I boken möter vi Estelle som är en flicka som funderar mycket. Det hon funderar mest på är vad man egentligen kan göra här i världen? Vår huvudperson verkar vara en som inte duckar för otäcka saker, snarare dras hon till dem. Det Estelle börjar att undra är om man kan klättra i träd utan att hålla i sig? Nej, det kan man inte visar det sig. Hon fortsätter att undra om man kan locka håret med en borrmaskin? Vad tror ni? Och kan man simma med pirayor? Absolut inte! Det tar en ände med förskräckelse.

Boken är spännande uppbyggd där undran står på en sida och när vi vänder blad levereras svaret. Det är dramatiskt och pirrigt. Har ni också undrat om man kan fånga en ishockeypuck med munnen?

Det visar sig faktiskt att man inte kan göra en endaste sak av det som Estelle undrar om man kan. I berättelsen är det Estelle som i fantasin provar alla farligheter hon funderar på och det går alltid åt helskotta. Det här verkar vara en tjej som drömmer om utmaningar och läskigheter. Vi får inte veta något om hennes liv, men hon verkar lite uttråkad.

Kan man? är en bilderbok som drar saker till sin spets. Den passar inte alla, men väldigt många barn fascineras av illustrationerna och Estelles undringar. Jag har varit med om barn som tycker att det blir för otäckt och Emma Adbåges bilder väjer inte för konsekvenserna. Här får blodet flöda och kroppsdelar ryka på självaste huvudpersonen. De allra, allra flesta barn jag stött på älskar denna bok och vill höra den om och om igen.

På fjolårets bokmässa i Göteborg diskuterades mycket om temat på bilderböcker och huruvida de måste vara moraliska och uppfostrande. Vilket de naturligtvis inte behöver, eller bör. Bilderböcker ska liksom alla böcker vidga världsbilden och öppna upp fantasin för sina läsare, det tror jag att ni är överens med mig om.

Jag kan till sist inte låta bli att fantisera om en uppföljare där huvudpersonen undrar över saker som faktiskt går att genomföra. till exempel: Går det att lära en gammal hund att sitta? Eller går det att flyga till månen? Det lär inte vara Estelle som undrar dock.

Similar Posts:

• Klimatet strikes back
• Griniga gamla hundar
• Flodfantasi
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Livslång vänskap och avsked

Det började med att familjen äntligen hittade sin drömtomt.
”Här ska vi leva, här ska vi bo. Här ska vi bygga vårt hus!” ropade pappan.
Barnen applåderade.
”Men först”, sa mamman, ”så måste vi riva det här gamla rucklet. Och de här stora träden måste vi också ta ner, så vi har något att bygga det nya huset av!”

Så här inleds Furan. I en annan tid hade dessa rader känts fräscha. En nystart. Men i dessa brinnande klimatkristider börjar det att skava på en gång. Familjen börjar genast skövla. Mamman är en van trädfällare och skicklig med motorsågen. Men det är som att de stora furorna spjärnar emot. Nästan som att barken skriker under sågens vassa tänder. Av träden blir det brädor som används för att bygga det nya huset och möblerna däri.

Den sista furan faller till hösten eftersom dess skugga förmörkar rummet på ett sätt som stör. Den kan de använda till att bygga ett garage kommer mamman på. Men trädet betedde sig konstigt. Ur grenarna rinner det så mycket kåda att de inte går att använda.

”Usch, vad kladdigt”, pustade mamman och släpade iväg de hopplösa grenarna.

Trots detta tycker familjen att de hamnat på den vackraste platsen på jorden. Barnen leker vid sjön och solen skiner. Allt är frid och fröjd med andra ord. Men så börjar mamman klaga över att ungarna drar in så mycket barr. Trots att hon städar varje dag kommer det nya. Ungarna säger att furorna är ju borta, så var skulle de få barren ifrån?

Det kommer krypande. Hur osynliga grenar vispar mot fönstren om natten och kottar faller mot taken medan familjen ligger sömnlös i sina sängar. Och en morgon är lilla Rodis tidigare så mjuka kinder skrovliga och barklika.

Det vore fel av mig att avslöja så mycket mer än att det, som ni nog förstår, barkar åt helvete. Lisen Adbåge behandlar alltid viktiga ämnen i sina bilderböcker. I Dom som bestämmer (2018) resoneras det om varför de som bestämmer alltid bestämmer? Och vad ska vi som inte får vara med göra för att få vara med? Vill vi ens vara med? Vi kanske bara vill vara ifred.

Furan är en riktig thriller. Bilderna går i sepiatoner med olycksbådande skuggor. Karaktärernas uttryck förändras under bokens gång. Från början är miner och kroppsspråk glada och förväntansfulla men sedan går de mot förvåning, osäkerhet alltmedan skogen kryper närmare.

Mot slutet är det mer uppgivet samtidigt som ett beslut gror. Jag lovade ju att inte berätta mer om hur det slutar men en
liten spoiler kan jag inte låta bli att ge i form av en rätt talande illustration där mamman inte längre kan prata för att en fågel byggt ett bo i hennes mun. Blunda om du inte vill veta mer.

Det här en bok att läsa tillsammans. Den måste få ta tid och räkna med att frågor och funderingar väcks och att samtal säkert behövs. Furan av Lisen Adbåge är en viktig och skrämmande bok. Det är en berättelse som vi alla behöver.

Similar Posts:

• Hästar trivs bäst tillsammans
• Griniga gamla hundar
• Dramatisk thriller för små barn
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Harmlös julsaga

Det är inte mycket berättaren gillar. Åtminstone inte av sådant som man ”ska” gilla, sådant som är ”normalt”. Kaniner borde till exempel förbjudas. Katter också, förstås. Och blommor tycker han är onödiga.

Likadant med fjärilar.
Helt meningslösa.
De smakar inte ens gott,
smakar som papper bara.
Nej, jag hatar kaniner och blommor och barn och fjärilar.
Jag säger: Bu, bu, bu.

Döda kråkor och grusiga korvbitar är däremot mums. Jo, du har nog gissat vid det här laget, käre läsare, att den här boken är, som det står på baksidan, ”Based on a true dog”. Perspektivet är en hunds.

Det är nog ett ganska roligt liksom antiperspektiv för en barnläsare. Man ska ju vara snäll och ren och tycka om saker, inte sur och gruffig och älska smutsiga saker som luktar starkt. Man ska definitivt inte äta döda djur (eller alltså, från marken i alla fall) eller levande fjärilar eller andras matrester. Sådant är ajabaja, det vet alla barn, och då är det ju också roligt med en huvudperson som gör just det.

Visst kan man också diskutera tillsammans kring berättelsen. Varför gillar inte hunden barnen och tanterna, till exempel? De gillar uppenbarligen inte honom heller, men vem började ogilla vem, tro? Och hur kommer det sig att till och med hundens ogillande har sina undantag?

Framför allt är det här ändå en rolig bok, där Lisen Adbåges nerifrånperspektiv och skrämda blickar bidrar till charmen. Ur hundperspektiv ser världen en liten smula annorlunda ut.

Similar Posts:

• Hästar trivs bäst tillsammans
• Klimatet strikes back
• Dramatisk thriller för små barn
• När blommorna har huvudrollen
• Humoristiskt pekboksdrama

Vips kommer dagen när du får en kritisk kommentar över ditt sätt att lägga ned glasögonen i fodralet. Barnet har blivit en tonåring med behov avatt ta avstånd från dig.

Mysiga och fnittriga stunder är kanske de starkaste byggstenarna i familjeminnet för såväl barn som förälder. Och möjligen utgör de en viktig plats att återgå till i tankarna när ekorrhjulet snurrar fort.

Idag är det tävlingsdag.
Det är mammas och min bästa dag, för vi älskar att tävla. Ändå sov hon jättelänge!
Jag var tvungen att hoppa i hennes säng och ropa Det är tävlingsdag! Det är tävlingsdag! flera gånger innan hon gick upp och gjorde frukost.
Nu äter jag gröt. Eller jag försöker äta gröt, men magen är så full av tävlingslängt att det knappt får plats någon gröt.
-Ät ordentligt så att du orkar vinna, säger mamma.
Själv dricker hon bara kaffe.
-Så du tänker förlora? frågar jag.
-Aldrig i livet, säger hon.

Mormor, som ska vara domare, är egentligen av uppfattningen att barn inte ska tävla. Men Frallan och mamman har funnit sin respektive tävlingsnerv och vill inte avstå dessa speciella dagar. Mammans och mormors avvikande åsikter har ibland orsakat dispyter. Frallan har under årens lopp förstått att kärlek inte utesluter olikheter. Irritation kan flöda parallellt med kärleksfullhet.

Mormors och Frallans relation saknar spår av pekpinnar. Utan inblandning av mamma äter mormor och Frallan då och då råa, tjockskurna falukorvskivor. Och om Frallan inte blir mätt får hon glass. Lisen Adbåge sprider värme med sina illustrationer. Mormor är verkligen sådan som framgår av Frallans minnesbilder och av handlingen.

Jag gillar greppet att berättelsen innehåller fysisk aktivitet. Det är roligt att ha kroppen som lekinstrument. Det är också uppfriskande med tävlande bokhjältar som inte sysslar med lagsport eller annan organiserad idrott. Hurra! Inga dyra ingrepp i plånboken. Utanför de flesta bostadsområden finns ett staket att gå balansgång på. Och jag blir väldigt sugen på prova det där med att baklängesspringa.

Dagen blir precis så spännande som Frallan föreställt sig. Nervernas daller, segerns sötma och andraplaceringarnas harm växlar om vartannat. Författaren har skickligt doserat spänningen som tar avstamp i tävlandet. Kommer någon att fuska? Hur kommer mormor att fungera som domare? Men också en sidohändelse bidrar till spänningskurvan. Strålkastaren riktas mot något som är viktigt för en granne. Händelsen strömmar svagt av oro men också av ljus självkänsla som kombineras med gemenskap med din nästa.

Å, vad jag blir glad av berättelser som ger plats åt busigheten mitt i vardagen. I höst kommer en ny bok om Frallan. Gissa om jag kommer att vara först på bibliotekets kölista för låntagare?

Similar Posts:

• Mat som kärlek
• Föräldraskap och förlust
• Härlig samvaro vid havet
• Bör man Bechdel-testa mellanstadietjejer?
• När alla bara skäller

Hästen är ett flockdjur med starka flockinstinkter eftersom en ensam häst i det vilda är ett lätt byte för rovdjur. Därför vill hästar inte bli lämnade ensamma och håller ihop i vått och torrt. Hästar trivs helt enkelt bäst tillsammans. Så även Grethe Rottbölls och Lisen Adbåges hästar. Men hästen är också ett nyfiket djur. När tio vilda hästar springer omkring och leker händer det lätt att någon kommer efter.

I inledningen av den här boken är alla hästarna tillsammans, de leker i en stor ek, men när de springer iväg ut i skogen blir Plus, den orangea hästen som klättrade högst upp, kvar på en gren. Och så bär det av:

Nio vilda hästar
stack över stock och sten
En halkade med hoven
och slog sitt lilla ben

Hela boken är skriven på vers med ett fantastiskt bildrikt språk som aldrig känns krystat eller nödrimmat. Grethe Rottböll har en rytm och en melodi i språket som gör boken lätt att läsa högt. Stroferna på varje sida är lagom långa för att både hinna läsa och räkna alla hästar innan det är dags att rusa vidare.

Dandy är den som blir ensam kvar:

Den enda vilda hästen
var inte lycklig alls
Som en stor och taggig fotboll
satt gråten i hans hals

Men en ensam häst har inte roligt så han bestämmer sig för att leta rätt på sina kompisar och så bär det av åt andra hållet. En efter en hittas hästarna och snart är alla tio återförenade.

Det enda jag kan ha någon invändning mot i den här fantastiskt fina boken är att den inte har getts större utrymme. Fick jag önska skulle hästarna fått sträcka ut sig över ett helt uppslag för varje siffra. Hästar är djur som tillryggalägger stora sträckor och den effekten hade blivit större med uppslag som inte blivit begränsade. Dock är det ingenting som hindrar mig från att stoppa Tio vilda hästar i handen på vem som helst som behöver lära sig, eller redan kan, räkna till tio och tillbaka.

Similar Posts:

• Små hästar, stora känslor
• Lättläst om hästar och resandefolk
• Årets bästa barnböcker
• Stallets grinigaste häst
• Borta bra, hemma bäst

Kurt och Kio resonerar sig fram genom boken, som textmässigt nästan uteslutande består av dialog. Vänstersidorna av uppslagen tas upp av helsidesbilder på de olika miljöer de testar och förkastar, på högersidan är de två (Kurt med en mössa likt en rakt uppåtstående korv, Kio med en som ser ut som en korv som ligger vågrätt) på väg utåt, in i nästa sida, och till nästa plats. Från varje plats de lämnar tar de med sig något de hittat: en ljusslinga, en krabba, en pinne, och entusiasmen är aldrig sinande – trots att det alltid är något som fattas så ger de aldrig upp hoppet om att finna det ultimata stället.

Kurt och Kio vill ha koja är rolig och charmig rakt igenom. Bilderna är av den sorten att man får lust att trycka upp affischer och sätta upp dem på väggen – stora fält i olika färger åtskiljs av vita konturlinjer, färgerna är många och glada. Växtligheten har ofta karaktären av mönster: blommande buskar med olika sorters löv som svämmar över, och djuren som dyker upp då och då ser liksom många av människorna smått infernaliska ut: luriga och roade men underfundiga och intensiva. Adbåge hinner med att skildra en mängd olika sorters samhällsmiljöer också, såväl skog och strand som köpcentrum och trapphus. Allt som oftast med många detaljer som små myror i skogen och en återkommande trehjuling på gården. Sammantaget en bok man blir riktigt glad av.

Similar Posts:

• Klimatet strikes back
• Hästar trivs bäst tillsammans
• Att frigöra duktiga flickor
• Dramatisk thriller för små barn
• Döden, döden, döden