För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter.

Boken handlar om hittebarnet Prickly Pear och om Bertil som fötts under en trapp i torpet som delar namn med Hindenburg – den enorma zeppelinare som brann upp 1937 inför ögonen på hundratals åskådare. Dagensboks Anna Carlén kallade Lundins debut för drömsk, surrealistisk och märklig i sin recension och gav den betyget 7/10.

Kuvertet med vinnarnamnet sprättades av Johannes Anyuru, född i Borås där priset delades ut och själv nominerad till priset 2004. Tidigare under kvällen intervjuades han bland annat om den ekonomiska tryggheten som priser ger och om hur hans senaste roman En storm kom från paradiset kom till.

Övriga nominerade var: Åsen av Katarina Fägerskiöld, Väldigt sällan fin av Sami Said, Marialucia av Elisabeth Berchtold och Tillhör Lyra Ekström Lindbäck av Lyra Ekström Lindbäck.

Lilla debutantpriset gick till Madeleine Wollin.

Similar Posts:

• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

Här är hur som helst de nominerade:

foto: Sara Moritz.

Elisabeth Berchtold för diktsamlingen Marialucia. Med nomineringen ”En kraftfull och genomförd poesidebut där fyra diktsviter vänder ut och in på fyra kvinnogestalter (Eurydike, Rosa, Lucia, Maria).”

foto: Sandra Qvist.

Katarina Fägerskiöld för romanen Åsen. Med nomineringen ”Stark, drabbande och helt osentimental vardagsskildring av svensk landsbygd.”

foto: Leo Nordwall.

Lyra Ekström Lindbäck för romanen Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Med nomineringen ”Modig och frontal debut som ritar upp sitt eget regelverk.” Kommer recension inom kort!

foto: Viktor Gårdsäter.

Sami Said för romanen Väldigt sällan fin. Med nomineringen ”Kvick, intelligent och medryckande prosa. En roman som är lätt att tycka om men som dröjer sig kvar länge.”

foto: Christine Olsson.

Susanna Lundin för romanen Hindenburg. Med nomineringen ”En roman med många oväntade vändningar. Vacker, sorglig, lurig och egensinnig.”

Det kan vara intressant att konstatera att vi på dagensbok inte alltid är överens med juryn. Det kan också vara intressant att konstatera att det återigen främst är de stora förlagen som är representerade (Bonniers gånger två, Natur & Kultur, Modernista och Norstedts). Priset delas ut den 21 februari.

Vad tycker du om nomineringarna?

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• När orden inte räcker till
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

Det positiva: närheten till naturen och utsattheten för vädrets nycker, det cykliska och tillfredsställande i att arbeta med kroppen, de återkommande sysslorna år efter år, som trots nya uppfinningar i form av maskiner alltid kommer att påminna oss om svunna tiders stolthet i att kunna bruka sin egen jord. Det negativa: det livegna. Utsattheten för vädrets nycker, som tvingar bonden till enträget arbete så fort vädret tillåter, med den överhängande stressen alla och envar får känna av: för imorgon kanske det regnar. Oförmågan att förstå andra livsstilar, och kanske främst; behovet av att hylla den egna som den enda sanna livsstilen. Tomas Bannerheds bonde tappar förståndet av alla måsten som byggs upp inom honom. I Åsen har Katarina Fägerskiölds bonde Sam inte mycket till övers för huvudkaraktären Sofis drömmar om ett annat liv än det strävsamma, slitsamma. Så länge hon jobbar på gården vill han helst att hon ska finnas till hands ett telefonsamtal bort, i ett hus som nära nog ligger på tomten. Och varför skulle hon någonsin sluta jobba där?

Sofi är en ung tjej, bara strax över tjugo, och som läsare undrar man hur hon hamnat där hon hamnat. Hennes jobb är någon form av allti-allo, hon kör traktorer, fixar söndriga stängsel, tar hand om barnen, lagar mat och utfordrar djuren. Slaktar grisar tillsammans med Sam, plöjer åkrar, bråkar med hydraularmarna, är rädd för att skada sig. Sofi som person är å ena sidan tuff och stark. Å andra sidan finns det en sorts uppgiven apati i henne, som speglas genom hela Fägerskiölds språk. Det är kargt, informativt men sällan poetiskt. Berättar om allt utan att riktigt släppa in.

Sam hade ett eget sätt att sopa golven på. Långsamt, effektivt, omständligt tills han fick med sig vartenda höstrå och sågspån. Om han sopade blodet från golvet med vatten gjorde han på samma sätt. Hon lärde sig aldrig det. Han fick med sig alla små partiklar. Likadant var det när han harvade, sådde eller plöjde. Under tiden hon jobbade hos honom skulle hon kanske lära sig att göra på samma sätt.

Sofi jobbar på trots att hon inte trivs. En mycket bra del av boken är den som tar upp hur hon behandlas annorlunda för att hon är kvinna. Männen förväntar sig inte att hon ska lyckas med de saker de själva anser sig vara experter på, trots att Sofi arbetat länge på gården. Även detta känner jag igen från min uppväxt. Behovet av att kvinnor ska vara kvinnor, män ska vara män. Du har blivit lite tjock, tycker Sam. En kvinna som inte bryr sig om sitt utseende ses på med skepsis. Ska inte du hitta någon att gifta dig och skaffa barn med? frågar till och med barnen i familjen hon jobbar för.

Och det slår mig även hur många killar det är som fastnar i den här typen av livegna jobb, och att det egentligen på många sätt är mer synd om dem. Programmet Bonde söker fru kanske fyller en större funktion än vad folk förstår. För även idag, på 2000-talet, finns det så många människor som bara enträget jobbar vidare, för att det förväntas av dem att de ska göra det. Här fyller Fägerskiölds stela språk en funktion. Bakom det enkla vilar ett stort komplicerat garnnystan av motstridiga känslor, som trycks ner av det monotona och aldrig får komma upp till ytan.

Som diskbänksrealist är Fägerskiöld väldigt övertygande. Åsen är som en enda lång stämning, och arbetet på gården mycket bra skildrat. Tyvärr hinner jag tröttna många gånger innan jag kommer till slutet. Och det känns som en underlig sak att göra, när boken bara är 139 sidor lång.

Det är i naturbeskrivningarna det bränner till. Och i scener som denna, där Sofis syster från barndomen gör sig påmind på ett spöklikt sätt. På många vis är denna tunna bok lite av ett mysterium för mig. Under den enkla ytan vilar ett stort obehag. Kanske porträtteras det aldrig så bra som i den här scenen:

När hon hade handlat på ICA en dag och stod och väntade på bussen vid strandpromenaden tittade hon ner i det halvfrusna vattnet. Ytan täcktes av en tunn hinna is. Hon släppte ner kassarna och kunde inte motstå att ta en pinne och peta på sjoken som gnisslade mot varandra. När hon lutade sig över vattnet såg hon ett blont huvud och händer som sträcktes upp som om hon ville säga Hej, eller Hjälp.
Hon petade lite med pinnen när hon hörde bussen komma. Rosmarie som inte var mer än ett huvud och en överkropp drog lite på munnen, de sneda tänderna var gula. Håret flöt i vattnet runt huvudet.
Hon tog upp det som ramlat ur påsarna, lyfte upp dem och klev på bussen. (…) Hon tittade ner på sina händer vände på dem och de såg ut som dem i sjön, liknade en apas med svullna valkar köttiga och stela.

I sitt debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog skrev Katarina Fägerskiöld att hon inte kunde tänka sig en bättre plats att skriva om, än en där det jämt regnade och inte hände någonting. Jag trodde att jag höll med henne. Men jag ångrar mig. Jag är en läsare som kräver att det händer lite mer, när allt kommer omkring. Om inte i handlingen, så i språket.

Similar Posts:

• Linas tio i topp från bokmässan 2012
• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan
• Borås Tidnings debutantpris 2012