Det har inget namn – jag kallar det bara mitt system. Låt oss säga att en person är nere, eller kanske bara lat, och hen slutar att diska. Snart står disken i travar och det verkar omöjligt att ens diska en gaffel. Så personen börjar äta med smutsiga gafflar från smutsiga tallrikar och detta får personen att känna sig som en hemlös. Så personen slutar bada. Vilket gör det svårt att lämna huset. Personen börjar kasta skräp överallt och kissa i muggar eftersom de är närmare sängen. Vi har alla varit den här personen, så det finns ingen plats för kritik, men lösningen är enkel.

Färre tallrikar.

Mitt i denna välordnade tillvaro som håller kaoset stången anländer så Clee, Cheryls chefers tjugoåriga dotter som behöver någonstans att bo medan hon söker skådespelarjobb. Cheryl lever ju ensam, så det säger sig självt att något sådant ska falla på hennes lott. Hon som varit längst i företaget också, och ”nästan är en i familjen”. Lockar cheferna.

Men Clee söker inte jobb. Hon ratar genast det lilla gästrum som Cheryl gjort i ordning och bosätter sig i vardagsrumssoffan. Hon duschar inte, hon ignorerar alla regler Cheryl sätter upp och hon uppträder hotfullt, till och med våldsamt. Och som om inte det vore nog för att rasera de bräckliga dammar Cheryl motat undan tillvarons kaos med blir Clee gravid och i det närmaste förskjuten av sina föräldrar.

Cheryl har plötsligt inte bara en aggressiv, illaluktande och kurvig tjugoåring på halsen, utan någon sorts … familj.

Från film och konstprojekt till litteratur har Miranda July en alldeles egen, omisskännlig ton. Ibland är det bästa man kan säga om henne att hon verkligen är originell. Hennes intriger och sätt att resonera liknar inte riktigt någon annans. Samtidigt finns en sida hos henne som inte riktigt slagit mig förrän nu, i romandebuten. Hon har stenkoll. Precis när jag börjar tro att romanen flippat helt så knyter hon ihop trådarna med superb lätthet och Cheryls och Clees oförutsägbara relation suger verkligen in mig.

Visst är det ganska skruvat, men på ett sätt som förhöjer det mänskliga, sårbara hos Julys karaktärer. De är tufsiga, egna och inte alltid precis lätta att tycka om. Men man gör det.

Similar Posts:

• Möten över avstånd
• Det stillsamt absurda mitt ibland oss
• ”Just say YES!”
• Oförglömlig läsning
• Att ”ställa till det för sig”

Hon läser The PennySaver och hon drabbas av ett akut behov av att veta vilka människorna bakom annonserna är. Vem är det som brytt sig om att annonsera ut en stor svart skinnjacka för tio dollar, en gammal hårtork, grodyngel, Krambjörnar eller gamla fotoalbum? July bestämmer sig för att träffa säljarna och intervjua dem. Hon tar med sig en assistent som fungerar lite som livvakt, och sin bröllopsfotograf, Brigitte Sire, och smiter ifrån sitt nästan färdiga manus för att upptäcka sitt närområde och människorna som bor där.

Så möter hon Michael, 60 plus, vars försök att kränga sin gamla skinnjacka är en del av finansieringen av det könsbyte som ska göra honom till Suzette. Hon möter Raymond, som arbetar med skyltdockor och har låtit göra en egen efter ett foto av skådespelerskan Elizabeth Hendrickson från den amerikanska TV-serienAll My Children. Hon möter Joe, åttioettåringen som tillverkar kort med snuskiga limerickar till sin fru och som kommer att få stor inverkan på Julys film, och ett antal andra lite tilltufsade, kloka och halvgalna figurer som är så där fullständigt unika som folk är mest.

Det är en märklig liten bok, It chooses you, en blandning av reportagebok, självbiografi och bakom kulisserna-skildring. För det blir ju en film till slut, en film med en hel del av dessa möten och funderingar – och konstigheter – i sig. Som så mycket annat July gör, och det är mycket, i olika genrer, har den en alldeles särskild ton och en blick för det skruvade och djupt mänskliga. Sire har dokumenterat de lite skamfilade människorna, deras saker, deras hem och deras djur. July blandar raka replikväxlingar och reflektioner, inte minst över sig själv, utan att för den skull låta det överskugga människorna hon möter.

Now when friends asked me about how my script was going, I responded with the good news about my new job as a reporter for a newspaper that didn’t exist, interviewing people I found through a soon-to-be-extinct piece of junk mail. And because I was refused by the majority of people I called, the ones I met with did not feel random – we chose each other.

Similar Posts:

• ”the frequently wild, sometimes hilarious, and quietly stunning creative lives of a few people living on Earth right now”
• Barndom bakom taggtråd
• Att lära sig leva med kaos
• Undercover i Ku Klux Klan
• Med ljusets hastighet

”Sometimes it is a relief to be told what to do”, skriver Fletcher och July i bokens förord.

We are two artists who are trying to come up with new ideas every day. But our most joyful and even profound experiences often come when we are following other people’s instructions. When we are making crepes from a recipe, attempting to do a handstand in yoga class, or singing someone else’s song. Sometimes it seems like the moment we let go of trying to be original, we actually feel something new – which was the whole point of being artists in the first place.

Instruktionerna är alltså ganska specifika och i boken finns de 63 första av dem – på hemsidan finns ytterligare sju – så känner man sig inspirerad är det bara att sätta igång. Och man blir ganska inspirerad, i alla fall jag. Det finns något lockande med de där strikta ramarna. Tröskeln blir liksom inte så hög, och kreativiteten slinker igenom nästan omärkligt.

Uppdragen varierar. Ibland anknyter de också till ett tidigare uppdrag, som när uppdrag 37 är att skriva ner ett gräl man nyligen haft, medan uppdrag 38 är att spela upp och filma någon annans gräl från sajten. De kan också handla om att få två personer som inte känner varandra att hålla hand och ta ett foto av dem, att odla en trädgård på en oväntad plats, att bygga en pappkopia av sin egen säng, tillbringa tid med någon som är döende eller skriva ner sin livshistoria på mindre än en dag.

Många möten blir det, både mellan människor som deltar på sajten och de som blir involverade i uppdragen, men också självrannsakan, som i detta att skriva ner sitt livs historia, att dokumentera och kommentera konst ur sitt föräldrahem, skriva ner de fem viktigaste händelserna ur sitt 1984, telefonsamtalet man önskar att man kunde ha, eller råd till sig själv i det förflutna.

En av mina favoriter är till exempel belgiska Clara Hermans ”Advice for Clara at 17” (uppdrag 53: ge råd till dig själv i det förflutna):

Have real sex with your boyfriend. Don’t be too careful or too patient. Play the game. Enjoy it. Don’t stop playing before you’re both tired and satisfied. You’ll never be so fully and simply in love again as this first time. By the time you realize how great sex can be, you won’t find this overwhelming feeling of total love anymore. So do it now; jump on him!!! He’s got a great body. He can take more than only kissing!!! It’s gonna be oooo*****%++++++++&&****. You’ll regret it later if you never f***ed this great creature. And it’ll be quite complicated then to knock on his door to ask him for another night.

Fast det är klart, på samma sida trängs “Advice for Jackie at 16” med de centrala råden “Don’t have sex”, “Don’t get pregnant” och “Don’t quit school”. För det är ju på något sätt summan av alla dessa motstridigheter som utgör livet.

Similar Posts:

• Vem säljer en urgammal hårtork?
• Att lära sig leva med kaos
• Det stillsamt absurda mitt ibland oss
• Moln med silverkanter
• Kärlek i coronans tid

Miranda Julys stil är omisskännlig. Har du inte sett You and me and everyone we know kan du spana runt bland relaterade länktips här till vänster. Hennes egen estetik, hennes blick för det oväntade i det vardagliga, för det stillsamt absurda mitt ibland oss, den tycks genomsyra allt hon gör.

Karaktärerna i de femton novellerna i Ingen hör hemma här mer än du kämpar med det där hemmahörandet, med att fästa i verkligheten och kanske hos varandra. Med lögnerna och de fixa idéerna vi behöver för att hålla oss uppe i den bräckliga men absurt småunderhållande tillvaron. Det är lätt att tappa balansen; alltsammans är så rörande skört, alldeles på gränsen till komiskt.

I Ingen hör hemma här mer än du möter vi bland annat en slumpmässig men passionerad simlärare åt tre pensionärer utan tillgång till mer vatten än vad som får plats i varsin skål. Här finns en jordbävningsexpert som fantiserar om prins William men egentligen vet att allt redan rasat. En kvinna går på kurs i romantik, en annan arbetar som sekreterare åt någon som bara låtsas att han är revisor för att han råkat påstå det för sin tjej. Människor inleder och avslutar destruktiva sexuella relationer. En gammal man förälskar sig i en blindträff som aldrig dyker upp, kanske inte ens finns.

Motiven är märkliga, helknäppa och djupt mänskliga på samma gång. Miranda Julys språk är konkret, enkelt och originellt. Det är oväntat, kvickt och drabbande – en enormt ömsint sorts satir, som man helt enkelt inte stöter på särskilt ofta.

Similar Posts:

• Att lära sig leva med kaos
• Vem säljer en urgammal hårtork?
• ”the frequently wild, sometimes hilarious, and quietly stunning creative lives of a few people living on Earth right now”
• ”någonting poetiskt och därför halvt behagligt”
• Förspilld kvinnokraft