas rand t.ex.). Men det jag rekommenderar starkt är ett inköp av denna bok, inte bara för att den är så smakfullt utformad, med Pentti på sin bänk på baksidan, utan för att förr eller senare är den obligatorisk läsning.

Jag kommer ihåg min första kontakt med trilogin och utestängdheten, jag kände efter första läsningen. Nu förstår jag inte vad som stängde mig ute och jag är beredd att säga att vilken poesiläsare som helst, som ger sig i kast med boken, med ett öppet ologiskt sinne, kommer mötas av en varm mänsklig kram.

Similar Posts:

• Tarrka betyder nogrann och det är han!
• Tvättäkta dikt
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Det första boksynliga jaget

Miljoner sippor för poesin är livsviktig och allmän. Språklig skönhet och substans är för den enskilda människan språkblommor. Inte konstigt att samlingar med olika diktares dikter heter antologier, som betyder just blombukett (jag tänker mig en färgsprakande sådan).

Lika viktigt för livskänslan för den enskilde, lika oviktig och meningslös synes dikten vara för staten, för landet, för massan, ibland. Eller: samhället vet att dikten behövs, men hur skall den stödja dikten? Det är grönt då dikten är kanoniserad, då är själva människan, skalden, död och begravd sedan hundra år. Perfekt. För just poeterna kan va ett problem. De blir svårhanterliga objekt i samband med processen att skapa kultur, poesi, på nationalstatens språk, men behövliga för nationalstatens själva existens.

Men för att detta inte skall bli en essä om poesins roll, så skall jag anmäla att detta är en recension av en underbar diktsamling vid namn Drömbroar och jag vill passa på att ge Ellerströms förlag en eloge för att de tar utanförskapet, det smala, men mänskligt ovärderliga, under sina vingar.

De har t.ex. gett ut Pentti Saarikoski, ett alkoholiserat, störande kommunistiskt underbarn. Och här föreligger Henrik Nordbrandt, som jag måste erkänna att jag aldrig har läst förr, ett guldkorn. Ett guldkorn som inte låter metaforerna flyga iväg med sig själv, men drömmarna, som skapar små absurda historietter, är knivskarpa, skrivna med ett glasklart och precist språk, som får en att tänka på en mästarinna som Szymborska, när det gäller sådana visonshistorier i diktform.

I Drömbroar, ligger en kärlekshistoria, en passerad sådan, som grundton. Det-kunde-ha-varit-vi-fortfarande-temat göms dock snyggt och verkar i bakgrunden; det manliga jagets ärlighet är underbart i det dammiga romatiska rummet. Klyschor, undviks, men aktualiseras ändå indirekt vid läsning av rader som:

Det är lögn det jag skrev i brevet jag brände
att jag tänker på dig hela tiden.
Men jag tänker på dig nästan hela tiden.

Det är också lögn att jag inte kan sova:
Jag sover utmärkt, och drömmer dessutom
om andra kvinnor.

Vad som är äkta och oäkta dikt må vara helt odefinierbart, men jag vet att öronen vibrerar, som om de ville få fötterna att lyfta från marken när jag läser tvättäkta dikt. Och så är det i detta fall, särskilt öppningen av diktsamlingen är helt underbar, första halvlek är stenhård, för att mattas något sedan, men det är mest ett konstaterande och inget klagomål. För detta är en löst sammanhållen diktsamling, som i sina enskilda mästerverk når långt över den alldagliga nivån av levande med nutida diktare.

Similar Posts:

• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• En lättillgänglig mästares sista verk
• Världen stirrar på barnet
• Ensamhet i förvandling