När motbokssystemet infördes var det för att bromsa missbruket bland män, gifta kvinnor fick ingen ranson och ogifta singelkvinnor fick genomgå en särskild granskning för att få tillgång till alkohol. Kvinnorna skulle i rollen som familjens och ”det lilla livets” värnare upprätthålla anständigheten. Sociologen Philip Lalander säger i boken att ”berusningen i hög grad har varit ett privilegium för mannen.” I och med avskaffandet av systemet (inte Systembolaget, alltså) 1955 uppnåddes laglig ”spritjämlikhet”, som författarna skriver i förordet. Men uppfattningarna om hur kvinnor skulle hantera alkoholen har som sagt dröjt sig kvar.

Läsningen blir till en intressant tidsresa som beskriver uppkomsten av olika alkoholrelaterade fenomen och ämnen som after work, charterresor, raggarkulturen, Stureplans-brats och könskodade sprithaltiga drycker, och vad dessa betytt för attityden till kvinnors alkoholkonsumtion. Alkoholen blir här helt enkelt en effektiv spegelyta för hur idéer kring vad kvinnor ska vara har reproducerats och omvandlats. Bilden blir komplex och mångfasetterad men på samma gång ljuder samma typ av reaktionära tankar, om än med nya formuleringar, om och om igen. Eftersom alkohol både utgör ett medel för nöje och en grogrund till misär är det lätt att tänka sig en bok om ett sådant ämne vara full av brasklappar i marginalen men Damberg och Wiklund guidar smidigt genom historien utan pekpinnar. De lyckas hålla perspektiven pedagogiskt åtskilda och på så vis blir Som hon drack en fokuserad volym om ett obelyst område där ojämlikhet fortfarande råder.

Som läsare får man berättat om hur kvinnor lyckats ta sig in på alkoholarenor som tidigare bara ockuperats av män. Patsy och Edina från tv-serien Absolutely Fabulous, Kim Anderzon och Lottie Ejebrants rollkaraktärer på solsemester i första Sällskapsresan, bloggaren Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, professorn och överläkaren Agnes Wold och artisten Rihanna är några exempel på personer som har visat vägen till en mer öppen och tillåtande inställning till alkohol, som dyker upp längs boksidorna. Sakernas tillstånd rör alltså hela tiden på sig även om det går långsamt och kvinnor som kräver sin rätt att få dricka möter fortfarande större motstånd än män. Ickedömande kvinnoporträtt i stil med Jag vill ju vara fri och sakligt resonerande reportageskrivning som denna bok är exempel på, driver på utvecklingen mot större frihet på lika villkor.

Similar Posts:

• Avancerade drycker och smakkombinationer
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Ikonen Dolly Parton
• Att förändra eller förändras
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919

Är vi snabbare än någonsin på att stressa fram bokslut? För några år sedan kom tegelstenen Tusen svenska klassiker – närmare bestämt i början av hösten 2009. Jag kommer ihåg tidpunkten på grund av att de sista ”klassikerna” som listades var från, just det, 2009.

Bokbranschen har bråttom. Det gäller att få ut sina titlar i nyhetsflödet, eller helst skapa det själv. Som recensent vet man att få av de stora förlagen är intresserade av att skicka några exemplar av förra säsongens böcker – faktiskt sällan intresserade av att hålla äldre titlar i lager alls. Det blir för dyrt. Jag har alltid tyckt att det är lite sorgligt: en bra bok borde väl vara en bra bok också något år senare?

Det finns mindre förlag som ser en ära i just ”backlist”, att hålla sina titlar i lager länge. Jag har själv en gång jobbar på ett sådant förlag. Där fick man ibland ta en tur ut på stan för att hämta någon sällan efterfrågad titel i ett eller annat källarförråd till någon bekant till förläggaren. Och det gjorde man ju gärna, lite uppspelt över att ännu en läsare på någon vindlande stig hittat fram till ens bok.

Sådant kan ta tid. Måste få ta tid.

Jag har läst mycket bra 2013. Inte minst fackböcker, som Jens Mikkelsens och Katia Wagners drabbande De förlorade barnen, Annika Perssons biografi över Lena Nyman och Beata Arnborgs över Kerstin Thorvall.

Jag har mycket kvar att läsa, som jag misstänker är mycket bra, från 2013. Lena Anderssons Augustprisade Egenmäktigt förfarande, till exempel, och Martina Montelius Främlingsleguanen.

Själva årsskiftet tillbringar jag däremot intrasslad i en roman från 2012, Daniel Martinez Det jorden vill. Det är en ganska udda roman från vad jag förmodar är just ett sådant där litet, passionerat förlag. Den innehåller klimathot, en Frankensteinlik vetenskapsman som kan tala med djuren, en tioårig autistisk hjältinna, en tidsresa på hundratals miljoner år och en förklädd orangutang på en Finlandsfärja. För att bara nämna något.

Och den är från 2012. 2012! Det känns så där lyxigt, nästan syndigt onyttigt – ingen kommer fråga efter vad jag tycker om en bok från 2012.

Jag har läst mycket bra 2013, som de flesta år. Men jag har säkert inte läst mycket av det bästa än, och när jag tror mig ha gjort det så kommer jag förmodligen bli överbevisad. Igen och igen.

Så är det nu att vara läsande. Och levande.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Det naturligaste i världen?

Jag träffar Annika Persson i ett av intervjurummen på Press Centre. Då har jag redan sett hennes seminarie med Beata Arnborg, som skrivit en biografi om Kerstin Thorvall. Jag har aldrig tänkt på tidigare hur lika de var! säger Annika.

Hur kom det sig att du började skriva den här boken?

Den kom egentligen till för att materialet fanns. Jag läste om hennes arkiv i Expressen. Sjutton pappkassar plus stora flyttlådor med manus, anteckningsböcker, block, dagböcker och brev hade hon lämnat till Musik och teatermuseet i Stockholm. Jag har alltid varit nyfiken på Lena och hennes liv. Sen tog det nästan ett år innan jag hann titta på det. Det var otroligt spännande läsning om hur det var att vara kvinna och konstnär på andra halvan av nittonhundratalet. Kassarna innehöll så mycket mer än jag någonsin kunnat önska mig. Allt från att hon har tvättat håret till vad Bergman sagt i korridoren på Dramaten!

Varför hon lämnade det efter sig? Ja, det vet man inte riktigt. Det troliga är att hon ville finnas kvar. Hon hade själv börjat skriva memoarer i flera omgångar och var väldigt arg på hur hon skildrades i medierna. ”Stackars barnlösa Lena Nyman”, hette det till exempel, när Thomas Pontén lämnade henne för Suzanne Reuter.

Vi pratar om att hon många gånger försvarade sig med egenskrivna artiklar. Lenas kropp blev recenserad i samband med Nyfiken blå-filmen. Jag frågar Annika om hon tror att liknande sak hade kunnat ske idag?

Jag tror egentligen inte att skoningslösheten är mindre. Men intellektuella män måste ändå vara medvetna om kvinnoproblem som hetsätning idag. De kan inte bara klampa in på samma sätt som förr.

Lena hade kvällspressen efter sig redan som väldigt ung. ”Tidelag” hette krigsrubrikerna efter filmen 491, hon var ju bara nitton då. Idag hade hon fått krisbearbetning av sin uppdragsgivare, kbt hade rusat in…

Angående kvinnors kroppar, så berättar Annika att hennes man Jesper Lindau gjorde en undersökning för Sveriges radio Ekot för tre år sen, där de granskade sexuella trakasserier i teatervärlden. Den fick visserligen kritik för genomförandet, men framför allt visade den att väldigt många kvinnor i modern tid fortfarande blir utsatta för saker i sitt arbete.

Vad var din relation till Lena Nyman innan du började, och vad är din relation till henne nu?

Jag hade som många andra den här åttiotalsbilden av korsettbruttan Lena, som pratade med hes röst och hade knäppa små roller. Kontrasten gentemot sextiotalsLena som vill förändra konsten och människan var så enorm. Hur blev sextiotalsLena åttiotalsLena? Det ville jag veta.

Jag visste inte så himla mycket om henne när jag började. Jag blev förvånad över att hon gjorde en så makalös karriär. Att hon var så skicklig! Det ser man ju framför allt med Vilgot Sjöman-filmerna och rollerna på Dramaten, men hon var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer. Hon gör allting helt fantastiskt och på ett eget sätt. Och så är det roligt att hon läste och skrev så mycket. En del av hennes geni som skådespelare verkar ha legat i hennes frihet inför texten.

Och nu är jag ju Lena Nymans mamma, hahaha! Nej, men man kommer så fruktansvärt nära. Nu när jag är klar börjar hon redan blekna bort igen. Min man tycker nog att det är ganska skönt.

Jag vill ju vara fri bygger främst på sånt som Lena skrivit själv, men även intervjuer med människor som kände henne. Hur har din arbetsprocess sett ut?

Rent praktiskt har jag suttit i arkivet på Musik- och teaterbiblioeket i Stockholm. Man sitter där med vita vantar och bläddrar. Jag hade liksom så himla bråttom, satt och läste och skrev samtidigt. Och så såg jag en massa. Allting finns sparat på Kungliga biblioteket; föreställningar och filmer. Ofta var det stora luckor i Lenas eget material, långa perioder när hon inte skrev. Då har jag intervjuat folk och läst tidningsartiklar och fyllt i.

När jag läste boken reagerade jag på att Lena Nymans sätt att prata inte stämmer överens med hennes intellektuella nivå. Jag upplevde att hon framställde sig som dummare än hon var. Som att hon utåt sett ”blev vad som förväntades av henne”. Vad tror du om saken?

Hon pratade inte så från början. I Nyfiken gul-filmerna, runt 1967, pratade hon mer som en bildad Stockholmsflicka. 1972 pratade hon fortfarande inte ”lena nymanskt”.

Kan man säga att det var spriten?

Kanske. Kanske inte. Jag tror att det kommer som någon sorts skydd. Det skulle man verkligen kunna titta närmare på. Men jag ser det som att det kommer av att hon mår sämre.

Lena var inte intresserad av någon hemmafrutillvaro, även om hon gjorde ett kort försök med bankdirektören Mats i början av sjuttiotalet. Tror du det hade varit lättare för henne att leva i dagens samhälle?

Egentligen är det där lite krångligare än så. För mig är det det. Att hon slog bakut i hemmafrutillvaron beror dels på klassresan att komma från en etta i Kristineberg till en villa i Danderyd. Mats hade ett umgänge som var helt främmande för henne.

Sen var det också det att hon var så fruktansvärt rädd att förlora en man om hon blev beroende av honom. Hon var jätterädd att bli sviken. De verkar ha haft det så fint på många sätt, han var nog också beredd att ge henne utrymme till sitt skådespeleri.

Vad var det som gick snett då?

Vet inte, någon slags inre… Existentiell ångest. Skräck inför avgrunden. Protest. Rädsla att bli varken skådespelerska eller älskad.

Samtidigt hade nog många män svårt för när hon gick in i arbetsprocessen och försvann. ”Varför kan han inte låta mig vara ifred när han vet att jag måste koncentrera mig?” kunde hon skriva.

Frågan är om det blivit bättre med den saken. Jag tror att de flesta kvinnor fortfarande anpassar sig till mäns karriärer än tvärtom. Lena var en stor stjärna då, han var bankdirektör.

Jag funderade lite över hennes relation till pappan? Det är som att den är ständigt närvarande. Och ändå är den svår att förstå sig på.

De umgicks ju hela livet ända tills hon dog. Hon lär sig tidigt av sina föräldrar, att när man umgås med kvinnor är det ömsesidig respekt och på lika villkor. Men när man umgås med män är det på deras villkor och man måste leva upp till det. Hennes mamma ställer alltid upp för henne, medan pappan drar iväg till sin ateljé. Det är hon som bjuder när de går ut och äter, han anpassar sig aldrig till någon annan människa.

Och samtidigt är det honom hon ser upp till, honom hon vill imponera på. Hon ser ner på mamman, som alltid finns där. Det är sorgligt egentligen.

Men Annika menar att hon inte alls tror att detta är något ovanligt. Det är så det blir, när mamman och pappan tar olika ansvar för barnets uppväxt. Under seminariet pratar de också om detta, hur det speglar sin tid. Som barn vill du imponera på den som inte är närvarande.

Sen är det intressant hur hon har som två olika sätt att umgås med män. Pappan är exempel på en man med auktoritet, där anpassar hon sig. Medan hon i relationen till Bosse, brodern, inte alls är undergiven, där är de väldigt jämspelta.

Pappan är ju också snäll. Och han behandlar henne som en jämlik, redan som barn. Pratar tidigt med henne om kärlek, ”hon ska aldrig binda sig, aldrig” – det är hans bild av det.

Vad Lena hade tyckt om boken? Jag har funderat över det och jag vet inte. Jag har fått positiva reaktioner från folk som kände henne, men det säger egentligen inget om vad hon hade tyckt. Min grundregel är att jag har gått in för att behandla henne med respekt. Och jag tycker det hade blivit mer respektlöst mot Lena att inte förklara skillnaden mellan sextio-och -åttiotalet.

Similar Posts:

• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Skål för jämställdheten!
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

Det var en gång en liten flicka som hette Lena.
Hon var mycket liten och ljushårig.
Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa.
Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg.
Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp.
Hon hade inte behov av andra. Hon hade en egen värld.
Just precis det bekymrade hennes föräldrar.

Citatet står på försättsbladet och är det första du möter när du öppnar Jag vill ju vara fri. Det är taget ur en av Lenas många dagböcker, som efter hennes död finns tillgängliga på biblioteket i Nacka. Det är här Annika Persson hämtat det mesta av sin information, ur Lenas egna ord. Jag går ifrån min princip att skriva efternamnet när jag talar om kända personer, för efter att ha läst boken är jag alldeles för mycket under huden på Lena för att säga något annat än just Lena.

Lena Nyman var en av Sveriges största skådespelare genom tiderna, om vi börjar där. För det var just i yrket hon fann sin frist, sin mening med livet, sin styrka. Lena blev stjärna redan som barn, gick i teaterskola från sex års ålder, hade biroller på Operan, Vasateatern och Dramaten, och agerade värdinna i Tiotusenkronorsfrågan i teve, allt innan hon fyllde 20. Men Perssons bok tar sin början 1963, då Lena söker till Vilgot Sjömans film 491. Sjöman, en lovande regissör på uppgång efter filmen Älskarinnan, på väg att hamna under Ingmar Bergmans skyddande vingar.

Nu har hon just hoppat av Willy Koblancks teaterskola eftersom hon inte tycker att Koblanck håller måttet som pedagog. Lena har höga ambitioner med sitt skådespeleri men vet inte riktigt vart hon ska ta vägen med dem efter att hon spruckit i sin ansökan till Dramatens elevskola våren 1962.
Hon har fått sparken från sitt första fasta jobb, på NK, efter bara en vecka som expedit på väskavdelningen. Lena kommer inte i tid mer än en morgon. Dessutom har hon svårt för försäljarrollen och uppvisar lite för stor ärlighet för de ansvarigas smak. Hon avråder kunderna från att köpa fula väskor.

Lena får rollen som Steva i 491, en ”ung flicka på glid” som i en scen idkar tidelag med en hund. Filmen kommer att väcka så pass upprörda känslor att den dras upp i riksdagen för granskning; är en visning för svenska folket lämplig? Det här är alltså Lena Nymans start som omskriven skådespelerska. Det är också här hennes samarbete med Vilgot Sjöman tar sin början. Sjöman, som skriver i sin dagbok att Lena är söt men inte särskilt intellektuell.

Och hela livet har Lena ett sätt att prata som gör att man som åhörare tror att hon inte är speciellt smart. Inte kan man ana att hon läser alla de stora filosoferna, att hon som artonåring funderar över hur Nietzsche egentligen hade förhållit sig till Hitlers beundran, och i sin dagbok för långa diskussioner med Sokrates, allt i relation till sitt eget liv.

Så kommer hon också att behandla rollgestaltningar; citatet som blivit titeln på boken är taget från en diskussion med P.O Enquist, om varför hon stryker över hans regianvisningar i Tribadernas natt (1975). Hon tar rollen och gör om den till sin, det är så hon jobbar och det är detta som kommer att bli det unika med henne. ”Jag vill ju vara fri från det du tänkt.” Redan i slutet av 60-talet börjar Lenas rollgestaltningar på teatern möta geniförklaringar i pressen.

Men tillbaka till 491: Lena blir lite tänd på Vilgot Sjöman och de inleder en affär. Han är egentligen tillsammans med Monika Zetterlund, Lena är knappt tjugo, han är fyrtio, och bara en i raden av alla kärleksaffärer Lena kommer att ha. Hur hann jag med alla karlar?, undrar Lena Nyman själv när hon på ålderns höst efter sin mors död läser igenom dagböckerna.

Men jag som läsare undrar kanske främst: hur orkade hon med allt jobb, hur vågade hon ta för sig så, med all denna inneboende osäkerhet? Trots den nära relationen med konstnärspappan – som visserligen ständigt tycks leva på Lenas pengar men ändå – är det något skört över dagboksanteckningarna, hon håller inte riktigt ihop.

Hos Sjöman får Lena huvudrollen i det experimentella projektet Jag är nyfiken – en film i gult, och senare även den blå uppföljaren. Det är film som låter verkligheten ligga väldigt nära fiktionen. Filmen blir en succé världen över, till och med Jackie Kennedy ser den. Men allt är inte rosor. När Jag är nyfiken – en film i blått går upp på biograferna, recenseras den ingående i tidningarna. Med något fel fokus.

Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men nu när hon återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt, så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka.

Så skriver Nils Beyer, en av den tidens ledande recensenter, i tidningen Arbetet, och flera hakar på. Ingen av dessa kritiker vet förstås att Lena har slagits mot sin kropp under hela sitt liv. Och kommer att slåss mot den till den dag hon dör. Dagboken fylls av hiskliga dieter: fasta varvas med bakelser på café, vistelser på hälsohem, så lite intag som möjligt, och allt hålls stången med hjälp av stora mängder alkohol, som snart gör henne till alkoholist.

Rock n’ roll säger man, när det kommer till manliga genier som super sig sönder och samman. Caitlin Moran skriver i Konsten att vara kvinna om matmissbruket som aldrig kommer att ses som lika hardcore som de andra drogerna, utan snarare döljs som något pinsamt att prata tyst om. Varför? För att det är ett utbrett kvinnofenomen.

Jag vill gärna tro att saker och ting har förändrats, att man inte skulle skriva såna recensioner idag. Men att kvinnor recenseras för sitt utseende är ju inget ovanligt, senast hade vi Petra Mede som fick skit för att hon inte sminkat sig på generalrepetitionerna av Eurovision. Mest synd av allt är att recensenterna helt förbisåg att Lenas kropp hade del i det politiska; den rebelliska ton som genomsyrar dessa två filmer, och som gjorde mig så lycklig när jag såg dem för första gången.

Lena Nyman är tacksam att hacka på. Hon är inte smal som Bibi Andersson, hon är inte intresserad av en hemmafrutillvaro. Även om hon gör ett tappert försök med Mats, banktjänstemannen, i början av 70-talet. Det går bra ett tag men sen går det åt helvete, Lena missbrukar piller och hamnar på sjukhus och när hon kommer tillbaka välkomnar Svensk Damtidning med stora famnen av anklagande frågor: om hennes rykte som sexflicka, varför hon har legat på sjukhus, om hon har tänkt skaffa sig pensionsförsäkring (!), och om hon aldrig ska gifta sig.

Gifta sig gör hon, flera år senare, med en låtskrivare hon jobbar med. Men intressantare är vad hon skriver i sin dagbok efter att det spruckit med Mats:

När jag var inne i stan förut, tänkte jag på Mats-Lena, utifrån identiteten. Och vem jag blivit om jag låtit bli att supa ner mig den 26/8 1970.

Alltid
snyggt men diskret målad
långt välvårdat hår
snyggt men diskret klädd
aldrig kort-kort, inga utmanande eller uppseendeväckande kläder; men snygga välvårdade naglar, diskret färg
välvårdat tal
vålvårdat uppförande
välvårdat hem
äter Lagom
dricker Lagom
pratar Lagom
lägger sig Lagom
lagar Lagom och Lagom bra mat
knullar Lagom, dvs. när Mats vill (låtsande orgasm för att inte göra Mats ledsen eller sårad)
Lagom, Diskret utmärkt värdinna
mor till två eller tre (beroende på vad Mats vill) välvårdade, välanpassade och Lagom barn
(…)
Levande begravd.
Levande död.

Hon konstaterar att hon varit tvungen att lägga ner teatern, åtminstone inte kunnat ägna sig åt den i den utsträckning hon gör nu. Förpassats till statist. ”Hellre bli hemmafru, än det.”

Vid tillfällen som dessa känner jag ett starkt släktskap med Lena Nyman. Det behövs fortfarande att kvinnor orerar om sina villkor i en värld som styrs av män. För Lena blir den stora Lena Nyman, utan vilken vår värld skulle vara betydligt fattigare. Att läsa det urval av hennes roller som Persson presenterar på slutet är att drabbas av andnöd och stor beundran.

Till syvende och sist är det en form av feministisk historieskrivning Annika Persson ägnar sig åt. Hon påminner om de hyllande recensioner som gått i Lena Nymans fotspår sedan hon geniförklarades för sina tidiga rollgestaltningar i slutet av 60-talet. Lena var en stjärna, men också en hårt arbetande skådespelerska, med förmåga att skapa ett eget rum av sina gestaltningar.

Och så vill jag avsluta recensionen med den bild av Lena Nyman som jag tycker ska leva vidare. Den som varken handlar om självskadebeteende eller de olika villkor som råder för geniförklarad man och geniförklarad kvinna. 1992 turnerar Lena med ett teatersällskap sammansatt av elever hon haft på scenskolan i Malmö. Katta Pålsson berättar:

- Det var Bengt Braskered som berättade, han spelade Loffe dödgrävaren och han hade nån scen där publiken skrattade jättemycket. Lena hade kommit fram och frågat honom: ”Trivs du med den här scenen?” ”Ja”, sa han, ”de skrattar.” Hon: Vill du inte att de ska applådera också? Han: Va? Hon: Du kan få applåd på det här. Han: Va, hur då? Hon: Ta en liten paus där mellan de två orden så ska du se. Han tyckte ju att han hade uppnått himmelriket redan med att få sina skratt liksom. Men så gjorde han den där pausen. Och då blev det applåd varje föreställning.
När Bengt frågade henne om det där sen sa hon bara: ”Men när jag läser manus, då ser jag ju direkt. Skratt, applåd, skratt, applåd, skratt, skratt, skratt, applåd. Det ser man.”

Similar Posts:

• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Skål för jämställdheten!
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• ”Lagom blev aldrig hans ord”

Naturligtvis har 1970-talets bekännelselitteratur en central plats i den där diskussionen. Vi är helt överens om hur underbar Gun-Britt Sundströms Maken är, men sedan kommer vi ihop oss igen om Kerstin Thorvall. Och min mamma är ju inte ensam. Thorvall och genombrottsromanen Det mest förbjudna provocerar fortfarande.

I SVT:s Babel för några veckor sedan skulle Thorvall problematiseras i förhållande till de inte helt förvånande missnöjda sönerna. Vi måste våga prata om ifall författarskapet sker på bekostnad av familjen, sades det. Och självklart diskuteras detta i förhållande till en författare som möjligen och högst sannolikt inte var någon vidare mamma. Att Strindberg var en usel pappa, till exempel, det bidrar snarast till mytbilden kring hans geni. Såklart det kostar lite. Självklart.

Ändå är jag inte alls säker på att Thorvall var en dålig mamma (om hon nu var det, och om det nu angår mig som läsare) därför att hon var författare. Var hon en dålig mamma så var hon nog det för att hon faktiskt inte ville vara mamma. För att hon kanske borde haft helt andra alternativ till livsväg, men inte såg några.

Om sådant handlar Det mest förbjudna. Om vad det innebär att vara kvinna och människa och inte minst en sexuell varelse, när omvärlden inte tycker att det där egentligen går att kombinera hur som helst. Om vad det gör med en människas självbild och med hennes sexualitet.

För det är möjligt att sex är ”det naturligaste som finns”, som det brukar heta (medan ingen har samma behov att påpeka att till exempel näsor är det naturligaste som finns); det existerar likt förbannat inte i ett vakuum. Berättarjaget Annas sexualitet är så tydligt en reaktion, så nedtryckt och skambelagd att hon fastnar i något sorts kroniskt tonårsbesatthet och uppror.

Anna, hon som allmänt uppfattas som Thorvalls alter ego i Det mest förbjudna, växer upp med en manodepressiv och enligt mamman översexualiserad far, som hon avgudar, och en sexuellt neurotisk mor, som snart blir ensam med den upproriska dottern. Sex blir ett sätt att opponera sig, ett sätt att anknyta till och uttrycka samhörighet med den döde fadern.

Sex som njutning – och sex som straff. Dåligheten blir ju en självbild: ”Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor.” Därför kan Anna finna ro i förhållandet med en strulig, otrogen, alkoholiserad ung man som mest tar hennes pengar – han är ju njutning och straff på en gång. Så vet man var man har sig. Slipper vänta på att straffet ska slå till.

Jag gillar det här. Försöket att vara brutalt ärlig, att försöka förstå sig själv och hur man reagerar. Det är så jäkla sorgligt, hur vi deformerar varandra med alla tabun och normer, med passionerade åsikter om sådant som faktiskt inte angår oss det minsta.

Kanske det allra mest sorgliga är hur Anna gör precis detsamma som i den där debatten om manliga och kvinnliga författare som försummat sitt föräldraskap: hon upphöjer sin far till hjälte, men vägrar att förstå eller förlåta modern.

Samtidigt är romanen ändå också så fylld av energi, av hjärtskärande och finurliga iakttagelser, av humor och livslust. Knappast så spektakulär och vedervärdig som man hört talas om att den ska vara, Det mest förbjudna.

Undrar just om min mor egentligen läst den heller?

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Smärtsamma-men-ändå-härliga historier
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Livet, litteraturen och allting
• Vad bekänner vi och varför?