Svaret är givet, naturligtvis är italienarna inte idioter, lika lite som grekerna är det för att de i generationer röstat fram politiker utan budgetdisciplin, lika lite som svenskarna är idioter för att SD kommit in i riksdagen. Verkligheten är alltid mer komplex, och italienarnas verklighet är otäck snarare än löjeväckande. Även om klipp som det här skulle kunna få en att tro att Åsa-Nisse utvandrat, krympt och dumpat Klabbarparn.

Kappelin gör inte narr av italienarna på det sätt jag just gjorde, och hon banaliserar inte situationen. Läsvärt och lovvärt om politik som underhållning, och underhållning som politik.

Similar Posts:

• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Med landskapet som målarduk
• Långa perspektiv
• Konkret om verklighetens politik

Den här recensionen handlar inte om Liedman. Men den fråga som Italien-korrespondenten Kristina Kappelin ständigt får när hon möter svenskar i olika sammanhang, och som hon skrivit boken Berlusconi – italienaren för att svara på, har en del med skolan att göra.

Svenskarnas fråga är nämligen i allmänhet: Hur i helskotta kan italienarna rösta på Berlusconi? Igen och igen och igen?

För bara några veckor sedan kom nya anklagelser om att den italienske premiärministern köpt sex av minderåriga. Det är bara de senaste i raden. Korruptionsmisstankar, sexskandaler och sammankoppling med maffian har följt Berlusconi i spåren under hans likt förbaskat enormt framgångsrika karriär.

I Berlusconi – italienaren försöker Kappelin förklara varför, och med titeln vill hon visa att just Italien är en förutsättning för den populistiske mediemogulens framgångar. Italienare har helt enkelt radikalt andra förväntningar på sina politiker än vad till exempel svenskar har. Inte desto mindre ställer Berlusconi – italienaren en hel del frågor om mediedominans, populism och politikens tillstånd som är högst relevanta även ur ett snävare svenskt perspektiv.

Kristina Kappelin har bott i och rapporterat från Italien i ett par decennier. Berlusconi träffade hon första gången i slutet av 1980-talet när han förvärvat fotbollsklubben Milan och med till synes obegränsade resurser inte bara fått laget på fötter utan också gjort fotbollen till betydligt mer av den påkostade underhållningsindustri som den är idag. Då hade Berlusconi redan byggt upp ett medieimperium som utmanat det statliga tv-monopolet – och som utgör en inte helt oviktig grund för hans politiska karriär.

Att ingen med så stora medieintressen enligt italiensk lag får ge sig in i politiken struntar han helt sonika i. Det är bara ett exempel på hur lagar, regler och institutioner ofta får stryka på foten där Berlusconi drar fram. Kan han inte ändra lagarna för att passa de egna behoven, så struntar han helt enkelt i dem. De ständiga utredningarna och åtalen bortförklaras – i Berlusconi-ägda medier liksom i de statliga som han numera indirekt kontrollerar – som en vänsterkonspiration inom rättsväsenden.

Som svensk får man oupphörligen nypa sig i armen under läsningen av Kappelins bok – nypa sig i armen och gång på gång påminna sig att det här inte är ett avsnitt av Sopranos, utan verklighet. Skumraskaffärer, maffiakontakter, påtryckningar, en fernissa av katolicism och ”traditionella värden” och ett gubbvälde av Guds nåde, där unga prostituerade av allt att döma utgör en trevlig present affärsvänner emellan. Ja, hur kan italienarna tycka att det här är en människa de vill styras och representeras av?

Svaret ligger, enligt Kappelin, till stor del i den italienska kulturen och i det utgångsläge där Berlusconi från början gjorde sitt inträde på den politiska scenen. Italienarna har helt enkelt aldrig haft – eller haft anledning till – särskilt stort förtroende för vare sig politik eller medier. Berlusconi fyllde själv tomrummet efter de tusentals politiker som fick gå i en enorm korruptionshärva i början av 90-talet.

Det är också här det där med skolan kommer in. Den italienska skolan är, skriver Kappelin, djupt traditionell, hierarkisk, betyg- och resultatorienterad. Kunskap ska pluggas in, inte förstås. En italiensk tioåring, uppskattar hon, kan mer grammatik än en svensk universitetsstudent på grundnivå, men:

För många försvinner dock både lusten att lära och möjligheten att följa med i studierna på ett tidigt stadium. Ett fåtal lär sig väldigt mycket, medan den stora massan drunknar i osmält, högtidlig kunskap.

Enligt vissa bedömare är en stor majoritet av italienarna närmast att betrakta som analfabeter. Det är möjligen något överdrivet, men visar på hur viktig kontrollen över massmedia – och i synnerhet teve – kan vara för en politiker som Berlusconi.

Steg för steg har italienarna vant sig vid Berlusconis lättillgängliga, politiskt inkorrekta stil. Hans sätt att uttala sig om kvinnor eller invandrare, hans sätt att jämföra sig med fascistledaren Mussolini, hans öppna förakt för de flesta demokratiska institutioner och hans burdusa sätt att få saker gjorda, har långsamt och med hjälp av mediedominansen normaliserats. Om Berlusconi till stor del är en produkt av just Italien, så är Italien av idag också i någon mån en produkt av Berlusconi.

Kappelin beskriver hur få ”italienare på gatan” i början av Berlusconis politiska karriär gärna trädde fram som sympatisörer. Forza Italia och dess allierade ansågs inte riktigt rumsrena. Nu är tonläget annorlunda. Värdeförskjutningen är ett faktum.

Berlusconi – italienaren är en lättillgänglig och inte så lite skrämmande bok om medias genomslag och om politik ”som vilken vara som helst”, som något som följer opinionsundersökningar snarare än ideologier. Berlusconismen kanske står och faller med den åldrande Berlusconi, men vad den representerar i världspolitiken är möjligen något betydligt större än så. Genom läsningen kommer jag på mig själv att gång på gång tänka att det verkar vara en otäckt land det där. Något sådant skulle väl ändå inte kunna hända här?

Similar Posts:

• Läskigt och löjligt och lurigt
• Berlusconi stämmer författare
• Blir du lönsam, lille vän?
• Ännu en lögnare med folkets öra
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”

Men vem är då denne Zlatan Ibrahimovic – egentligen? Simon Bank, som följt Zlatans fotbollskarriär från Malmö FF, via Ajax till Juventus, har här tagit fasta på vad Zlatan säger, för att därigenom försöka finna ut vem ”den riktige Zlatan” är.

Förutom citat och några bilder finns fem kortare krönikor skrivna av andra mer eller mindre kända personer: rapparen Dogge Doggelito från Latin Kings, programledaren Filip Hammar, frilansjournalisten Kristina Kappelin, Mats Trondman som är professor i kultursociologi vid Malmö Högskola och Simon Bank själv. Alla försöker de ringa in mannen, myten, Zlatan.

För Filip Hammar är Zlatan en ”superstar”, ”en svensk version av 50 Cent eller Ja Rule”. När Dogge Doggelito tänker på Zlatan tänker han på sagan om pojken med guldbyxorna. Kristina Kappelin berättar om hur den italienska pressen gärna beskriver Zlatan som ”GLADIATORE”, om hur italienska fans jämför Zlatan med Picasso.

Mats Trondmans analys, som jag gärna hade läst en längre och mer lättförståelig version av – och då hellre i ett annat sammanhang, tar avstamp (eller ska jag säga avspark) i litteraturvetaren Harold Blooms teorier om William Shakespeares dramer, pjäskaraktärer och skapande.

Finns då ”den riktige Zlatan” här i denna vad man skulle kunna kalla Best of Zlatan-samling? Kanske. Kanske inte. Njae. Jag vet inte. Här presenteras en rad olika bilder och tolkningar av den offentlige personen Zlatan Ibrahimovic. Vem ”den riktige Zlatan” är vet bara Zlatan och hans närmaste. ”Jag är Zlatan. Zlatan är Zlatan”, säger han själv. Kanske räcker det så.

Similar Posts:

• Bokmässa i Rinkeby
• Att gitta från verkligheten
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Litterära inlägg
• Tema: Fotboll

När vi nu äntrar år 2006 har Offside bytt format och antagit ett mer traditionellt tidskriftsformat, samtidigt som ett visst antal ord fått stryka på foten till förmån för de inledningsvis avvarade bilderna. Som ”årets förnyare” vann man Stora journalistpriset 2002 och även om en del prenumeranter muttrade när texten efterhand blandades ut med bilder och pappret blev glättigare, så är det lätt att se hur Offside i sin utveckling som tidskrift bidragit till en förnyelse av sportreportaget och en vidgad bild av fotbollen på ett såväl nationellt som internationellt plan.

Sedan är det kanske så att flera av de superlativer som tidningen kommit att överösas med finner sina förklaringar i att den nationella konkurrensen inte är direkt mördande – om den ens finns. Flera av reportagen som står att finna i Offsides jubileumssamling är uppseendeväckande främst för att de behandlar ämnet fotboll – språkligt och stilistiskt är de mer hantverksmässigt gjorda, även om de medverkande journalisternas egna brinnande fotbollsintresse stundtals får välförtjänt utrymme.

Tråkigt nog har ingen kvinnlig journalist lyckats ta sig in på topplistan. Inte heller lyckas jag finna någon text om den kvinnliga fotbollsvärlden – jo, på ett ställe nämns Hanna Ljungberg – i rollen som bisittare och i samma mening som SVT:s Mats Nyström – det känns lite inskränkt och inte särskilt modernt. Vart tog Kristina Kappelin vägen egentligen?

Men allt detta är några få fläckar på en i övrigt högglänsande yta. Enbart dokumentet över den magiska bronsgrävande sommaren 1994 är nog för att göra denna textantologi till ett måste i var fotbollsälskares bokhylla. Bara i Offside tillåts fotbollsspelarna tala om annat än att ”vara först på bollen”, om hur det känns efter att ha vunnit (Det känns bra!) eller förlorat (Dåligt!) ännu en match. I Offside slipper man möta tränare och spelare rädda att få sina utläggningar omvandlade till korta ”one-liners”. Som Kennet Andersson tacksamt nämner så behöver vi heller inte läsa om hur han längtade eller inte längtade efter den svenska husmanskosten under sina proffsår i Europa. Det är hängivna och välskrivna reportage fjärran från floskler och klyschor. Och fjärran wallraffande shejker på jakt efter skandalrubriker.

Similar Posts:

• Men mittfältet kom i kläm
• En globaliserad fotbollsvärld
• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Ola ritar vidare
• Det sitter inte i håret