dagensbok.com » Kitty Crowther

Astrid Lindgren "En jul i Småland för länge sen"

Anna Carlén — Thu, 23 Dec 2021 23:00:28 +0000

Få svenska författare är väl så förknippade med julskildringar som Astrid Lindgren. I såväl Pippis Villa Villekulla som i Emils Katthult, Madickens Junibacken, i Bullerbyn liksom på Bråkmakargatan firas det jul så det står härliga till. Dessutom skrev Astrid Lindgren ett antal fristående julberättelser som har getts ut på nytt de senaste åren. 2012 kom Tomten är vaken, illustrerad av Almapristagaren Kitty Crowther. 2017 kom den magiskt stämningsfulla Räven och tomten med illustrationer av Eva Eriksson (baserad på Karl-Erik Forslunds diktverk med samma namn) och 2018 kom en nyutgåva av Jul i stallet (med illustration av Lars Klinting) som gavs ut första gången 1961.

Den nyutgivna En jul i Småland för länge sen är från början en novell som först kom ut 1992 i antologin En jul när jag var liten. Den här gången handlar det om julfirande i Astrid Lindgrens egen barndom. Berättelsen är stilfullt illustrerad av Cecilia Heikkilä.

Det är julen 1913 och Astrid är bara sex år gammal. Storebror Gunnar är sju och tillsammans med honom får Astrid följa med pappa ut i skogen för att hugga en gran dan före julafton. De går och går och går på den snöiga vägen. Till slut börjar Astrid gråta av trötthet. När de kommer hem till det röda huset igen är köket alldeles julstökigt och Astrid börjar tvivla på att det blir någon jul alls.

Vilken sorglig jul det här såg ut att bli! Imorgon var det julafton! Och de skulle aldrig aldrig hinna få färdigt så att det liknade jul ett enda dugg.
“Tjuter du nu igen?”, sa Gunnar.
“Tänk för att jag inte gör det”, sa jag. “Men en sorglig julafton, det blir det.”

Den som kan sin Astrid Lindgren kommer att känna igen sig både i språket, miljöerna och det aldrig sviktande barnperspektivet. Här finns en del blinkningar till andra Lindgrenberättelser, så som en ärta som råkat pillas in i näsan och Astrid som utbrister “Hujedamej!” när hon ser det stökiga köket.

Cecilia Heikkiläs illustrationer går i en dov, brunblek ton som går fint ihop med den historiska berättelse som det här ändå är. På julaftons morgon får lilla Astrid, iklädd sina nya julklappsstövlar, följa med till julottan där prästen predikar på ett språk som ingen människa kan förstå. På annandagen går hästsläden till julkalaset hos Astrids mormor och alla kusinerna, och när de far hem lyser månen och flera tusen stjärnor på dem i julkvällen.

Som bilderbok är En jul i Småland för länge sen texttät och pratig på ett väldigt Lindgrenskt sätt, och den passar troligen bäst som högläsning med barn från ca 4-5 år.

Astrid Lindgren kan det där med att väcka barns (och vuxnas) intresse trots att handlingen i stort inte drivs av någon särskild intrig, som är fallet med den här berättelsen. I stället hänger det på stämningen, de hemliga önskningarna, farhågorna och fantasierna som barn bär med sig kring julen. Och det räcker långt.

Nominerade till Augustpriset 2018

Ella Andrén — Mon, 22 Oct 2018 19:37:09 +0000

Idag tillkännagavs de nominerade till årets Augustpris – sex nominerade vardera i tre genrer. Vilka som blir vinnarna får vi veta på Augustgalan den 26:e november.

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Kitty Crowther "Sagor om natten"

Anna Liv Lidström — Sun, 28 May 2017 22:00:54 +0000

”Berätta tre sagor för mej, snälla, snälla, snälla”,
bad Lilla Björn.
”Tre sagor!?” så Mamma Björn.
”Ja, jag sa ju snälla tre gånger!” sa lilla Björn.

Det är sovdags i deras stuga och Lilla Björn ser så bevekande på sin mor. Hon mjuknar och undrar vilken saga den lilla vill höra först. Lilla Björn vet genast på råd. Hen vill höra den om att gå och lägga sig. Sagor om natten är uppbyggd så att Lilla Björns tre önskesagor ligger insprängda i nattningen.

Först berättas sagan om Nattvakten. Det är hon som bor i skogen, inte långt härifrån. Varje kväll vandrar hon runt i skogen med sin gonggong och berättar för alla djuren, stora som små, att det är dags att gå och lägga sig. Djuren spjärnar emot. Vill gärna leka lite till. Nattvakten är bestämd på ett milt vis och får med olika finurliga knep dem alla att krypa till kojs. Men vem ska säga till Nattvakten att det är dags att gå och lägga sig?

Den andra sagan som Lilla Björn önskar handlar om den stackars flickan som går vilse i skogen. Det är den stora bärplockardagen. Zhora vill hitta ett riktigt mörkt björnbär. Hennes stolthet driver henne mot sjön där hon hittar det vackraste björnbäret i hela skogen. Men sedan vet hon inte hur hon ska hitta hem. Efter timmar av kämpande genom snår och brännande nässlor prasslar det till i buskarna bakom henne…

Den sista sagan handlar om den frusna Bo med stor överrock som har förlorat sin sömn. Han bor i ett bo han bytt till sig mot en silverklocka av en ilsken uggla. Trots att den arga ugglan lämnat kvar lite fjädrar i bädden ligger han vaken natt efter natt. Sömnlösheten driver honom in i skogen på jakt efter sin förlorade sömn. Han möter sin vän Otto nere vid strandkanten. Otto är en poetisk utter som skriver dikter på stenar som han sedan kastar i havet.

Otto vände sig mot det öppna havet och sa:
”Varför tar du dig inte en simtur?”
”Jag är alldeles för frusen”, suckade Bo.
”Ha rocken på dig när du går i då”, föreslog Otto.
Vattnet glittrade underbart.

Boken är tillägnad Sara Donati, som sov en natt i Kitty Crowthers hus och drömde att Kitty skrev en bok med rosafärgat omslag och handtextad titel: Sagor om natten. Uppenbarligen nappade Crowther på idén. Bokens framsida och resten av illustrationerna domineras av en nästintill neonrosa färg som samsas med djupare färger som tillsammans bildar skogsmiljöer som andas äventyr och oändlighet.

Språket har en poetisk ton som doftar rymd. Det talas om att kunna finna sin egen ro för att somna. Att hitta sin egen stjärna att följa i natten. Alla sagor handlar om att släppa taget om dagen och somna. Nästa dag väntar nya strapatser men nu är det dags för vila för stora och små, för djur och andra varelser. Det är omsorgsfullt och milt berättat och illustrationerna tillför ytterligare en dimension. Författaren Ulf Stark bidrar med en fenomenal översättning. Sagor om natten lämnar mig med budskapet om att sömnlöshet går att råda bot på och att nätter kan bära himlar med en stjärna åt oss alla. Och att runt hörnet av ensamheten väntar vänskap om du vågar dig ut i skogen.

Kitty Crowther "Mamma Medusa"

Anna Liv Lidström — Fri, 05 Feb 2016 23:00:05 +0000

Den grekiska Medusamyten är en tragisk historia. Medusa hade ormar på huvudet istället för hår. Den som såg hennes ansikte förvandlades omedelbart till sten. Detta var ett straff för att Medusa, som då var en vanlig människa, hade våldtagits av Poseidon i Athenas tempel. Athena blev förnärmad av detta och förvandlade därför Medusa till en oerhört ful kvinna som förstenade dem som såg henne.

Ur denna fruktansvärda historia har Kitty Crowther byggt en bilderbok för barn mellan tre och sex år. Det börjar en blåsig fullmånenatt.

Det är natt och det blåser en stark vind.
Fullmånen lyser så där fullmåneaktigt starkt.
Två kvinnor går med raska steg.
Den lilla muttrar:
”Är du säker att det blir i natt?”
”Helt säker”, svarar den stora kvinnan.

Den lilla och den stora kvinnan förlöser Medusas lilla Iris. Mamma Medusa har inte ormar på huvudet utan ett rågblont hår som svävar ut över boksidorna. Ett hår som omfamnar dottern Iris på ett krampaktigt vis samtidigt som det också stänger ute omvärlden.

”Du är min pärla och jag ska bli ditt skal”,
säger Mamma Medusa med en suck.

Mamma Medusa är omåttligt stolt över sin dotter och visar upp henne för folket i byn. Men ingen får röra henne. Mamman och Iris lever i sin bubbla. Men Iris vill mer. Hon längtar till kompisar och till skolan. Medusa försöker med alla medel hålla kvar henne i bubblan.

”Jag skulle vilja gå i skolan.”
”Kommer inte på fråga”, säger Medusa.
”Men varför inte?” undrar Iris.
”Jag kan lära dig allt!”

Illustrationerna är fantastiska. De är tecknade av författaren själv och gör bildtexterna starka. Mamma Medusas snärjande omsorg om dottern Iris. Havet, stenarna, blommorna och små mystiska väsen som sticker upp. Medusas rågblonda hår som liksom bestämmer historien. Det är lite obehagligt, spännande och vågat.

Mamma Medusa bär en omsorg om sin Iris. Det är som att hon är rädd att förlora henne om hon släpper taget. Det slingrande håret får bli en metafor för navelsträngen som inte klipps. För rädslan att öppna upp och våga se vad som händer. Men det finns en förlösning. Den kommer lite abrupt men den ger hopp och värme.

Mamma Medusa är en intelligent bilderbok som modigt utmanar myten om den omhuldande, curlande mamman på ett drabbande, skirt och vackert vis.

Kitty Crowther "Annie från sjön"

Alice Thorburn — Fri, 01 Mar 2013 23:01:12 +0000

Det är bara att kapitulera: det går helt enkelt inte att ge Kitty Crowther lägre betyg än en 10:a den här gången. Annie från sjön är en bok som bränner till direkt, och sedan är oavbrutet spännande, skrämmande, drömmande vacker, rakt igenom. Vad den däremot inte är, i alla fall inte i första hand och enligt min mening, är en bok för barn.

Bokens huvudperson Annie bor ensam i ett hus högt upp på en kulle. Nedanför sig ser hon sjön med de tre öarna, i närheten finns också en by. Annie bor ensam, och hon är ensam. Sällan har jag läst en så träffande och hjärtskärande skildring av det tillståndet som här: ”Annie känner sig sorgsen. Nästan varje dag. Det är något svart som finns inuti.”

Sedan hennes mor dog är det ingenting som är roligt. Annie saknar någon att finnas till för, och den enda som kommer på besök är brevbäraren (som dessutom bara vill sälja en kalender). Till slut står Annie inte ut längre: hon tar sin båt, knyter fast en sten vid benet, ror ut på sjön och hoppar i vattnet.

Det är då boken vänder, i ett hisnande ordlöst uppslag där öarna visar sig vara något helt annat än öar. Det är nästan synd att avslöja eftersom upplevelsen när man läser boken förminskas om man redan känner till det, men å andra sidan är bilden så fantastisk att det inte går att undanhålla. Under ytan i sjön finns tre jättar, vars hattar är öar och vars händer lyfter Annie och låter henne vila hos någon – vilket hon inte gjort på mycket länge.

Annie blir alltså räddad av de tre jättarna, och efter att ha träffat dem får hon ny livskraft. Därefter blir boken också mer lik en saga, efter att under första halvan ha varit en skildring av depression och ensamhet. Men den känns fortfarande inte som någon klockren barnbok, det är snarare sagans mytologiska kraft och behov av tolkning än dess möjlighet att vara sedelärande eller äventyrlig som betonas.

Bilderna i boken är milda och vattniga. Runt Annie finns som så ofta i Crowthers böcker ett myller av växter man aldrig förut sett, och de tar sig ända in i hennes hem där de går igen på tapeter och golv. I Annies värld tycks de vara del i hennes klaustrofobiska känsla av ensamhet: hon drömmer om att resa över sjön till andra sidan, men vågar inte – tänk om det är lika eländigt där som här. Små detaljer i bilderna beledsagar den inre förändring som texten förmedlar att Annie går igenom: hennes kroppsspråk förändras, liksom klädseln, det blir mer färg, mer frimodighet.

Slutet är lite av ett ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” – kanske något enklare än man förväntat sig. Sagan har också karaktär av traditionell heteronormativitet som inte känns jättespännande – men jag väljer att se det som bara ett av många uttryck som Crowther kunde ha valt för att skildra kärlek, trots allt har hon ju skrivit en mängd böcker tidigare där den stereotypen inte har varit framträdande. Sammantaget är det ändå både vackert och tankeväckande på ett sätt som få andra böcker – bilderböcker eller inte – lyckas vara.

Astrid Lindgren "Tomten är vaken"

Emelie Novotny — Sun, 23 Dec 2012 23:00:11 +0000

När jag läser Astrid Lindgrens bilderbok Tomten är vaken hör jag hennes röst i mitt huvud. Jag har aldrig hört Astrid Lindgren läsa just den här sagan eftersom det är först nu 2012, som berättelsen publiceras på svenska. Istället är det alla gånger jag har lyssnat på hennes inläsningar till ljudböcker och filmer som satt sina spår. Jag kan Astrid Lindgrens språk och röst, jag hör henne inom mig och blir som barn igen.

Tomten är vaken skrevs redan 1960 utifrån Viktor Rydbergs dikt Tomten. Utländska förlag visade stort intresse för illustrationerna till Tomten, men var inte intresserade av texten, därför fick Astrid Lindgren i uppdrag att skriva om den. Berättelsen har översatts till en mängd olika språk, men inte varit utgiven på svenska då originalmanuset varit borta. Först för fem år sedan hittades Astrid Lindgrens svenska manus hos förlaget i Tyskland, som var först med att ge ut Tomte tummetott.

Att år 2012 få läsa en ny bok av Astrid Lindgren känns för mig som att överlista döden. Men Tomten är vaken är ingen sentimental berättelse, mina ögon tåras inte, minnena av Astrid Lindgrens berättarglädje väller inte över mig. Trots att det så tydligt är Astrid Lindgrens röst och ord är det inte från början hennes text. Det märks och jag vet inte om jag klarar av att säga hur.

Som en skyddsängel går den gamla tidens gårdstomte mellan de olika djurens sovplatser, tittar att allt står rätt till, innan han går vidare in till människorna.

Han tassar fram till barnens säng och står där länge och tittar.
Tänk om de ville vakna ändå,
då skulle jag prata med dem på tomtevis,
ett tyst litet språk som barn kan förstå.
Men barn bara sover om natten.
Så tassar tomten bort igen på sina små tomtefötter.
Men imorgon ser barnen hans spår i snön, en rad små, små steg mellan husen.

Som alltid får Astrid Lindgren in barnet i sin berättelse, barnet som är känsligt nog att kunna förstå tomtens språk som annars bara djuren förstår.

Originalillustrationerna finns inte med i den här svenska utgåvan, istället har Kitty Crowther, den Belgiska ALMA-pristagaren från 2010 fått teckna de nya. Det är ett modigt val att inte låta någon klassiskt svensk illustratör få uppdraget. Jag tänker på Ilon Wikland och undrar hur tankarna på förlaget har gått. Men trots att Kitty Crowther inte är min favoritillustratör tycker jag ändå om känslan av natt och mörker och bristen av omvärld som bilderna talar om.

Att tio år efter Astrid Lindgrens död få höra henne läsa Tomten är vaken för mig blir en av mina finaste julklappar det här året.

Kitty Crowther "Rotbarnet"

Alice Thorburn — Fri, 12 Aug 2011 22:00:57 +0000

Det är böcker som den här som gör att en författare får Almapriset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, i den stora konkurrens som råder. Det finns tusentals barnboksförfattare, och ett stort antal som är mycket bra, men det finns bara ett fåtal som gör böcker som Rotbarnet.

Därmed inte sagt att det är en helt enkel bok att förstå, eller kanske ens tycka om. Men den utmanar gränser på ett sätt som gör att den inte bara är en bok, den blir också ett konstverk, något att tolka. Den säger olika saker till sina olika läsare, den är en sak för ett barn och en annan för en vuxen.

Rotbarnet handlar om Leslie, en kvinna som bor ensam i en stor skog. En dag följer hon efter en räv och hamnar i älvornas rike, där hon finner ett litet barn som behöver hjälp. Men det är inget människobarn, istället är han en ”underlig varelse”, lika stor som ett barn men ser ut som en rot. Han följer med Leslie hem och bor hos henne ett tag, blir klädd i människokläder men behåller sitt ”naturliga” väsen. När han sedan lämnar Leslie har någonting förändrats, hennes liv måste bli annorlunda, det finns inget tillstånd ”före rotbarnet” som hon kan gå tillbaka till.

Boken har många teman: naturen är ett, tillhörighet ett annat. Mycket av dess väsen förblir, liksom rotbarnets, gåtfullt, men det är också det som gör den så intressant och fängslande. Man kan läsa boken som en saga, kanske i traditionen med bortbytingar som förr eller senare måste tillbaka dit de hör hemma – i tidigare sagor är det oftast troll som rövar bort människobarn och lämnar sina trollungar i dess ställe. Man kan också läsa den som en skildring av en kvinna som går igenom någon slags psykos eller i alla fall psykisk bearbetning av något, kanske en förlust – rotbarnet blir här ett sätt att konfronteras med sig själv och sitt sätt att leva, och ett sätt att förstå och uthärda förlust. Man kan läsa den som en naturskildring där naturen är besjälad, och får vara det som är annorlunda än människan – inget man kan äga eller bör försöka behärska, utan något man kan leva i samklang med.

Rent estetiskt påminner boken lite om kurbitsmålningar: det är mycket blommor i starka färger, ofta mot svart botten som förstärker kontrasten. I början av boken är Leslie ensam och orolig, då är också omgivningen mörk och skrämmande, medan den blir ljus och glädjefylld när rotbarnet kommer in i hennes liv. Också Leslie själv öppnas upp – hon släpper ut sitt hår och börjar använda ljusa kläder. En frigörelseprocess om något, en av många i denna bok.

Kitty Crowther "Ivo & Vera: Fotbollsmatchen"

Alice Thorburn — Fri, 12 Aug 2011 22:00:33 +0000

Jag gillar insekter. Det finns många anledningar till det: de är många, de är konstiga, de är vackra, de är små. Det finns inga andra varelser som överträffar fantasin så som insekter – om vi alla skulle tänka ut vår vildaste fantasi-insekt så skulle det ändå finnas en som såg ut så på riktigt.

Kitty Crowther har också fattat det här. I hennes böcker om Ivo och Vera är alla karaktärer obestämbara insekter, om än förmänskligade sådana: de går på två ben och har kläder på sig som människor, men de har dessutom fyra armar och känselspröt. De befinner sig i en vacker och enkelt tecknad värld där framför allt blommorna är talrika, här dock stora som träd. Det finns två tidigare böcker på svenska om de två, och i den här är Ivo en ännu tydligare pappagestalt än innan. På en promenad i parken får Vera får syn på några fotbollsspelare, och bestämmer att hon också vill spela. ”Men det är ju en pojksport” säger Ivo, och introducerar därmed bokens tematik.

Vera får nämligen börja spela, men det finns bara pojklag. Hon blir utfryst, och är dessutom inte särskilt duktig eftersom hon inte spelat tidigare. Men hon ger inte upp utan övar istället, och när det är dags för match räddar hon äran åt laget och blir förstås accepterad hjälte. Det är en tydlig bild av de isande mekanismer som styr gruppbildande och acceptans i alltför stor grad: den som är annorlunda hålls utanför gruppen så länge den är svag, när den däremot presterar och liknar så inlemmas den. Jag har svårt för den synen på motarbetande av till exempel mobbning – att den som blir mobbad måste visa sig stark och duktig för att de andra ska sluta mobba. Istället borde man ha rätt att vara svag. Eller analogt i jämställdhetsfrågan: för att få plats ska kvinnor och tjejer behöva ”ta” den platsen, det handlar inte om att männen och killarna ska ”ge” lite grann.

Såklart är detta inte heller sensmoralen i Crowthers bok, då hade jag blivit besviken. Istället slutar det med att Vera struntar i fotbollen: nu vill hon dansa balett istället. En rolig knorr, och en elegant klackspark mot det system av hierarkier som samhället på många sätt är.

Kitty Crowther får ALMA-priset

Eva Björnberg — Wed, 24 Mar 2010 19:20:19 +0000

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award) år 2010 går till den belgiska illustratören och författaren Kitty Crowther. Sex av hennes böcker finns på svenska: Min vän Jim, Ekorrens födelsedag, Sov gott, lilla groda, Vakna Ivo!, Ivo & Vera på bio och Är det dags?

ALMA-priset är världens största barnbokspris och prissumman på fem miljoner kronor delas i år ut den 1 juni på Konserthuset i Stockholm.

Kitty Crowther "Är det dags?"

Alice Thorburn — Fri, 12 Dec 2008 23:00:00 +0000

Är det dags? börjar i ett tomt lekrum. Man ser två bilar i ett hörn, ett antal klossar med siffror på, en boll, en låda, ett bord med tekoppar dukat för två och en stol med några böcker liggande på golvet framför. Det finns en dörr som står på glänt. Det finns ett fönster som släpper in ljus. Detta är scenen.

På varje uppslag i boken kommer sedan någon av Kitty Crowthers egensinniga figurer in genom dörren. Först in är figuren som också finns på omslaget: en docka får man förmoda om man tvångt vill ge den ett leksaksnamn. På nästa uppslag har hon satt sig på stolen och plockat upp en av böckerna, när hon får sällskap av en blå nalle. Är det dags? frågar han. Nej, svarar dockan.

Därefter följer leksak på leksak. De tar sig för något i rummet när de alla får samma svar på sin fråga: nej, det är inte dags än. Den blå nallen bygger med klossarna, en liten uggla leker med bollen, en pingvinliknande varelse dricker te med en liten hund. Samtidigt blir skuggorna för varje uppslag längre och när månen dyker upp utanför fönstret, då kommer han som de har väntat på: pojken som tar med sina gosedjur till sängen.

Denna enkla uppbyggnad, i kombination med de charmiga och säregna små figurer som Crowthers bilderböcker alltid befolkas av, leder till både trygghet och spänning. Likt en adventskalender som varje dag visar upp något nytt, består den här boken alltså i grunden av en enda bild som hela tiden utvecklas, och som byggs upp av två enkla spänningsmoment: dels, vilket djur ska komma in nästa gång och vad ska det göra, och dels, vem är det de alla väntar på? Som vuxen bläddrar man tillbaka och jämför sidorna med varandra – vad har hänt sen sist? Som litet barn ser man upprepningen, leken och till sist ett godnatt. Som helhet ganska oemotståndligt.

dagensbok.com » Kitty Crowther

Astrid Lindgren "En jul i Småland för länge sen"

Similar Posts:

Nominerade till Augustpriset 2018

Similar Posts:

Kitty Crowther "Sagor om natten"

Similar Posts:

Kitty Crowther "Mamma Medusa"

Similar Posts:

Kitty Crowther "Annie från sjön"

Similar Posts:

Astrid Lindgren "Tomten är vaken"

Similar Posts:

Kitty Crowther "Rotbarnet"

Similar Posts:

Kitty Crowther "Ivo & Vera: Fotbollsmatchen"

Similar Posts:

Kitty Crowther får ALMA-priset

Similar Posts:

Kitty Crowther "Är det dags?"

Similar Posts: