Hon hjälper till, hämtar saker och möter en ung mans blick och det blir ett ögonblick som förändrar Rose i grunden. Nej, det handlar inte om förälskelse utan om en kontakt på något annat plan men med samma eller kanske ännu djupare intensitet. Younès behöver en mobiltelefon och utan att tänka går Rose tillbaka till hytten och tar sin femtonårige sons iPhone och laddaren till den (jodå, hon tänker visst) och en del klädesplagg.

Väl hemma fortsätter livet som vanligt samtidigt som det förändras – en flytt till en annan stad, ny arbetsgivare för maken, jakt på arbete för Rose. Och telefonsamtal från Younès, samtal som hon inte besvarar. Ändå finns där en kontakt dem emellan.

Mötet med Younès och de andra migranterna blir till en katalysator för Roses tankar och känslor. Det är som om det blir tydligare vad som betyder något, samtidigt som det får henne att stanna i vissa delar av det hon har – den separation som varit på väg uteblir men å andra sidan vandrar hon ut i det okända rent yrkesmässigt. Hennes skolmedicinska psykologpraktik kombineras med alternativ healing.

Det är berättat utan stora åthävor, trots att det handlar om något livsomvälvande, eller kanske just därför. Det är det storslagna i det lilla, hjältinneskapet på ett plan och det futtiga på ett annat. Det är lätt att identifiera sig med Rose och hennes ambivalens, ställda inför hennes val skulle många backa men några kanske göra som hon.

Personerna är både nyanserade och vaga i konturerna på ett ibland förvirrande sätt där den enda man lär känna mer på djupet är Rose – och ändå är det mycket som lämnas osagt även där. Under berättelsens gång hinner såväl vänner och klienter som reskamrater och servicepersonal dyka upp och förlänas miniatyrporträtt, vid närmare eftertanke förvånansvärt många med tanke på sidantalet och känslan av fokus på Rose.

Rose får veta saker om en tillvaro hon inte känt till och läsaren får följa med. Till de dyblöta levande som hjälps ur vattnet men också de dyblöta döda som läggs under filtar. Till hoppet om att lyckas smyga sig in i en lastbil som kan ta en över en gräns. Till ett tältläger av presenningar alldeles intill ett färjeläge.

Flera gånger blir jag överraskad av att det jag trott ska leda i en viss riktning leder någon annanstans, att väntade konflikter uteblir medan andra uppstår i den oberäkneliga väv som är våra liv, verkliga och fiktiva.

Similar Posts:

• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Ledan, kylan och kärleken
• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• När orden försvinner
• Våld, sorg och skönhet

En konstnär, vars målningar idag pryder kylskåpsmagneter i Tyskland är Paula Modersohn-Becker. Hon var i likhet med finlandssvenska Ellen Thesleff och Helene Schierfbeck en konstnär som kring sekelskiftet 1800/1900 sökte sitt eget uttryck.

Paula Modersohn-Beckers liv blev kort, född år 1876 i Dresden och död redan 1907, 18 dagar efter dottern Mathildes födsel. Större delen av sina vuxna år tillbringade hon i Worpswede, en konstnärskoloni i tyska Niedersachsen. Där knöt hon värdefulla kontakter med andra konstnärer och hon lärde känna poeten Rainer Maria Rilke. Han blir hennes vän och bokens titel Härligt är att leva här är för övrigt ett citat ur hans Duinoelegier.

Författaren Marie Darrieussecq var en i teamet som år 2016 ansvarade för en utställning av Modersohn-Beckers målningar och teckningar. Hon har även haft tillgång till familjen Beckers brevsamlingar som har tryckts i stora upplagor. Andra konstnärer och kulturpersoner har beskrivit sina minnen från vistelserna i Worpswede och Paris. Ändå är det som om breven och annat arkivmaterial inte kan berätta allt.

Darrieussecq går med sin levnadsskildring utanför biografins traditionella form. Varken den romantiserade bilden av en konstnär som dog för ung passar eller en lexikalisk uppräkning av årtal, verk och familjehändelser. I stället siktar hon in sitt skrivande på den kraft som de hyllade målningarna förmedlar. Flera gånger träder författarens egna erfarenheter fram och hon går gärna in i en dialog med motiven på konstverken.

På tavlorna finns ofta flickor och kvinnor som inte nödvändigtvis ler. Deras blickar är riktade mot betraktaren, och de gör sig inte till utan ser bekväma ut. Förnimmelser av en egen självkänsla, att vara någon för sin egen skull och inte för någon annan.

Darrieussecqs speglingar och reflektioner är mest laddade när de handlar om moderskap. Hur ett barn kan fjättra sin mor, som blir ofri. Men också motsatsen. Den varma närheten som syns i verket med barnet som ligger intill sin mor under amningsstunden. Amning och moderskap som motiv i konsten hade fram tills Paula Modersohn-Beckers levnad inte varit särskilt frekvent. Det synsätt som präglade konstvärldens manliga föregångare och mentorer handlade om annat:

Mackensen säger att styrka är viktigast av allt. Att styrkan är alltings början. […] Jag håller med, men jag vet också att den inte kommer att vara central för min konst. Inom mig känner jag de mjuka, vibrerande trådarna i ett nät, vingslag som skakande vilar, hämtar andan. När jag verkligen kan måla, ska jag måla just det.

Detta citat inger respekt hos mig som läsare år 2022. Att en ung konstnär i början av 1900-talet kunde vara så tydligt medveten och fordra av sig själv att hitta sitt eget uttryck. Hennes omgivning var trots allt kejsar-Tyskland, vars slogan löd Kirche, Kinder, Küche – på svenska kyrka, barn, kök.

Under den nazistiska regimen klassades Modersohn-Beckers verk som entartete Kunst (degenererad konst) och ett flertal tavlor förstördes. De sågs som vulgära och utgjorde en förolämpning mot den tyska kvinnan och bondekulturen. Modersohn-Becker behövde varken höra eller läsa dessa fåniga omdömen. Hon slapp se hur det manliga synsättet födde fram storhetsvansinne, krig och massutrotning.

Härligt är att leva här är i sin utformning en bok, som jag läser innerligt och nyfiket hela vägen till sista sidan. Kanske var det just så här författaren ville att läsaren skulle påverkas, vilket kan förklara de poetiska inslagen som förekommer bland referenserna och noterna.

Jag kände i likhet med författaren att jag fann en syster som ville forma/behålla sitt eget jag i ett manligt dominerat samhälle. Och jag sparar denna formulering av Darrieussecq för framtida behov:

Möten lämnar spår. Vi blir till gästböcker. Vi lär oss att tala med ord vi fått av dem vi älskar.

Similar Posts:

• Tiden då form och färg förnyades
• Modernt underjordsdrama
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer
• Värdet av ett liv

Man måste älska männen mycket. Mycket mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.

Raderna, och därmed även titeln på Marie Darrieussecqs nya roman, kommer från Marguerite Duras Vardagens ting. I sin fortsättning på historien om Solange (som inleddes med Flickan i Clèves) låter Darrieussecq sin huvudkaraktär skicka just detta citat i ett sms till mannen hon älskar. Ett sms som blir ett i raden av obesvarade meddelanden och förvirrande tystnad. Han tiger. Och Solange väntar.

Flickan från den lilla byn Clèves har växt upp, lämnat sin son i Frankrike och befinner sig nu i Hollywood, bland créme de la créme av skådespelare, regissörer och producenter. Hennes karriär har stannat av, och hon som började med lovande småroller i storfilmer spelar fortfarande kvinnan vars uppgift är att dö snyggt i hjältens armar. Men så träffar hon på en fest en man som tar andan ur henne och vars kropp tycks dra hennes till sig som om de befann sig i ett magnetfält. ”Ett kompaktare luftrum som uteslöt alla andra. Hon var tyst. Hans närvaro gjorde henne tyst och ensam.”

Mannen är Kouhouesso Nwokam, en skådespelare som aldrig riktigt slagit igenom, men som nu bestämt sig för att göra en filmatisering av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. I Kongo. För att berätta om det riktiga Kongo, och inte om Hollywoods idé om Afrika.

Det är från första stund en ojämlik relation. Kouhouesso försvinner i dagar för att plötsligt dyka upp igen i hennes säng, hans humör sätter agendan för vilka samtal som är möjliga att föra och hans filmidé går före allt, ALLT, annat. Och Solange hon väntar och lyssnar och tar hänsyn och älskar. Mycket mycket. Självutplånande mycket. Hela vägen till inspelningen i Afrika följer hon honom, trevande och inkännande och trånande efter att han ska se henne igen.

Darrieussecq skriver med ett filmiskt berättande och ett avskalat språk som påminner om Duras. Även då det är Afrikas överväldigande hetta och natur som beskrivs så är språket aldrig överbelamrat med svulstigheter. Det är precist och osentimentalt. Och det tvingar till eftertanke utan att skylta med det. För det är mycket som skaver i relationen mellan Solange och Kouhouesso, inte minst grundat på deras ursprung i Frankrike respektive Kamerun. Kropparnas kontraster – svart man, vit kvinna – blir till verkliga skillnader i makt och förväntningar. Som om kropparna hela tiden döljer människan, som om de aldrig lyckas tränga innanför.

Kanske saknar jag lite av den där fräcka flickan som var Solange som barn, henne som vi fick möta i Flickan i Clèves. Jag har initialt svårt att se att det skulle vara samma person, att hon inte skulle ha mer kvar av det där vilda och väldigt oblygt kroppsliga. Speciellt som hennes relation till Kouhouesso är sexuell snarare än något annat. Men i sin beskrivning av en kärleksrelation som långsamt äter upp den ena parten, medan den andra stärks i samma takt, är Darrieussecq fruktansvärt bra. Och känslan av frustration och tillknycklad stolthet stannar kvar i mig.

Similar Posts:

• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Skräcken! Skräcken!

Men, nu är vi här igen. Sista veckan i augusti. Det går att känna det. Ljuset är en aning gulare och skuggorna lite längre. Syrsorna spelar långsammare nu. Och om bara en månad är det dags för bokmässa igen.

Idag skriver Marie om den nya romanen av Marie Darrieussecq, Flickan i Clèves. Vi följer tonårsflickan Solange som upptäcker sin egen sexualitet, först utifrån sådant hon ‘råkar ut för’ och de förväntningar som hon inser att andra (främst män) har på henne och hennes kropp. Allt eftersom tar Solange själv makten över sin kropp och tar vad hon vill ha, men då med en tonårings egoism och oförmåga att förstå allvaret i sin lek. Darrieussecq skriver fruktansvärt övertygande om hur en människa på väg in i vuxenlivet kan förstå och tolka sex, kärlek och vänskap. Ibland brutalt och rått. Ibland skimrande och naivt.

På torsdag skriver Anna Liv om ungdomsboken Hon ville ju av Pernilla Gesén. Det är en bok från LL-förlaget (lättläst) som handlar kärlek, längtan, lust och vänskap. Och som diskuterar var gränsen för våldtäkt går. Det är en stark berättelse där tonåringarna känns som tonåringar och deras liv och grubblerier känns äkta.

På fredag skriver Lina om Joyce Carol Oates ungdomsbok Två eller tre saker jag glömde berätta för dig. Den tar upp mycket bra som unga behöver läsa, har en bra feministisk ingång till vanligt förekommande fenomen som självskadebeteende och lärar-förälskelser. Samtidigt har Lina en komplicerad relation till Carol Oates språk.

Och på lördag skriver vår gäst Christin Ljungqvist om Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin, en välskriven bok för unga som hon med några få invändningar tycker väldigt mycket om och får kalla kårar av.

Similar Posts:

• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Den amerikanska mardrömmen

Marie Darrieussecq, som tidigare bl.a. skrivit den i mitt tycke briljanta Suggestioner, skildrar i sin nya roman hur en ung människa på väg ut ur barndomen förstår och tolkar sexualitet och kärlek, och hon gör det otroligt övertygande. Historien berättas genom att scener läggs till varandra. I Flickan från Clèves finns inga transportsträckor och ingen allvetande berättarröst. Alla ord är Solanges, alla beskrivningar av det som händer är hennes. Och det är så fruktansvärt bra genomfört att jag under läsningen helt raderar författaren ur mitt medvetande. Det är Solanges historia jag läser och vill läsa – flickan som befinner sig mitt i kaoset, förvirringen, glädjen, kåtheten och rädslan. Flickan som gör allt för första gången och som inte förmår se vad som kan vara rätt eller fel, tryggt eller farligt. Det finns överhuvudtaget ingen pekpinne i boken. Det finns mycket vidrigheter, utnyttjande och svek, men det är ständigt gråzoner och det finns ingenting som vittnar om att det finns en författare bakom orden som vill servera oss sin sanning.

Romanen har tre delar med titlarna ”Att få det”, ”Att göra det” och ”Att göra det igen”. Det börjar med ett uppvaknande, hur Solange börjar förstå att något händer med henne som ändrar hennes livsvillkor fullständigt. Men det är inte bara den egna kroppen som förändras eller hennes egen lust som vaknar. Darrieussecq väver in en mängd olika delar som alla påverkar flickans förståelse av sexualiteten, och kanske alla flickors. Naiva flickdrömmar om kärlek blandas med vad hon får lära sig genom porr, sin fars pläderingar om att hon kommer att dö om hon knullar, och genom främmande mäns blickar och närmanden. Fantasier om jämnåriga pojkar krockar med äldre mäns handlingar. En kyss på ett diskotek med en vuxen man, en brandman, slutar vara spännande i samma sekund som mannen stoppar in ett finger i henne och säger att han vill ta henne mot en pelare. Det är skrämmande. Och lockande. Och oförståeligt.

Flickans egen kåthet ges inte utrymme tillsammans med den snygga coola killen hon förälskar sig i. Hon känner att det finns någonting där, någonting som skulle kunna vara fantastiskt men som hon inte får tillfälle att känna. Hon som bara vill gnida sig, öppna sig, och hänge sig gör ändå allt på hans villkor – hon suger av honom under en fest, och hon ser sin flickdröm om att förlora oskulden med någon som älskar henne förvandlas till ett smärtsamt bakifrånligg, ”Låt oss tala klarspråk: i bajshålet.”.

Men det finns en man som inte alls är som de där killarna som bara tänker på sig själva, en man som inte är skrämmande på något vis och som Solange tar som älskare. En vuxen man. En bekant till familjen. En man som varit hennes barnvakt. Samtidigt som flickan utan hämningar lär känna sin egen kropp och sitt begär, så är hon hela tiden även ett barn. Utan att helt kunna förstå konsekvenserna av det hon gör. Hon leker. Och hon har ingen förståelse för ångesten som hennes älskare känner, eller varför han säger att det är fel det de gör. Efter ett restaurangbesök, vilket följs av de båda ligger med varandra i bilen på parkeringen utanför, försöker Solange muntra upp stämningen med en rolig historia hon hört:

Det får mig att tänka på ett skämt som pappa brukade berätta (hon skrattar så mycket att hon måste göra en paus).
Det är en affärsman som tar in på ett hotell, han är väldigt trött och så, men så knackar det på dörren till hans rum och där står en liten liten flicka och hon säger (hon imiterar den lilla lilla flickans röst): ”För tio francs gör jag det med en hand, för tjugo francs gör jag det med bägge händerna, och för trettio francs använder jag tungan också!” Hur trött han än är så säger han okej, okej, och han ger henne trettio francs och den lilla flickan bara: nänänänänä-ö!
Hon sträcker ut tungan och viftar med händerna som kaninöron.
Han tittar tyst på henne.
Det är så svårt att prata med honom. Han är trots allt extremt begränsad när det gäller att samtala.

Det som gör Flickan i Clèves så fantastisk är hur Darrieussecq fångar den där precisa brytpunkten i en flickas uppväxt. Där hon varken är barn eller kvinna, utan båda två samtidigt. En kvinnas kroppslighet upplevd av ett barn. Hon skildrar utsatthet från båda håll – hur barnet är utsatt för vuxenvärldens sexualisering av henne, men också hur hon själv utnyttjar sin älskare samtidigt som hon glider in och ut mellan de båda rollerna. God, ond. Rätt, fel. Tryggt, farligt. Det är inte svart eller vitt hos Darrieussecq. Och det gör henne så extremt intressant att läsa.

Similar Posts:

• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Ledan, kylan och kärleken
• Ögonblick som förändrar
• Konstnärslivet och självständigheten

Och visst börjar det bra då – ett schysst upplägg, ett språk som man kapitulerar direkt för och en miljö som gjord för saftig klaustrofobi och fängslande desperation. Antarktis är isolering med stort is, obarmhärtigt djupfryst och totalt jävligt i sin eviga existentiella vithet. Ja, det är kallt i kvadrat, så orubbligt förfruset att salivet fryser till is i mungiporna på huvudpersonerna när de till slut behagar hångla upp varandra.

Till slut, ja. För det dröjer ett bra tag, nästan ända till det kritiska slutet. Och det som utspelar sig mellan inledningen och klimaxet – själva berättelsen – är inte alls det där anade relationsdramat, något man börjar inse när man väntat tillräckligt många sidor och det börjar bli för lite kvar av boken för att det ska kunna hinnas med. Istället följer ett antal slags ensamhets- och frysscener, skildringar av rutinerna på anläggningen och ledan i tillvaron. Detta varvat med fragment från Peters och Edmées uppväxter och hemländer, samt den tredje beståndsdelen som utgörs av vad de drömmer på nätterna. Det är resonerande, utsvävande, och tyvärr – ganska händelselöst och fattigt på dramatik.

Darrieussecqs styrka som författare ligger i att utforma och beskriva scener, men inte i att skapa en vettig följd av dem. Det ska sägas att vissa partier verkligen har ett rejält tryck i sig och att kylan och desperationen tillfälligt kan stiga rakt ur boken och upp i ansiktet på läsaren, men oftare känns berättelsen inbromsad och i avsaknad tydligare riktade och mer handfasta händelseförlopp.

Jag blev alltså tjurig för att handlingen inte var som jag trodde att den skulle vara. Kanske är tanken att stor konflikt och stor dramatik här ska utspela sig under ytan – i drömmarna och flashbackarna – men under läsningen lät det sig inte upplevas särskilt. Samtidigt, med stor betoning och med hänvisning till den glasklara stillfulla språkföringen, ska Darrieussecq försvaras av att man visst ändå lämnar boken med den där svårutpekade och kvardröjande känslan vissa böcker ger. Vid ett tillfälle sover Edmée och "hör meningen på drömmens oklanderliga flerspråkighet – stöten från en brottsjö väcker henne, hon har kvar det där ordet, skatten, på tungan och känslan av en dröm som smälter bort i hjärnvindlingarna." Jag tycker att det är ett ganska bra exempel på hela White.

Similar Posts:

• Ögonblick som förändrar
• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Och hon väntar, och väntar, och väntar
• Hurtfriskt humorförsök
• Konstnärslivet och självständigheten