Att de tre ihopslagna böckerna ändå inte blir mer än knappt 200 sidor är lite av en lättnad då jag ofta tycker att science-fiction och fantasytrilogier är på tok för långa. Man kan berätta mycket utan att behöva ta till tusentals sidor textutrymme.

Böckerna utspelar sig i ett framtida Sverige, där något som kallas omvälvningen har dränkt landet i vatten. Huvudpersonen är anställd av observationsministeriet och har (i likhet med de flesta andra i boken) inget namn utan bara ett nummer. Det hans myndighet observerar är medborgarnas egna observationer av ett slags sjöodjur/havsmonster som kallas Hafgufa. Alla som tycker sig ha sett en Hafgufa måste rapportera detta till ministeriet. Genom noggrann läsning av dessa rapporter söker myndigheterna sedan bevis på hur tillförlitlig medborgaren är. En felaktigt beskriven Hafgufa kan leda till att medborgaren skådas lite närmare i sömmarna och eventuellt försvinner i någon av maktens grå korridorer.

Paranoida maktfullkomliga myndigheter är ju relativt vanliga i den dystopiska litteraturen (och i verkligheten med för all del). Myndigheterna i den här dystopin är kanske lite mer paranoida än vanligt. De har förbjudit alla former av skrivmaterial, från färgkritor till skrivmaskiner (det finns inte längre någon elektricitet att tala om så datorer och telefoner är ute ur bilden.). Eftersom bara myndighetspersonal får ha skrivmaskiner och papper så ärde naturligtvis heta på den svarta marknaden. Bokens huvudperson är trots sin tjänst hos observationsministeriet insyltad i handeln med dessa förbjudna varor.

Ett av trilogins teman är språket och hur man genom att ändra ett ords betydelse också kan förändra verkligheten. Boken är typsatt med skrivmaskinsstil och känns som en blandning av dagboksanteckningar och myndighetsprotokoll, men trots det löper berättelsen fint och är läsvänlig. Då det finns en hel del mellan raderna så får man ändå mycket att fundera på om man vill hålla på med sånt. En del av trilogins små trick, som upprepningar, ordvändningar, underförstådda meningar och namedropping av politiska filosofer (tex. Bakunin och Stirner), gör att böckerna trots sin relativt lilla textmängd inrymmer många stora ämnen. Frihet, kontroll, medlöperi, saknad, havsmonster, gamla motorbåtar och klassiska reseskrivmaskiner är bara något av det som hinner avhandlas.

Historien har en omisskännlig doft av Orwell, Bradbury och Kafka som ibland även återfinns i språket. Av nån anledning kommer jag också att tänka på P.D James bok Människors barn. Inget dåligt sällskap att befinna sig i direkt. Jag kan varmt rekommendera en genomläsning och en plats på hemmabibliotekets dystopihylla.

Similar Posts:

• Verkligheten efterapar dikten
• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Den enes utopi är den andres dystopi?

Det var med stora förväntningar jag började läsa boken, som utspelar sig sex år efter Austens storverk. Elizabeth och mr Darcy har fått två söner och livet flyter på i det stora godset Pemberley. En bit in i boken börjar jag undra för vem den egentligen är skriven. Är målgruppen Austens fans? I så fall, varför tråka ut oss med långa beskrivningar och återberättande av vad som hände i Stolthet och fördom? Chansen är ganska stor att vi inte har glömt det. Eller är den tänkt att locka nya läsare, som inte har läst Austen? Varför då överhuvudtaget skriva en fortsättning på Austens bok, i stället för att skapa en helt ny värld, befolkad med egna karaktärer? James är en mycket kompetent och populär författare som har skrivit massor med egna böcker som läsarna har tagit till sina hjärtan.

Hur går man då tillväga när man vill skriva en fortsättning på en bok som Stolthet och fördom? Det bästa är nog att göra som James och helt enkelt byta genre, för att på så sätt bryta med ursprungsberättelsen och göra något helt nytt. Eftersom James är något av en mästare på detektivromaner faller det sig naturligt att hon skriver en deckare. På Pemberley pågår förberedelserna inför Lady Annes bal för fullt, när den oinbjudna lillasystern Kitty dyker upp, helt hysterisk. Hon har färdats tillsammans med sin make mr Wickham och dennes vän kapten Denny för att våldgästa balen. Efter ett gräl mellan de båda männen försvann Kapten Denny in i skogen, tätt följd av Wickham. Sedan hördes en skottlossning och ingen av dem har synts till sedan dess. Mr Darcy samlar genast ihop ett antal mannar och ger sig ut i skogen för att leta efter de båda männen. Kapten Denny hittas död och mr Wickham blir huvudmisstänkt. Konstigt nog är det själva deckargåtan som är berättelsens svagaste punkt. Den förmår aldrig riktigt gripa tag och det blir aldrig riktigt spännande.

Det är väldigt tydligt att James kan sin Austen och hon känner karaktärerna väldigt väl. Därför gör många av dem det man skulle förvänta sig. Ändå känns de inte som Austens karaktärer. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer bleknar bilden av framför allt Elizabeth. Austens Elizabeth är en stark, intelligent, kvicktänkt, frispråkig och rolig karaktär, som man inte kan låta bli att tycka om. I den här boken är hon mer utslätad och mild, hon har nästan blivit en kopia av sin godhjärtade men mesiga syster Jane. Är det livet som hustru och mor som har förändrat henne, eller är förändringen James verk? Mr Darcy i sin tur har i den här boken fått ett större djup och visar mer osäkerhet, men jag tror knappast att Jane Austens hjälte hade stått och kräkts i en rännsten på grund av chock eller skräck.

Egentligen är det väldigt orättvist att jämföra Austen och James, men skriver man en fortsättning på ett av världens, i mitt tycke, största mästerverk, får man nog finna sig i jämförelsen. Austen har ju en enorm fördel i att hon levde i den värld och den tid hon beskriver, så språket var inget hinder för henne. James har lyckats ganska bra med att få till 1800-talsspråket, men kanske varit lite för ivrig med att lägga till tidstypiska detaljer. Austen fick ta emot en del kritik för att hennes böcker rörde sig i en ganska snäv sfär, och för att hon inte placerade dem i ett geografiskt eller historiskt sammanhang. Hos James är omvärlden mer närvarande, till exempel berättar hon om kriget som bland andra mr Wickham kämpat i, istället för att bara komma med antydningar. En annan stor skillnad mellan de båda böckerna är humorn och ironin. Epitetet ”Den ironiska generationen” må ha fötts under 1960- och 1970-talen, men Austen kunde det där med ironi långt innan dess. Den dimensionen saknar jag nästan helt i James bok, ända tills mr Collins och Charlotte Lucas gör en välkommen entré. James tolkning av mr Collins är helt klockren och ger mig också det enda skrattet under läsningen. Den elaka Lady Catherine de Bourgh gestaltas också bra. Det är de mer älskade karaktärerna som James inte lyckas lika bra med …

Similar Posts:

• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Skönlitteratur med vägval
• Klassikernas klassiker: Stolthet och fördom
• Stolthet och fördom – the reunion
• För dig som kan din Austen

Igår presenterades även de nominerade till barn- och ungdomsbokspriset Slangbellan. Dagensbok.com har läst alla tre. Vem som är vinnaren får vi veta den 19 februari.

Idag skriver Kettil om Göran Rosenbergs Augustprisbelönade Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Ur recensionen:

…i ljuset av att Rosenberg uppfattar att hans far dog i Auschwitz men gjorde ett kort uppehåll i Södertälje innan döden hann ifatt honom så blir detta begripligt. Södertälje är Auschwitz och framgångsoptimism samtidigt. Rosenberg känner laddningen i denna motsättning direkt, läsaren förstår först senare.

På torsdag recenserar Björn tre kortromaner av César Aira- uppfinningsrik prosa som vill pröva allt och rör sig för snabbt att kategorisera, i enormt snygg utgåva.

Och tills på fredag har Sofia läst När döden kom till Pemberley av P.D. James – en fortsättning på Stolthet och fördom. Detta blir en sågning enligt Sofia.

Trevlig läsvecka!

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Profit mot plikt
• Augustprisnomineringar 2012
• Resan från Sverige till Sverige (och delvis tillbaka igen?)

Deckardrottningen P D James är inte den första att ge sig på något så vanskligt som att skriva en fortsättning på Austens Stolthet och fördom. Bara Emma Tennants rent pinsamma Pemberley borde avskräckt mig från alla försök för decennier framöver. Men där Tennant framstår som någon slags misslyckad wannabe gör James något helt annat.

P D James försöker inte vara Jane Austen. Hon använder sig av Austen, men gör sin egen grej, det hon är bra på. Hon använder sig av Austen och hon gör det med respekt, med psykologiskt djup och finurlig, lågmäld humor. Det här är inte någon kärlekshistoria som försöker upprepa Stolthet och fördom, det är en deckare som råkar utspela sig i samma miljö och ha samma karaktärer som Austens kanske mest älskade roman.

Sex år har gått sedan Elizabeth och Jane fick sin Mr Darcy respektive Mr Bingley. Systrarna är nu tryggt hemmastadda på varsitt gods på lagom avstånd från varandra, och de båda familjerna har samlats på Pemberley kvällen inför den årliga balen. Då tonar en droska, framförd i vansinnesfart, fram ur höstrusket. Ut nästan ramlar den oinbjudna lillasystern Lydia Wickham, gift med Darcys ärkefiende, hysteriskt ylande om ond bråd död. Samma kväll hittas liket i Pemberleys skogar.

Det blir en brottsutredning i ett annat tempo än man kanske är van vid, fjärran från snabba klipp, hetsiga förhör och högteknologiska brottsplatsundersökningar. Det här är klassisk, brittisk deckare med mer relationer, sociala hierarkier och små grå celler än action, och därför fungerar också kombinationen av Austen-land och James-intrig så oväntat bra.

Death comes to Pemberley kommer knappast att förändra ditt liv, men James språkliga finess är ytterst trivsam läsning – vill man ha en svensk översättning kommer den förresten till hösten – hon utvecklar Austens karaktärer på ett sätt som känns trovärdigt, och kastar in en och annan rolig referens även till andra Austen-romaner.

Austen lämnade ju alltid sina huvudpersoner lyckligt framme vid altaret och själv gifte hon sig aldrig. Lady James däremot har både barn, barnbarn och barnbarnsbarn och fastän hennes berättelse inte primärt fokuserar på äktenskapet får hon det bara i förbifarten att framstå som på en gång tryggt och sexigt, och det slår mig att få författare egentligen lyckas, eller alls har ambitionen, att göra just det. (Det är möjligen lättare med en hel stab av tjänstefolk?) Sexigt, ska kanske understrykas, utan att någonsin faktiskt följa sina karaktärer in i sovrummet. Säkert behöver ingen läsare precis hjälp med att föreställa sig Mr Darcy i sängen, och att båda författarinnorna överlåter sådant till less is more-effekter känns fullkomligt riktigt.

Man ska väl inte överdriva Death comes to Pemberleys förtjänster. Den är, som sagt, inte på något sätt en revolutionerande upplevelse. Samtidigt är jag inte säkert på att nöjet att återse Jane Austen-land, även om det förstås aldrig kan bli mer än ett potentiellt sådant, verkligen kan överdrivas.

Similar Posts:

• Fortsättning på mästerverk
• Stolthet och fördom – the reunion
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• För dig som kan din Austen
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”

I mördarens rum är inte någon rafflande actiondeckare. Den puttrar lugnt på framåt, och personer och dialog tillåts ta plats på ett sätt som gör att iallafall jag känner det som om jag förflyttats rakt in i Regent’s Park, som om jag står utanför Dupaynemuseet och åser det morddrama som rullas upp där.

Viss kritik har riktats mot P. D. James för hennes konservativa åsikter och kritik mot sådan som hon anser omoraliskt, men jag vet inte. Det störde inte mig.

Dalgliesh är som vanligt hjälten, även om han mer och mer får stå tillbaka för Kate Miskin, den snabbtänkta, unga kvinnliga polisen. I just den här boken är Dalgliesh kär och det är bra. Man unnar honom det.

En del av P.D. James styrka är just den, att hon genom sina personskildringar får sina karaktärer att verka levande. Miskin och Dalgliesh är levande för mig, och alla andra P.D. James-fans.

Lästips! Lästips! Lästips!

Kanske i vårsolen på balkongen med en kopp Twining’s Earl Grey…

Similar Posts:

• Deckardrottningen har tappat stinget!
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Sommarspännande
• Fortsättning på mästerverk
• Vecka 5 på dagensbok.com – Augustprisvinnare, sågningar och uppfinningsrik prosa!

I Yttersta domen är handlingen förlagd till en karg del av den engelska nordsjökusten. Här finns ett prästseminarium där unga män utbildas inom den anglikanska trosinriktningen efter gammal traditioner. Havet drar sig hela tiden närmare den gamla byggnaden men det är inte bara havet som underminerar seminariets existens, även i kyrkokretsar har kritik höjts mot seminariets gammaldags och framför allt mycket kostsamma utbildning. Allt är bäddat för konflikt mellan ärkediakonen och seminariets överhuvud, fader Sebastian.

När Ronald, som varit student vid seminariet, hittas död på stranden ser allt ut som en tragisk olycka men frågan är om någon kan dra nytta av dödsfallet. Det är nu intendent Dalgliesh underrättas om fallet och polisutredningen tar sin början.

Dalgliesh är en ständigt återkommande huvudperson i P D James böcker. Hans karaktär är sympatisk och väl genomarbetad vilket gör att han känns äkta. Efter att ha läst några böcker börjar den minutiöse polisintendenten kännas som en vän.

Själva handlingen är uppbyggd så att inga ledtrådar kryper fram i förtid. Sakta men säkert kommer lösningen krypande och jag få gissa flera gånger innan jag vet vem den skyldiga är. Dock börjar allt känns ganska bekant. Den karga kusten har varit med förut, liksom trosinriktningen och adoptivbarnsproblematiken. Visst får man återanvända sina uppslag men deckardrottningen håller kanske på att tröttna. Kanske har hon redan skrivit alla mordgåtor redan och därmed finns ingen annan lösning än att låta motiven gå igen.

Yttersta domen är en helt ok deckare. Den har allt, till och med en antydan till kärlekshistoria på slutet. Men den känns inte nydanande och den är inte innovativ. P D James brukar skildra sitt persongalleri med en enastående inlevelse i de mest udda karaktärer. I den här boken saknar jag det. Dalgliesh är fortfarande en personlighet men de andra förblir boken igenom ganska anonyma.

Similar Posts:

• Dödsbra
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Fortsättning på mästerverk
• Mycket väsen för mindre
• Med tvekan godkänt