Det rör sig inte om några räkmackeliv precis och tragiska slut är snarare regel än undantag. Ta till exempel filosofen Abélard, som i 1100-talets Paris förälskade sig i den unga Héloise och inledde en affär med henne. Hon blev på smällen och de gifte sig i hemlighet. Brudens morbror blev emellertid fly förbannad och lejde två hejdukar, som fick den delikata uppgiften att med kniv avlägsna brudgummens ädlare delar. De älskande fann för gott att gå i (varsitt) kloster efter den betan och umgicks fortsättningsvis brevledes. Först i döden fick paret åter vila sida vid sida. Deras brevväxling finns för övrigt bevarad för eftervärlden.

Det är inte utan att jag känner mig som en riktig gnällspik när jag klankar på denna inte bara välskrivna och lättillgängliga, utan också allmänbildande biografiska bok. Men jag hänger upp mig på att urvalet är förutsägbart och innehållet till stor del allmänt känt. Jag skulle önska fler överraskningar. Kanske är jag alltför hård i mitt omdöme, men porträtten av exempelvis prins Charles och Lady Diana, Karin Månsdotter och Erik XIV och löjtnant Sparre och Elvira Madigan känns för mig lite grann som gammal skåpmat.

Icke desto mindre kan boken väcka intresse för ämnet historia, framförallt hos yngre läsare. Jag tänker mig också att boken är perfekt som bröllopspresent.

Endast två kärlekspar var obekanta för mig. I synnerhet fastnade jag för det gifta paret Mildred och Richard Lovings öde. En natt 1958 stormade ordningsmakten in i parets sovrum. Anledningen var att blandäktenskap enligt lag var förbjudna i Virginia. Paret dömdes till fängelse eller till att lämna delstaten. De valde det senare alternativet.

Deras dilemma, som knappast var unikt, uppmärksammades av medborgarrättsrörelsen för att så småningom tas upp i Högsta
domstolen, något som föranledde att fallet rönte stor uppmärksamhet i media. Resultatet blev att lagarna som förbjöd blandäktenskap upphävdes i 16 delstater år 1967. Familjen kunde nu återvända till Virginia, men det blev inget ”happy ever after” eftersom ödet – i form av en rattfyllerist – satte punkt för deras lycka åtta år senare, då Richard förolyckades.

Jag hoppas verkligen att författaren är i full färd med att skriva på en uppföljare och plockar in en del av de kärlekspar som förmodligen ratades till den första boken. Varför inte på samma gång minska antalet porträtt, men låta dem som återstår få mer sidutrymme?

Jag skulle också gärna se fler svenska kärlekspar – som till exempel polarfararen Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier – i en sådan bok. Nils var en av deltagarna i ingenjör Andrées omtalade expedition med vätgasballongen Örnen till Nordpolen 1897. Först 1930 fick Anna, som nu var gift med en engelsman, vetskap om att man funnit Nils kvarlevor på Vitön i Norra ishavet. När hon dör, 78 år gammal, begravs Anna i England, men hennes hjärta plockas ut och smusslas ned i Nils grav i Stockholm, enligt hennes sista önskan. Romantiskt så det förslår, eller hur?

Similar Posts:

• Sängkammarfars anno dazumal
• Husmanskt à la Nils Emil
• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Lite feminist, mycket asgam

Var och en får de ett uppslag i Godnattsagor för rebelltjejer – på ena sidan en text och på den andra en bild, gjord av en av 50 kvinnliga konstnärer som engagerats för boken. Det är enormt fint, färgstarkt, spretigt och lustfyllt att bläddra i. Det här är definitivt höstens presentbok till unga tjejer och kanske, titeln till trots, även till unga killar? De kan väl också behöva läsa om lite coola kvinnor?

Konceptet påminner inte så lite om den svenska antologin En annan historia, som kom ut i våras, men skiljer sig alltså vad gäller målgrupp och tonfall. Här handlar det, med förlagets ord, om ”antitesen till alla prinsessagor. De kvinnor som skildras i den här boken sitter inte i ett slott och väntar på en prins.” Därav inledningen ”Det var en gång”, antar jag, men så fortsätter det:

Det var en gång en liten flicka som drömde om att få spela trummor.

Det var en gång en flicka som gillade höga vågor.

Det var en gång en flicka som drömde om att bli en framstående advokat.

Det var en gång en ung vetenskapskvinna som älskade att dyka på natten när havet var alldeles mörkt.

Det var en gång en flicka som blev underrättelseagent.

Jo, jag kan erkänna att ”rebelltjejer” kanske inte är det första ord som ploppar upp i mitt huvud när jag hör namn som Kleopatra, Margaret Thatcher, Katarina den stora eller Eva Perón. Ibland är det kvinnor som ärvt sin makt, gift sig till den – och visst, i många tider och samhällen har det varit den enda framkomliga vägen för kvinnor – och kanske framför allt inte alltid använt sin makt till särskilt sympatiska företag.

Det var en gång en flicka i England som inte brydde sig om vad andra tyckte om henne. Hon gjorde det hon själv tyckte var rätt. Somliga uppskattade henne för att hon var uppriktig, andra tyckte att hon var hård och kall. Margaret bara ryckte på axlarna och fortsatte med sitt.

Det kan ju låta peppigt – och säkert fick Margaret Thatcher en hel del skit just för att hon var kvinna – men är det verkligen en föredömlig beskrivning av en demokratiskt vald ledare? Inte nämns att hon startade ett idiotiskt krig eller förde en politik som ökade klyftorna mellan människor lavinartat heller. För det finns visserligen en liten disclaimer ovanför kolofonen (bokinfon på en av de allra första vänstersidorna):

Detta är en samling hjärtevärmande och tankeväckande godnattsagor inspirerade av hundra hjältemodiga kvinnors liv och äventyr. Det är inte någon encyklopedisk redogörelse för händelser och prestationer i deras liv.

Det är kanske något man ska vara medveten om som vuxet läs- eller diskussionssällskap, men visst, det är en bok för barn och det är förmodligen betydligt bättre att börja med överslätande peppighet än med att det inte sällan haft ett högt pris att bryta mot normer. Peppigheten är nog vinsten, även om jag hakar upp mig lite när det gäller enskilda personer.

Inte minst gäller det just flickor som brutit mot normer vad gäller kön, sexualitet och funktionsvariationer. Inte minst där innehåller Godnattsagor för rebelltjejer en rad ljuvliga bekantskaper, från den blinda kubanska ballerinan Alicia Alonso till bokens yngsta hjältinna, transsexuella Coy Mathis, född i USA 2007, som fått kämpa för rätten att använda vilken skoltoalett hon vill.

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Vadå ”finns inga kvinnor”?
• Gränsöverskridande historia
• Att vara en bricka i någon annans spel
• Notisen växte till en bok

Men jag strävar efter att hitta ord som förmedlar någonting annat. Det jag önskar sätta ord på är att vi alla har möjlighet att göra lärdomsresor. Det kan börja med svenskundervisningen i gymnasiet. Även om tonåringen himlar med ögonen i läsningen av antologier som nämner antika skalder, kan det finnas formuleringar som väcker igenkänning i den unga kroppen där hormonerna spritter.  Men än starkare igenkänning kan en god översättning väcka hos den vuxna läsaren. Sanningar kan uppenbara sig som i en tydlig reva i ett tjockt molntäcke.

Många med mig känner till det lite klyschiga uttrycket ”Carpe diem”, dels genom heminredningsprylar (vad är det med inredningsprylar som måste innehålla visdomsord?) och dels genom den välbesökta filmen Döda poeters sällskap. Men vet den stora allmänheten något om upphovsmannen bakom de latinska orden, romaren och poeten Quintus Horatius Flaccus?

I samlingen Horatius – Plocka din dag har Gunnar Harding och Tore Janson tagit sig an Horatius’ poesi och översatt ett urval av hans latinska verser till modern svenska. De delar med sig av sina historiska och litterära kunskaper med en synnerligen pedagogisk trivsamhet. Under sommarledigheten har jag behagfullt lutat mig tillbaka och följt med på deras presentation av Horatius.

Den första delen är ett inledande förord. Där introduceras läsaren till just den tid och omgivning där dikterna har vuxit fram. Egentligen är det ganska anmärkningsvärt att Horatius fick det liv han fick. Likaså öppnas ett hisnande perspektiv i kontakten med en människa som levt för mer än tvåtusen år sedan. Förordet gav mig mersmak så att jag sprang till biblioteket för att låna en annan bok av Tore Jansson, essäsamlingen Romarinnor och Romare – Livet i antiken.

Ett annat avsnitt beskriver rytm och versmått – hur betoning och stavelser fungerar i diktupplevelsen. Ord är inte bara ord. Ord är också rytm. Harding och Janson förklarar att rytmerna i den latinska versionen och den svenska aldrig kan bli identiska:

Latinsk versrytm bygger på växling mellan långa och korta stavelser, medan det är växling mellan betonad och obetonad stavelse som åstadkommer svensk språkrytm. I svenska är betonade stavelser alltid långa stavelser, men så är det inte i latinet. Latinet har därför en rytmisk dimension som svenskan saknar.

Och innehållet då? Vilka är bilderna som målas upp i Horatius’ poesi? Översättarna understryker att vi inte ska läsa in vår nutid och våra referensramar i dåtidens romarliv. Romarrikets föreställningsvärld skiljer sig markant från dagens. Men vad är det poesin förmedlar och hur kan den stå sig i mer än tvåtusen år?

Många dikter har sannolikt beställts för att framföras vid fester och för att hylla festens medelpunkt eller arrangör. Inte helt olikt de tal vi idag håller på bröllopsfester eller varför inte Nobelfesten? Romerska gudar tar plats och får uttrycka en personlighet eller utföra en handling, ett exempel är Bacchus, vinguden. Horatius gillade nämligen vin. Krigsscener och historiska berättelser är också hyfsat återkommande i handlingen. Välgöraren Maecenas (namnet är upphov till ordet mecenat) infinner sig liksom dåtidens maktinnehavare Octavianus (kejsaren Augustus). Den fantastiska glimten av Kleopatra lämnar ett djupt avtryck i mig. Ja, läsaren kan frottera sig med många figurer. En del av dem hör till gudavärlden och andra är riktiga historiska personer.

Horatius reflekterar också över årstidens växlingar men än oftare kring livets förgänglighet. Insikten är realistisk och omges inte av några paradisiska föreställningar om livet efter döden. Ena stunden är det tid för vin och andra stunden är det helt enkelt slut.

Hur morgondagen blir vet du inget om;
var dag som ödet ger är en vinst för dig,
Och avstå inte från att älska,
du som är ung, nej kom med i dansen [--- ] (del av Ode I.9)

Om något fastnar i minnet är det ofta för att formeln innehåller både ljus och mörker. Att vara rik kan förvisso underlätta, men följande strofer har spår av andra erfarenheter:

Ingen rikedom eller konsuls livvakt
driver ut paniken och själens ångest.
Oron fladdrar kring i gemaket under
takets paneler.

Lycklig lever den som är nöjd med litet.
Enkelt är hans bord, men med nedärvt saltkar.
Fri från solkig girighet och från fruktan
sover han rofylld.  [---] (del av Ode II.16)

Tack än en gång, Gunnar Harding och Tore Janson, för den beundransvärda insatsen i arbetet med Horatius – Plocka din dag. Hur gärna hade jag inte hyllat er på döda poeters språk. Det får i stället ske på medelmåttig recensionssvenska.

Similar Posts:

• En mycket livskraftig döing
• Bland slinkor och gudinnor
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• SR:s Lyrikpris går till…

Även om de senaste åren har gett oss många böcker, tv-serier och filmer med antiken som tema, så är det inte många som har skrivits i Sverige. Allan Klynne har här lyckats med en bok så tjock att man kan tro att han fått betalt per ord, vilket också fick mig att först tro att den ursprungligen var skriven på andra sidan Atlanten. Den är alltså skriven på svenska från början, men lär säkert översättas till andra språk.

Det här är ett populärvetenskapligt verk, men Klynne är ändå frikostig med källhänvisningar i fotnoter, som man sedan får pussla ihop med bibliografin i slutet för att få exakt utgåva till. Han skriver för en historieintresserad allmänhet, med ett ganska normalt språk, men som väl kräver åtminstone intresse, om än inga specialkunskaper (även om de såklart alltid underlättar förståelsen av samtiden). Han försöker även få en realistisk prägel på texten, så att läsaren inte ska känna sig främmande för årtusendena som ändå skiljer oss åt. När han försöker få in den personliga och lättigenkännliga vinkeln, blir det i mina ögon mest intressant och mest olikt andra, liknande böcker. Han försöker även resonera sig fram till vad som egentligen kan ha hänt, exempelvis vid Kleopatras död, eftersom källorna säger olika saker och garanterat är färgade av den tidens inställningar, och i många fall, den närmaste eftervärldens inställning och synvinkel. Tyvärr har vi ju inga direkta källor från det ptolemeiska hovet, utan vi har det mesta från Kleopatras och Egyptens fiender, så Klynnes sätt att hantera det hela är utmärkt ur populärvetenskaplig synvinkel.

Jag är ändå väldigt kluven till denna bok, eftersom den innehåller väldigt mycket som bara indirekt har med Kleopatra att göra. Väldigt många av sidorna beskriver romarna Caesars, Octavianus (Augustus) och Antonius‘ historia, om än med större vinkling åt Egypten än i andra böcker om denna tid. Ärligt talat blir jag lite less mitt i allt det, men det kan ju vara att jag vilseletts av titeln … en lämpligare titel hade varit något om Kleopatras samtid och värld, eller liknande. För visst är det i sin helhet en mycket intressant bok Klynne satt ihop, och han har många infallsvinklar som jag absolut saknat i de andra biografier jag läst på senare år om män under ungefär samma tid i historien. Kanske är problemet att han velat tillfredsställa för många, så att både krigshistorikerna och feministerna ska få sin släng av sleven, och då kan det bli lite långtråkigt om man inte är jätteintresserad av de händelser och personer som redan fått sina biografier de senaste åren.

Det sista kapitlet behandlar Kleopatras eftermäle, hur man har sett på henne genom åren efter hennes död, naturligtvis med visst fokus på modern tid. Onekligen har hennes samtida fiender vunnit, på så sätt att hon sällan eller aldrig framställs som den ledare och aktiva drottning hon faktiskt var, utan allt för ofta hamnar i något sorts effeminiserat fack, där hon passivt åser det ena eller andra (plus alla erotiska vinklar man kan hitta på). Klynne har nog levt ett bra tag med sin Kleopatra, och verkligen försökt sätta sig in i (västerländska) diskussioner och kontexter för att kunna ge oss moderna vinklingar av den antika egyptiska drottning vi alla tycker att vi känner, vare sig det är genom Asterixserien, Elizabeth Taylors filminsats eller en rundtur på något museum.

Similar Posts:

• Nästan pinsamt udda
• Latinet dör aldrig
• Förvånansvärt fräscht
• God save the Queens
• Informationstätt om Romarriket