I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

Linda Jones kombinerar vardagsrealism med överlevnadsstudie. Stina försöker hantera sin nya livssituation och fasar inför framtid med en sliten stuga, stilla sjöar och obarmhärtig natur som kuliss. Att bosätta sig i skogen är ett sätt att slita sig loss, att inte bete sig. Förväntningarna som sätts på henne av familj och vänner blev till slut outhärdliga, och nu är hon här, i Lokkjaur.

Historien rör sig inte kronologiskt utan fram och tillbaka genom tid och rum. Tyvärr fångar den aldrig riktigt upp läsaren; även om berättelsen är intressant i sig skapar den inte mycket till emotionell reaktion. Visst är det stundtals spännande, men man oroar sig aldrig på riktigt för att saker och ting inte ska ordna upp sig.

Det som håller uppe romanen är Stina själv, och hur hon förhåller sig till människorna omkring sig. Relationerna är snåriga fastän där finns massor av kärlek, och ofta känner hon hur andras kommentarer skjuter henne längre bort. Alla andra tycks vilja skaffa barn men hon vill bara bort. Hon kan inte känna igen sig i de andras idéer om ett gott liv.

Stinas resa är på många sätt befriande att ta del av, och stundtals inspirerande. Trots att taket läcker och mössen äter upp maten så ger hon inte upp. Tårarna får rinna så mycket de vill; veden måste ändå huggas.

De svåraste recensionerna är dem där man inte har så mycket att säga. Detta är en sådan. Bete sig är en okej bok, stundtals riktigt bra. Men jag anar redan nu att jag snart kommer ha glömt bort den, även om jag gärna ger Linda Jones fler chanser i framtiden.

Similar Posts:

• Kollektivkicken
• En drömsk roman
• Sorgesång med essäkänsla
• Att dribbla med Maradona och förälska sig en smula i Leonard Cohen
• Mygg, kärlek och vemod

I den namnlösa kvinnans anteckningar varvas existentiella tankar med praktiska redogörelser för hur hon går från att så bönor på ren chansning till att lära sig erfarenhetsvägen om vad som kan vara ödesdigra val och händelser för en person som måste klara sig själv. Tanken på självmord snuddar hon bara vid hastigt; inte heller lägger hon möda på att försöka ta sig därifrån eller hitta andra människor på väggens insida.

Häri ligger en av romanens största behållningar: den skarpögda skildringen av ambivalensen inför mänsklig samvaro, som kvinnan ibland saknar – särskilt saknar hon skrattet – men oftare ser på med en allt klarare, kritisk blick. Hon reflekterar över den roll hon haft som kvinna, över det ansvar som lades på henne och hur små möjligheter hon hade att gå sin egen väg. Sina barn tänker hon på allt mer sällan. Samtidigt känner hon stort ansvar för de djur hon har hand om i jaktstugan – ibland är det som att hon lever vidare för deras skull. Hennes kvinnliga former har runnit av henne i takt med de sinande matförråden, men omhändertagandet kvarstår. Vad krävs för att vi ska kunna frigöra oss helt från de normer som format oss?

Haushofer låter kvinnans berättelse växa fram med en fullständigt osentimental ton. Att ett hot finns påminns läsaren ibland om i korta varsel, som nämns och lämnas i samma andetag. Bakom kvinnans kronologiska hopp och ämnesbyten gömmer sig en skicklig dramaturgi från början till slut. En smärtsam vändning kommer när läsaren slutat oroa sig och de sista sidorna är så tätt skrivna att jag plågas av vetskapen om att när kvinnan får slut på papper att skriva på upphör hennes redogörelse. Jag lämnas lika ensam som hon, med många frågor, få svar, och ett av mitt livs mest omvälvande läsupplevelser.

Väggen är en roman om konsten att leva – inte bara överleva, utan att finna mening bortom det vi lärt oss genom socialisering. I en tid då begreppet prepping är på mångas läppar är det nyttigt – men kanske alltför skrämmande – att även ställa frågan vad överlevnadsstrategierna är värda när man står ensam kvar.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Att sopa rent i en gammal stuga
• Lugna kvinnor ger sig av
• Att insjukna i minnessjukdom
• Storslaget om ostron

Preppern är släkt med domedagsprofeten. Men medan den senare predikar och teoretiserar, vidtar den förre handfasta säkerhetsåtgärder och ofta i det tysta. Båda har det gemensamt att de är medvetna om tillvarons skörhet. Möjligen betraktas de som galningar av sin samtid eller i alla fall som rejäla pessimister. Men man vet aldrig. Skrattar bäst som skrattar sist.

Berättelsen om världens undergång är uråldrig. De flesta mytologier har en apokalyps. Och eftersom även lokala katastrofer kan drabba oss är det rationellt att vidta en del förberedelser. Svenska myndigheter uppmanar medborgarna att ha tillräckligt med förnödenheter hemma för tre dygn. Herman Geijer siktar högre än så.

I tolv kapitel, plus en övertygande inledning, avhandlar han allt upptänkligt som kan förbättra våra chanser vid en katastrof. Boken kan betraktas som en utbyggd variant av broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut till hushållen i våras.

Fysisk och mental träning har naturligtvis betydelse, liksom förråd av vatten, mat, batterier med mera. Kunskaper om hur man håller värmen i en utkyld lägenhet kan också vara värdefull. En positiv sak är att Herman Geijer dessutom betonar samarbete en hel del. Annars kan lätt bilden bli förhärskande av den ensamma preppern. I verkligheten är det de som hjälps åt som överlever, argumenterar Herman Geijer. Därför behandlar boken värdet av goda relationer med grannar och en förankring i lokalt föreningsliv.

Boken är tänkt att vara till hjälp oberoende av vad för slags katastrof vi drabbas av. Något förvånande använder sig Herman Geijer själv av en av de kanske minst sannolika scenarierna, zombie-epidemin! Interfolierat i hela boken löper en liten berättelse om en grupp människor som försöker framhärda när alla andra blivit levande döda. Den starka kontrastverkan mellan zombiefantasterier och fakta fungerar på det hela taget bra. Ändå är det något som gör att mitt engagemang uteblir, tyvärr.

Kanske har det att göra med att verkligheten alltid överträffar fiktionen. Jag kommer på mig själv med att sakna verkligt inträngande analyser av vad som gick dåligt respektive bra i större, nyligen inträffade katastrofer. 11 september-attackerna och New Orleans under orkanen Katrina hade kunnat fungera belysande, exempelvis. Herman Geijer snuddar vid en mängd verkliga händelser, men drar snabbt vidare.

Kanske är även bokens struktur problematisk. De tolv kapitlen är tänkta att avhandla ett tema vardera. Men jag tycker att flera av dem flyter ihop.

Boken kommer att finna sina läsare bland dem som redan känner ett starkt engagemang för apokalyptiska visioner och/eller prepperrörelsen. Själv anar jag att katastrofen kommer att komma smygande snarare än plötsligt smälla till. Avtagande demokrati och rättssäkerhet, exempelvis, när fascismen vinner fler anhängare är en tänkbar hotbild. Mot en sådan utveckling kan man inte bygga en värmekoja hemma under matbordet, även om det är en frestande tanke.

Similar Posts:

• Hur du överlever en apokalyps
• Prepping – din medborgerliga plikt
• Gilla läget?
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Fascinerande populärvetenskap

Preppers (ibland används den något mer försvenskade varianten preppare och tidigare användes oftare termen survivalist) är sådana som på olika nivåer förbereder sig för det värsta, om just saker som nämns i broschyren skulle inträffa. Vilket kan ses som en skala från långvarigt strömavbrott via krig ända till zombieapokalypsen (för den sistnämnda finns flera nischade böcker som Max Brooks The zombie survival guide eller svenska Herman Geijers Zombieapokalypsen: din guide till överlevnad). Prepping har under de senaste åren fått ett rejält uppsving och gått från någonting som för ett antal år sedan sågs som extremt – tänk amerikanska konspirationshetsare som lagrar mat och vapen ute på vischan inför den kommande FN-invasionen – till att bli en sund förberedelse inför fenomen som extremare väder och cyberattacker. Samtidigt så är nog mest trenden ändå något för lägenhetsinnehavare i storstäder, på landet har man alltid varit preppers om än omedvetna om själva ordet.

När det numer är ens medborgerliga plikt att vara en prepper så kan det vara lite intressant att läsa några rader mer än den nämnda broschyren. Och förra året släpptes en relativt tunn och lättläst bok av Anna-Maria Stawreberg som helt enkelt heter Prepping och går igenom grunderna. Både vad man bör ha i form av saker och kunskaper, lite bakgrund till fenomenet prepping och en liten allmän beskrivning om katastrofer som fenomen och hur människor påverkas. Boken är både lättläst och väldigt konkret när den går igenom grunden för de förberedelser som behöver göras. Och hela tiden varvat med intervjuer med personer som är aktiva preppare och bland dem den i litteratursverige mest kände sådan: Lars Wilderäng, som med den apokalyptiska Stjärnklart-trilogin lyfte fram prepping till en bredare massa (och även fick undertecknad att vid första ikeabesök efter läsning hamstra på mig 1,000 värmeljus). Den invändning man kan ha är att Stawreberg kanske skulle ha skrivit hundra sidor till? Hon täcker det mesta, men med lite mer djup skulle det ändå vara en lättläst och ganska kort guide.

All information i boken går givetvis att införskaffa sig på nätet. Och där finns ju såklart även mycket mer, på div. survivalist/prepper-forum kan man ingående läsa på om detaljfrågor om multiverktyg och olika märken på vattenreningstabletter. Men just därför blir en bok som Prepping ett ganska bra mellanläge: lite mer praktiskt beskrivande än ”Om kriget kommer”-broschyren, men utan att bli särskilt extrem. Lite vad som är bra att ha hemma (finns flera listor på bra att ha) och lite grunder i överlevnad. Lite spännande för den yngre stadsbefolkningen, men en uppstapling självklarheter för de som växt upp med ”Om kriget kommer”-broschyrer eller bor på landet.

Similar Posts:

• Handbok i överlevnad med zombietwist
• Hur du överlever en apokalyps
• Hur många vattendunkar har du hemma?
• Allt du behöver veta inför zombieapokalypsen
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad