2012 gick var femte välfärdskrona – 104 miljarder – till privata företag, skriver Kent Werne och Olav Fumarola Unsgaard i inledningen till Den stora omvandlingen. En granskning av välfärdsmarknaden. Över 200 000 svenska barn och ungdomar går i friskolor, en tredjedel är listade på privata vårdcentraler och 60 000 arbetar i riskkapitalägda vård- och utbildningsbolag. Hur gick det till? Och vad innebär det?

Är det önskvärt? kan man kanske lägga till, även om det kanske egentligen faller utanför Den stora omvandlingens ramar. Boken vill beskriva ”valfrihetsrevolutionens” ekonomisk-politiska historia. ”Vi synar drivkrafter och handlingar” skriver de båda redaktörerna i sitt förord, ”ställer huvudaktörerna på scenen, visar att ingenting förändrats av sig själv.”

Hur välfärdsmarknaden mycket medvetet och drivet skapades är också ämnet för Wernes inledande kapitel, ”Pysslingen och riskkapitalet”. När jag hörde honom tala på samma tema på bokmässan i Örebro i våras fick han också frågan hur man vänder utvecklingen. Till min och andras förvåning menade han att det vore ganska enkelt. Förbjud vinster i välfärden och de här företagen, som leasar allt och vars värde i stort sett består av förväntade vinster, rasar som korthus. När jag läser Wernes eget avsnitt om riskkapitalbolagens skatteplanering undrar jag om det verkligen är så enkelt.

Vinsterna verkar ju nämligen försvinna i bokföringen, så hur lätt kan det egentligen vara att förbjuda dem? 2011 betalade 17 riskkapitalbolag ingen eller obetydlig bolagsskatt, trots att rörelsevinsterna ofta var höga. Vinsterna kvittas mot finansiella kostnader, räntor och aktieägarlån – pengar man lånar, inte sällan av sig själv, för att köpa bolaget från början. Det är helt enkelt en karusell eller en labyrint av lån för spekulation, och när det går åt skogen är det elever eller vårdtagare som står där utan någonstans att ta vägen. Och staten eller kommunen som måste hitta snabba och vettiga lösningar.

Det var också vad som hände när John Bauer-gymnasierna gick i konkurs, vilket Malin Beeck skriver om i sitt kapitel om skolmarknaden.

I mitten av 2000-talet startade de nämligen ett nytt moderbolag – John Bauer Organization (JBO). Detta köpte sedan de andra bolagen i koncernen till en summa av 450 miljoner. Ägarna sålde alltså verksamheten till sig själva. Affären finansierades delvis genom att JBO tog ett banklån på 250 miljoner – ett lån som hamnade rakt i Tedfors och de andra ägarnas fickor. Men banklånet räckte inte för att täcka köpeskillingen på 450 miljoner, så utöver detta belades koncernen med en så kallad revers, ett skuldebrev till ägarna, på hela 200 miljoner. Det konstruerades alltså som ett lån som skulle betalas av till Tedfors & co med tiden. På det sättet intecknade man i praktiken framtida överskott i koncernen.

John Bauer-gymnasierna var nu skuldsatta – utan att egentligen ha investerat i något. De gick fortsatt med överskott men räntekostnaderna växte så att det ändå blev röda förlustsiffror på sista raden i JB-koncernens årsbokslut. Pengarna? Ja, de hamnade hos ägarna och hos banken – utan att några aktieutdelningar behövde göras.

När sedan koncernen såldes vidare samtidigt som elevkullarna gick ned blev situationen ohållbar, de nya ägarna förklarade koncernen i konkurs och 11 000 elever stod plötsligt utan skola. Lärare stod utan arbete och utan ersättning för utfört övertidsarbete.

Inom hemtjänsten, som Shora Esmailian skriver om, leder tajt schemalagda minuter till ”informella strategier” där de anställda kompenserar genom att arbeta över obetalt och slita ut sig, eftersom ansvaret för människor är svårare att slå ifrån sig på individnivå. Arbetslivsforskaren Annette Thörnquist varnar för att det underfinansierade kundvalssystemet leder till arbetsvillkor som inte ansågs acceptabla ens för 50-60 år sedan.

Cecilia Verdinelli skriver i ”Våra barn och andras ungar” om vilka mekanismer som får föräldrar att agera luttrade skolkonsumenter, utan att egentligen ha särskilt stor koll på vad som ger en bra utbildning eller skolgång. Att den som väljer fel får skylla sig själv blir uppenbart i diskussionerna på nätforum som Familjeliv, men ingen förmodas någonsin lösa problem på plats, utan enbart ”rösta med fötterna” och välja bort det som inte fungerar. Resultatet blir ett lämmeltåg av ”medvetna” föräldrar till de populäraste skolorna och förskolor där man måste ställas i kö så fort man ens fått ett personnummer. Huruvida populärast också är bäst framgår inte precis.

Snarare landar det, precis som när det gäller vård i Stockholmsområdet, som Mikael Färnbo skriver om, i en fördelning inte efter behov utan efter köpkraft. Visst, välfärden är fortfarande offentligt finansierad – det är ju det som gör den till en sådan guldgruva i osäkra ekonomiska tider – men det finns andra resurser som påverkar. Inom vårdforskningen pratar man om ”health litteracy”, förmågan att både känna av kroppens signaler och att navigera i vårdsystemet. Det är med andra ord inte alltid den som skriker högst som är i störst behov av vård.

Det finns hur mycket som helst att diskutera ur den här boken. Den är inkännande, intelligent och inte så lite skrämmande, och jag har svårt att tänka mig något mer angeläget att läsa så här veckorna innan valet.

Similar Posts:

• Klimatflykting? Vad är det för någonting?
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Vecka 36: Danskt band är det nya orange. Och storleken har betydelse!
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

Jag läste nyligt Sanningen om fallet Harry Quebert – en bok som är över 700 sidor lång och dessutom ges ut i ett megastort inbundet format. Varförså otympligt?! Den var visserligen rätt bra men inte så bra att jag ska orka släpa runt den som lunch-/pendel-/semesterbok (tack gode gud för att jag bara är timvikarie och inte har någon semester).

Förlagen borde överväga att ge ut fler titlar i mindre inbundna format eller i danska band. Titta på förlagen [sekwa] och Gilla böcker. Snygga böcker i bra format. Det finns en uppsjö av olika format att välja mellan i den här genren, ovanstående förlag har valt det danska bandet som sina format. Exemplariskt. Inbundet är inte en garanti för att det ska stå emot tidens tand heller så kom inte med den gamla klyschan.

Säg farväl till blytunga böcker, säg ja till danmark!

Veckan på dagensbok.com bjuder på följande:

På måndag skriver Björn om den mycket efterlängtade nyutgåvan av Hans Falladas genombrottsroman Hur ska det gå för Pinnebergs? från 1932. En enkel, vacker roman som känns skrämmande aktuell men lämnar möjligheter öppna.

På tisdag skriver Ella om Den stora omvandlingen, Kent Werne med fleras granskning av välfärdsmarknaden. Inkännande, smart, ganska skrämmande och inte så lite angelägen läsning inför valet

På onsdag skriver Anna om nyöversättningen av Inger Christensens Alfabet. Det är det tredje översättningen som har gjorts till svenska och den nya är minst lika vacker som de gamla. En diktsamling som håller att läsa länge till.

På torsdag skriver Lina om Therese Bohmans Den andra kvinnan. En efterlängtad andrabok för mig som älskade hennes första, Den drunknande. Den här boken är också hemskt bra, handlar om en kvinna i tjugoårsåldern som sliter på timjobb i restaurangavdelningen på ett sjukhus, och vars liv lyses upp av en otrohetsaffär med en äldre, rik läkare. Lina blir lyrisk över författare som skriver så bra som Bohman gör.

På lördag blir det stort politiktema.

På söndag i svallvågorna från politiktemat skriver Marie om Anna-Charlotta Gunnarssons Popmusik rimmar på politik. Temat för boken är kamp och protest, och hon förklarar historiska skeenden med utgångspunkt i musiken som skildrar/protesterar mot desamma. Ruggigt intressant läsning som ger en ny syn på många ”glättiga poplåtar”.

Similar Posts:

• Vecka 45 på dagensbok.com
• Den nya svenska modellen
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen
• Vecka 43 på dagensbok.com: Efterdyningarna av Augustprisnomineringarna
• Tack för det Modernista!

Vi är många som lever eller har levt det liv som beskrivs i Skitliv. Jag känner få i min generation som inte vet vad det innebär att ställa sig i den hopplösa kön hos arbetsförmedlingen, att ständigt undra hur hög lönen blir i slutet av månaden, att jaga timmar, vänta på sms, att ständigt vara utbytbar eller att aldrig kunna ta semester. Det är många fler än de röster som ryms i boken. Åtskilliga är de som inte hörs alls.

Därför är det på många sätt en fördel att Skitliv till stor del består av journalistiskt intervjumaterial. Den som har getts makten att ha en offentlig röst bör också ibland se till att överlåta den rösten åt andra. Innanför pärmarna till antologin finns många fler än de journalist- och artistnamn som presenteras som bokens medverkande. Här är säljaren Richard, lagerarbetarna My och Erik, Odeta som driver ett städföretag, Terése som är utbildad socionom men jobbar på ICA, Guilia och Joan som berättar om finanskrisens Italien och Spanien.

En annan person som läsaren möter i Skitliv är papperslöse Beso från Georgien. Han är helt beroende av sin flickväns städlön för att kunna köpa mediciner mot den livshotande njursjukdom han drabbats av sen han kom till Sverige. Om många av de andra i Skitliv befinner sig strax utanför den eftertraktade trygghet som fast jobb, bostad och del i ett välfärdssamhälle innebär, tycks Beso vara milsvidder från den.

Det blir tydligt när jag läser Skitliv hur stor spännvidden är mellan de människor som berörs av den samhälleliga otryggheten. Ekonomiprofessor Guy Standing, vars teorier dyker upp i Katrine Kielos text i boken, menar att det rör sig om nya klassförhållanden. Han använder begreppet prekariat som term för den nya samhällsklassen. ”Termen är ett försök att beskriva den nya osäkerheten i blivande.”, skriver Kielos. Standing anser att arbetarklassen i konventionell mening är död och utbytt mot ett komplext system där det så kallade prekariatet är en del. I denna samhällsklass ryms såväl den traditionella arbetarklassen som förlorat sina jobb, som de som alltid levt med otrygga anställningar, liksom de som utbildat sig men ändå inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Prekariatsbegreppet har dock kritiserats från olika håll, bland annat för att det anses för brett. Kritikerna menar att den utbildade, behovsanställda medelklassen har få gemensamma intressen med exempelvis svartarbetande migranter.

Skitliv innehåller också personliga texter berättade utifrån skribenternas egna perspektiv. En sådan text är Torrun Carrfors berättelse om sitt arbete som sjuksköterska. Det är en av bokens inledande texter, och den första texten som ger mig en gråtklump i halsen som inte vill ge med sig. Carrfors skriver:

Jag tänker på mig själv och på hur min egen yrkeskarriär har sett ut hittills. Jag har aldrig stannat mer än ett år på samma arbetsplats. Hittills har jag alltid bytt när vinter går mot vår. Jag säger högt att jag är en rastlös själ. Att jag ständigt söker nya utmaningar. Jagar vidare, mot grönare vårdgräs. Men jag tror att det inte räcker som förklaring. Jag har stannat i relationer, i andra projekt, på utbildningar, i städer längre än så. Jag är ett barn av min tid. Jag har fortfarande aldrig haft en fast tjänst.

Jag är där med Carrfors i texten när hon en kväll börjar leta efter nytt jobb, eftersom ”det måste göras innan sommarsemestrarna och innan syren står i full blom”.

Allt blir kännbart. Våren som håller på att bryta ut utanför. Löften om något varmare, om semesterdagar, gör sig påminda. Det andas genom väggarna på arbetsplatsen. Samtidigt denna tyngd av att ännu en gång behöva söka sig vidare. Den ovissa framtiden. En höst som fortfarande är blank i almanackan.

Det är flera av de mer personligt hållna texterna som så väl gestaltar den där glidande känslan som jag tror att Skitliv vill förmedla. De kompletterar också den ibland torra och upprepande journalistprosan och skapar, tillsammans med lyrik från till exempel Daniel Boyacioglu, dynamik i boken.

Ord som trygghet och flexibilitet återkommer i antologin. På gott och ont, måste väl sägas. På ett sätt vattnas de ur, men samtidigt visar repetitionen hur centrala dessa begrepp är i det moderna livet och arbetslivet. De har blivit en nödvändig upprepning.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Fördjupad bild av ”mamma”
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Kroppar, makt och poesi
• När är man hemma?

Det är en känsla som bär Kent Wernes Amerikansk höst på flera sätt. Werne har rest runt i USA och mött massor av framför allt ”vanliga människor” i den ekonomiska krisen spår. I krisens spår, men också inför det stundande presidentvalets hot eller löfte. Det är en metod som tillåter läsaren att komma nära olika människors amerikanska vardag – men också nära kan ju kännas fjärran när somligas sätt att resonera är så väsenskilt från hur man tänker själv.

Werne har pratat med en del av alla de människor som sett sin amerikanska dröm i medelklasstappning gå i uppfyllelse, bara för att några år senare förlora allt. Han har pratat med några som blivit riktigt rika, men ännu mer med dem som förlorat jobb, hus och hopp. Han har pratat med människor som bor kvar hemma men vet att sheriffen kan knacka på med vräkningsordern vilken dag som helst, och med dem som börjat gå samman för att göra något åt det.

Här finns Teaparty-aktivister och fackföreningsaktiva, Occupy Wall Street-aktivister och Wall Street-anställda, jurister som börjat granska huslåneträsket och pensionärer som fått börja om som Walmart-anställda för att få ekonomin att gå ihop. Dessutom ges en välavvägd bakgrund till amerikansk politik och historia. Hur är det till exempel möjligt att högern, denna märkliga, ytterst heliga allians mellan nyliberalism och värdekonservatism, lyckats mobilisera så enormt också på det jag har svårt att tolka som något annat än den avreglerade kapitalismens monumentala misslyckande?

Hur är det möjligt att människor som slitit hårt och förlorat allt i en spekulationskarusell som pågår långt ovanför deras huvuden, hellre än att faktiskt kräva upprättelse går i frikyrkliga stödgrupper och får höra att lyckan beror bara på dig själv och Gud?

Att USA är individualismens och möjligheternas land, och alltid har varit det, är dock en sanning som många forskare och debattörer ifrågasatt. Det går till exempel inte att förstå den länge så framgångsrika amerikanska industrin utan de gigantiska summor från försvarsbudgeten som pumpats in och spillt över på olika sätt. Också Werne sätter dagens enorma klyftor, det som Occupy-rörelsen beskrivit som de en respektive 99 procenten, i perspektiv. Precis som i Sverige är det de senaste decenniernas avregleringar och skattesänkningar som fått klyftorna att öka. Inga naturlagar, ingen gammal tradition av ”eget ansvar” och ”amerikanska drömmar”, utan ett medvetet lobbyarbete som näst intill löst upp gränserna mellan Wall Street och Vita huset.

Frågan återstår om krisåren kan få pendeln att svänga. 1930-talskrisen öppnade dörren för reglering, New Deal och ett större socialt skyddsnät. Kan Obama vända 2000-talets kris i något liknande? Det är uppenbarligen ett hot och ett löfte med kraft att mobilisera.

Similar Posts:

• Slutet på en era?
• Min president var svart
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Finanskrisen förklarad
• Vår jord, våra intressen

Men redan idag recenserar Anna Liv Kristina Appelqvists pusseldeckare De blå damerna. Detta är den fjärde fristående delen som utspelas sig på Västgöta universitet med småstadslivet i Skövde som fond. Den inbegriper både en fräck tavelstöld och ett brutalt mord på en av damerna.

Lina har fallit för Augustprisnominerade Cilla Naumanns Springa med åror. Hon tycker att det är en fantastiskt bra kandidat med ett underbart snabbflytande språk, om den första bästa kompisen, om barndomssomrarna, om när man får barn och det inte blir som man tänkt sig. Detta är Linas nya favoritbok.

Och på torsdag läser Marie fyra nya noveller från Novellix. Som vanligt är novellerna skitsnygga, menar Marie. Vad hon egentligen tycker om innehållet får ni veta senare i veckan.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Vecka 3 på dagensbok.com
• Augustprisnomineringar 2012
• Må-bra-rysligt om ett gult hus och fem blå damer
• Vecka 36: Danskt band är det nya orange. Och storleken har betydelse!
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö

För varje val som hålls i Sverige skulle man kunna lista hur de valda församlingarna fått mer och mer kringskuren makt. Det är riktigt. Men minskningen av inflytande, av demokratisk kontroll som förs över antingen till exempelvis EU eller till det privata näringslivet, beror på politiska beslut.

Att minska statens inflytande är en grundläggande liberal idé – människor bör få sköta sig själva, på marknaden – men som valfråga drivs den sällan helt uttalat. Istället säger sig samtliga partier värna välfärden. Då gäller det att skrapa bort retoriken och titta på vad som egentligen händer.

Det är också författarna Josefin Brinks, Jens Ergons, Peter Gustavssons och Kent Wernes ambition med Sälj hela skiten! Eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden. Där beskriver de inte bara vad som konkret hänt i Sverige de senaste 30 åren, när fler och fler offentliga verksamheter övergått i privat regi, utan också själva framväxten av en nyliberal samhällsanda.

Ofta marknadsförs ju privatiseringar, avregleringar, bolagiseringar och liknande som en nödvändig effektivisering av den tröga och dyra offentliga sektorn. Ändå är det påfallande ofta verksamheter som varit både effektiva och lönsamma som säljs ut, till underpriser, och med resultat som snarare mest skapat förvirring, kraftiga fördyrningar (elmarknaden är kanske det tydligaste exemplet), större utsatthet och mindre valfrihet för många konsumenter. Fler och fler hamnar hos kronofogden för att de inte kan betala sina el- eller telefonräkningar. Andra grupper tjänar grova pengar på att köpa loss allt från lägenheter till sjukhus och skolor.

Klyftorna bara ökar – och allt i välfärdens namn.

Nyspråket blir alltmer raffinerat. Välfärdens begreppsapparat har kidnappats av intressen som vill sälja ut den. Precis som i George Orwells 1984 får orden nya synonymer och betydelser. I grund och botten för att genom språket ”inskränka tankemöjligheterna”. Slagorden i Orwells dystopi var ”krig är fred”, ”frihet är slaveri” och ”okunnighet är styrka”. Privatiseringsvågen har följts av liknande slagord: välfärd är privatisering, demokrati är kundval, frihet är etableringsrätt.

Ibland blir det väl retortiskt för min smak, men siffrorna talar sitt tydliga språk. 1981 var skatteuttaget i Sverige som högst. Hade det legat kvar på den nivån hade vi enligt Sälj hela skiten! haft nästan 200 miljarder mer att gemensamt röra oss med. Samtidigt har den rikaste tiondelens disponibla inkomst ökat med 60 procent. Hundratusentals statliga jobb har försvunnit, samtidigt som arbetsbelastningen och ohälsan ökat hos dem som jobbar kvar i verksamheterna.

Statliga, kommunala och landstingsägda företag till ett värde av 170 miljarder har sålts ut. Det är ändå en liten del av alla verksamheter som på olika sätt marknadiserats. Staten, den gemensamma, demokratiska kontrollen, formligen blöder pengar. När till exempel allmännyttan sålt ut lägenheter har priserna legat bortåt 40 procent under marknadsvärdet. Ett klipp för den enskilde som har tur och råd att investera – och en förlust för skattebetalarna på många hundra tusen för varje enskild lägenhet.

Sälj hela skiten! samlar konkreta siffror, konkreta erfarenheter. Den granskar vad som händer inte minst med jobben och på arbetsplatserna när verksamheter övergår från offentlig till privat sektor, när till exempel anmälarskydd förvandlas till illojalitet mot arbetsgivaren och går att sparkas för.

Det är onekligen en viktig bok för den som funderar över vad som händer i det, också internationellt sett, radikalt privatiserade Sverige.

Några praktiska saker stör ändå. För det första är det väl ont om författarpresentationer. Läser man om politik så vill man ju veta vem avsändaren är (dessutom är författarna fyra stycken utan att man får veta ett smack om hur det går till när fyra personer skriver och kommer helt överens om en hel bok). Framför allt har boken bara några få litteraturtips. Den egentliga källförteckningen – inklusive noter – är förpassade till en hemsida som inte längre tycks finnas (och den här boken kom ändå ut förra året). Återigen. Det här är politik. Jag vill veta var uppgifterna kommer ifrån. Det borde inte finnas någon motsättning mellan å ena sidan lättillgänglighet och å andra sidan tydlighet och kontrollerbarhet.

Inte minst intressant är i alla fall att bokens författare menar att privatiseringspolitiken inte egentligen har något folkligt stöd. Svenskarna säger sig fortfarande vilja ha gemensam välfärd. Därav alla fagra ord om den. Därav den här boken.

Men betyder det att vi är lurade då? Grejen med demokrati måste väl vara att vi får den regering vi förtjänar?

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Döden DÖ
• ”Ekonomi är politik”
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad