dagensbok.com » Neil Strauss

Morrissey "Autobiography"

Marcus Stenberg — Mon, 04 Nov 2013 23:00:12 +0000

Om jag utifrån de självbiografier och biografier jag läst, av och om musiker, konstnärer, skådespelare och andra berömda människor med så kallade ”kreativa yrken”, och skulle skriva ett recept på vad som gör en självbiografi framgångsrik så skulle det receptet se ut ungefär såhär:

1. Var kronologisk, uppehåll dig vid uppväxtåren i åtminstone en fjärdedel av boken, hur tråkig den än var.

2. Fyll boken med galna anekdoter, gärna från turnéer, gärna från tillfällen där stora mängder droger och alkohol florerar.

3. Avslöja privata detaljer om ditt liv. Bra ingredienser: pengar, sex, lagbrott, död.

4. Beskriv hur lyckad du är men glöm för guds skull inte att påpeka att du fortfarande är en outsider.

5. ”Set the record straight.” Det vill säga: ranta på obehindrat om hur media gett en felaktig bild av dig i alla år.

Zzzzzznark… Det är ju typ åtminstone så jag känner när jag läser böcker som t.ex. Neil Strauss Alla älskar dig när du är död. Det är samma berättelse som jag läst hundra gånger innan. En bild av en bild som de själva haft om livet som stjärna och sedan uppfyllt. Det känns som en tråkig checklista som bockas av.

Därför är det så intressant att konstatera att Morrisseys självbiografi faktiskt bockar av alla punkter på listan, men trots detta lyckas undvika att bli en förkrossande tråkmåns.

Ja, han beskriver sin uppväxt. Men han gör det utifrån den glamour han såg på teve och som gjorde att han orkade stå ut med de trångsynta människorna omkring honom. Han analyserar sönder sin ungdoms teveprogram på ett sätt som gjort Cable guy stolt.

Ja, han berättar galna turnéanekdoter. Men de handlar inte om kokain och groupies utan istället om hur han och Tom Hanks står backstage efter en konsert och stirrar på varandra i tysthet. De handlar om plumpa skämt han dragit på scen och sen skämts för. De handlar om hur han en gång ramlar han ner i en pool med kläderna på och en annan gång i gyttjan i Glastonbury. Ingen av gångerna är alkohol inblandad.

Ja, han berättar om pengar, sex, rättegångar och vänner som dör. Men hans sexberättelser går ut på att inte har sex alls under en lång tid. Hans pengahistorier går ut på att han inte har några pengar alls. Och sen kommer en ”Ring P1-rant” om de kafkaliknande rättegångarna han utsatts för av tidigare bandmedlemmar. Genom hela boken återkommer han till sorgen för vänner som dött och hur uppriven han blir av att se djurs lidande.

På många sätt påminner Autobiography om en av hans låtar. Den kastar sig fram och tillbaka mellan innerlighet, wittiness, oförskämdhet och politik. Han är normbrytande och självgod och fördomsfull. Samtidigt. Han är besatt av topplisteplaceringar och han känner sig obetydlig inför de människor han ser upp till.

Och varje kast till ett nytt ämne, till en ny sinnesstämning är logisk. Kasten är sömlösa. De är skrivna av en författare som har något att uttrycka, inte av en kändis som råkat få ett bokkontrakt. Så hur totalt olika de än må vara konstaterar jag att det här är det bästa jag läst i genren sen Patti Smiths Just Kids.

Neil Strauss "Everyone loves you when youÂ´re dead"

Niclas Müller-Hansen — Thu, 12 May 2011 22:03:22 +0000

Jag gillar Neil Strauss och har läst flera av hans böcker. Han har en fantastisk förmåga att få allehanda världstjärnor att öppna upp och berätta om sina innersta demoner och tankar. Ofta på ett mycket underhållande sätt och ibland även smått motbjudande. Jag ryser fortfarande av en del av det som berättas i Marylin Mansons självbiografi. Historier om förnedring och äckelpäckel som får Mötley Crües eskapader under 80-talet att framstå som relativt harmlösa i jämförelse.

I sin nya bok har herr Strauss gått igenom alla sina gamla intervjuer och rotat fram allt det som inte kom med i de artiklar han skrivit eller saker han tidigare inte reflekterat över. Sammantaget bjuds det på 223 stycken. Fragment från intervjuer som ofta binds ihop genom att ett intervjuoffer nämner ett namn och vips så handlar nästa sektion om just den nämnda personen. Ett kul grepp, som på ett bra sätt länkar ihop boken.

Strauss köper blöjor med en stenhårt puffande Snoop Dogg, får Britney att häpna, diskuterar scientologkyrkan med ärthjärnan Tom Cruise och försöker intervjua en dryg och smått ennerverande Julian Casablancas i The Strokes.

Väldigt mycket är kul, men långt ifrån allt. Den stora gemensamma nämnaren i alla intervjuer är att stjärnorna i fråga, mer eller mindre framstår som idioter. Det är långt ifrån några smickrande bilder av glamourens avkomma som målas upp, utan istället mer eller mindre depraverade individer med alldeles för mycket pengar och ett på tok för litet intellekt. Många gånger även ganska tragiskt, som i fallet med den ständigt av hustrun coachade Brian Wilson eller den fullkomligt vilsna Courtney Love som försöker leka akupunktör med författaren.

Det är mycket svärta som kläms ihop på bokens sidor och från och till under läsningen blir jag faktiskt smått blasé över att läsa om ännu en galenpanna, som exempelvis den patetiskt urblåsta rikemansflickan Paris Hilton eller bedrövliga Korn som uppträder sämre än mina mellanstadieelever.

Nej, Strauss når inte lika långt som med böckerna om Manson eller Crüe, men bjuder ändå på en hel del intressant och givande läsning.

Sara Starkström "Game Girl"

Gäst — Fri, 03 Dec 2010 23:00:55 +0000

Hur gör man för att närma sig en person man suktat efter och kikat lite extra på i sin omgivning, och vad ska man säga när man väl vågar sig fram för att få fram det rätta budskapet? Jag hoppades på att Sara Starkströms senaste bidrag till bokhimlen Game Girl – Nu är det dags för brudarna att ta hem spelet, skulle hjälpa till att vägleda mig till svaren. Den beskrivs som en raggningshandbok och jag förväntade mig att läsa böckernas feminina motsvarighet till Spelet av Neil Strauss. Den enda likheten jag fann var raggningstipsen som i Game Girl snarare var finurliga råd, medan Spelet är fylld med tricks och taktiker som bygger på att överlista kvinnor. I Game Girl ses inte mannen som en motståndare som ska övervinnas med kvinnlig list. Boken fokuserar snarare på att läsaren ska bygga upp ett självförtroende, en social kompetens och en individuell agenda som ska användas i sociala sammanhang. Den är enkelt utformad med korta avsnitt där den första delen ska stärka självförtroendet. Jag tog mig igenom det avsnittet med en instämmande nickning.

I andra delen vill Starkström att läsaren ska bli medveten om vilka signaler hon sänder ut i sociala sammanhang och experimentera med dem. Hon inför lekfulla tillvägagångssätt med många innovativa tankar som de flesta kanske inte tänkt på förut och beskriver pedagogiskt och kortfattat olika motton, tekniker och tankesätt som prövas genom uppdrag. För den flitige ska uppdragen sen följas upp med egna anteckningar om utförandet.

Jag instämmer inte i alla tillvägagångssätt som Starkström beskriver. De kan i vissa fall vara överdrivna och lätt påträngande men jag uppskattar bokens grundtanke om att skapa sina egna spelregler och tänka utanför ramarna i sociala sammanhang. Med bokens hjälp är huvudpoängen att vägleda läsaren till att bli en fullfjädrad game girl. En game girl som tar kontroll över situationen och får saker att hända istället för att vänta på att roliga saker ska hända. Det budskapet är bokens starkaste och jag väljer att bära med mig just det bland alla originella finurligheter som ibland påminner mig om ett krogspel red bull tog fram i en reklamkampanj – ”you got balls?”.

Jag uppskattar inslaget av utmaningar och lekar som Starkström föreslår för den sedvanliga krogrundan, festen eller någon annan social tillställning. Istället för våra vanliga maner vill hon inspirera till ett annorlunda beteende som kan öppna upp nya dörrar. Något jag själv lekt med många gånger som krogvandrare. Varför göra som vi alltid har gjort när vi kan pröva något nytt varenda dag och kanske finna en ny vän, ett hångel, en dejt eller en livskamrat?

Game Girl är fylld av tips och peppande ord på vägen, som en god vän man kan luta sig mot för positiv energi. Men i sista avsnittet betonar Sara Starkström att ingen handbok kan tillhandahålla ett komplett facit med svaren på hur just du ska gå tillväga i raggningsleken, utan det är upp till varje person att skräddarsy själv.

Roxana Shirazi "The last living slut: Born in Iran, bred backstage"

Niclas Müller-Hansen — Sun, 29 Aug 2010 22:00:07 +0000

Den här lilla boken ska enligt förlaget få Pamela Des Barres I’m with the band att framstå som en nunnas dagbok, och jag kan inte annat göra än att hålla med. Att sedan författarna Neil Strauss och Anthony Bozza är med på ett hörn som förläggare, gör ju onekligen att man blir intresserad.

Roxana Shirazi växer upp i Iran och anser sig själv ha varit väldigt sexuell redan i tidig ålder. Det berättas om hur hon ser fram emot att jagas av grannpojkarna, att åma sig och även upptäcka onani. Som pappa till två döttrar blir jag lite lätt mörkrädd och ser mig själv vakta över dem på hemtrappen med hagelbössan i knät.

Shirazi berättar om tydliga sexuella övergrepp, utförda av relativt närstående personer, men det hela tas lite med en klackspark i själva berättandet. Hon har en frånvarande far som sedan ersätts med en våldsam man. Hon kommer till England som tioåring och får senare stå ut med grov misshandel från just denne ”styvfar”.

När jag läste förhandssnacket om boken lät den intressant, ungefär som en kvinnlig version av Mötley Crües The dirt, men jag kunde ganska snabbt konstatera att den i många avseenden är grövre än L.A.-killarnas självbiografi.

Shirazi bestämmer sig i tidig 20-års ålder att knulla sig genom allt vad rock and roll heter. Band för band, medlem för medlem förnedras hon av på allehanda sätt. Ett liv så destruktivt att det ibland nästan blir svårt att vända sida och läsa om nästa ”erövring”. Och det är inga lokala garageband vi snackar om, utan här finns musiker från Guns ‘N’ Roses, Mötley Crüe, Buckcherry och Towers of London för att nämna några.

Hon framställer sig själv som en sexhungrande maskin som aldrig blir mätt och de diverse rockstjärnor som passerar revy är som ouppfostrade, infantila tonåringar som lever i något sorts parallelluniversum där ”anything goes”, oavsett konsekvenser.

The last living slut är en tragisk läsning på alla möjliga sätt. Det lämnas ingen egentlig förklaring till författarens beteende, men sexuella övergrepp, misshandel och en frånvarande far låter som en perfekt kompott för framtida bekymmer. Shirazi framstår som en tjej som varit med om alldeles för mycket skit och som hela tiden söker bekräftelse genom att bli förnedrad och sönderknullad av dekadenta rockkillar som inte bryr sig ett skvatt om henne. Hon är en groupie i mängden, inte mer, även om hon själv någonstans i mörkret söker riktig kärlek.

The last living slut är intressant och ger ännu en dyster och sjuk bild av livet på vägarna, rockstjärnors leverne och allmän förnedring – dock kanske på ett många gånger naknare och råare sätt än tidigare.

Jenna Jameson "Att älska som en porrstjärna"

Gäst — Fri, 25 Jul 2008 23:00:00 +0000

Jag kollade snabbt in på Akademibokhandeln på Odenplan i Stockholm för att se om jag kunde hitta något intressant att läsa, men visste inte riktigt vad jag var sugen på. Jag hade lite bråttom eftersom jag skulle till skolan, och skulle just ta mig själv i kragen och gå, då jag fick syn på en rosa bok stående i biografihyllan. Boken stack ut lite från resten av böckerna, så jag gick fram och bläddrade lite i den. Att älska som en porrstjärna var titeln och jag kände någon sorts drift (antagligen en manlig sådan) att läsa den. Jag tyckte på något vis att det kändes lite pinsamt att gå fram och betala den i kassan, men sagt och gjort, plötsligt fanns den i min ägo och när jag kom hem började jag läsa.

Ni tänker antagligen ”Han ljuger!” nu, men jag är faktiskt ärlig när jag berättar att jag aldrig sett någon film som världens största porrstjärna medverkat i. Porrfilm har faktiskt aldrig känns angeläget och intressant i mitt tycke. Ändå var det någonting som fick mig vilja läsa berättelsen om Jenna Jameson. Oavsett vad jag tycker om porrindustrin, så är det ju ett intressant val – och kanske ännu intressantare hur man går till väga för att bli så känd som Jenna Jameson i själva verket blev.

Jag läser väldigt mycket på bussar och tåg, och en dag märkte jag att en kvinna bredvid mig på bussen blängde lite surt och sneglade mot min bok. Jag hade just bytt sida till ett uppslag där Jenna står på alla fyra alldeles naken och ”pullar” sig själv, verkligen drar i sina rosa blygdläppar. Jag insåg snabbt att detta kanske inte passade sig som färdlektyr. I fortsättningen läste jag den hemma på mitt rum. Kvinnan på bussen trodde antagligen att jag satt och bläddrade i en porrtidning.

Boken börjar väldigt bra, redan i prologen är jag fast och kastas på ett snyggt sätt rakt in i handlingen. Det är svårt att inte läsa vidare eftersom man blir så intresserad av vad som har hänt (en kvinna har hittats död). Men här slutar ungefär allt bra med denna biografi. Jag börjar snabbt bli irriterad på spökskrivaren Neil Strauss enkla och ofta tråkiga språk. Visst är han rak på sak (därav meningen att detta är en ovanligt naken biografi) men språket känns fattigt och slarvigt; för enkelt, med andra ord.

Jennas livshistoria är en stark och sorglig historia, men under läsningens gång vill jag veta mer om hennes känslor, hur hon tänkte och kände i olika situationer som var avgörande för hela hennes liv. Istället sätts fokus (naturligtvis) på sex och snusk, och när jag bläddrar genom dessa sidor känns det som om jag lika gärna kunde ha köpt just en porrtidning. Vid flera tillfällen funderar jag på att sluta läsa helt och hållet, till exempel då det som en ”rolig detalj” kommer in serier i bokens handling, för att gestalta saker och ting i Jennas tillvaro. Men istället för att vara just en rolig detalj känns det löjligt och dumt. Jag vill läsa en biografi om Jenna Jamesons liv, inte Aftonbladets Plus-bilaga.

Jag har läst ”en förtvivlat otäck, ärlig och vansinnigt vacker självbiografi” kan jag läsa på baksidan, men jag vet inte vad det där vackra kommer ifrån. Otäck och ärlig, absolut, men jag kan inte riktigt förstå vad som är så vackert i denna hemska historia om en osäker tjej som blir våldtagen i ung ålder, har stora familjeproblem och spelar in porrfilm för att hämnas på sin otrogna kille – vilket får henne in i sexbranschen. Jag tycker att hela boken är otroligt sorglig och mår ofta dåligt under läsandets gång. Det är så oerhört synd om denna tjej och ingenting känns speciellt roligt, inte ens episoden när hon träffar Marilyn Manson och Billy Corgan som jag hade sett fram emot att läsa om. Det tråkiga språket, det dåliga upplägget, de ”roliga” serierna, nej, denna biografi håller inte måttet alls, utan hör till en av de absolut sämsta böcker jag läst på länge.

Neil Strauss skriver om saker som de flesta är intresserade och fascinerade av, som droger, sex och relationer. I den här boken skriver han hundratals gånger om hur Jenna har vilt sex med olika kvinnor och den genomsnittlige Plus-läsaren runkar väl tills han får träningsverk. I tidigare boken Spelet förklarar han spelet kring att ragga upp tjejer (porrstjärnor, strippor och så kallade tiopoängare, helst), vilket visar vilken vriden syn han har på kvinnor, och den blev naturligtvis också en försäljningssuccé. Det jag vill få sagt är att Neil Strauss kan vara den onödigaste författaren vi har idag, och han bevisar att framgång och begåvning inte alltid går hand i hand.

Neil Strauss "Spelet"

Anna Larsson — Sun, 16 Jul 2006 23:00:00 +0000

… snabbt ner skiten. Dummare än så här blir det nog inte.

Jag har beundrat Neil Strauss hantverk. Hur han lyckas spökskriva så elegant att man nästan tror att det är Stjärnan själv som plitat. Hur han vet vad som är intressant och vad som inte är det. Hur han lyckas hålla tillbaka mycket av det självförhärligande som självbiografier ofta innehåller. Fler borde anlitat Strauss, av just den anledningen (läs Tommy Lee och Anthony Kiedis).

De intervjuer han gör i Rolling Stone är alltid de intressantaste och han har trovärdighet som ingen annan. Tydligen räckte inte det, eftersom Strauss ansåg sig vara så dålig på att få kontakt med det motsatta könet att han var tvungen att söka upp inte en, utan flera "raggningsgurus" för att lära sig att, ja, just det, ragga.

Sånt är ju alltid suspekt, ungefär som snabbdejting eller respektera kuken-seminarier. Att erkänna att man är så weird att man inte kan träffa någon på vanligt sätt utan att först gå kurs.

Det mest suspekta är väl just syftet med de olika tekniker man får lära sig av guruerna. Målet är inte egentligen att våga ta kontakt med tjejer, potentiella dejter eller flickvänner. Nej, målet är att få telefonnummer/hångla/ha sex och sedan inte ses mer, utan vandra vidare till nästa tjej. Om man fokuserar på endast en tjej rubbar det mönstret, och taktiken misslyckas.

Kvinnosynen är inte ens något jag tänker diskutera eftersom det är rätt uppenbart hur det står till med den saken. Människosynen, däremot, kan man fundera ett tag på. Anledningen till att killarna i gruppen söker sig till gruppen, och senare till huset Project Hollywood, är att de anser att de är (och anses vara) så oattraktiva och tafatta att de behöver ha professionell hjälp. Hjälpen består i att lära sig en serie handlingsalternativ som ska leda fram till ett så kallat avslut.

Det är en krigsplan som åsyftas. Spelaren ska "välja ut en måltavla", "isolera henne" samt "krossa allt moststånd". Särskilt bra är det att avsluta med en tjej som redan är upptagen,eftersom man då även utmärker sig som alfahanne, ledaren i flocken framför de andra. En kille som inte lyckas med sina avslut är inget värd.

Tjejerna är alltså "måltavlor", targets, och den som får flest avslut är gruppens kung. Knepen man ska använda sig av är så idiotiska att man inte tror att det är sant. Ett av de mest kända tricken för att få någons uppmärksamhet är att ha lite ludd(!) i fickan. Detta ludd placerar man så ut på sin måltavla, varpå man låtsas upptäcka och ta bort nämnda ludd. I övrigt är det bra att nonchalera måltavlan och gärna förolämpa henne milt, tjejer gillar sånt. Särskilt snygga tjejer, och det är ju bara snygga tjejer man ska intressera sig för.

Ett annat bra trick är att klä sig i pråliga kläder eftersom man då sticker ut från mängden. Måste vara skönt att höra för alla silverskjortor där ute. Grattis!

Budskapet är enkelt;man duger inte som man är.

Resten av historien är oerhört förutsägbar och naturligtvis slutar det med att Neil hittar en tjej som raggningsreplikerna inte funkar på (En! Det måste finnas miljarder tjejer som är smarta nog att se igenom det här) och så blir han kär i henne och lämnar gruppen.

Nej, jag blir illamående. Rädda pojkar FÅR faktiskt kyssa vackra flickor. Lämna tarotkorten hemma bara.

Det jag gillar är att man får veta att Courtney Love är en trevlig och smart tjej, om än med lite excentriska vanor.

Annars är det här, och Neil Strauss, en stor besvikelse. Det kallas reportagebok. Även om författaren överger spelet så småningom, och inser hur tom man blir av ytliga kontakter, så imponeras han ändå av sina läromästares handgrepp, så att säga. Teorin har blivit en global succé, och det finns tusentals grupper världen över som lär ut dessa raggningstekniker. Man får väl hoppas att det skänker lycka åt någon.

Mötley Crüe "The Dirt"

Gäst — Mon, 12 May 2003 23:00:00 +0000

Jag har aldrig gillat Mötley Crüe nåt speciellt. Hela hårbandsgrejen gick mig förbi med undantag för Guns ‘n’ Roses då förstås. Visst har Mötley någon låt som är okej men jag har aldrig ens funderat på att köpa en skiva med Mötley. Tills jag läste The Dirt.

The Dirt är skriven av bandet tillsammans med Neil Strauss, som för övrigt var med och skrev Marilyn Mansons biografi The Long Hard Road Out Of Hell, också den mycket läsvärd. Strauss är i grunden journalist och vet att skriva på ett fängslande sätt. Detta lyfter boken och själva dispositionen är också väl genomtänkt, med små historier som tillsammans ger en bild av bandet Mötley Crüe i alla fall. Jag läste för ett tag sen att någon av medlemmarna, jag tror det var Tommy Lee, skulle göra en The Dirt II eftersom han tydligen inte var nöjd med resultatet av den första. Skulle inte bli förvånad om det kommet en trea och en fyra och en femma också i så fall. Mötley är ju inte kända för att vara det mest konfliktfria bandet på planeten…

Vad handlar då The Dirt om? Som ni redan listat ut handlar den om bandet Mötley Crües historia, från de första stapplande stegen på 1980-talet till en försoning (nåja) med blick framåt idag. Det är en bok som dryper av rockstjärnekomplex och skandalösa historier som avlöser varandra. Precis det man som ung grabb beundrade grupperna för när det begav sig och man var mer lättlurad än nu, kanske… Vi får följa bandet på deras väg genom sin karriär där skivorna, turnéerna, knarket, spriten, tjejerna och katastroferna skildras ur medlemmarnas egen synvinkel. Bilolyckan där Hanoi Rocks trummis Nicholas ”Razzle” Dingley avlider, Tommy Lees fängelsedom, ett gäng rundor in och ut på avgiftningar, några bröllop med playboytjejer, Mick Mars ledsjukdom och Vince Neils fighter med Axl Rose, som till dags dato tydligen har en inbjudan till holmgång stående från den gode Vince.

Samtidigt vävs bandets kreativitet in och man får en blick av var ifrån bandet kommer och vad de ville med sin musik, vilket är ganska intressant ur min synvinkel som aldrig riktigt diggat bandet. Huruvida det är sant eller bara skrönor av avdankade rockstjärnor har jag ingen aning om men de får det att låta ganska trovärdigt. Frågetecknet gäller även den eventuella historien om det egentligen fanns två olika Nikki Sixx i bandet under olika perioder. Personligen var det inget jag märkte av i boken och har heller inte hört om förrän efter jag läste boken så i den frågan är jag ett stort frågetecken och lämnar debatten fri till de som verkligen kan sin Mötley.

Det som skiljer ut den här boken från andra gruppers biografier är att den vänder på steken. I vanliga fall på VH1 eller något handlar det om ett band som börjar spela, slår igenom, lever rockmyten, börjar knarka, allt håller på att rasa samman eller gör det och sen återförenas man på äldre dar och finner att magin är tillbaka. Mötley börjar istället med att knarka, lever rockmyten, allt går i princip åt skogen, man blir ren och försöker spela ihop men det går inte och allt går åt skogen igen.

Gene Simmons från Kiss har även anmält sitt intresse för att göra film på spektaklet, men frågan är om en film verkligen kan väga upp den behållning som den här boken är.

dagensbok.com » Neil Strauss

Morrissey "Autobiography"

Similar Posts:

Neil Strauss "Everyone loves you when youÂ´re dead"

Similar Posts:

Sara Starkström "Game Girl"

Similar Posts:

Roxana Shirazi "The last living slut: Born in Iran, bred backstage"

Similar Posts:

Jenna Jameson "Att älska som en porrstjärna"

Similar Posts:

Neil Strauss "Spelet"

Similar Posts:

Mötley Crüe "The Dirt"

Similar Posts: