Redan av inledningskapitlet förstår jag att de kommande kapitlen blir oförutsägbara. Romanen börjar med att Eva befinner sig på en fest i New York. Hon presenterar sig för en annan kvinna som i likhet med henne talar polska. Som alltid blir hon brydd för hon vill inte veckla in sig i en ”mångordig historia om att mor föddes i Warszawa, jag i Vitryssland med okänd far, barndomen tillbringades i Ryssland, till Polen kom jag först 1954, sedan flyttade jag tillbaka till Ryssland för att studera, därifrån till DDR och slutligen till Amerika …”

Sedan ramlar de andra in i berättelsen. En mängd olika personer och de kan alla länkas till romanens huvudperson, Daniel Stein. Strukturen i romanen är en sammanställning av brev, dagboksanteckningar och nedskrivna bandinspelningar för att gestalta Stein som under andra världskriget räddade flera judar från döden. I och med att hans pass har stämpeln ”Obestämd nationalitet” värvar Gestapo honom till en tjänst som tolk. Nazisterna missar det faktum att Stein är jude. Sedan blir han tolk för sovjetisk säkerhetspolis innan han lyckas fly för att slutligen gömma sig fem år i ett nunnekloster. Som tack för skyddet hos nunnorna konverterar Stein till katolicismen. År 1959 emigrerar han till Israel och möter krångel med immigrationsmyndigheterna, och inför en rättslig process skriver han till sin bror:

När jag kommer till Polen eller Tyskland är jag jude för alla, utom för staten Israel. I passet står det: ”Obestämd nationalitet.” Kort sagt kan man säga att jag vann ett slags seger i kampen mot Gestapo och NKVD men led totalt nederlag mot de israeliska tjänstemännen.

Författaren har inspirerats av en person som verkligen funnits i historien, nämligen Oswald Rufeisen (1922–1998). Romanens Daniel Stein har många likheter med honom men romanen är ingen biografi. Här tas friheter med konstnärens energi och fiktiva personer och texter är lika viktiga som verklighetens detaljer.

Den större delen av romanen utspelar sig i Israel där läsaren genom de andras ögon får följa hur broder Daniel överbryggar konflikter, håller jordnära gudstjänster och arbetar med utsatta människor. Broder Daniel gör sig liksom till tolk ännu en gång. Han vill förmedla det han uppfattar som kärnan i den kristna läran. Man förstår av de andras ord att han understryker vars och ens rätt till en personlig tro, och det där med tre-enigheten kan väl kvitta? De styrande i de etablerade kyrkliga kretsarna ser med irritation på hans verksamhet. Men trots detta får broder Daniel möjlighet att träffa självaste påven som mellan tuggorna på måltidens krakówkorvar säger:

Du vet, Daniel, det här stora skeppet är svårt att vända. Det finns invanda tankemönster – både om judarna och mycket annat … Man måste ändra kurs utan att skeppet kantrar.

Personteckningarna överraskar mig flera gånger. I dagboksanteckningar gestaltas den oerfarna assistenten Hilda Engen och jag trodde nog hon skulle åka tillbaka hem till Tyskland bara efter en månad – men där misstog jag mig. Vid sidan av broder Daniel och Hilda finns andra personer som levandegörs starkt. Bland annat tänker jag på Eva, samma kvinna som inleder romanen. Hennes dilemma är av ett särskilt slag och i diskussionerna när detta tas upp händer något. Daniels vidsynta förhållningssätt krackelerar plötsligt och om jag i framtiden träffar någon som läst denna roman skulle jag vilja utbyta lite tankar kring denna scen.

Ulitskajas roman är diger, för att inte säga multidimensionell. Den liknar inte alls en äventyrsroman som cirklar kring Oswald Rufeisens levnadsöde. Intellektuellt stimulerande resonemang varvas med utrop som minner om barnet i sagan om Kejsarens nya kläder: ”Men varför rör sig så många människor, som uteslutande söker efter Sanningen, i så fullständigt motsatta riktningar?” frågar sig en kvinna från Ryssland i sin brevkorrespondens med mottagaren som bor i Israel.

Det här mötet med Ulitskajas författarskap gav mersmak. Inte så att jag nödvändigtvis vill läsa en lika fragmentarisk roman, men hennes blick för människans motsägelsefulla agerande har fått mig på kroken. Ulitskaja skärskådar Tvärsäkerheten på ett sätt som gör att även jag känner hennes blick på mig.

Similar Posts:

• När staten stulit marken
• Det enkla är svårt
• Bilder av dagens apartheid
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Att vara i det absurda

Ljudmila Ulitskajas Jakobs stege var en av förra årets stora läsupplevelser. En munter begravning har tidigare givits ut på svenska på Bazar, men kommer här i ny skrud från Ersatz. Omfångsmässigt är den kortare och en lämplig instegsbok till den del av Ulitskajas författarskap som finns översatt.

Trots den allvarliga undertonen – om nu döden är något allvarligt – så är det en varmhjärtad och understundom lätt absurd berättelse. Det är tidigt 1990-tal och Alik är kroppsligt nedbruten. Han närmar sig kvävningsdöden parallellt med Sovjetunionens sönderfall. Samma Sovjetunion som både han och många av de närvarande på mer eller mindre korrekta vis emigrerat från. Det är djävulusiskt varmt; den New Yorkska sommarvärmen ”tvingar” de flesta kvinnorna att gå runt barbröstade. Kvinnor är det för övrigt gott om runt Alik och de hjälps åt att ta hand om honom. Där är hans fru, men även andra som på olika vis har en anknytning till honom. Han matas, vänds på, hyror betalas och maten lagas.

Ulitskajas berättarstil är mild och återhållsam. Berättelsen får mig aldrig att skratta men väl att le. Jag blir inte sorgsen men vid några tillfällen åtminstone lite modfälld. De stora känslorna infinner sig inte, men jag tror inte heller att någon avsikt att väcka dem finns. Kanske går det att säga att det mesta sker på ytan och jag grips inte tag i på samma vis som när jag läste Jakobs stege. Det finns flertalet spänningsfält som förblir närmast orörda. Läsaren förstår den problematik som ligger i att emigrera från en kultur (språk, lynne) till en annan. Moskva är inte New York och New York är inte Moskva. Hemlagade medikament ställs mot läkarvetenskapen. Vid Aliks säng stöter en präst genom ett missförstånd ihop med en ortodox rabbi. Sovjetunionens kollaps bevittnas genom TV-sändningar och kanske blir distansen till hemlandet som tydligast då. Men den sker i goda vänners lag och vad mer kan man begära?

Med döden nära förestående händer ändå något med människorna. Några kommer närmare varandra, försonas och vissa oklara släktsamband reds ut. Oregerliga konflikter blossar inte upp trots motstridiga åsikter och levnadsfilosofier. Kanske beror det på att det hela utspelas med döden som en närgången fondvägg. Många av livets tarvligheter framträder just som det i intets belysning. Döden träder så in på scenen och gör närmast i lönndom strax därefter exit – utburen i en svart sopsäck! Begravningen får å sin sida stor uppslutning och bär inget plastigt över sig. Det ligger något underfundigt och vist i det.

Similar Posts:

• Döden i New York
• Litteraturen som hot och löfte
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• En släkt- och epokkrönika

Stackars eländiga sak! Varför brinner du inte? Herreminje! Veken, veken är ju för kort! Vad tar man sig till nu? Va sa? Men söta, kära nån! Asch, det gör väl inget, jag går och köper dig en ny veke – och sen är det du som lyser – och lyser bra!

Ursprungscitatet rör inte en människa, men i begynnelsen är vi nog alla mer eller mindre veka lågor födda in i olika grader av kärlek och förväntningar och tvång.

Denna recension påbörjades redan innan jag öppnat boken. Någonstans hade det stått att det rörde sig om en ”äkta rysk roman” eller något i den stilen. Det var inga återhållsamma förväntningar som tog form. Samtidigt är titeln suggestiv så det förslår – hade vi kanske att göra med ett verk av bibliska proportioner?

Texten skriver sig själv och mitt jobb blir transkriberarens. Ibland stannar jag upp, kritar ned något i ett dokument som finns där uppe bland molnen. Jag försöker strukturera informationen och alla dessa namn och smeknamn. Tänker: Är detta överflöd av namn möjligtvis ett av kriterierna för att kunna sälla sig till kategorin äkta ryska romaner? Som vanligt uppstår utmaningar när jag försöker verbalisera de känslor som virvlat upp inom mig. När jag vänder den sista onumrerade sidan 689 är jag sorgsen. Det brukar jag vara när en stor läsupplevelse tar slut, om det nu går att tala om ett sådant. För tar en roman slut? Det man inte glömmer av den förblir ett minnesmärke och något att stöta andra böcker, eller upplevelser generellt, emot. Den lever vidare inom en.

Ljudmila Ulitskaja har utifrån tidigare stängda arkiv och egna gedigna efterforskningar skrivit en bok utan huvudkaraktär. Åtminstone inte med endast en huvudkaraktär. Istället figurerar flertalet människor vilka i sin mångfald formar en enhet som inte har ett huvud utan i sig självt är något annat, inte helt enkelt att ringa in – alltså vad som är en släkt. En familjekrönika kallas den, vilket är rimligt. Samtidigt är det en nedtonande benämning av en exposé över ett genetiskt band bland tusentals andra. Just detta band löper genom ett 1900-talets Ryssland, sedermera Sovjetunionen och sedan åter Ryssland, fullt av umbäranden, likgiltighet och kärlek.

Vissa karaktärer får mer utrymme än andra och längs utmed meningarna mejslas deras släktskap och inbördes förhållanden ut. Några karaktärsdrag återkommer och kommer åter i individerna, men i huvudsak har vi att göra med unika personer med egna karaktäristika. De parallella historierna – inte i tid men i text – tillför en intressant aspekt till läsandet: Karaktärsutvecklingen som för läsaren sker i realtid föregriper ibland den tid där den eller den personen befinner sig. Yngre reflekterar över äldre och deras historia och med tiden öppnas nya perspektiv för dem och hur de kan förstå sina förfäder och kanske i förlängningen sig själva. Det finns varken genomonda- eller goda karaktärer; samtliga är myriader av lynnen och infall och det går inte att placera dem i enkla fack. De känns helt enkelt realistiska.

Jag uppskattar särskilt en relation som utvecklar sig från en klassisk förälskelse med allt vad ömhetsbetygelser och naiva framtidsplaner heter, till ett tärande distansförhållande som upprätthålls brevledes. Brevkommunikationen är i mångt ett fascinerande och utdött fenomen som är svårt att förstå för oss som är vana vid en kommunikation som är så direkt att ett uteblivet svars-SMS från vår eller våra partners helt säkert är resultatet av otrohet eller värre.

Det är något särskilt med berättelser som på förhand i sitt upplägg förtäljer att karaktärer kommer dö. Jag intalar mig att jag läser annorlunda, söker efter detaljer och förklaringar som måste dölja sig mellan raderna. Det blir allvarligare och på något vis ultrarealistiskt: Karaktären är lika mycket vid liv som vilken annan som helst och plötsligt – borta. Den vetskapen påminner kanske om ens egen förgänglighet och hur lite – ärligt talat ingenting – vi vet om ögonblicket efter detta.

Sovjetunionen var, särskilt under Stalin, en människoföraktande slaktindustri som till följd av ett klimat av angiveri och en enskild mans paranoia och cynism skyfflade ned människor i anonyma massgravar. Under läsningen drabbas jag av svindelkänslor av den ständiga påminnelsen av alltings skörhet, den enskilda människans momentana väsen. Det är en fantastisk berättelse och samtidigt en historielektion med bäring in i samtiden. Särskilt som historien och dess realitet nödvändigtvis inte är enbart historia utan kanske väntar redan runt nästa hörn. I samma stund som vi i boken läser om hur borgerlighetens relativa välstånd tvångsförstatligades, påminns vi om hur vårt eget välmående är avhängigt mekanismer vi nödvändigtvis inte själva rår över. I detta fall rör vi oss kring ett släktträd som likt alla andra med tiden glesnar mellan grenarna och snart sällar sig till kalhygget där tusen år av släkter långsamt multnar ned i den eviga glömskans mull.

Samtidigt är det i boken mer liv än icke-liv. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen – det kan förta en del av glädjen – men det är så komplexa relationer och levande människor att det är svårt att inte vända sida efter sida efter sida. Där är kärlek och kärleksakter; glädje och sorg; nöd och välstånd; matematik och kultur; religion och vetenskap; vardagliga och djupt filosofiska spörsmål; liv – liv!

Apropå sorgsenheten när jag lade ifrån mig boken så blev jag kanske mest nedstämd av tankar kring mitt eget öde. Räds vi vår egen död eller är det vår omgivnings ofrånkomliga borttvinande som vi har svårt att hantera? Där minnen, snart bara minnen av minnen, är allt som blir kvar bredvid ett otal av still- och rörliga bilder. Förmår dessa bringa den hugsvala vi kommer vara i nöd av? I mitt inre målade jag upp min framtid. Vilka minnen skulle göra ont? Vad skulle jag sakna? Vad skulle jag ångra? Vilka älskar jag nu? Är det ett leende som i slutändan förseglar livet? Kan vi lära oss något av de överlevnadsstrategier som förekommer i boken: Musik, teater eller lidelsefull vetgirighet; kärlek, hat och starka känslor rent generellt?

Jag avrundar gärna med:

genernas terror och miljöns obotliga påverkan bollade med oss lekbollar och intalade oss att vi studsade hur vi ville.
- bernt erikson (som inte trodde på det där med versaler), helheternas identitet

Similar Posts:

• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Litteraturen som hot och löfte
• Mastigt, träligt, underbart
• Lärt och ledigt – men till leda
• ”Det är härifrån jag kommer.”

Det gröna tältet handlar om tre pojkar som blir bästa vänner under skoltiden i Moskva och som sedan växer upp och blir dissidenter, står det i baksidestexten. Det är en grov förenkling. Vännerna Ilja, Sanja och Micha står bitvis i centrum, det är sant, men de är i så fall ett centrum som ur andra perspektiv framstår fullständigt som periferi. Ulitskaja låter aldrig läsaren stanna upp hos en person eller i en tidslinje, utan tvingar oss vidare, vidare – vilket inte sällan innebär tillbaka. Tillbaka i tiden. Tillbaka till Sovjetunionen.

Gemensamt för alla dessa människor, Ilja, Sanja, Micha, deras släktingar, fruar, vänner, lärare, kollegor, svärföräldrar, bekanta och andra som mer tillfälligt kommer i beröring med dem – ibland är jag inte ens säker på vilken kopplingen är, men det kan också bero på svårigheten att följa med i alla ryska namnvariationer – är deras förmåga att komma på kant med regimen. Det kan handla om medvetet oppositionsarbete, men också och till och med oftare om kärleken till litteratur och konst som inte ryms inom diktaturens snäva ramar.

Kärleken till litteraturen väcks hos de tre vännerna redan i skolan, av en engagerad lärare som senare blir avstängd. Med honom promenerar de runt i det litterära Moskva. Han reciterar dikter och pekar ut var romaner och författarliv utspelat sig, och det är som att blotta tanken på andra liv och andra sätt att leva sår det frö som gör det begränsade sovjetlivet så svåruthärdligt.

Kanske är litteraturen till och med romanens verkliga huvudperson. Den finns med som en oundgänglig referensram – jag förstår säkert inte hälften, men kan ändå uppskatta principen – liksom som en sorts katalysator. Lusten till konst och litteratur för in de tre barndomsvännerna i den illegala bok- och tidskriftsdistributionens värld. Valen de tvingas göra blir alltmer omöjliga och omänskliga. Går det över huvud taget att vara en god människa i ett ont samhälle?

Den kräver lite att man överlämnar sig åt författaren, Det gröna tältet. Jag får lita på att Ulitskaja vet vad hon håller på med, även om jag inte alltid hänger med i svängarna. Och fast det spretar, fast jag ibland inte fattar varför en viss berättelse kommit med i handlingen, så gör jag i stort sett det. Jag gillar Ulitskajas berättarröst. Den är trygg och finurlig, varm och vass på samma gång. Hon har en blick för människoöden, för det tragiska och det komiska och allt det där svårbestämbara emellan. Denna jätteroman låter sig inte tuktas. Precis som livet självt.

Similar Posts:

• En släkt- och epokkrönika
• Djävulsk briljans
• Glatt om död och migration
• En värld komprimerad till ett hotell
• Döden i New York

Alik, den döende, är rysk-judisk konstnär och likt majoriteten av sällskapet i den fuktiga, varma lägenheten på Manhattan, där han ligger och tynar bort, emigrant. Kring karaktärernas vitt skilda personligheter väver Ulitskaja en berättelse som på det stora hela är sympatisk i sin anspråkslöshet. Styrkan är detaljrikedomen och humorn. Ulitskaja skapar litteratur i princip enbart utifrån scener och händelser och drar sig för teoretiska utvikningar, men lyckas ändå ge berättelsen många bottnar.

Hon kan dessutom konsten att fånga ett absurt skeende utan att på något sätt framställa det som groteskt. En favoritscen är när Ninka, hustrun, är så djupt berörd av sin makes nära förestående död att hon framhärdar i tron på örter som botemedel, samtidigt som Alik, i princip avmagrad till obefintlighet, drar sitt sista andetag.

Det finns något ömt och varmt över Ulitskajas porträtt av ett gäng ryska emigranter, som av olika anledningar hamnat i det för lidandet livrädda frihetens land, där de inte passar in. Men historien är några nummer för liten för ämnena den berör. Jag läser om skratt och gråt, men känner för lite för karaktärerna för att själv skratta och gråta. För en gångs skull hade jag velat säga: skriv längre!

Similar Posts:

• Glatt om död och migration
• Litteraturen som hot och löfte
• En släkt- och epokkrönika
• I skuggan av döden
• Strävan efter assimilering