Den senare av de två utspelar sig på 70-talet då Nordkorea öppnade en ambassad i Stockholm. Eftersom det var lite si och så med finansieringen, tog ambassadör Park och hans kollega Kim saken i egna händer och säkrade sin existens med smuggling av tullfri sprit via Polen. Man måste beundra de båda diplomaternas framåtanda och lösningsorienterade inställning, men de hade förstås ingen aning om hur man handskas med den undre världen. Det gör det hela båda roligt och charmigt!

Tack och lov har de hjälp av sin lokalanställda ambassadsekreterare Margit, som de ärvt från den sovjetiska ambassaden, när de tog över deras lokaler på Villagatan. Park tycker förresten att hela Villastaden är omodern och borde rivas. Han tycker att miljonprogrammets byggnader är betydligt snyggare!

Margit, som före detta hemmafru, utvecklar oanade talanger när det gäller att hjälpa sina två favoritkollegor på ambassaden med deras ljusskygga verksamhet. Dessutom är hon deras guide när det gäller det svenska samhället som särskilt Park tycker är mer än lovligt knasigt. Han blir vän med tidningsförsäljaren Ulla och blir väldigt konfunderad över hennes inställning till ekonomi. Den är långt från Nordkoreas, skulle man kunna säga.

I början är Park mycket skeptiskt inställd till sina diplomatkollegor från östblocket, men efter ett tag förstår han att de alla brottas med liknande ekonomiska problem och att de ibland kan hjälpa varandra.

Det här är en fartfylld och dråplig historia och berättelsen lär delvis ha en sann bakgrund. Läs den om du vill fnissa, både över hur de nordkoreanska diplomaterna tar i tu med sin synnerligen hopplösa situation men även som ett nostalgisk påminnelse om hur Sverige var på 70-talet.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Magiskt om musik och människor
• Välskrivet men föga överraskande
• Road trip mot friheten
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Nordkoreanska författare måste riskera sina liv och fly innan de kan skriva och än mindre få någonting publicerat. Ja, undantaget då de som arbetar på något propagandadepartement och filar på delar i någon ny biografi om någon av Kim-ledarna. Att det inte är något paradis i den kommunistiska diktaturen med ärftlig tronföljd har efter hungerkatastrofer och inflödet av billig kinesisk informationsteknologi blivit ett faktum även för nordkoreanerna själva. Och oavsett social tillhörighet eller orsak till flykten så hamnar nordkoreanen på flykt längst ned på samhällsstegen så fort de tagit sig över någon av de två gränsfloderna. I Kina kan de utnyttjas mer eller mindre hur som helst eftersom vem som helst kan ange dem till myndigheterna, vilket då betyder att de deporteras tillbaka och där straffas. Men även de som mot alla odds lyckas ta sig vidare till Sydkorea, hamnar även där längst ned i samhällsordningen.

Lägger man därtill handikapp som en livslång frånvaro av kritiskt tänkande och mer eller mindre okunskap om de senaste årtiondenas teknologiska utveckling, så blir kontrasten till livet utanför total. Och även om samhällsklass i Nordkorea (det finns ett formellt klassystem, songbun, där blodsband avgör vilken av tre huvudklasser varje person tillhör) betyder otroligt mycket för tillvaron där, så saknar den mer eller mindre relevans utanför.

Yeonmi Park föds i början på 90-talet och lever ett slags nordkoreansk medelklassliv. Hennes far är partimedlem som parallellt med sitt ämbete nyttjar sitt sinne för entreprenörskap i den illegala, men stundtals lite tillåtna svarta marknaden-ekonomin. Genom sin affärsförmåga har familjen Park det relativt sett ganska bra, vilket betyder att de har mat för dagen, hyfsade kläder (flera av bilderna från familjealbumet skulle man utan tvekan kunna ta för en sydkoreansk familj) och även dvd-spelare. Men efter att pappan och därefter även mamma arresterats och straffats för sin affärsverksamhet, växer beslutet att lämna landet fram. Som straffade förlorar de inte bara anseende utan också möjlighet att försörja sig själva. Eller för den delen alla möjligheter för att deras barn ska få någon form av dräglig framtid.

Yeonmi är knappt ens tonåring när detta händer och tvingas snabbt förvandlas, från ett ganska välskyddat barn till en vuxen överlevare. Själva flykten i sig är dramatisk, att ta sig över den frusna och välbevakade Yalufloden är inte på något sätt riskfritt. Väl över möter hon och hennes mamma en ny verklighet i Kina som stundtals är ännu värre. Utan pengar eller kontakter blir de själva snabbt en handelsvara bland skruplerfria traffickingligor som till fullo utnyttjar desperationen hos flyktingarna. Det är bara genom sin egen list och enorma kampvilja som de lyckas manövrera sig fram i Kina och efter ytterligare en flykt lyckas ta sig till Sydkorea via Mongoliet.

Det är lätt att imponeras över livsviljan hos en person som Yeonmi. Det är hela tiden så många hinder som måste forceras och minsta lilla felsteg, eller för den delen bara ren otur, skulle sätta henne tillbaka på noll. Eller mindre än noll. För när de sista stegen tas för att lämna Kina för Sydkorea, så ökar insatsen. Blir man deporterad efter ett förmodat försök att ta sig till Sydkorea är brottet landsförräderi och straffet är döden. Det är en stundtals väldigt självutlämnande berättelse där Yeonmi inte drar sig för detaljer kring val de tvingas göra. Och även om självbiografin kanske inte språkligt imponerar så är den skriven av en person med stor självinsikt och självkännedom.

Det finns en generell aktualitet över flykthistorierna från Nordkorea. Drivkrafterna som får människor att riskera allt för att få möjlighet till ett drägligt liv är knappast unikt för Ostasien. De nordkoreanska flyktingarna som faktiskt når slutmålet välkomnas med automatiskt medborgaskap, ekonomisk ersättning under de första åren och en genomarbetad kurs i hur man lever i Sydkorea. Där finns till skillnad mot dagens Europa ett slutmål, dit man faktiskt är välkommen hur farligt det än är att ta sig dit. Men med dagens flyktingkatastrof i tankarna går det inte att undvika frågan om hur nuvarande villkors varande skulle se ut om antalet flyktingar drastiskt skulle öka.

Och så tänker man naturligtvis på det stora flertal som inte kommer så långt som Yeonmi. De som förs tillbaka och avrättas eller döms till mångåriga straff i de fruktade strafflägren. De som dör under flykten eller för den delen de som lever en skuggtillvaro som illegala immigranter i Kina. Inte heller där är parallellen särskilt långsökt till dagens Europa. Och de personernas historia kommer aldrig att skrivas, för hos det stora flertalet på flykt är ju inte slutet gott.

Similar Posts:

• Nord och syd
• Hur små är de Stora ledarna?
• Besök i paradiset
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Det skulle kunna vara din familj

Journalisten Lovisa Lamm debuterar nu med en bok om Nordkorea, och närmare bestämt om den svenska ambassaden där – i skrivande stund fortfarande den enda västliga ambassaden i Nordkorea. Om denna ambassad har Sveriges tidigare chargé d’affaires i Pyongyang, Erik Cornell, skrivit i boken Nordkorea – sändebud till paradiset (Studentlitteratur 2007). Det är dock en bok av helt annan karaktär – till innehåll och disposition som en lärobok – än den bok Lovisa Lamm härmed lägger fram.

Hon berättar i inledningen om sin fascination för Nordkorea och dess hemligheter. ”Jag vill underkasta mig och ryckas med. Sugas upp och in i denna skenvärld” utbrister hon, efter att hon berättat om hur hon varje dag cyklar i Stockholm med nordkoreansk musik på högsta volym i högtalarna. Säkert bidrar det faktum att hon inte får mer än styckevis information om det gåtfulla landet till hennes fascination och nära på besatthet. Det okända lockar.

Till slut får hon då sin dröm uppfylld och får resa iväg. Men boken handlar mindre om hennes egen resa (den fungerar snarare som ögonblicksbilder av de egna upplevelserna för att öka dispositionens dramatik), och mer om några enskilda personers öden, som Lamm söker upp för att kasta ljus över Nordkorea i allmänhet och Sveriges ambassad i Pyongyang i synnerhet. Så får vi t.ex. stifta bekantskap med den ovan nämnde Erik Cornell, den förste svensken på plats vid ambassadens öppnande 1975, Kaj Björk, och paret Kerstin och Ulf Moliter, som var i Nordkorea för att för svensk industris räkning installera en gruvanläggning.

Mycket gripande blir det när Lamm söker upp Kim – en av mycket få nordkoreanska invandrare i Sverige. Hon för flera samtal med honom och genom honom framträder en mycket komplex bild av Kims hemland. Det är för honom inte övervägande förknippat med hat mot den förtryckande regimen, utan han har mycket stark hemlängtan och talar om allt som trots allt är gott med landet, och om sin familj och sina släktingar som han saknar mycket. Vid ett av deras möten på ett kafé i Stockholm sjunger Kim en sång från sitt hemland för Lamm – en väldigt stark scen.

Rent generellt kan man säga att det löper två spår genom berättelsen – dels de olika individuella berättelserna hos personerna som Lamm möter och som naturligtvis är värdefulla i sig, men också fungerar som belysning av det andra spåret: Den egentliga berättelsen om upprättandet av Sveriges ambassad i Pyongyang och de olika turerna kring det. Uppenbarligen tillkom ambassaden i huvudsak för att skydda svenska företags investeringar i Nordkorea, som i mitten av 1970-talet blomstrade ekonomiskt och industriellt. Först i senare tid har ambassaden kommit att fungera som förmedlare av t.ex. biståndsrelaterade ärenden (som var särskilt intensiva under den svältkatastrof som drabbade landet under 1990-talet), och förmedlar nu också USA:s diplomatiska förbindelser med Nordkorea.

Jag kan ibland störa mig på textens upplägg som i hög grad bygger på att varva de olika berättelserna i korta sekvenser och därigenom hålla upp dramatik och flöde i texten. Det fungerar oftast, men känns ibland också lite tunt och monotont. Och nästan varje stycke inleds på samma effektskapande vis: ”Lobbyn är nersläckt”, eller ”Skaror av barn drar fram på Pyongyangs gator”, vilket också blir lite tjatigt. Och som den journalist Lamm är utnyttjar hon historiskt presens flitigt, vilket blir lite tröttsamt, och överraskningseffekten uteblir.

Trots detta är det en intressant, lättläst och tidvis gripande bok som Lamm har skrivit. Och boken utkommer ju väldigt lägligt – landets ledare Kim Jong Il avled i höstas och världen följer med spänning vad som skall hända med detta isolerade land. Lamms bok skingrar väl inte direkt frågetecknen eller tar kål på några myter, men skildrar personligt och engagerat en av världens få kvarvarande ”kommunistiska” stater – en veritabel anomali i vår upplysta tid.

Similar Posts:

• Roligt, charmigt och dråpligt om nordkoreanska diplomater
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Nord och syd
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• I den publicerade flykthistorien är alltid slutet gott

Den amerikanska journalisten Barbara Demick gör ändå just det – hon skriver ett reportage från en stad i norra Nordkorea där hon aldrig fått sätta sin fot. Och hon gör det dessutom väldigt bra.

Delvis beror det på att Demick öppet redovisar de problem det innebär att försöka förstå vad som pågår inne i den slutna diktaturen. Hon använder sig av de källor som finns, inte minst i form av avhoppade nordkoreaners berättelser, och pusslar samman dem till en berättelse inte bara om ett isolerat och eget land, utan också, och inte minst, om dess invånare.

I centrum står några vitt skilda personer med just det gemensamt att de kommer från Chongjin i norra Nordkorea, men numera är bosatta i Sydkorea. Bland annat finns här ett ungt kärlekspar, Mi Ran och Jun Sang, som inte så lite för tankarna till Romeo och Julia – han en ung forskarstudent, hon av den klass som anses suspekt eftersom hennes far har sitt ursprung i Sydkorea. Så småningom får hon chansen att bli lärarinna, förmodligen för att staten börjar få svårt att fylla utbildningsplatserna. Skolan är iskall och har ont om mat. Som lärare under 1990-talets svält ser hon sina små elever duka under en efter en.

Det som hände i Nordkorea under den här tiden är nästan ofattbart. Det mesta med Nordkorea är egentligen ofattbart. Hur kan det ens vara möjligt att hålla ett land i en sådan isolering, decennium efter decennium? Det är som science fiction. Det totalitära nordlandet och det kapitalistiska syd. Det skulle kunna vara en roman av Ursula Le Guin, men det är här och nu.

Inte minst handlar det förstås om Nordkorea kring 1990-talet, eftersom krisen då är den utlösande faktor som fått flertalet av människorna i Demicks bok att börja ifrågasätta och så småningom fly från landet. Innan 1990 framstår Nordkorea, ja, kanske inte direkt som idylliskt, men så länge man hade ett subventionerat handelsutbyte med allierade kommuniststater, innan Sovjetunionen föll sönder och Kina marknadsanpassades, så fungerade det ändå i någon mån. Man gick till sitt arbete, fick sina matransoner, putsade sina porträtt av ledaren, och för fickpengarna man fick i lön kunde man gå på bio och se ganska tjusiga propagandafilmer.

Någon egentlig kommunism – i betydelsen gemensamt ägande – är kanske svårt att se i det, men det finns en viss sammanhållning, med etnisk nationalism som en stark komponent och med ett förgudande av ledarna som knappast står Romarriket efter. Det är också ett djupt hierarkiskt samhälle, med någon sorts grund i konfucianismen, där vad som uppfattas som politisk opålitlighet (vilket mest tycks ha att göra med geografiskt ursprung) bestraffas i tre generationer. Marx hade knappast känt igen sig, men det gäller väl också de flesta, eller alla, ”kommunistiska” styren.

Själva ramen, intervjuerna med avhopparna och Demicks verksamhet som utrikeskorrespondent, utspelar sig ju å andra sidan i det överväldigande kommersiella Sydkorea, som inte direkt får den kapitalistiska världen att framstå som något paradis heller. Det är lätt att föreställa sig att omställningen för de nordkoreanska avhopparna ofta blir brutal, trots sympatiska ansträngningar från Sydkoreas sida. Här måste man lära sig hantera pengar, marknader, media, internet, mode – tillsammans med svårigheten att få veta något om kvarvarande släktingar och vilka repressalier de kan tänkas utsättas för – och nordkoreanska flyktingar råkar inte sällan illa ut.

På min näthinna fastnar rader av bilder på svältande barn och ett samhälle i akut förfall, men också den av fru Song, en nitisk partianhängare som trots att hon ser både man och son gå under i svälten ändå måste luras ut ur Nordkorea av en av sina döttrar. Nu har hon anpassat sig till livet i Sydkorea och vill stolt visa upp sig för Demick vid ett intervjutillfälle: hon har plastikopererat ögonlocken för att se mer västerländsk ut.

Demicks bok är full av sådana laddande, vardagliga bilder. Här får livet i de båda Korea kött och blod, ansikten och ord. Det är också en bok som lämnar en med frågor. Hur länge kan diktaturen i Nordkorea hålla sig upprätt? Och kanske framför allt: när det internationella samfundet respekterar staters självbestämmande, och därmed låter diktatorer fara fram precis som de vill – vad kostar det då inte dessa staters befolkning?

Similar Posts:

• I den publicerade flykthistorien är alltid slutet gott
• Besök i paradiset
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Kommunismen som miljöpolitik

Texten ovan är inte citerad från vings sommarkatalog och Nordkorea är inte heller en av deras produkter. Samtidigt är det en ganska korrekt beskrivning av landet, om man nu väljer att göra det med charterbolagens blunda för allt som inte är positivt perspektiv. Diskussionen om det moraliska korrekta i att resa till diktaturer har det i och med revolutionen i det solsäkra Egypten åter kommit upp i fokus och därför blir Alla monster måste dö högaktuell. Personligen skall jag inte heller sitta på några höga hästar och peka med det politiskt korrekta pekfingret, då jag faktiskt befann mig i just Egypten när oroligheterna startade där (av vilka jag heller ingenting märkte av eftersom jag befann mig i turistenklaven El-Gouna). Men frågan blir liksom oundviklig när man läser ett resereportage från just den slutna kommunistdiktaturen Nordkorea. Något som Bärtås och Ekman också berör.

För genom hela boken, där författarna genomför en veckas orgniserad gruppresa vilket är den enda tillåtna formen att besöka landet, finns ett underliggande fördömande av de medresenärerna i gruppen. De andra i gruppen beskrivs genomgående som chockturister och här finns en mängd osympatiska individer som sinsemellan är väldigt olika (brattgäng från Bromma, en kufisk 20-årige nordkoreanörd och ett gäng värmländska bönder som hänger med den öldrickande norrmannen) men förenas genom sitt tvivelaktiga reseintresse och till viss del genom att de föreställs så stereotypa. De är fascinerade om än inte omedvetna om den hårda diktaturen, men reser dit lite på samma sätt som personer som tar sig till bilolyckor eller husbränder för att titta på.

Författarna själva har dock ett ädelt syfte med resan: de ska ju skriva om det i en bok. Jag har inga invändningar mot att genomföra en resa till Nordkorea i syfte att skriva om det, tvärt om har jag läst flera resebloggar och har även odlat ett eget, lite lätt perverst intresse för det 1984-aktiga landet. Men just den lite moraliskt upphöjda position författarna ger sig själva gentemot de övriga skapar ändå en irritation som tyvärr går genom hela läsningen. De är ju faktiskt de i gruppen som i verklig mening profiterar på diktaturen då deras bok inte direkt tillför något nytt och avslöjande om nationen eller situationen där och knappast heller kan beskrivas som ett journalistiskt arbete.

Som reseskildring över hur en resa till Kim Jong Ills rike går till fungerar den dock utmärkt. Författarna kan sitt Nordkorea och fyller den med lagom mängd information om det verkliga förtrycket med fångläger och övervakning som med de oundvikligt komiska inslagen när ett land påtvingar resenärer en bild av något som de vet inte stämmer. Ja, jag har ju själv inte besökt landet men är tillräckligt påläst för att notera att alla resor dit verkar följa exakt samma mönster. Det är en resa där guiderna följer dem varje steg och gör sitt bästa för att resenärerna bara skall få se de Potjemkinkulliser som regimen vill visa upp, vilka mest består av monument över de två ledarnas förträfflighet. Deras andra uppgift är att hindra gruppen från varje möjlighet att komma i kontakt med det riktiga Nordkorea.

Resereportaget kombineras med en parallell historia om hur det Sydkoreanska filmskapar paret Madame Choi och Shin Sang-Ok i slutet på 70-talet kidnappades på order av Kim Jong Ill för att vara med och utveckla den Nordkoreanska filmen. Den historien är i sig lika intressant som vansinnig där arvtagaren och cineasten Kim Jong Ill agerar på ett sätt som bara har sin motsvarighet i Stephen Kings roman Lida. Här tvingas kreativtskapande fram med hjälp av våld, smicker och ändlösa resurser. Historien följs även upp med en intervju med den åldrade och medieskygga Madame Choi i Sydkorea.

Att de använder sig av en parallell historia gör läsningen mer intressant och att helhetsintrycket skiljer sig från något snaskigt resereportage i tidningar som Slitz och där hela poängen bara är att visa upp hur bizarrt och därigenom komiskt landet är. Givetvis är det ofrånkomligt att inte ta upp sådana aspekter, som när reseguiderna pekar på kala bergstoppar och förklarar att det heliga berget Baekdu alltid är snöklätt, men att bara fylla en bok med sådana händelser skulle ändå så uppenbart placera författarna själva som just chockturrister. Här börjar man dock fundera om inte parallellhistorien egentligen inte är just deras alibi? Att det är en historia som gör att deras syfte med resan är så mycket ädlare än för sina medresenärer. Kanske är jag här lite väl konspiratorisk men det är tyvärr ett intryck som följer med mig genom hela boken där helhetskänslan är lite som att författarna är på en fin och kulturellt acceptabel burleskshow medan deras medresenärer bara är på en simpel strippklubb.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Nord och syd
• I den publicerade flykthistorien är alltid slutet gott
• Nästan till Indien på cykel

Till dessa länder har reportern Caroline Salzinger rest som frilansare och korrespondent för Sveriges Radio. Möten, händelser, tankar, resor och känslor som inte fick plats i radioreportagen hamnade i boken Hälsningar från ondskans axelmakter. Visst är det kul att ta del av hennes berättelser om livet bortom utrikesreportagen. Visst har hon fångat detaljer. Men några dagar lite här och var räcker inte för att tydliggöra dimhöljda vardagsliv.

Jo, en sak är riktigt spännande: Salzinger tar sig in i enigman Nordkorea. Möter tomma blickar, vandrar omkring ständigt övervakad i en verklighet som få journalister kommer åt. Men resten av boken lider av panisk ytlighet. Den som följer nyhetsrapporteringen får snarast sin bild av "skurkstaterna" befäst: I Iran går kvinnor i slöja, men i husen smygfestar ungdomarna bortom mullornas kontroll. I Irak är det kaos och inget blev bättre när Saddam försvann. I Nordkorea hjärntvättas folket, och likadant i Syrien. I Libyen har Kaddafi gjort en pudel och blivit västvänlig och ingen vet varför. På Kuba finns det massor av läkare, två olika valutor men ingen yttrandefrihet.

Den som söker sammanhang, finner dem knappast i Hälsningar från ondskans axelmakter. Förutom inledningen, där Salzinger under täckmanteln handelsresande inom porslin får bevittna nordkoreanska försök att imponera på henne genom "spontant" anordnade danser och besök i "varuhus" där personalen inte ens vet hur man öppnar kassan, blir skildringarna fragmentariska, förvirrande och platta – som mycken journalistik i övrigt.

För det här är en nyhetsreporters anteckningar. "Vardag och vansinne i världens mest stängda länder" lyder bokens underrubrik, men skulle kunna ha hetat: "vardagen i ett av världens mest vansinniga yrken". Korrespondens: att skjuta mediala höftskott. Reportern anländer till nya staden i nya landet, gör sina intervjuer med någon stolle som påstår något via tolk och sanningen levereras till hemlandet några timmar senare. Då finns den där: bilden av utriket. "Såna grejer di hittar på di dära araberna" muttrar Tore till Gun hemma i köket.

Mest slående är därför inblicken i utrikeskorrespondenters vardag. Hur reportrar och fotografer i hotellens barer bjuder varann på sina bästa nära-döden-upplevelser. Hur "fixare" i de olika länderna – alltså lokala förmågor som säljer sina tjänster som tolkar, chaufförer och annat – ordnar färdiga reportageidéer till världens alla korrar. Hur korrarna sedan tipsar varandra om sina fixare, så att Caroline Salzinger när hon hör eller ser ett reportage från ett visst land direkt förstår vilken fixare som använts. Samma bilder massproducerade in absurdum.

Boken ska vara kul, menar förlaget. Jag har ganska tråkigt. Dessutom famlar Salzinger mellan att dels raljera över Bushadministrationens cyniska utspel om skurkstater – denna världspolisens brutala ignorans – och att dels befästa den genom att själv demonisera. Särskilt påfrestande blir hennes metod att låta västerlandets marknadsmaskineri, symboliserat av hennes Mark Jacobs-sandaletter, utgöra den normalitetens fond mot vilken skildringarna av "skurkländerna" vilar.

Fast det är klart, design och terrorism verkar ju bottna i samma rädsla för att inte betyda någonting.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• Nord och syd
• Uppdaterar dina Irankunskaper
• Oljan – en ödesfråga