Djävulsvind, den fjärde och sista boken i kvartetten, äger rum på västkusten julen 1967. Bilden som tecknas av Los Angeles är så långt från reklamens drömvärld som man kan komma. I stället för filmstjärnor, apelsinlundar, surfare, stränder, pittoreska förorter, palmer och blått hav består Celestins värld av sjaskiga motell, strippklubbar, kasinon, korruption med stort K, rashat, ständigt utbyggda motorvägar, sunkiga barer, fyllbultar, trafikstockningar, knark, smog, traumatiserade krigsveteraner samt organiserad brottslighet.

Staden är därtill lamslagen av en seriemördare, Nattbödeln kallad, vars ritualistiska mördande skrämmer slag på dess invånare.

Några dagar före jul korsas kvartettens återkommande karaktärers vägar. Det kan inte förnekas att före detta detektiven Ida Young, maffiamedhjälparen Dante the Gent samt jazzmusikern Louis Armstrong blivit lite till åren. Det är tunnsått med deckarförfattare som låter sina romankaraktärer åldras och Celestins skildring känns trovärdig. Självförtroendet har börjat svikta och de känner sig i otakt med tiden. Kroppen är skröpligare än förr, men den mentala skärpan har förblivit intakt.

Min egen favorit är Ida. Hon har sålt sin framgångsrika detektivbyrå och ägnar sig som pensionär åt att skriva sina memoarer på verandan, gärna med ett glas whisky och ett cigarettpaket inom räckhåll. Ida är färgad, småvuxen, prydlig i dräkt och det grå håret uppsatt i en knut. Mot sin vilja blir hon indragen i jakten på Nattbödeln. Fast när det visar sig att kontraktsmördaren Faron, som gäckat Ida sedan deras vägar korsades i New York på 1940-talet i Gangsterns klagan, är insyltad är det nära att hon lägger benen på ryggen. Det blir hur som helst en andlös kapplöpning mot klockan innan den storslagna finalen tar vid. Låt vara att lösningen är en konspirationsanhängares våta dröm, men för mig som har båda benen stadigt på jorden verkar den vidlyftig i överkant.

Idas barndomsvän Louis Armstrong besöker Los Angeles för att uppträda i en TV-show, trots att han har bekymmer med sin hälsa. Det faktum att något gått förlorat, när jazzen inte bara blivit rumsren utan också exklusiv, plågar honom också. Jazzmusiken är för övrigt ständigt närvarande på boksidorna i kvartetten, spelas i bilarnas radioapparater, på nattklubbar, barer, etc. Författaren har till och med smugit in värdefulla inblickar i jazzens historia lite här och där.

Först och främst är det ändå de suggestiva stämningarna som utmärker böckerna. Varje del har en egen klangfärg, som genom upprepning hamras in i läsarens medvetande. I Djävulsvind växer sig en undergångskänsla allt starkare. När den illavarslande Santa Ana-vinden, ökenvinden eller ”djävulsvinden” blåser genom staden – och ger extra fart åt skogsbränder – är det bäst att vara på sin vakt.

Celestins romanvärld är becksvart och människorna desillusionerade. Författaren skriver i samma anda som James Ellroy. Hårdkokt, samhällskritiskt, konspiratoriskt och mycket välskrivet. Ray Celestin bygger delvis sina intriger på verkliga händelser, stoppar in historiska personer i handlingen (Louis Armstrong, Frank Sinatra, guvernör Ronald Reagan med flera) samt infogar tidningsnotiser, vilket gör att det stundtals kan vara knepigt att skilja fakta från fiktion. Författarens hemsida kan förhoppningsvis räta ut en del av de frågetecken som uppstår under läsningen. Där kan man hitta bibliografier, gamla fotografier, kartor med mera.

I likhet med romanens gestalter lyssnar jag på Chet Bakers ”Alone Together”, som också toppar spellistan som finns på hemsidan. Allt medan jag vemodigt tar farväl av en enastående kvartett.

Similar Posts:

• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Okomplicerat skön rytm
• I skuggan av samhällskollapsen
• Play it again
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Men det är inte den legitima vreden, protesterna mot domen, som egentligen står i fokus i Ryan Gattis välresearchade roman Sex dagar. Det är det andra våldet, det som sker i skuggan av protesterna, det som får fritt spelrum när samhällsinstitutionerna för några dagar är lamslagna. Gängen. Knäppskallarna. Medborgargardena och de som helt enkelt passar på.

Det är ingen smickrande bild av mänskligheten. I ett annat sammanhang hade den provocerat mig, men Gattis ger den ett djup och ett sammanhang. De här människorna är inte vilka som helst. Det är ett intrikat samspel av omständigheter, erfarenheter och slump som ställt dem på respektive sida i gängvåldets LA, men alla framträder de som människor, på gott och ont, i Gattis gestaltning.

All involved heter romanen i original. I sjutton olika jagberättelser får vi olika perspektiv från gängmedlemmar, brottsoffer och andra som dras in i våldet, de som vill in och de som vill ut, men också en sjuksköterska, en brandman, och en polis i en ickereguljär insatsstyrka. Den sistnämnda är på flera sätt den otäckaste bekantskapen – inte det personliga hämndbegäret efter en mördad familjemedlem utan det institutionaliserade, det som tar sig rätten att på samhällets vägnar slå till mot ”buset” utan att kunna ställas till svars.

Det låter som en galen komposition, att aldrig återvända till personer utan bara fortsätta – ”stafettroman” är en återkommande beteckning – och till en början blir jag irriterad på det. Jag vill ju veta mera om de här personerna som mycket snabbt kommit mycket nära. Det får jag också, visar det sig. Även om inte alla karaktärer har lika mycket med varandra att göra återkommer de, ibland centralt, ibland bara glimtvis, sådär som människor gör i varandras liv.

Sex dagar är helt enkelt sjukt välkomponerad och nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Den är brutal, bitvis oerhört närgången och blodig. Hade jag vetat riktigt hur långt ifrån underrubrikens ”en roman om upploppen i Los Angeles 1992” den skulle ta mig är det nog tveksamt om jag valt att läsa den, men jag är glad att jag gjorde det.

Baserad på intervjuer och långvariga efterforskningar är det fortfarande en roman, men en roman som känns ytterst välgrundad. Jag associerar inte så sällan till sociologen Alice Goffmans Jagade. Livet på flykt i en amerikansk stad. Här är gängmedlemmarna latinamerikaner snarare än svarta, men strukturerna och livsstilen i stort sätt densamma. Situationen är förstås delvis den motsatta – det samhälle som dragit åt tumskruvarna hos Goffman har hos Gattis tappat greppet helt för några dagar. Och paradoxalt nog gör fiktionen att man kommer människorna som närmast.

Similar Posts:

• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande
• Det trånga ombonade Sverige
• Sjutton år och farsa
• Det politiska spelet
• När djävulsvinden blåser

Hon läser The PennySaver och hon drabbas av ett akut behov av att veta vilka människorna bakom annonserna är. Vem är det som brytt sig om att annonsera ut en stor svart skinnjacka för tio dollar, en gammal hårtork, grodyngel, Krambjörnar eller gamla fotoalbum? July bestämmer sig för att träffa säljarna och intervjua dem. Hon tar med sig en assistent som fungerar lite som livvakt, och sin bröllopsfotograf, Brigitte Sire, och smiter ifrån sitt nästan färdiga manus för att upptäcka sitt närområde och människorna som bor där.

Så möter hon Michael, 60 plus, vars försök att kränga sin gamla skinnjacka är en del av finansieringen av det könsbyte som ska göra honom till Suzette. Hon möter Raymond, som arbetar med skyltdockor och har låtit göra en egen efter ett foto av skådespelerskan Elizabeth Hendrickson från den amerikanska TV-serienAll My Children. Hon möter Joe, åttioettåringen som tillverkar kort med snuskiga limerickar till sin fru och som kommer att få stor inverkan på Julys film, och ett antal andra lite tilltufsade, kloka och halvgalna figurer som är så där fullständigt unika som folk är mest.

Det är en märklig liten bok, It chooses you, en blandning av reportagebok, självbiografi och bakom kulisserna-skildring. För det blir ju en film till slut, en film med en hel del av dessa möten och funderingar – och konstigheter – i sig. Som så mycket annat July gör, och det är mycket, i olika genrer, har den en alldeles särskild ton och en blick för det skruvade och djupt mänskliga. Sire har dokumenterat de lite skamfilade människorna, deras saker, deras hem och deras djur. July blandar raka replikväxlingar och reflektioner, inte minst över sig själv, utan att för den skull låta det överskugga människorna hon möter.

Now when friends asked me about how my script was going, I responded with the good news about my new job as a reporter for a newspaper that didn’t exist, interviewing people I found through a soon-to-be-extinct piece of junk mail. And because I was refused by the majority of people I called, the ones I met with did not feel random – we chose each other.

Similar Posts:

• ”the frequently wild, sometimes hilarious, and quietly stunning creative lives of a few people living on Earth right now”
• Barndom bakom taggtråd
• Att lära sig leva med kaos
• Undercover i Ku Klux Klan
• Med ljusets hastighet

I nya Välkommen till LA, baby läser huvudpersonen Doris det något obskyra ämnet intermediala studier vid Kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Precis som jag gjort. Kanske inte så intressant för någon annan att veta, men det är skoj att känna igen precis var kaffeautomaten står där Doris först mött Niklas, doktoranden som egentligen var ihop med någon annan och som hon i romanens början sitter på ett plan till San Fransisco för att glömma. Eller kanske snarare komma hem ny och förbättrad till och vinna tillbaka, om hon ska vara uppriktig.

Precis som jag känner igen varje vrå på Kulturanatomen kan jag tänka mig att Välkommen till LA, baby vore ett kärt återseende för den som rört sig i San Fransisco eller Los Angeles som Doris gör. Romanen är fullt nog detaljerad för att fungera som guidebok.

Omständigheterna kan dock inte rekommenderas. Doris reser tillsammans med bästa vännen Ottilia. De har planerat resan i evigheter, men nu har Ottilia precis träffat en kille, den deprimerade och krävande Hampus, och snart har han rest efter dem och alldeles lagt beslag på det som skulle vara deras. Plötsligt står Doris, som även om hon är extremt ängslig för saker som att andra människor ska höra henne kissa eller fisa är ännu mer rädd för att vara ensam, utan både bästis och planer, men bestämmer sig för att lämna creddiga San Francisco för ytliga LA.

Välkommen till LA, baby är lite av en road movie (eller vad nu motsvarigheten i bokform egentligen heter). En hel del människor passerar på Doris väg till andra sidan Niklas, men nästan ingen beskrivs lika utförligt som just de båda städerna. Visst finns igenkänningsfaktorn i den svartsjuka konkurrensen mellan Doris och Hampus, och vad Ottilia egentligen ser i honom kan för all del få vara det mysterium det är för Doris. Hennes relation med Niklas – för att inte tala om hennes tidigare erfarenheter – är inte mycket mer begripliga.

Sist jag skrev om Eriksson Sandberg tyckte jag att Den första flickan skogen möter var väl mörk för målgruppen (9-12-åringar), men det här är en ungdomsbok och här skulle jag faktiskt önska mig mer svärta. Eller om det är mer djup. Någonstans läser jag en recension som betecknar Välkommen till LA, baby som chick lit, och det ligger det väl något i. Inget fel i det – jag älskar till exempel humorn med vilken Eriksson Sandberg slänger in ett helt pärlband av referenser till Trollkarlen från Oz – men det finns teman, som Doris såriga familjerelationer och vad unga tjejer egentligen är beredda att ta för att få känna sig sedda och behövda, som hade förtjänat mer utrymme.

Och alltså. Det här med att hastigt och lustigt flytta in hos en äldre kille som första gången lagt märke till en med söndergråtet ansikte läsande de Sade känns som en sådär plan. Chick lit eller inte.

Similar Posts:

• Hur söta pojkar blir på riktigt
• Sista veckan med gänget
• Vem mördade Linda Palm?
• Mer än vänner?
• Uppföljare utan egen idé