…stoppade gubbsockor och kalsonger från långt före kriget.

Före vilket krig?

Han är tolk, men vissa saker går inte att översätta; kontexten för ”vilket krig?” är helt annorlunda för en ryss (där kriget bara byter namn då och då) och en schweizare (där kriget är det där som finns utanför gränsen). Men han är tolk, och det är hans jobb att översätta. Dag ut och dag in sitter han vid gränskontrollen i Schweiz, ryssen som inte är en ryss längre men aldrig kan vara något annat, och förväntas agera opersonlig översättare. På ena sidan av bordet sitter en uttråkad tjänsteman som hört alla historier 500 gånger redan. På andra sidan sitter någon som är villig att säga vad som helst. Vad spelar det för roll vem som säger vad? Alla kan manuset redan. Alla vet hur pjäsen slutar. Vill du komma in i det trygga Europa måste du sälja din historia; har vi hört den förut har vi redan avfärdat den, är den för underlig tror vi inte på den. Så vad gör översättaren? Han fyller i, han förekommer, han spinner loss. Kanske inte så någon hör det, men han kan sitt yrke, vet att hans närvaro är en formalitet och precis när i diskussionen det är dags för honom att säga ”Tyvärr”, han kan låta tankarna vandra, tänka sig alla tänkbara dialoger. Det finns ju så många historier att de börjar smälta ihop för honom; skillnaden mellan de grekiska soldaterna på jakt efter havet och ryska afghanistanveteraner, mellan mödrar från Rom och mödrar från Moskva, är ju bara en fråga om något så ovidkommande som tid. Europa är gammalt och fullt av myter som alltid kan nytolkas för att tjäna något.

Fråga: Historien är en hand och ni en vante. Historierna byter ut er som vantar. Ni måste förstå att historier också är levande varelser.

Svar: Och jag då?

Fråga: Ni finns inte ännu. Titta själv – pappersarken är helt tomma.

Och om detta låter komplext och svårt (”Svår.” Suck. Eller översatt till modern svenska, fuck. Folk kallar Dostojevskij ”svår” fast hans historier handlar om det mest grundläggande hos oss. Om Venushår är svår så är det för att livet är svårt. Och just därför känns den också så lätt) så vänta bara. Det här är absolut ingen simpel sedelärande historia om att det är svårt att vara flykting, Sjisjkin har fler historier än så att väva in här; tolkens eget liv, hans komplicerade förhållande till sin fru som fortfarande är kär i sitt döda ex (tror han i alla fall, med huvudet fullt av Tristan och Isolde och alla dess efterföljare, och vissa profetior är ju självuppfyllande), hans barndom i trygga gråa gamla Sovjetunionen, hans oavslutade biografi över sångerskan Isabella Jurieva, vars aldrig nedskrivna dagboksanteckningar från tiden runt revolutionen långa stycken helt tar över boken… Det är som om Sjisjkin hade låst in Tolstoj, Joyce och DeLillo i ett rum och fått alla tre att tro att det är de som frågar ut de andra två, tvingar dem att rättfärdiga sin närvaro. Tonårsromanser ställs bredvid judepogromer ställs bredvid skilsmässodramer ställs bredvid krigsförbrytelser ställs bredvid politiskt förtryck ställs bredvid helgonmartyrier ställs bredvid Disneysagor.

Vid samma tid firade man Röda arméns dag i det muntenska riket, som hellenerna just tågade igenom. Invånarna i Groznyj föstes samman på Stora torget, och det kungjordes att eftersom folket i republiken hade stött tyskarna…

Hur hänger allt det här ihop då? Det gör det förstås inte. Sjisjkin är inte så dum att han tror att man enkelt kan väva ihop något så komplext till en historia; det vore som att förvänta sig att man kan lösa allt genom att låta en tolk översätta artiga avslag.

Säg åt honom att man hittade hans bror Viktor medvetslös i går kväll klockan 18 utanför flyktingmottagningen i Glatt. Han var fortfarande vid liv, men avled under transporten till sjukhuset. Det är ännu oklart vad som hänt. Vi har försökt förklara det här för Andrej, men han förstår inte. Det var allt.

I stället låter han alla de här historierna studsa mot varandra, tills Venushår blir inte en enda tydlig roman utan en stor symfoni. Berättelserna bekräftar inte varandra, de tillåts krocka, cirklar runt varandra tills läsaren själv får ta på sig rollen som tolk och börja försöka åtminstone se alla vinklar, se den där näven som vinkar med oss, när den knyts och när den öppnas. Och det är inget lätt jobb, men det är kanske, nu mer än någonsin, något vi måste lära oss. Om inte annat så för att det är så hisnande roligt, trots att det är så hemskt.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• På promenad i den språkliga trädgården.
• I skuggan av döden
• I förskingringen
• Nä, kan vi det här nu?

Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Similar Posts:

• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Östern är en känslig sak
• ”Jag trodde … ”
• Uppror är nostalgi

Min Sasjenka!

Volodenka!

De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.

Jag har lagt mig ner för att sola, lägger linnet över ansiktet och hör vinden susa som stärkta lakan. Plötsligt kittlar det till i naveln – jag öppnar ögonen och där står du med sand i handen och silar en tunn stråle ner på min mage.
Vi går hem och vinden fyller oss och träden som segel.
På vägen plockar vi några nedfallna äpplen – de allra första, sura som man kokar kompott på – och kastar dem på varandra.
Skogen står som en vass tandrad mot solnedgången.
Och mitt i natten väcks vi av en råttfälla som slår igen.

Kort sagt: Om allt gick som det skulle skulle det inte bli någon roman, på sin höjd en småporrig r’nb’-låt. Men nu är det ju en tjock rysk roman, och alltså börjar Brevboken direkt efter att de skilts åt, när han ryckt in i det militära (det finns alltid ett krig någonstans) och hon börjat sitta hemma och vänta, och de bara kan kommunicera via brev. Brev som svämmar över av allt de gjort och allt de inte hunnit göra och allt de vill göra när de ses igen, och…

…vänta, va?

Det är någonstans runt sidan 50 som man börjar undra på fan. När det blir uppenbart att de ju inte läser varandras brev. Sasjka skriver om livet därhemma och hur hennes far var flygare och hennes vänner börjar gifta sig och skaffa barn, och Volodenka skriver om sina erfarenheter i armén, där hans uppgift är att skriva brev till föräldrar och meddela att deras söner dog som hjältar när de stal en brödkant och blev avrättade, och hur… kriget mot de upproriska kineserna går? Återigen: Vänta, va?

För de är ju skilda åt inte bara i rummet utan i tiden. Han slåss på imperialisternas sida i Boxarupproret på 1890-talet, och hon växer upp i efterkrigstidens Sovjetunion. Och de skriver till varandra och försöker ge varandra allt av sig själva, förvandla sig själva helt och hållet till breven de skickar, men de kommer aldrig att få svar.

Sjisjkin har varit i nyheterna nyligen eftersom han, som ju lever i exil, vägrade representera Ryssland på en amerikansk bokmässa för att han inte ville förgylla Putins ”korrupta, brottsliga regim”. Med det i tankarna är det kanske lätt att vänta sig någon stor politisk polemik och satir i Brevboken, men för sådant får man nog vända sig till likasinnade som Vladimir Sorokin (läs hans våldsamt roliga I det heliga Rysslands tjänst). I stället levererar han här en mångbottnad, småskalig och enormt vacker berättelse om två älskande som bara existerar för varandra trots att de inte kan finnas. Romanen behöver inte bli politisk, behöver inte nämna tsaren eller partiet; den behöver bara observera världen utifrån två personers horisont, en som går i blod upp till knäna i ett barbariskt krig och en som växer upp i ett iskallt samhälle. Mannen skickas ut i krig, kvinnan hålls hemma; han får torka upp blod, hon får torka upp spyor.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Haruki Murakami – lyckligtvis Murakami när han var som bäst, runt Kafka på stranden, snarare än den gubbsjuke pratkvarnen från 1Q84. Precis som Murakami går Sjisjkin ibland vilse i filosoferandet, men han håller i och löper linan ut. Han ställer upp en historia som inte kan vara, två världar som inte rör varandra, och låter sedan motsägelserna mala tills historien uppstår.

Jag funderar över en grej; om The Great American Novel är en genre som går ut på att väva Stora Berättelser om de Stora Frågorna ”Vilka är vi? Vilka tror vi att vi är? Vad vill vi, och varför misslyckas vi?”, vad är då den stora ryska romanen idag, långt efter men inte i motsats till Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov, Solsjenitsyn? Kanske är den just det här: för visst är det frestande att läsa det här som en allegori över ett land som är itu, som försöker gå framåt med ena foten stadigt i 1800-talets nationalromantik om Heliga Moder Rysslands överlägsenhet och den andra i den sovjetiska utopin där alla är lika goda medborgare och lyckan är att tjäna det gemensamma målet, uppvuxna på utopier som aldrig kan bli sanna. Det är ju ett dilemma som ju inte bara gäller Ryssland; vad är något europeiskt land idag, när det vi är aldrig verkar matcha det vi trodde att vi var och skulle förbli?

Och ändå så är det ju två personer här. Som skriver och längtar och existerar och säger till den andra, här, läs mig, möt mig, säg att jag finns. Och då gör de ju det – om inte samtidigt, så alltid.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Nytt ryskt
• Det enda vi lär oss av historien är historien
• ”Jag trodde … ”
• Bränn! Bränn! Bränn!