Diktjaget i Axel Winqvists tredje diktsamling Kåta blommor ligger i sängen och diktar, till ljudet av datorns surrande och bland smulor av knäckebröd. Samlingen inleds med att diktjaget proklamerar sin närvaro: ”kära medborgare, här har ni mig”. Det är ett diktjag som på samma gång är allsmäktigt och upphöjt som nere och vadar i den världsliga banaliteten och smutsen: ”jag är all evighet/och ett kosläpp/i motala eller mjölby”. Kronan på verket, och samtidigt en helt vanlig, sorglig människa, i en helt vanlig samtid där myrvägar och måsar samsas med marknadshyror och massflykt.

Winqvist jobbar med kontraster – i jaget och i bilderna som dikterna fylls upp med till brädden: våren smeker den varma luften i april som kortison och grumligt diskvatten, ett du tänder ett slott i skogens mörker som en sårig hårbotten. Är det en klassisk samtidsskildring vi har att göra med? Ja, kanske. Här finns ett tilltal till Sverige, en önskan om att pensionärer inte ska stå gråtandes vid frysdiskarna, kärleken liknad vid ett bortkommet brev från postnord. Men ett enormt tidsperspektiv finns också här: amöbor och urtidsdjur och en ensamhet vars enda försoning är att den är delad med andra människor. Rörelsen mellan det konkreta och abstrakta, det stora och det lilla sker ständigt. Det är nästan så att man blir yr av alla kast. Men kanske är det just så man måste skildra Antropocen, denna människans komplexa tidsålder, det vackra bredvid det fula, det gravallvarliga intill det lättsamma.

Ibland drar vissa dikter dock lite väl mycket mot punchlines – det är som om Winqvist, precis som diktjaget, inte helt vågar stanna i det stora, kosmiska perspektivet. Kanske på grund av en rädsla att bli högtravande och sentimental, eller helt enkelt en rädsla att öppna dörren till det skräckinjagande enorma perspektivet utan att stänga igen den med ett tryggt inspel från samtiden. Men vissa dikter hade klart tjänat på att få klinga kvar i ett enda perspektiv och en enda känsla. Det hade också hjälpt samlingen i stort – det är så sprängfyllt av smarta och vackra formuleringar och tvära kast att man blir överväldigad och lite förvirrad kring vad Kåta blommor egentligen vill säga. Det är synd, för här finns så mycket som är så bra, både i det torftigt realistiska och i det romantiskt natursköna.

Similar Posts:

• Dikter som kött och frukt
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Storslaget och drömskt om träd
• Sprittande om kärlek och begär

Det betyder inte att vi inte bråkar för det gör vi. Första halvåret 2025 inleddes en ekonomisk rysare som bara fortsätter. Gaphalsen Donald Trump har ännu en gång tillträtt världens mäktigaste befattning.

USA:s president bestämmer över mycket, det är välkänt, men SÅ mycket? Trump började nästan genast hota om tullar. Det sänkte såklart börsen. Sen tog han tillbaka hoten, delvis, och då gjorde börsen genast glädjeskutt som en lydig vovve. Detta har Trump upprepat flera gånger. Undrar om han berikat sig själv genom att han tillåts hålla i taktpinnen och kan köpa när det är billigt och sedan sälja dyrt? Samtidigt är alla i USA, inklusive hans hängivna väljare, förlorare eftersom förtroendet för USA urholkas.

En rysare är det men de flesta småsparare är kvar på börsen liksom våra pensionspengar, fastän fluktuationerna är styrda av en silverrygg som inte bryr sig ett skvatt om någon annan än sig själv. Hur ska man förstå det? Hade aporna köpt det?

Apan och kapitalet, en bok om ekonomisk historia, kom 2023, efter Trumps första presidentperiod, men innan det stod klart att det skulle bli en triumfatorisk come back. Författaren Kjell A. Nordström vill göra ekonomin begriplig och börjar från början. Människan är alltså en tunnhårig apa i Afrika som lär sig att man kan byta saker med andra, nötter mot fikon, exempelvis. Det är ju något stort.

”Den enes bröd är den andres död” brukar det heta, men byteshandel är inget nollsummespel enligt Nordström. Om det hade varit det så hade den hårlösa apan för längesen slutat göra transaktioner, argumenterar han. I stället förenklas livet av möjligheten att göra byten. Den som fiskat mer än den kan äta, slipper se fångsten ruttna. Människan kan specialisera sig. Den som är särskilt bra på fiske ägnar sig åt det och byter sedan med samlaren av nötter. Eller fikon. Alla får en mer varierad kost.

Städer med handelstorg är ett viktigt steg i utvecklingen, uppfinningen av pengar är ett annat. Mynt av koppar, silver eller guld blir till sedlar vars värde garanteras av en guldreserv hos en riksbank som evolverar till nuvarande system som inte vilar på guldreserv och dessutom är alltmer kontantlöst. Vi betalar allt oftare med plastkort. Ändå består tilliten.
Kapitalismen tar fart i de italienska statsstaterna på 1200- och 1300-talen. Renässansen bär på en slags framåtanda efter en lång era av bakåtblickande under medeltiden. Det skapas banker som lånar ut pengar mot ränta. Ekonomierna växer.

Militärt starka aktörer har genom tiderna sett sin chans att tulla på andras handel. Men ideologin om frihandel, som uppstod i Storbritannien på 1800-talet, har bitit sig fast. Visst finns det bakslag som första världskriget, depressionen och andra världskriget. Men frihandeln har tagit fart igen efter alla kriser. De senaste 50 åren har präglats av ett allt öppnare Kina, Berlinmurens fall och ett allt aktivare Indien. Kjell A. Nordström liknar globaliseringen vid ett jättelikt knytkalas.

Vår planet har blivit en by där alla försöker byta med alla. En öppnare värld än någonsin. Längre liv än någonsin. Mindre fattigdom. Och dessutom för fler människor än någon gång i historien.

Men det är något som skaver. Storbritannien har lämnat EU och i USA sluter allt fler upp bakom parollen ”America first” och Donald Trump som säger att han älskar tullar. Det där är inget nytt under solen, menar Nordström.

Precis som i det lilla livet är ju stora kalas ofta kaotiska och svåra att kontrollera. Att stiga ur festen och återta kontrollen över människors bytande dyker därför upp som förslag med jämna mellanrum. Men att helt lämna festen har oftast visat sig alltför dyrt, även för stora länder som USA.

Ett kapitel handlar om den osynliga handen, moralfilosofen Adam Smiths teori att ekonomin fungerar bäst utan statlig styrning. Vi människor är bra på samarbete. Paradoxalt nog är det egennyttan som för oss ditåt. Men Nordström betonar att en viss styrning, eller korrektare uttryckt rätt sorts regler, behövs för att den osynliga handen ska kunna arbeta fritt.

Nordström tar också upp problem som överutnyttjandet av haven och luften. Han synar de miljöekonomer i sömmarna som propagerar för ”degrowth”, minskad tillväxt för miljöns och klimatets skull.

Detta är en infallsrik och kreativt berättad ekonomisk historia där man varken saknar myten om kung Midas eller historien om Sveriges Riksbank, världens äldsta. Man har kul när man läser. Nackdelen, möjligen, är att framställningen blir lite spretig. Kjell A. Nordström hoppar friskt i kronologin, något som sannolikt minskar bokens tillgänglighet för många. Den riktar sig ju till alla apor, som jag, som saknar gedigna förkunskaper i ämnet.

På det hela taget är Apan och kapitalet dock en välskriven bok av en kunnig författare. Ideologiskt är Kjell A. Nordström varm anhängare av marknadsekonomin men den läsare som inte är det behöver knappast vara orolig. Författaren är tydlig med sina åsikter och intentioner redan från start.

Similar Posts:

• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Initierad bok om Trump
• Staten och kapitalet i samma båt

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• Tänk pa döden
• Resans sköna konst
• Ärligt bloggande om döendet
• Mångsidigt om människans gående

Medusas blick utgavs första gången 1991 och dess centrala tema kunde enligt László F. Földényi själv sammanfattas med frågan Kan fruktan inför förgängligheten betvingas? Många år har förlöpt sedan dess och fruktar gör vi antagligen fortfarande. Föreliggande bok är en översättning av ett uppdaterat verk. På åtskilliga punkter har han

ändrat betoning, bytt ut vissa ord och uttryck mot andra, skrivit om meningar, utelämnat eller fogat in hela kapitel. Allt detta i syfte att belysa följande: det är inte säkert att människan bara kan finna sig själv i strid med världen, utan tvärtom, hon kan också göra det genom att ge sig hän åt världen.

Som en parentes kan jag även rekommendera Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt av samma författare som även den givits ut på Ersatz. Här ger han med psykologen Dostojevskij Hegel på pälsen för sin dialektik som viker undan för det som kanske kan benämnas just översinnligt.

László är kunnig och inte oväntat är det just i dialog med andra döda män som resonemangen makar sig framåt. Detta är en sekellång tradition, den att män bygger vidare på eller vidareutvecklar tankegods som manliga tänkare tidigare bidragit med. En cirkel eller spiral bildas och den är svårbruten i och med det interna refererandet och får så en giltighet stöpt i en rigid form som inte gärna släpper in kvinnors influenser utifrån. Det blir fattigare och exkluderande om man så vill. Jag själv är inte särskilt annorlunda.

Med filosofer från ett halvt årtusende före Kristi födelse och med några tusen år yngre kristna mystiker som Böhme och Mäster Eckehart för att nu nämna några, återkommer han gång på gång till människan och människans upplevelse av att vara till – och Varat. Det blir många gånger så abstrakt att svindelkänslor infinner sig, men går tankarna att haka fast i något behöver man inte nödvändigtvis sväva iväg.

När den första människoliknande varelsen insåg sin egen existens är jag säker på att den tänkte något i stil med ”Vafan!?”. Detta uttryck har sedan genljudit genom historien; det har visserligen förfinats, blodats ned och vänts upp och ned på, men i bakgrunden ekar emellertid fortfarande detta ”Vafan!?”, alltså: Vad är vi? Varför? Hur? När? Orkar jag? Frågor som oroar, lämnar oss sömnlösa och ger en känslan av att vara sömlös. Och vi låter oss inte enkelt nöja oss med svar som att jaget är

en ren illusion, att det är omöjligt att dra upp dess gränser, att det knappast är något annat än ett konglomerat av schabloner och mönster, som under trycket av de vid varje tillfällena rådande intressena och situationerna hela tiden antar nya former.

Vi går inte gärna med på det. Vi söker något som håller samman oss, vi kan kalla det för själen, självmedvetande eller vad nu som faller en i smaken. Människan

söker tillflykt i mänskliga gemenskaper och sätter sin lit till religioner eller till vetenskapen som hon antar ger henne lugn. Hon tar tämjningens metoder, något som den europeiska kulturen alltid har varit villig att stå till tjänst med.

Om jag skall göra ett försök att ringa in vad László försöker göra, är det kanske att frigöra människan från religionen (och vetenskapen) genom just religiösa termer och med hjälp av religiösa tänkare. Ett försök att kolonisera tidigare för religionen och vetenskapen vigda områden; ”appropriera” ett språkbruk som har breda drag av Gud över sig. Ta exempelvis begreppsparet religiös/religion:

”Religiös kallar jag varje upplevelse som hjälper människan att komma över de inre barriärer som hon antagit vara oomkullrunkeliga”. Dessa har ”föga med religion att skaffa…I den religiösa upplevelsens ögonblick känner sig människan skranklös och gränslös” och ”skulle lika gärna kunna beteckna som katarsisk, omskakande, upplyftande…[m]ed ett ord som mystisk [e]ller ännu hellre som extatisk”. László frågar sig vad kännetecknet för detta extatiska är och svarar att det får människan att ”träda ut ur sig själv” och möta en ny horisont som ”ställer hennes eget vara i en ny belysning”. Människan blir medveten om att hon finns till men är lika på det klara med att hon inte alls hade behövt göra det.

Jag lever därför att jag lever, som Mäster Eckhart en gång skall ha predikat. Mer invecklat behöver man kanske inte göra det för sig. Eller som den karaktär i en Torgny Lindgren-bok, egentligen kan det vara vilken som helst, som menade att livet bara vore mer arbetsamt om det hade en mening. Ja, så är det nog.

Vad är då dessa exstatiska eller mystiska upplevelser som får ”människan att träda ut ur sig själv”? För mig var det en förnimmelse av att uppgå i någonting större, en känsla som öppnade något bortanför det jag ditintills tänkt var möjligt. Jag betraktade några björklöv och kände att de var små gröna liv vilka var lika mycket jag som någonting annat. Ingenting var enbart sig själv, det kan ha varit vad László menar vara en gudsupplevelse, alltså en ”metaforisk benämning för det dammbrott genom vilket något som fram till dess förefallit främmande och omöjligt att föreställa sig tränger in i ordningens normbundna värld”. Existens och icke-existens innefattade varandra och vad vi kan kalla ”livsenergi” genomströmmade alla ting och kroppar.

Men de exstatiska upplevelserna kan även vara ett ögonblick av förälskelse, där kärlekens ögonblick inte bara är

då man finner sig själv utan också det då man blir varse sin brist. Medan den älskade hos en främmande varelse ser all den trängtan och kärlek koncentrerad som han dittills sett som en del av sig själv, men som han aldrig på ett tillfredsställande sätt kunnat lägga till rätta i sitt inre, erfar han nu, drabbad av kärleken, att han har hamnat utanför sig själv. Han har funnit sin egen medelpunkt, men han upptäcker att den är utanför hans eget jag.

”Drabbad av kärlek”. Poetiskt.

Kärleken är överlag alltför romantiserad, men som tillstånd betraktat fascinerande. Jag älskar kärleken, kanske just för att jag inte kan förklara den samtidigt som den förlänar mig så mycket skönhet. Man överger eller förlorar sig själv, eller det man trodde var sig själv. I själva verket är det kanske så att ens medelpunkt inte

har ”förflyttat sig” in i en annan varelse, utan [att] denna medelpunkt har uppkommit först nu – identiteten är resultatet av annorlundaskapet. Och medan ögonen utslungar ”blixtar” och ”silverblicken” växer fram, uppstår misstanken att anledning till att man förlorar sig själv i samma ögonblick som man trodde sig ha funnit sig själv, är att själva tillvaron saknar medelpunkt.

Är det en skrämmande insikt? Det behöver inte vara det. Det är som det är och det blir som det blir. Känslan jag får är att det finns en misstänksamhet hos László mot all typ av verbalisering av gudsupplevelsen; att det är en upplevelse som undandrar sig allt konkretiserade och inringande. Ändå finns den.

Det är förlösande att ta del av en så brännande optimistisk misstro mot språk men också mot rådande och vår, tänker vi oss, upphöjda kultur och förfinade civilisation. Vi vidareutvecklar ständigt ett ”framstegsbegrepp, än med en evolutionistisk, än med en ’objektivt vetenskaplig mask’” med ett mål i sikte: att förhålla sig ”kallsinnig gentemot ögonblickets förtrollning…så snart mysterierna fördes på tal for de tidiga kyrkofäderna ut i häftiga förbannelse…[och] när Gud mot slutet av sjuttonhundratalet allt mer kom att avpersonaliseras…såg man dem som litade mer på sina inre erfarenheter än på vetenskapen som förryckta, svärmare, skönandar dem som blåste till reträtt, irrationella dem som vantrivdes i hierarkin, nihilister dem som inte ville samarbeta, och terrorister dem som ville koncentrera livet till ett enda väldigt ögonblick.” De ”förbrännande ögonblicken” är uppenbarligen farliga för samhället sett som sammanslutning-överenskommelse då de ”ifrågasätter kulturens och historiens allmakt” och att den enda arenan där fantasin fick (och kanske får) löpa fritt var i konsten om nu inte ”kulturens väktare” grep ”efter piskan för att mota också konsten in i ändamålenslighetens fålla”.

Försöker han frigöra dessa tillstånd där man inte ”kastar någon skugga”, låta dem vara och förnimmas som de förnims? Vill László, likt en Dostojevskij, inte till varje pris försöka beskriva dem med vad verktyg man nu tar till? Men vadan denna dragning hos oss att vilja förklara allt? László skriver att samhället eller vilken sammanslutning som helst bara kan

stå på måttets grund och skulle inte fungera om det inte var inställt på att bestå. Ögonblickets makt är farlig: det är då som det visar sig att tillvaron i gemenskap inte är livets yttersta kriterium och att varje fortbestånd är ändligt, ja, försvinnande kort, när det råkar i det tidlösa ögonblickets dödliga perspektiv”. Dessa ”utomordentliga” ögonblick skulle blottlägga en skrämmande sanning för människan: ”att det inte finns någon gemenskap som skulle kunna befria människan från förgänglighetens börda” och att ingen sammanslutning kommer hjälpa eftersom ”människan när allt kommer omkring inte kan räkna med någon…[d]et är det som alla kulturer försöker dölja, som varje religion gör allt – redan genom att ge det ett namn – för att skyla över.

Menar han att det i ögonblicket, det oförklarliga ögonblicket, rentav ligger något revolutionärt med en latent kraft att omdana, nedstörta? Förhoppningsvis. Låt oss då bejaka det oförklarliga! ner med alla förmenta förklaringar! kemisk balans i hjärnan kan dra dit pepparn vissnar!

Som ni märker hade åtminstone för mig en introducerande text till författaren och verket, antingen som inledning eller avslutning, smakat mumma. Mitt försök att förstå, med hjälp av nästan fler citat än egen text, resulterade bara i cirklar runt delar av vad essäerna tillsammans har att erbjuda. Vilka för övrigt heter Gudsupplevelse och gudstro, Vem blixtrar?, Navelns gåta, Gränsen och det gränslösa, Det gäspande kaoset, Det omöjliga samt den avslutande texten Ögonblickets kaos. Det ni. Det är djuplodat och fattigt på tempo men inte till innehåll. Essäerna bör idisslas och hållas i minnet i takt med att man borrar sig längre och längre in i texten. De överlappar och bygger på varandra och bildar tillsammans ett sammansatt något och man får gapa stort för att överhuvudtaget lyckas påbörja idisslandet av det. Och missa för bövelen inte bilderna som föregår varje kapitel. Bara de är värda en läsning.

Similar Posts:

• Om lögner och hur vi bjuder motstånd
• Emerentia som lärare
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• Global idéhistoria
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Med hjälp av undersökningar, anekdoter och allmänna betraktelser försöker han här reda ut vad för slags egenskaper och beteenden som människor i Sverige idag tycker är mest förkastliga. Han understryker att det handlar om just Sverige, eftersom vad som anses vara en synd förutom att variera över tid, även varierar kulturellt och geografiskt.

Utöver att presentera dessa nya dödssynder, handlar boken om vår förmåga och vilja att förändras. Att det är möjligt att träna upp sig till att bli en bättre människa. Bättre i den bemärkelsen att man funderar över huruvida ens eget beteende får negativa konsekvenser för omgivningen, och är beredd att göra något åt det. Att välja att läsa en bok av det här slaget indikerar ju i sig en vilja att förstå sig själv i relation till andra människor. Det är en bra början, men ofta är det kanske lättare att se var andra brister än att identifiera sina egna tillkortakommanden.

Den här boken innehåller ett mycket konkret råd om hur vi blir bättre människor, men det är också ett väldigt bra råd. Här kommer det:

Känn efter om du har denna egenskap och om så är fallet bestäm dig för om du vill att den ska fortsätta att förstöra för dig och din omgivning, eller inte.

Högmod, vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede och avund. Av dessa klassiska sju dödssynder är det endast en som återfinns bland de nya. Girighet. Och den rankas som nummer sju. Alltså den minst syndiga av de nya synderna. Vällust är inte aktuell alls som synd betraktat. Det sekulariserade svenska samhället har övergivit synen på kyskhet som varande på något sätt mer eftersträvansvärt än att bejaka sin lust. Ett klart framsteg.

I slutet av boken redogör han för hur han gått till väga med undersökningarna. Här berättar han också om vad vi anser vara dygder. De hamnar så gott som alltid i motsatsförhållande till en synd. Egenskaperna som står högst i kurs är; generositet, hänsynsfullhet, pålitlighet, medkänsla, inkluderande, ödmjukhet och engagemang. Sedan får man komma ihåg att vi människor är komplexa varelser, och de flesta av oss har mer eller mindre av dessa goda och dåliga egenskaper. Vi befinner oss någonstans på en glidande skala mellan motsatta egenskapspar.

Einhorn smyger också in lite annan intressant forskning här och där i texten. Bland annat om gener och hjärnan. På det hela taget får han till det på ett mycket behagligt sätt. Han förmedlar ödmjukhet inför livet och kärlek till människan som sådan. Boken lämnar efter sig en mycket positiv känsla. Han säger inte att du skall ändra dig, han säger att du kan. Om du vill.

Similar Posts:

• Ett steg närmare förståelse
• Övning ger färdighet
• Spännande tankar i (för?) kort format
• Det positiva åldrandet
• Forskning med samhällsförbättrande potential

Våra rötter finns i Afrika. Där har vi vår gemensamma grund och historia oavsett hur vi ser ut och var vi lever idag. Under resor i Etiopien, Sydafrika, Namibia, Kongo och Mali besöker Berg med filmteam ett reservat för bonoboer (en schimpansart som är våra närmaste släktingar), utgrävningar och grottmålningar. De samtalar med forskare och ursprungsfolk. Resultatet blir en spännande tvärvetenskaplig mix där kultur smälts samman med rön från språkvetare, historiker och paleontologer.

Gemenskap och samarbete är essensen i vår afrikanska natur, skriver Lasse Berg och pekar på ursprungsfolken. Hos dem är den gemensamma historien liksom gruppens sammanhållning viktig och det är självklart att hushålla med resurser – något som ofta missas i det västerländska urbana samhället. Jakten på det goda livet leder oss fel, kanske är det något annat som ska till för att vi ska överleva på längre sikt?

En kultur som går under, med språk, livsstil, muntliga traditioner och allt, det är en bokstavligen oersättlig förlust. I deras liv fanns det kunskap och erfarenheter som vi inte kommer att kunna återskapa. Det är som att bränna böcker. Det vi ser nu när gamla ursprungskulturer får stryka på foten inför Utvecklingen är hur hela bibliotek bränns ner.

Berg rör sig med lätthet mellan naturvetenskaplig evolutionslära och dagsaktuella frågor om det digitala samhället, politik och arbetsmarknad. Samhällskritiska reflektioner varvas med spännande och roande berättelser om filmexpeditionens vardag. Till exempel får man följa med en forskare till en sensationell utgrävning av homininfossil (tidig människoliknande grupp primater) i etiopiska Awashdalen. Väl där, är man nära att förstöra alltsammans då filmarnas stora tunga Landcruiser styrs rakt över fyndplatsen!

Vårt inre Afrika kan läsas som en sammanfattande introduktion till Lasse Bergs tidigare Kalahariböcker. Det är en bok med många (tyvärr lite gråa och mörka i trycket) foton, främst tagna av fotografen Carl Douglas på människor, expeditionsdeltagare och djur. Några bilder är vackra, några roliga och rörande, några känns mest som utfyllnad och tillför inte texten så mycket.
Undertiteln Upptäcktsresor är genial då den anspelar på gamla tiders västerländska upptäckare och det koloniala arvet, liksom på oss moderna upptäckare av en möjlig väg framåt. På den resan är Lasse Berg en bra vägvisare.

Similar Posts:

• Slut på ursäkter
• Ge människan i dig en chans
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• Afrikas öde och framtid
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet