Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Men så är det ju en ganska kul och intresseväckande titel, så jag börjar kika lite på innehållsförteckningen: ”Detta är mina principer. Gillar du inte dem så har jag andra”; ”Du & jag Alfred”; ”Ge mig en apa!”; ”Björn Rosengren får brevvänner”; ”Den ’ännu större idiot’-teorin”; ”Jag gillar inte Erik Åsbrink”; ”Jag googlar på ordet högerekonom – och får ingen träff”; ”Kända tjejer jag knullat”; ”Men titta! Är det inte Erik Åsbrink igen”. Och så vidare. Väcker ju en viss nyfikenhet.

365 lättglufsade sidor senare, i en förträfflig blandning av underhållen och politiskt förbannad, vågar jag påstå att det här är bland det mesta aktuella jag läst om svensk politik. Sundström har plockat ut en handfull områden – elmarknaden, pensionerna, ”folkaktien” Telia, alkoholpolitiken, marknadiseringen av Svenska spel, avregleringarna av finansmarknaden och Schengenavtalet – som kanske inte är sådär supersexiga vid första anblicken, men som säger en hel del om den radikala omsvängning som skett i svensk politik de senaste decennierna (och det här är, som sagt, ändå skrivet på Göran Perssons tid). Dessa områden undersöker hon på ett dråpligt, personligt och effektivt sätt, med en slags storögd, socialdemokratisk förundran. Vad sjutton var det som hände?

När blev det till exempel självklart att medelsvensson, som torde vara fullt kapabel att planera sin alkoholkonsumtion åtminstone ett par dagar i stöpet, bekvämt ska kunna gå på Systemet också på lördagarna, trots att det sker på bekostnad av ökat elände för så många missbrukare och deras anhöriga? Att Svenska spel ska drivas som vilket vinsthungrigt företag som helst? Att våra surt förvärvade pensionspengar ska spelas bort på aktiemarknaden och vi dessutom bara har oss själva att skylla som inte lyckas sätta oss in i vad de hundratals fonderna innebär och har för utsikter (när tydligen schimpansen Ola gör det bättre än bankernas främsta experter)? Hur kunde Näringsdepartementet kränga Telia-aktier till naiva småsparare som värsta damsugarförsäljaren? Vad innebär egentligen Schengenavtalet – och vad innebär det om man råkar se ”ickeeuropeisk” ut? Och kanske sist men inte minst: varför protesterar inte folk? Vill vi ha det såhär?

Sundström går metodiskt och ytterst konkret till väga. Hon läser pressklipp och information från när det begav sig, hon ringer en vän eller släkting eller expert och ställer de där frågorna vi ofta är rädda för att ställa. För att vi tror att alla andra fattar, att det måste vara vi själva som är dumma i huvudet. Som Sundström skriver i avsnittet om Telia-aktien (”En Björn gör oss en björntjänst och en död papegoja vägrar att vakna”):

Det finns en positiv effekt när man blåser folk, och det är att folk verkligen känner sig blåsta. Så blåsta att flertalet inte vill prata om det efteråt.

De här människorna – och just i fallet med Telias börsintroduktion handlar det om nästan en miljon svenskar som hakade på den från början moderata planen för att få folk att identifiera sig mer med aktiemarknaden (se moderat riksdagsmotion från 1997) – kan Sundström ge en viss upprättelse. Nej, vi var inte dumma i huvudet. Vi blev faktiskt ganska lurade. Och det av socialdemokraterna, med näringsminister Björn Rosengren i spetsen. Rosengren, som inför börsintroduktionen skickade ut reklam helt utan riskkalkyler och som på frågan om det var en bra affär att köpa Telia-aktier svarade: ”Det är jag övertygad om”. Före börsintroduktionen.

Efter börsintroduktionen svarade han på samma fråga: ”Det är något varje individ måste ta ställning till själv.” Jo.

Björn Rosengren hade övergivit oss. Och det är som den där stendöda papegojan Norwegian Blue i Monthy Python. Inte ens när någonting är helt uppenbart, kan man erkänna det uppenbara. Säga:

a/ Okej, papegojan är stendöd, men så är det med djur. Ibland lever de och ibland dör de och det är ingenting som vi kan ta ansvar för. Det är sånt som varje normalbegåvad person borde haja.

Alternativt:

b/ Det finns ingen livstidsgaranti på papegojor. Men eftersom jag personligen stod här i zoobutiken igår och sade att ”det här är en jävligt pigg papegoja”, så ska jag göra ett undantag och kompensera dig på något sätt.

Rosengren valde alternativ c. Det vill säga bankade Norwegian Blue i bordet och sade att den bara var lite trött. Sade att den låg och tänkte på sin barndom och de norska fjordarna.

Naturligtvis finns det en tanke med att lyfta fram den här boken veckorna innan Socialdemokraternas extrainsatta kongress. För det handlar ju inte bara om ledarskap. Det finns en svekdebatt här som visar sig i valresultaten, men aldrig riktigt fått komma upp till ytan. Lena Sundström luftar den på sitt eget sätt: hon skriver in till Expressens hjärtespalt och får råd av Katerina Janouch om huruvida hon ska lämna sin svekfulle Göran eller inte.

Okej, det är lite fånigt, men nog fångar det något väsentligt i politiken som så lätt kommer bort? Att vid sidan av, eller mittibland, logik och ideologi finns också relationer. Känslan av ett gemensamt förflutet, ett samförstånd, av ett förtroende som faktiskt inte håller för vad som helst. Så enkelt och komplicerat och ganska ofta dråpligt är det ju faktiskt.

Politik borde vara såhär lätt och roligt betydligt oftare.

Similar Posts:

• Nej-sidans argument i ett nötskal
• Sverige, nästa
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel
• The Beauty of Grey?
• Från Vita huset till House of Cards?

Gemensamt för dessa scener är något lika tragiskt som självklart: de kan aldrig vinnas. Anledningen är att man gått in i debatten på motståndarens villkor: istället för att ställa den komplicerade frågan om varför vi behöver invandring i en globaliserad värld har man accepterat de främlingfientligas problemformulering, nämligen Hur ska vi lösa Invandrarproblemet? På det har Sahlin och Leijonborg lika lite svar som Åkesson och Kjaersgaard har svar på den tidigare frågan. Resultatet blir givetvis tragiskt: populistiska partier växer och tvingar de maktbärande partierna att skärpa sin invandringspolitik för att mota problemet vid grind. Man diskuterar språktest för invandrare, talar om att skärpa asylreglerna och skapar klyftor mellan ”svenska” och ”muslimska” värderingar. Likt trojanska hästar tar man in de främlingsfientliga argumenten, givetvis i humanitetens namn, och debatten förskjuts. Allt fler frågor tolkas utifrån Invandrarproblemet: ”Hur ska vi göra med skolan egentligen? Allt flera barn har ju läs- och skrivsvårigheter. Handlar det inte om att vi har så mycket utlänningar? Deras stackars barn får ju knappast någon hjälp hemifrån.” Överallt där det är möjligt (och även där det inte är möjligt) ser man svartmuskiga huvuden, babblande högljutt på ett obegripligt språk från Mellanöstern.

För den som nu vill förstå denna process har en bok nyligen kommit ut av journalisten Lena Sundström. Världens lyckligaste folk heter den och handlar inte om Sverige utan Danmark. Det är en bok om tonlägesförändringar, mediedrev och främlingsfientlighet. I korta kapitel berättar den om hur det förut så frisinnade landet förvandlats till ett litet monster; en intolerant lilleputt som likt en terrier kastar sig över den som redan ligger.

Boken utspelar sig från sjuttiotalet och Mogens Glistrup fram till idag och Pia Kjaersgaard. Det är en otäck berättelse. Allting börjar med en Glistrup som sitter i en tv-studio och jämför skattesmitare med aktiva motståndsmän under kriget. Genomslaget blir enormt och kort därefter bekräftar Glistrup att han ska bilda ett parti som ska ha noll skatt och noll invandring som valfrågor. Glistrup utbrister saker som att han ska se till att ”de fremmende” packar sina väskor på momangen och att han själv ska stå vid flygplatsen. Idén blir ett framgångsrecept. Men inte förrän mitten av nittiotalet får den något egentligt inflytande. Då bestämmer sig nämligen Glistrups partikamrat Pia Kjaersgaard för att bilda ett eget parti, Dansk Folkeparti (DFP), som ska genomföra politiken betydligt seriösare. Elva år innan Reinfeldt kommer hon på idén att kombinera klassisk höger-höger retorik med klassiska vänsterbegrepp. Man säger sig stå på ”arbetarnas” och ”folkets” sida och slagen riktas uppåt, mot ”eliten” och ”översittarna”. Resultatet är välkänt: språktest och anknytningskrav, islamofobi och Muhammedkarikatyrer. Plötsligt har rätten att kränka blivit danskarnas viktigaste rättighet och landets få muslimer har, genom ett trollslag, blivit en enorm hord. Jag kommer att tänka på en valaffisch från DFP inför 2001. Den föreställer en rågblond flicka i femårsåldern och har texten: ”Når hun går på efterlön, er der muslimsk flertal i Danmark” bredvid partiets logotyp. Sådana bilder och bildtexter har nu blivit vardag.

Så vad beror denna utveckling på? Hur kommer det sig att DFP fått ett sådant genomslag och vilka röstar egentligen på dem? Givetvis handlar det om ekonomisk kris tänker jag, ökade bidragsberoenden och korkade bönder. Men där får jag fel. För Sundström visar att sådana faktorer faktiskt inte spelar in. Vi kan ta ett exempel härifrån Sverige: I Landskrona hade Sverigedemokraterna stora valframgångar under nollnolltalet trots inkomstökningar, mindre kriminalitet och mindre bidragsberoende. Det tycks helt enkelt handla om något annat. Inte heller kan man dra likhetstecken mellan omvärldens utveckling och ökad främlingsfientlighet. 1990 svarade 65 % av danskarna att muslimska länder utgjorde ett hot mot Danmark, medan endast 42 % svarade samma sak på frågan efter 11 september 2001. Så vad beror det då på?

Här hittar Sundström på en riktigt intressant förklaring och den lyder Mediemakt. Hon menar att det till stor del är tidningarna själva, de som nu fördömer populistpartierna, som har skapat dem. Så här går det till: Glistrup och Kjaersgaard är sprängstoff, det går nästan inte att tänka sig något roligare att skriva om. Artikel efter artikel författas, till en början kritiska, men så plötsligt upptäcker någon att tonfallet ändrats och DFP:s jargong har smugit sig in i texten. Plötsligt handlar det om Invandrarproblemet och inte invandringsfrågan, om Muslimerna och inte tunisierna. Så har man plötsligt förskjutit debatten och konsekvenserna ekar i såväl folkmassan som politiken. Ett konkret exempel: för ungefär tio år sedan började de danska tidningarna skriva ut kriminellas etnicitet, även om det var oväsentligt för brottet. Plötsligt handlade det inte längre om en bankrånare och en knarklangare utan en ”kurdisk bankrånare” och ”iransk knarklangare”. Resultatet är välkänt: i Danmark handlar varannan politisk debatt om invandrares utanförskap, deras svårighet att anpassa sig och deras förmenta oförmåga att följa dansk lagstiftning.

Det kanske låter som om jag spetsar till det, men det gör jag faktiskt inte. För precis som Sundström skriver tolkas ALLT utifrån invandrarfrågan i Danmark: ekonomi, skola, arbete, sjukvård, äldreomsorg osv. Det finns inte en debatt som man inte kan vinkla. Och mycket av detta beror just på mediernas fokus. Därför blir jag så förbannat rädd efter att jag har läst Sundströms intelligenta bok: är Hägglund en ny Glistrup, frågar jag mig smått paranoid? Kommer Anna Anka att storma in i den svenska debatten och förvandlas till en ny Kjaersgaard? Varför talas det så mycket om Sverigedemokraternas annonskampanjer? Sluta med det: frys ut dem istället och tala inte om det. Gör som Bengt Westerberg. Men så inser jag plötsligt: det går ju inte längre. Den förvandling som har skett med danskarna – Världens lyckligaste folk – sker just nu med oss och den kan inte stoppas med tystnad. Vi måste istället tala om det och utveckla strategier. Skapa förståelsemodeller. För det är Sundströms bok en god grund.

Similar Posts:

• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Grisen i säcken
• En tidsspegel värd att spara
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Konsten att skratta åt eländet, eller, Varför blåste Björn Rosengren egentligen Lena Sundströms mormor?