dagensbok.com » Michael Moore

Peter Eriksson "På Y-fronten intet nytt eller Jakten på den nya mansrollen"

Sigrid Nurbo — Thu, 04 May 2006 23:00:00 +0000

Målgruppen för På Y-fronten intet nytt är män, karlar, grabbar, gubbar och så vidare. Syftet är gott; att få männen att förstå att de har allt att vinna på att sluta försvara och istället omforma sin egen trånga mansroll.

Det stora problemet med att skriva böcker för män, är att män sällan läser böcker. De män som mot förmodan läser i större omfattning, läser i första hand inte feministiska verk. Män som läser läser i stället i regel böcker skrivna av män. Jämställdhet det är säkert bra, men en kvinnofråga – alltså inget som precis angår personer med Y-kromosomen. Den tuffa uppgiften att locka även män till upplysning blir därför aningen mindre svår för Eriksson, han är ju som bekant själv man. Och män lyssnar ju på män.

Receptet således, på att få även det ”första” könet att intressera sig för jämställdhetsfrågor är en ganska så pratig, lättsam bok. Tonen är skojfrisk med stark betoning på frisk. En flamsig bok helt enkelt, flamsig som i HöHöHö.

Om receptet funkar är det bra. Om män i stort gillar den här sortens skämtjargong och driften med manligheten, om de får ut något mer än rent underhållningsvärde av boken – då är det ganska bra. Själv blir jag emellanåt lite beklämd. Eriksson är beläst, han har gjort noggrann research och sammanställt ett stort och talande antal undersökningar till något som skulle kunna bli skrämmande statistik. Han bjuder på sig själv och är bitvis ganska utelämnande. Det gedigna arbetet försvinner dock mer än ofta mellan karikatyrteckningar och HöHöHö-skratten. Och bitvis är boken faktisk riktigt rolig, inte att förneka – frågan är bara om det är en god sak för den egentliga saken, d.v.s. jämställdhetsfrågan.

Det finns några intressanta perspektiv i På Y-fronten intet nytt som jag gärna sett mer av. Ett exempel är hur män diskrimineras utan att själva lägga märke till det, och inte kvinnor heller för en delen. Hur kommer det sig, till exempel att Michael Moores bok kan få heta Korkade vita män? Vad hade hänt om den hetat ”Korkade vita kvinnor”, ”Korkade mörklockiga indier” eller ”Korkade godtrogna kristna”?

Utöver detta tycks det mig som om Jämställdhet ligger nära området Jämlikhet. Det är inte OK att parasitera på det ena området för att gynna det andra. För så ”styvfaderligt” och samtidigt objektifierande som Eriksson behandlar bögarna och utnyttjar dem för att håva in kvicka skämtpoäng och för att statuera exempel för vad den nya mansrollen inte behöver innebära, är faktiskt både obetänksamt och obehagligt.

Erikssons börjar inledningsvis göra sin egen beskrivning av boken.

Det här är ingen handbok som utger sig för att ha alla svaren. Det är min analys av män och manlighet. Gillar du den inte så gör en egen.

En helt igenom vattentät gardering som tål att återupprepas.

Det här är min åsikt om den analysen. Gillar du inte recensionen? Gör en egen!

Jean-Christophe Rufin "Globalia"

Johan Wirdelöv — Tue, 20 Dec 2005 23:00:00 +0000

"En nutida terrorversion av Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld" och "En framtidsversion som blandar Matrix och Michael Moores samhällskritik" står det på omslaget och i presstexten. Det är tveksamt. Tematiskt ja, men kvalitativt nej. Till och med Matrix Reloaded är bättre. Men det är lätt att föreställa sig att detta var berömmet Jean-Christophe Rufin drömde om och eggade upp sig med när han satt och skrev Globalia. Han vill så hemskt gärna.

Globalia är ett framtida samhälle, totalitärt, övervakande och täckt av glaskupoler för det strålande vädrets skull. Medborgarna är glada och lever i hundratals år med hjälp av transplantationer och plastik, det är den yttersta och mest individualistiska demokratin med grundlagar om flera okränkbara rättigheter och friheter. Det är ny tideräkning, kommunikation via högteknologiska "automobiler", flödande konsumtion och dagliga festligheter. Men bakom glaskupolerna, i "icke-zonerna" lär terroristerna härja. Ideligen rapporteras via de ständigt mediebrusande "skärmarna" om hur nya attentat inträffat och politikerna utlovar beskydd och motanfall och redovisar sina framgångar till folkets jubel. Terroristerna finns dock inte. Attentaten är iscensatta av makthavarna för att hålla folket i schack.

… och i denna härva av förljugenhet halkar då huvudpersonerna in. Den instinktivt frihetslängtande och överbegåvade Bajkal värvas (lite halvt om halvt) mot sin vilja till att bli "Den nya fienden", som till skillnad från tidigare hopfantiserade terrorister ska existera på riktigt och fungera som en upptrappning för folkets rädsla nu när makthavarna börjar få slut på idéer. Han placeras i icke-zonerna och visas genast upp som terrorns nya grymma ansikte världen över. En av kärlek driven flickvän och en av stolthet driven journalist börjar i det fördolda samverka inifrån Globalia för att undsätta Bajkal och skipa rättvisa. De kommer i kontakt med en mystisk organisation och så drar äventyret igång, den lilla hjältetrion mot den stora ondskan.

I början drivs man som läsare av en stilla väntan på att Globalia ska rämna och allting ska avslöjas i befrielsens namn, men snart tröttnar man och fortsätter med en axelryckning. Ärligt talat är samhället inte sådär jättehemskt. Visst, det är förkastligt av princip och så vidare, men som skräckinjagande dystopi i en roman är det rena picknicken jämfört med Orwells dundermardröm i 1984. Jag blir inte rädd, hur det är i Globalia går ungefär på ett ut mot hur världen ser ut idag. Och om hur det ser ut idag berättar Rufin ingenting man inte redan vet. Den kritik mot stormakter och rådande världsordning som författaren i all sin övertydlighet hjälpligt lyckas framföra på 400 sidor anfördes bättre på 50 minuter i Harold Pinters Nobeltal härförleden. Och med Pinter slapp man den tafatta berättelsen.

Ja, den är tafatt: när handlingen inte är förutsägbar är sammanträffandena bara konstigt långsökta. Miljöbeskrivningarna är många och upprepande men lyckas ändå inte ge en klar bild av allting. Karaktärerna är lika levande som frusna skyltdockor. Replikerna följs av förklarande motiveringar som "sade Muniro försmädligt för att visa att avslöjandet inte behövde strida mot hans version av saken" och "betonade Sisoes, som led med sin underordnade och ville ge honom sitt stöd" som blir mycket jobbiga i längden. Och författarens efterskrift om att förena essäformen med romanformen tillför inte boken ett dugg, utan är bara högtravande och laddat med prestige. "Det viktiga är att man lyckas med en verkningsfull gestaltning" förnumstar han sig, omedveten om att han bjuder på bokens enda skratt.

Jag tänker mig boken som att någon placerar ut leksaksfigurer i slarvigt konstruerade miljöer, förflyttar dem, berättar vad de gör och imiterar deras röster. Det är säkert kul för honom själv, men inlevelsen stannar verkligen där.

Nick Hornby "Otherwise pandemonium"

Ella Andrén — Fri, 08 Jul 2005 23:00:00 +0000

Det finns en rad författare som skriver mycket bra så länge de håller sig inom sitt ganska begränsade område. De kommer med en eller ett par böcker med mer eller mindre självbiografiska motiv, och sen har de inte så mycket mer att säga. Inget ont i det, i och för sig. För tio år sedan skulle jag ha gissat att Nick Hornby hörde till den gruppen författare, men han har onekligen bevisat något annat och sakta men säkert vidgat sin litterära motivsfär.

Den lilla utgåvan Otherwise pandemonium hör till engelska pocketförlaget Penguins lilla jubileumssamling och innehåller två små berättelser av Hornby, titelnovellen och ”Not a star”. Det är underfundiga små historier om vardagliga – eller kanske inte så vardagliga – problem med video som gemensamt tema. I ”Otherwise pandemonium” råkar en tonårspojke komma över en videoapparat som gör att han kan snabbspola i TV-sändningarna och hamnar rakt i en katastrofal framtid. I ”Not a star” snubblar en mor över en porrfilm med den egna sonen i huvudrollen.

De är inga revolutionerande berättelser, men riktigt charmiga. Hornby har verklig känsla för vanliga människor och vardagliga detaljer samtidigt som han besitter förmågan att skruva till, skapa spännande situationer som både roar och sätter fingret på.

Båda historierna är skrivna i första person och de bägge ganska olika jagberättarna säger en del om Horbys mognad och skicklighet som författare. Karaktärerna fångas fint i språk och berättarteknik. Särskilt tonårspojkens obeslutsamma upplägg, självreflexion och intertextuella referenser utmärker sig, på en gång litterärt manifest och karaktärisering:

So. You probably think you need to know who I am, and what kind of car my brother drives, and all that Holden Caulfield kind of crap, but you really don’t, and not just because I haven’t got a brother, or even a cute little sister. It’s not one of those stories. Insight into my personality and that stuff aren’t going to help you or me one bit, because this shit is real. I don’t want you to get to the end of this and start thinking about whether I’d have acted different if my parents had stayed together, or whether I’m a typical product of our times, or what I tell you about being fifteen, or any of those other questions we have to discuss when we read a story in school. It’s not the point.

Och det är roligt att läsa på originalspråk. Det låter kanske självklart, men för mig har det varit det en pinsamt kort tid. Trots att jag läser vilken facklitteratur som helst på engelska har det alltid varit sämre med skönlitteraturen. Jag tror faktiskt att den första engelska roman jag läste frivilligt var Bridget Jones dagbok.

Det skulle jag vilja skylla på skolan. Ni vet nog vad jag menar, hemska små historier konstruerade utifrån gloslistor, som var obligatoriska bänkböcker i grundskolan och säkert på många håll är det än. Har man inte sina läsintressen klara för sig riskerar man att få dem demolerade för alltid.

Nej, var jag lärare eller någon som bestämde över skolornas ganska obefintliga budget skulle jag se till att köpa in en bunt av Penguins jubileumspocketar. De är underbart aptitliga små snyggingar innehållande smakprov av både vardagssäljande och klassiska författare. Visserligen en bisarr blandning av allt från Steinbeck och Borges till Michael Moore och Jamie Oliver, men i gengäld något för alla. Och Otherwise pandemonium hör till de charmigaste jag läst hittills.

Loretta Napoleoni "Oheligt krig"

Klas Rönnbäck — Mon, 20 Dec 2004 23:00:00 +0000

Under det Kalla kriget finansierades olika terrorgrupper främst av stöd från stormakterna USA eller Sovjet (eller någon av deras allierade). Men så ser det inte längre ut, den moderna terrorismen bygger inte upp sin organisation på statsunderstöd. I den här boken försöker den italienska journalisten Loretta Napoleoni därför spåra hur dagens terrornätverk finansierar sin verksamhet.

Nära hälften av boken är dock en bakgrundsbeskrivning till hur det har varit tidigare. Det är där inte något opartiskt urval av terrorgrupper som granskas. Fokus ligger enkom på att undersöka vänster- eller muslimska terrorgrupper. Högermiliserna AUC och Contras nämns pliktskyldigast i var sitt kapitel, medan andra högerextrema grupper som argentinska AAA, Miami-kubanska Alpha 66 eller diverse fascistiska/nazistiska grupper inte alls inkluderas. Hur som helst; att det länge ska ha varit kriminalitet och organiserad brottslighet – rån, kidnappningar, utpressning, smuggling, knark etc etc – involverat i att finansiera terror överraskar väl ingen. Det är väl om något gammal skåpmat?

När Napoleoni till slut fokuserar på den ”nya terrorismen”, islamistiska terrorgrupper (vilka alla i författarens världsbild verkar vara kopplade till al-Qaida) är det ett par nya inkomstkällor hon framhåller. För det första är det legitima företag. Bin Laden äger eller har intressen i ett enormt stor nätverk av företag världen över, påstås det. Bland annat ett (icke namngivet) svenskt företag för sjukvårdsutrustning. Vilket det kan vara kittlar åtminstone min nyfikenhet. Gummi- och honungsindustrin (!) i stora delar av världen utpekas som kontrollerade av Bin Laden. För det andra utnyttjas ett ”moskénätverk” över hela världen för att samla in pengar som kan finansiera terrorceller. För det tredje exploateras islams påbud om att dela med sig av sina rikedomar till behövande (”zakat”), så till den grad att muslimska välgörenhetsorganisationer enbart är täckmantlar för terrorfinansiering. För det fjärde utnyttjas hawala-systemet – ett tämligen informellt, islamiskt ”bank”-system för att flytta pengar mellan länder (i Sverige blev t.ex. al-Barakat uthängade utan några som helst bevis för just detta).

Det är grova och generaliserande påståenden författaren kommer med. Men Napoleoni övertygar inte, milt uttryckt. Tvärtom känns argumentationen ytterst tveksam. Många – ofta väldigt kontroversiella sakpåståenden – har ingen redovisad källa alls. Det är dock inte så att Napoleoni – som somliga grävande journalister – verkar ha talat med någon källa som inte kan uppges därför att han/hon behöver skyddas. Boken verkar istället bygga på andrahandskällor. Det finns ”en mängd rapporter” som sägs bevisa att hawala-systemet finansierar terror, säger hon till exempel. För att sedan inte hänvisa till en enda! Och det är ”rimligt att anta” att en ”stor del” av vad muslimska välgörenhetsorganisationer samlar in egentligen går till terrorgrupper. Återigen utan någon källhänvisning, och varför det skulle vara rimligt att anta framgår aldrig.

För det andra kan man undra vad för sorts källor Napoleoni använder, när hon åtminstone hänvisar någonstans. Jag tittar på ett stort antal av dem – tämligen slumpmässigt utvalda. Bortsett från bakgrundsbeskrivningen (där det i några fall hänvisas till några böcker) baserar sig argumentation nästan uteslutande på enstaka artiklar från dagstidningar. Ibland förekommer det en del slarv med hur exakt referensen är. Och det är inte sällan tredje- eller fjärdehandsuppgifter som används (Napeoloni baserar t.ex. uttalanden på något hon läst i en brittisk tidning, som i sin tur baserar det på något i en arabisk tidning, som i sin tur hänvisar till någon utredning gjord där, som baserar sig på … ja, vem vet det vid det här laget?).

Men vad värre är, är att alla källor okritiskt behandlas som sanningsutsagor. Boken är i det närmaste kliniskt befriad från allt vad källkritik är. När Napoleoni till exempel kommer med ett påstående om Kubas stöd till terrorism hänvisas till CIA. Likaså vad gäller olika välgörenhetsinstitutioners kopplingar till palestinska Hamas. FBI-rapporter tas för sanningsutsagor om al-Qaida. Israels utrikesdepartement verkar i Napoleonis värld vara en pålitlig källa till information om PLO. Och Colin Powell är en säker källa för information om Iraks program för massförstörelsevapen för att kunna bedriva terrorism. Faktum är att ju fler källhänvisningar jag tittar på i bokens lista (utan att alltså läsa källan ifråga), desto mindre förtroende får jag faktiskt för den här boken. Det svajar. Och det svajar ofta betänkligt. Jag vet till slut inte om jag ska skratta eller gråta.

Hur länge hade Napoleonis argumentation överlevt debatten om det hade stått ”synagoga” istället för ”moské”, och ”jude” istället för ”muslim”? Förmodligen inte en enda sekund – hon hade omedelbart blivit nedgjord som en antisemit som yrade om en judisk världskonspiration. Men när en bild tecknas, på helt lösa boliner, av en muslimsk konspiration – då kan man i dagens debattklimat tvärtom anses vara helt rumsren, bli översatt till otaliga språk och hyllad av diverse debattörer i media.

Man kan också fråga sig hur relevant Napoleonis konspirationsbygge är, även om man nu skulle tro på det? Ett helt annat intressant perspektiv slår mig nämligen redan i Björn Kumms förord till boken. Ett av de nya momenten med terrorattacken den 9/11-2001 var ju nämligen att det inte var ett segdraget (och därmed kostsamt) gerillakrig. Tvärtom var det en mycket billig attack, Kumm räknar med att den som mest kan ha kostat en halv miljon kronor. Är det kanske inte det som är det mest intressanta – att gårdagens kostsamma gerillakrigföring/terrorism kanske är delvis överspelad? Att de avancerade finansiella nätverken och operationerna kanske inte behövs i samma utsträckning längre?

Mot slutet kommer Napoleoni in på samma resonemang som figurerar i Michael Moores film Fahrenheit 9/11 – att det skulle ligga ekonomiska intressen bakom terrorn, och att det skulle ha kopplingar både till hela bin Ladin-släkten, det saudiska kungahuset och i förlängningen George W Bush och flera andra potentater i USA. Kanske finns det någonting bakom det resonemanget. Napoleonis resonemang är dock lika grumligt och vagt som Michael Moores. Så varför ödsla tid på boken, när man kan se filmen – Michael Moores film innehåller ju åtminstone en hel del humor …

Gore Vidal "Evigt krig för evig fred"

Björn Waller — Thu, 14 Oct 2004 23:00:00 +0000

Det finns onekligen en marknad för USA-kritisk litteratur just nu; vilket väl är som det skall. Världens enda stormakt förtjänar granskning, inte minst när den bär sig åt som den gör just nu. Nu är det gamle räven Gore Vidals tur att visa uppkomlingar som Michael Moore och Al Franken vart skåpet ska stå.

Grundidén i boken är enkel; de två stora terrordåd som drabbat USA de senaste 10 åren – Oklahoma City 1995 och New York och Pentagon 2001 – förtjänar en mer seriös analys än att bara avfärdas som illdåd begångna av monster som inte behövde något annat skäl än att de var onda rakt igenom. Att USA inte är en liljevit jungfru utan skuld, och att grunden till mångas motvilja mot USA går att söka i USA-ledningens egna handlingar.

Vackert så, det är inte svårt att hålla med om. Och det är inte det att han inte kan lägga fram nog med exempel på mer eller mindre illvilliga handlingar av den amerikanska ledningen sedan 1941; det är inte heller det att han inte har sina poänger när han (till skillnad från t ex Franken) sparkar lika hårt på demokrater som på republikaner. Det är en bok man kan bli mörkrädd av.

Problemet jag har med boken är för det första att Vidal argumenterar baklänges. Han har en åsikt, orubblig som urberget, sedan väljer han ut de fakta som stödjer den och avfärdar alla andra – i den mån han alls låtsas om att de finns. Att det sedan innebär att han måste slå knut på sig ett antal gånger är något han hoppas vi inte märker. Han kritiserar FBI för att de inte infiltrerat Al-Qaida innan 11/9-01, för att några sidor senare påstå att bin Ladens gäng inte kan ha agerat på egen hand eftersom Al-Qaida är så infiltrerat av bl a amerikanska agenter. I ena sekunden dundrar han att USA har övergett sina grundares ideal, för att i nästa beklaga att Jefferson och gänget inte var några goda demokrater.

Han beklagar sig över att man i dagens USA antingen måste se allt i svart och vitt eller bli stämplad som en ”konspirationsteoretiker”; sen rabblar han raskt ett antal mer eller mindre fantastiska teorier om vem som egentligen begick dådet i Oklahoma om det nu, som han tror, inte var Timothy McVeigh (om vilken han på ett ställe faktiskt använder ordet ”hjälte”; överhuvudtaget har Vidal en rätt otrevlig tendens att driva förmänskligandet av USAs fiender lite för långt, tills de värsta terrorister och diktatorer framstår som rätt sympatiska).

Det andra är att det är tydligt att det bara finns en enda människa Gore Vidal verkligen respekterar: Gore Vidal. Alla andra avfärdas med en blandning av nedlåtande klapp på huvudet och öppet förakt. En rejäl bit av boken går ut på att Vidal försvarar sig mot kritiker (deras ursprungliga kritik får vi givetvis inte läsa), påpekar att han minsann tillrättavisade John F Kennedy, och ropar ”HA! Vad var det jag sade redan 1954!” Allt detta med ett mästrande (och illa översatt) språk så fullproppat med Shakespearecitat och bisarra metaforer att man undrar om Vidal faktiskt vill få oss att tänka till eller bara demonstrera hur välbeläst han är.

Och så lider boken naturligtvis av samma brist som de flesta essäsamlingar; den är hoppusslad av material från de senaste 12 åren (det mesta är alltså skrivet före 2001) vilket gör att vi får läsa samma saker om och om igen, och inte alltid i den ordning man kanske hade önskat eller med den bakgrund man kunde behövt.

Det är som sagt svårt att förneka att han får in en del träffar som känns rejält. Om ändamålen helgar medlen är detta kanske ändå en betydelsefull bok. Men til syvende og sidst framstår Vidal lite för ofta som en bitter, självupptagen gammal stöt… en Bill Hicks utan humor. En Dan Brown utan hjälte. Det är nästan – nästan – så man får lust att önska att Bush vann bara för att se Vidals reaktion.

Ray Bradbury "Fahrenheit 451"

Mikael Lehikoinen — Wed, 25 Aug 2004 23:00:00 +0000

Det är lätt att överanalysera gamla historier och älta om innehållet och budskapet i dem. I all oändlighet, om nödvändigt. Den Heliga Skriften är väl det bästa exemplet på detta. Samma sak gäller mycket av all science fiction som skrivits och föregångaren för denna genre, Jules Verne, är inget undantag. Man kan alltid vrida och vända på olika profetior och anpassa dem efter sina egna tolkningar. Inte heller Ray Bradburys roman Fahrenheit 451 har sluppit undan den här behandlingen.

Man har plockat isär romanen i små beståndsdelar och dissekerat varje detalj för sig; man har dragit paralleller till samtidshistorien, lyft fram symboler och allegorier, tolkat författarens intentioner och analyserat såväl miljöer, karaktärer som dialog. In. I. Allra. Minsta. Detalj.

Egentligen finns det inte mycket kvar att analysera. Allt är redan sagt och skrivet. Det vill säga om man inte vill läsa in sin egen tolkning av historien. Vilket ju alltid är fritt fram att göra och något även Michael Moore troligtvis gjorde när han döpte sin senaste dokumentär till Fahrenheit 9/11.

Tack vare detta ges nu utrymme för fortsatt analyserande och mina konspirationsteoritentakler vaknar plötsligt till liv. Härligt, härligt men farligt, farligt. Många konservativa amerikaner skulle säkert bli lite sneda om man gjorde jämförelser med makthavarna i Bradburys framtidsdystopi och Bushadministrationen. Men jag påstår ändå att en sådan jämförelse inte saknar grund. Tvärtom. Det är skrämmande att bli medveten om hur exakt verkligheten kan efterapa dikten.

Uppmaningen är densamma i både verklighet och dikt: Sluta tänk och fall in i ledet!

Ord som en gång skallade i Nazisttyskland men som fortfarande står skrivna högst upp i de amerikanska republikanernas partiprogram.

Nu tycker jag förvisso inte att Fahrenheit 451 är någon milstolpe ur skönlitterärt perspektiv. Men som idéroman är den enastående. Precis som George Orwells 1984. Bortser man bara från en del löjliga framtidsskildringar och det stundtals mossiga språket är det här en bok som bör läsas. Framförallt i dessa dagar.

Det står dig fritt att tolka och läsa in vad du vill.

Än så länge i alla fall.

Så kom ihåg: Rösta eller dö!

Michael Moore "Vem har snott mitt land?"

Daniel Åberg — Mon, 23 Feb 2004 23:00:00 +0000

Bäva månde George W Bush och den amerikanska högern. Michale Moore, mannen som gett truckerkepsen ett intellektuellt ansikte, är på jakt. Det är visserligen inte första gången, han har använt sin vänsterkrok mot amerikansk konservatism tidigare, men den här gången har han bullat upp arsenalen ordentligt.

Först och främst har han personlig medvind. Hans förra bok, Korkade vita män (hans egen benämning på den styrande klicken i politik- och företags-USA), blev en jättesuccé som toppade New York Times bestsellerlista och sedan klamrade sig fast på listan i 58 veckor. Även internationellt blev boken en stor framgång, och hittills har Korkade vita män sålts i fyra miljoner exemplar. Som om inte det vore nog blev hans dokumentär Bowling for Columbine, om amerikansk vapenkult och de tragiska dödsskjutningarna i Littleton i Colorado, inte bara en kritikersuccé som Oscarbelönades förra året, den lockade även miljontals amerikaner till biograferna, vilket knappast kan sägas om många nutida dokumentärfilmer. Dessutom har han gått ner över 20 kilo i vikt och mår enligt egen utsago bättre än någonsin. Hans förutsättningar är med andra ord ypperliga.

Samtidigt går det rätt knackigt för Moores utvalde nemesis, USA:s president George W Bush. Hur mycket hans spin doctors än jobbar på det, så lyckas de inte vända den negativa kritik som poppat upp även i amerikansk media sedan de irakiska massförstörelsevapen som utlovats vägrar sluta leka kurragömma med vapenletarna. Att det uppstått frågetecken kring Bushs deltagande i Texas nationalgarde under Vietnamkriget, gör inte heller saken bättre i ett land där en riktig karls duglighet alltjämt till stor del baseras på hans insatser i krigstid.

Vem har snott mitt land? är Michael Moores krigsförklaring mot George W Bush. Med varje tillåtet medel tänker han försöka få bort Bush junior från Vita huset i höstens presidentval. Kortfattat kan man säga att han gör det genom att utmåla Bush som en genomrutten kanalje, som använder USA som sin privata bank för att berika Bushklanen och deras polare. Han inleder med att ställa sju obekväma frågor som han vill att presidenten ska svara på. De cirklar alla på ett eller annat sätt kring 11 september, Saudiarabien, Usama bin Ladin och kopplingarna mellan dennes familj och familjen Bush, som är väl dokumenterade sedan 25 år tillbaka.

Sedan rullar det på. Kapitel efter kapitel med dräpande Bushkritik och lustmord på moderna amerikanska myter. Bland annat lyckas han med hjälp av olika enskilda opinionsundersökningar få fram en bild av USA som ett fredsälskande och liberalt land vars invånare helst av allt skulle vilja bygga ut det sociala välfärdssystemet, ha en mer restriktiv vapenpolitik, öppna för fler och starkare fackföreningar och tillåta homosexuella äktenskap. Till och med i frågan om dödsstraffet vacklar amerikanen, menar Moore, och målar upp en bild av medelamerikanen som ligger långt ifrån den gängse bilden. Enligt Moore är den största lögnen av alla den att den konservativa och kristna högern i USA lyckats lura det amerikanska folket till att tro att de är mer högerställda än de egentligen är. Högerns seger är att de lyckats ge ordet ”liberal” formen av ett skällsord, en benämning på en vek och velande demokrat som inte vågar stå rakryggad och högt och tydligt säga vad han (för det ska så klart vara en man) tycker. Men medelamerikanen är inte konservativ, utan snarare tvärtom, menar Moore, och kommer därmed på svaret till en annan fråga han ställer sig: varför den amerikanska högern är så arg på och hatisk mot de vänsterorienterade i landet, trots att de sitter på makten i såväl Vita huset, senaten, representatshuset och Högsta domstolen. Om demokraterna hade den makten skulle de ”vara i sjunde – nej, åttonde – himlen och ni skulle höra glädjen i våra röster och se leendet på våra läppar”, skriver Moore. Alltså härleder han ilskan och hatet till en vetskap hos högerflygeln om att de är i minoritet:

De vet att amerikanerna innerst inne inte håller med och aldrig kommer att göra det. Amerikaner vill inte, lika lite som de flesta människor, vara i närheten av människor som är fulla av hat och elakhet. Det är därför högerledarna är så ilskna, för att de vet att de är en utdöende art. De vet att tjejerna, de spansktalande och bögarna håller på att ta över och nu försöker de göra så stor skada som möjligt innan deras politiska ras slocknar. De ylar som en döende hund och de tjuter som dinosaurierna måste ha gjort sina sista dagar. I stället för att bekämpa dem borde vi ha medlidande med dem.

Vem har snott mitt land? är genomgående strålande att läsa, även om man inte för fem öre står på samma vänsterkant som Michael Moore. Den främsta anledningen är att han är så väl påläst. Moore vet att det värsta som kan hända är att någon högerkritiker ska kunna slå ner på honom genom att påvisa ett faktafel, och därmed misstänkliggöra hela bokens sanningshalt. Notförteckningen i slutet av boken må brista i akademisk korrekthet eftersom Moore valt att skriva även den som en löpande text, men alla påståenden är väl dokumenterade och har täckning, hur flagranta de än må verka.

Hur viktig är då Vem har snott mitt land? som inlägg i den allt mer hätska amerikanska valdebatten? Tidigare har regimkritiska böcker från liberaler och vänsteranhängare i USA varit rätt så marginaliserade i den breda samhällsdebatten. Men det senaste året, i takt med att kritiken mot Irakkriget vuxit, har de kommit att spela en allt större roll. Framför allt har de sålt mycket mer än tidigare, och i och med att Michael Moore blivit en mediestjärna även utanför vänsterkretsar, får hans budskap allt större tyngd. Och när man läser Vem har snott mitt land? kan man inte låta bli att hoppas att han lyckas med sitt uppsåt i fråga om Bush. För om det Moore skriver är sant, pågår just nu den största blåsning som västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet råkat ut för.

Och det som gör mig rädd är att jag tror han har rätt.

Al Franken "Lögner - och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem"

Daniel Åberg — Wed, 14 Jan 2004 23:00:00 +0000

Ibland känns det som ett under att George W Bush lyckas hålla sig kvar vid makten som president i USA. Ett sådant tillfälle infinner sig när jag stänger igen Al Frankens Lögner efter avslutad läsning. Först känner jag chock. Karln (Bush alltså) borde ju ställas inför en arkebuseringspluton direkt. Nej för den delen, inte bara han, utan hela den kristna höger som han och hans medarbetare byggt sin maktbas kring. Fast just ja, här i Europa har vi inte dödsstraff, och skulle vi införa det emigrerade jag nog annorstädes illa kvickt. Men när jag sitter där, med den ihopslagna kampskrift Al Franken skrivit mot allt som kan kallas konservatism enligt the American way of life, är jag på vippen att byta ståndpunkt.

Efter ett tag infinner sig istället en apatisk känsla. Nästa presidentval i USA närmar sig. "Four more years!" skriker Bushs segervissa anhängare i falsett. Samtidigt är antihögerlitteraturen mer populär än nånsin. Lögner har sålts i över en miljon exemplar i USA och blivit en bestseller. Michael Moore säljer också enorma mängder av sina böcker, och hans film Bowling for Columbine fick otrolig exponering för att vara en dokumentär (de brukar inte direkt skapa köer på biograferna i USA, om vi säger så). Utöver dessa två författare finns ett flertal andra som inte givits ut i Sverige, som också sålt i stora upplagor. Men spelar det nån roll? Inte direkt. Bush är populär. Så mäkta populär att det inte verkar göra något om han och hans stab fastslås med lögner av såna mått att deras näsor borde vara lika långa som Route 66.

Så är det då bara att bita ihop och hålla tummarna för att Bush inte rattar sin enorma stadsjeep kallad USA rakt ner i Grand Canyon och startar ett världskrig innan han lämnar över tyglarna runt årsskiftet 2008-2009? Nja, Al Franken har i alla fall gett sig fanken på att försöka göra nåt åt saken. Hans förra drabbning med USA:s konservativa i boken Rush Limbaugh is a Fat Big Idiot (Limbaugh är USA:s mest populäre pratradioshowvärd och därtill rejält konservativ) ses av många som en av de avgörande orsakerna till att demokraten Bill Clinton lyckades behålla makten vid valet 1996 trots ett uruselt utgångsläge. Frågan är om Franken kan göra nåt liknande i år. Lögner är åtminstone ett ambitiöst försök.

Boken är ganska enkelt uppbyggd. På område efter område visar Franken att kända republikaner och konservativa med berått mod ljugit, och det näsväxargrovt. Han gör det genom att bemöta konservativa "sanningar" med statistik och fakta. Mest frän i sin kritik är Franken när han går i klinch med Fox News Channel (och det gör han rätt många gånger), som på några år vuxit till att bli USA:s största nyhetskanal. Förutom det är kanalen även extremt högervriden och Vita Huset-lojal in absurdum. I Sverige kan spektaklet beskådas på TV8 på kvällar och helger, då de två av nån outgrundlig anledning har ett sändningssamarbete.

En av Fox:s mest populära programledare heter Bill O’Reilly. Han och hans program The O’Reilly Factor får kanske de saftigaste smällarna. Ett (ganska långt) exempel:

Jag frågade ut honom [O’Reilly] om ett påstående han hade gjort tre minuter tidigare om att ha "börjat med två tomma händer". O’Reilly tycker nämligen om att skrävla om sin strävsamma barndom i arbetarförorten Levittown på Long Island. Som han en gång sa i New York Observer: "Man kan inte komma från en punkt längre ner på den ekonomiska skalan än jag."

Haken är att en insatt källa (O’Reillys mor) berättar en annan historia. Mrs O’Reilly berättade stolt för Washington Post att familjen regelbundet semestrade i Florida och att lille Billy gick i privatskola och på ett privat college, och att de bodde i den välbärgade förorten Westbury, inte det proletära Levittown.
Så jag frågade Billy var han växte upp. Var det i Westbury eller i Levittown? Den kan tyckas som en svår fråga att slingra sig undan. Men med ryggen mot väggen tog han sin tillflykt till en sinnesjuk lögn och sade att han växte upp "i Westburydistriktet i Levittown".
Det finns inget distrikt i Levittown som heter Westbury. Det är fråga om två olika samhällen som ligger flera kilometer från varandra. Det var som att han hade sagt att han växt upp i Brooklyn – Manhattandistriktet i Brooklyn.
O’Reillys otaliga lögner och förvrängningar bär tillsammans upp den Stora lögnen: att han är en chosefri, rättfram sanningssägare ur arbetarklassen som ger bluffmakarna på tafsen och ställer upp för gräsrötterna. Det där går jag inte på.
I själva verket är O’Reilly en lika stor bluff som sina Peabodypris [ett journalistiskt pris han falskeligen påstod sig ha fått – två gånger]. I skydd av sin förklädnad som arg medlem av folket använder han en utnött samling tölpiga knep – domderande, översitteri och förklenande omdömen – för att främja ett illa kamouflerat konservativt program.

Så där fortsätter det i nästan 400 sidor. Sida upp och sida ner med satirisk humor och oantastlig fakta. Det rättfärdiga med Irakkriget, den påstådda liberala hållningen i amerikansk press, beskyllningarna att Bill Clinton var en massmördare under åren som guvernör, Bushs skattesänkningar som påstås gynna arbetarklassen och så mycket mer – allt mosas genom enkla exempel baserade på fakta.

Det enda negativa jag kan komma att säga om den här boken är att väldigt många av de personer som behandlas är okända för svenskar. Ann Coulter, Rush Limbaugh, Sean Hannity, Alan Colmes, Paul Wellstone och Roger Ailes är inte direkt namn som får mig att haja till, och jag inbillar mig ändå att jag har rätt bra koll på Amerika.

Sedan återstår att se om Al Frankens bok räcker för att stjälpa det ultrakonservativa lasset som nu styr världens enda stormakt. Personligen hoppas jag det av hela mitt hjärta.

Michael Moore "Korkade vita män"

Mikael Lehikoinen — Wed, 15 Oct 2003 23:00:00 +0000

Till att börja med kan jag berätta att jag hyser ett enormt stort agg mot USA. Och för att vara lite politiskt korrekt, detta agg riktar sig först och främst mot det amerikanska systemet, alltså inte folket.

Att då läsa en bok som attackerar detta land (med sitt motbjudande system!) är ju inte direkt en jobbig uppgift. Tvärtom. Sedan att en amerikan skrivit den gör ju inte saken varken jobbigare eller sämre. Michael Moore a.k.a. "Shame on you, Mr. Bush!" gör slag i saken och angriper hela systemet på en gång. En tuff match. Alla kunde ha vänt Moore ryggen till och spottat honom rakt i ansiktet, men så blev det inte. Boken blev en försäljningssuccé – inte minst i USA. Härligt.

Har amerikanarna kastat sina skygglappar och börjat se världen med andra ögon? Svårt att säga. En ensam bok har nog svårt att mäta sig mot den mäktiga amerikanska mediamaskinen som går på växeln twentyfourseven och kablar ut en ganska stereotyp bild av samhällsklimatet till sitt folk. Tråkigt men sant. Men all ära åt Moore som ända kämpar vidare – en kamp som, i brist på andra liknelser, bara kan jämföras med David och Goliats fajt. Liten möter störst, liksom.

Glöm allt vad rättvisa och jämlikhet heter, välkommen till imperialisternas värld som styrs med rövslickeri och dollars.

Egentligen är inte Korkade vita män något renodlat journalistiskt verk, ambitionen ligger mer på att flörta med sina läsare och få dem att dra på smilbanden. Själv är jag inte så förtjust i stilgreppet, men kanske är det en nödvändighet för att få de mest hjärntvättade skeptikerna att haja läget. Då är alla medel tillåtna. Och man ska aldrig underskatta humorn som redskap.

Moores aldrig sinande förakt mot familjen Bush får stort utrymme i boken. Det ökända presidentvalet år tvåtusen som avgjordes i delstaten Florida är ett riktigt smaskigt stycke läsning. Här går Moore loss med hela sitt artilleri. Han släpper den ena bomben efter den andra. Det luktar århundradets skandal så långt alla våra mänskliga sinnen (inklusive det sjätte!) kan förnimma. Det vore lätt att avfärda det hela som rena konspirationsteorier, men herregud, det är praktiskt taget omöjligt. Inte ens en lågstadieelev som precis lärt sig att läsa kan förbise det faktum att De Förenta Staternas President, George W. Bush, fuskade till sig sitt ämbete. En ren skandal, milt sagt.

Moore har en förmåga att blotta sig själv, han gläntar på dörren till sitt privatliv och låter läsaren ta del av hans egna brister, och därigenom blir attacken mot etablissemanget mer trovärdig. Tjusigt. Men det är dock som dokumentärfilmare Moore gör sig bäst, då kommer hans ironi till sin fulla rätt. I bokform blir den emellanåt lite travande, särskilt all extra fakta som förekommer i små rutor samt alla punkter som han radar upp ovanpå varandra. I längden blir inte det så kul läsning.

Humorn har jag också vissa invändningar emot. Den gör sig bra i små doser på tv/film men när man läser en bok som i alla fall tar ex antal timmar så blir skämten ganska taktlösa till slut, mer åt kiss- och bajshållet. Roligt ett tag, tråkigt i längden.

Nåväl, Moore är ett finfint startskott för den som vill läsa om hur ett riktigt, riktigt ruttet system funkar. Det är lättsmält, hyfsat roligt och upplysande läsning. Därefter bör man leta upp den mer tungjobbade Noam Chomsky. Det är en snubbe med ett aldrig sviktande samhällsengagemang, i flera decennier har han redan kastat kritiska molotov coctails mot Vita Huset och dess administration. Långt innan Moore knappt ens var påtänkt.

Men allt beröm till Moore, kämpa vidare!

Det behövs.

dagensbok.com » Michael Moore

Peter Eriksson "På Y-fronten intet nytt eller Jakten på den nya mansrollen"

Similar Posts:

Jean-Christophe Rufin "Globalia"

Similar Posts:

Nick Hornby "Otherwise pandemonium"

Similar Posts:

Loretta Napoleoni "Oheligt krig"

Similar Posts:

Gore Vidal "Evigt krig för evig fred"

Similar Posts:

Ray Bradbury "Fahrenheit 451"

Similar Posts:

Michael Moore "Vem har snott mitt land?"

Similar Posts:

Al Franken "Lögner - och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem"

Similar Posts:

Michael Moore "Korkade vita män"

Similar Posts: