Vi odlar mat och först när det finns ett överskott, vilket producerar välstånd, odlar vi kontemplationens mark, en trädgård med saker som inte är nödvändiga för vår fysiska överlevnad. Den medvetenhet som har sitt ursprung i själva det faktumet är vad som ger trädgården dess särskilda, mäktiga plats i vårt liv och vår fantasi.

Jamaica Kincaids beskrivning av sin expedition till de himalayanska bergsvidderna gavs för första gången ut av National Geographic för snart tjugo år sedan. Nu, utgiven på svenska i fin översättning av Niclas Nilsson och med ett nyskrivet förord av Kincaid själv, får vi återigen träda in i de tre veckor av hänförelse och kontemplation som resan utgör för författaren, men också de frågeställningar om privilegier och kolonialism som ställs på sin spets.

Är det en reseskildring? En memoar? En essä? Bland blommor beskrivs som allt det, och samtidigt tycks texten inte helt vilja passa in i någon av de kategorierna – ingen av dem lyckas helt beskriva vad den här texten vill och lyckas göra. Det började med att Kincaid fick ett förslag från National Geographic att ”åka till en plats och göra något hon tyckte om” för att sedan berätta om det för sina läsare. Det är precis vad hon gjorde. Tillsammans med Dan Hinkley, hortonom, och två vänner till honom, reste Kincaid 2002 till Nepal för att vandra i bergen och samla in fröer att odla i sin trädgård i Vermont.

Boken är en återberättelse av Kincaids upplevelser av den resan, både den yttre med allt vad det innebar: långa vandringar upp och ner i berg som får Kincaid att ifrågasätta sitt tidigare synsätt att världen skulle vara ordnad horisontellt – förhåller sig inte allt i själva verket till en vertikal ordning? – ständiga spår av och direkta möten med maoister som kanske eller kanske inte vill släppa fram dem med liven i behåll, sökandet efter växter som uppfyller drömmen med själva resan: att hitta något på en avlägsen plats och ta med sig det hem till sin trädgård och få det att växa; ett sorts ultimat ägande och erövrande. Men denna reseskildring handlar lika mycket om det inre: Kincaids plats i världen, nu en privilegierad person som för nöjes skull kan resa tvärsöver världen och samla fröer till sin egen trädgård medan någon annan bär hennes och hennes vänners väskor och dukar fram alla måltider de äter, och som ändå är samma person som växte upp på en karibisk ö där man odlade för att äta, inte för att det var vackert.

Med Bland blommor lyckas Kincaid skicka läsaren på en skimrande och magisk resa, som är lika förundransvärd som tankeväckande, som ställer frågor och inte kräver svar, som lyckas hålla flera sanningar parallella med varandra snarare än ställa dem mot varandra. Behållningen är nämligen inte bara att få se Himalayas sluttningar i text, utan att få se dem genom Kincaids ögon. Hela vägen får läsaren följa med som ett sällskap till en guide som inte bara berättar vad hon ser i terrängen, utan dessutom pekar ut tankeväckande själsliga och samhälleliga angelägenheter lika självklart och lätt som om de faktiskt vore en del av landskapet. Upplevelsen är förundransvärd.

Similar Posts:

• Jamaica Kincaids trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Kolonialismens sista dans
• En fotobok utan fotografier
• Kålroten i bouppteckningen

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

Omständligt vecklar den ut sig, historien om Célanire, hon vars blick genomtränger allt och alla, hon som anar alla hemligheter och finner alla hållhakar. Hon manipulerar och manövrerar men det är ändå något nästan oskyldigt över henne, trots att döden ständigt finns i hennes närhet – för kring henne avlider folk, alltid ytterst lägligt. Vilka makter är det som hjälper henne, eller hjälps av henne? Vilka är det hon utkräver hämnd på, och varför?

Från Guadeloupe till Frankrike och Elfenbenskusten, åter till Guadeloupe och vidare till Peru – så går färden för att finna sanningen och de visar sig vara många, de som förtjänar hennes hämnd. Många som varit inblandade på ett eller annat sätt. Hela tiden i gränssnittet mellan kolonialismens och missionens framfart och folktron. Det nya möter det gamla med delvis förödande konsekvenser och rasen och hudfärgen spelar en enorm roll med egna statussystem inom varje gruppering.

Célanire styr med intelligens och bildning – och med sin sexualitet. Makten finns såväl i kroppen som i den intellektuella förfiningen och i den selektiva tidiga feminismen. Kvinnor som far illa ges en fristad men kan också dras in i något helt annat. Den europeiska musiken går som en röd tråd och får vara en sorts symbol för civilisationen – överallt sjungs det Vivaldi och Mozart, men vartefter alltmer varvat med folksånger. Något liknande är det med hur den klassiska västerländska litteraturen – en läkare har studerat och inspirerats av Mary Shelleys Frankenstein – lever sida vid sida med det mytiska materialet.

Det gåtfulla och mystiska hos Célanire förstärks av att skildringen hela tiden ges ur någon annans perspektiv, av att man aldrig får man blicka in i hennes tankar och känslor. Sympatierna växlar, är hon offer eller bödel – eller bådadera?

Det är spännande, grymt och vackert. Smutsiga kapitel i vår historia är också fyllda av skönhet i prunkande trädgårdar med färggranna blommor och exotiska fjärilar och fåglar. Det är lätt att gå vilse bland de vindlande förklaringarna, lätt att tro att nu har vi fått alla svar men ännu väntar en överraskning runt hörnet. Därtill finns den magiska realismen med sin alldeles egna logik.

Tyvärr känns språkdräkten för modern, den skaver mot det tidiga 1900-talet på ett missklädsamt vis och ibland blir det för progressivt för att vara trovärdigt, som när Célanire för en okänd man håller utläggningar om det bedrövliga i kvinnlig omskärelse. Kanhända är det helt avsiktligt – det som skildras som ett avlägset då är ändå inte så långt borta, vad gäller vissa saker har hundra år inte gjort så stor skillnad när allt kommer omkring.

Similar Posts:

• Ett författarskap som förtjänar sitt surr
• In i regnskogens hjärta
• Mäktigt om omvälvande tid
• Touch me. I’m just as human as a human can be.
• Magisk realism i ett samtida Sverige

Och vilket liv det är! Maryse Condé föds 1937 på Guadeloupe. I biografin hoppar hon i stort sett över barndomen och det vi lär från hennes tidigaste år gör vi genom att hon speglar senare händelser i livet mot dem – modern som distanserade sig från henne, vikten som lades vid kolonialmaktens kultur och språk och saknaden efter brodern som gick bort för tidigt. Condé börjar nämligen sin berättelse om hur hon blev författare i och med att hon som sextonåring kommer till Paris för att studera.

”Jag var inte en brådmogen författare som vid sexton års ålder rafsade ner geniala texter” skriver Condé i inledningen till boken. I själva verket debuterade hon som 42-årig fyrabarnsmor, med en roman som enligt henne själv ”mottogs väldigt illa”. Att hon dröjde så länge med att skriva förklarar hon med orden: ”jag var så upptagen med mitt plågsamma liv att jag inte hade tid för något annat.”

Condé kommer till Paris och får bryskt klart för sig att hon, med sin bakgrund och sin hudfärg, inte är den förlorade franska dotter som hon trott sig vara. Hon som var yngst i syskonskaran och alltid bortskämd, befinner sig nu ensam i en hård värld, mycket hårdare än hon föreställt sig. När hon dessutom lämnas ensam och gravid får hon ytterligare ett stigma – västindier, ung, kvinna och ensamstående. Den maktlösa position hon plötsligt befinner sig i, och som hon kommer att få förhålla sig till resten av sitt liv, kommenterar hon med ett citat av John Lennon: ”Woman is the nigger of the world”.

Efter bara en kort period i Paris påbörjar sedan Condé det som hon beskriver som en märklig och tärande kärleksrelation till Afrika. Hon är, liksom många västindier på jakt efter någon odefinierbar gemensam identitet (titeln Livet utan masker kan förstås i relation till Frantz Fanons Svart hud, vita masker), att leva i en mängd olika länder på den afrikanska kontinenten, och detta under en minst sagt kaotisk tid i dess historia. Det är en rotlös tillvaro där lojaliteter och vänskaper skiftar i en handvändning. Där kontakter som lett till arbete är de samma som en vecka senare leder till utvisning. Där vänner arresteras eller försvinner. Där mäktiga män ”erbjuder” hjälp och husrum, men som kräver sex som ersättning. Och som brutalt tar det som nekas dem.

Under den här tiden skriver hon alltså inte, men mycket har hon på olika vis återgett eller inspirerats av i sina böcker. Nu berättar hon hur och varför, på ett sätt jag uppskattar väldigt. Dock blir det tydligt hur liten del av hennes produktion som finns översatt till svenska, och hur begränsad inblick i alla fall jag därmed har i hennes författarskap.

Det är ett brutalt liv hon beskriver, och hon lockas inte att försköna sina egna inte alltid sympatiska handlingar. Hon berättar om sina brister som mor, hur hennes egen rastlöshet försätter barnen i märkliga och farliga situationer. Hur hon förblindas av kärlek till en man som behandlar dem illa, men hur hon är oförmögen att bryta upp från honom. Hon berättar om sin första man, skådespelaren Condé, och hur hon inser att hon plågat honom lika mycket som han henne. ”Som lögnaktig hustru, opålitlig hustru, otrogen hustru gjorde jag inte hans liv lätt. Det var uppenbart att också jag fördärvade honom.”

Det här är en stundtals smärtsam berättelse om att försöka leva utan masker, om att söka efter en identitet som inte bestämts av någon annan. Och om att försöka hitta ett sätt att få utlopp för det som skaver och kliar inom en. Condé är klok och beläst, och hennes biografi är naken och välskriven. Även om denna kaotiska period ibland är så kaotisk att jag inte hänger med i de politiska svängarna och lojaliteterna så har jag aldrig några problem med att förstå författarens utveckling.

Jag tror absolut att det kommer fortsätta att surra kring Condé om höstarna. Det är ett författarskap som förtjänar sitt surr.

Similar Posts:

• Mäktigt om omvälvande tid
• In i regnskogens hjärta
• Hämnden är ljuv
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn
• Att vara ung och möta världen

Liksom fröken Julie drar den unga Aggie elände över familjen genom att beblanda sig med folket. Här ”dansar” hon ”kaffe” med arbetarna på plantagen och envisas med att slå i dem att de är jämlika. Men Aggie är inte, som Julie, född in i överklassen; hennes klassmärke är ännu mer ofrånkomligt – hon är ju vit, en del av en rasideologisk överklass, där hennes enkla ursprung på Londons bakgator blir fullkomligt irrelevant.

Och Aggie ligger inte med tjänstefolket, hon ligger med herrn i huset, den melankoliske målaren och änklingen Victor, vars barn hon kommit för att sköta. Victor är själva sinnebilden av blodfattig europeisk aristokrati, han livnär sig på att avbilda andra, medan den betydligt mer handlingskraftige brodern, Oswald, är den som driver plantagen.

Det är turbulenta tider. 1970 råder Black Power-demonstrationer. Plantagen brinner, medan Port of Spain firar karneval. Runtomkring slåss militär och gerilla. Svarta och vita, föräldrar och barn, står emot varandra och Aggie finner att hennes ideal för länge sedan sprungit ifrån henne i den bekväma överklasstillvaron.

Sådant smyger sig över en lite i taget;
nån rättar till ens kappa och man säger ”Tack”,
sen säger man ingenting. En svart husa serverar te.
Man rör om och tittar på blommorna i trädgården.
De vita blommornas tystnad och husans
tystnad blir samma sak, identiska,
och man tar emot hennes tjänster som blommor,
vars tystnad är att vara där för att behaga.

Nu rivs den koloniala tillvaron slutligen i stycken. Den vita befolkningen har alla möjligheter att lämna ön, men känner sig inte hemma någon annanstans. De är inte lägre européer, men de är inte trinidadier heller. Deras forna tjänstefolk – Aggies konkurrent Jean, den intill idioti lojale tjänsteanden George och hans upproriske brorson Sidney – har heller inte särskilt lätt att finna sin plats på ett Trinidad som ledsnat på att vänta på att den verkliga självständigheten ska infinna sig.

På dem väntar hur som helst ingen båt till Europa.

Similar Posts:

• Dräng är dräng och hora är hora?
• Inget mästerverk
• Julies andra chans
• In i regnskogens hjärta
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp

Men boken lider av ett stort handikapp. Det är som att Naipaul är så mycket iakttagare att han själv som förmedlande länk mellan läsaren och de behandlade personerna försvinner ur bilden. Hans egen position förblir oformulerad, som vore den för självklar för att behöva uttryckas. Självutplåningen är inte ett ödmjukt grepp, snarare leder det till ett besvärande självupphöjande. Han cirkulerar liksom ovanför författare som E.M. Forster, Graham Greene och, kanske mest påtagligt, sin gode vän Tony Powell.

Detta skapar ett tomrum kring personerna (ett tomrum som inte hade funnits där om författaren hade haft vad man i brist på bättre uttryck skulle kunna kalla en horisontell närvaro) som gör dem bortkomna, tafatta och patetiska. Ett löjets ljus omger dem. Mot dessa står författaren själv. Hans sakliga, förnuftiga röst blir med sin immanenta närvaro själva motpolen till de andras frånvaro, brist, omgärdande tystnad. Det mest bedrägliga med Naipauls teknik är att man som läsare dras med och omhuldas av den åldrade, kloke författaren. Man betraktar de misslyckade, falska eller koketta karaktärerna i Naipauls krets från samma punkt som Naipaul själv. Man nickar och håller med. Det är inte särskilt sympatiskt.

Är En författares krets en positionering? Kanske är det oundvikligt att en författares porträtt av kollegor i slutändan mest av allt blir ett självporträtt. (Tänk till exempel på En fest för livet, Hemingways underbara men självglorifierande och tendentiösa porträtt av sin egen krets i det glada 20-talets Paris, där F. Scott Fitzgerald framställs som ett pubertalt och fåfängt nervvrak, ständigt på jakt efter Hemingways bekräftelse som bot mot sitt dåliga självförtroende.) Men, jag tror inte att det fullt ut är Naipauls avsikt att karikera dessa författare. Det är snarare som att han inte riktigt orkar fylla ut det förklenande tomrummet kring dem. Boken ger ett trött intryck, som inte förbättras av en påfrestande tendens till refererat. Man önskar att ett starkare engagemang bar upp texten.

Det finns stycken som fastnar, i varje essä faktiskt. Jag fascineras av hans nyktra hållning till Gandhi, tankarna kring sin fars skrivande och uppgörelsen med Flauberts Salommbo. Språket är vackert och enkelt. Men som helhet är boken för oengagerande. Nobelpristagaren behöver pigga upp sig lite.

Similar Posts:

• Inget mästerverk
• Latinamerika på svenska
• Att inte berätta något av det man vill berätta
• Små fickor av frihet
• Istanbul – i en svartvit melankoli

In på den afrikanska arenan träder istället snart en direkt kolonialism, där de europeiska stormakterna tar över kontrollen över tidigare självständiga afrikanska riken. Samtidigt finns välmenande humanister som besöker Afrika i hopp om att där kunna etablera mönstersamhällen bland hedningarna. På ett annat plan sprider sig nämligen också nya religioner: kristna missionärer försöker finna anhängare bland de afrikanska befolkningarna, samtidigt som islam sprider sig även till Västafrika.

Det är i denna bubblande och högst föränderliga kontext som Maryse Condé placerar sin släktkrönika över Dusika Traoré och hans ättlingar. Dusika och hans släkt hamnar i Condés krönika mitt i alla den tidens pågående händelser – ja, personifierar dem närmast genom de vägval som sönerna gör, eller de öden som drabbar dem. Man kan väl se det som att författaren väljer att skildra kungariket Segu, och i än vidare mening hela Västafrika, genom familjen Traoré, snarare än att människorna i familjen Traorés öde skildras i sin afrikanska kontext.

Samtidigt gör det att jag som läsare har lite svårt att komma människorna inpå livet. Det tar över huvud taget ett bra tag innan jag känner att jag kommer in i boken, och alls upplever mig lära känna familjemedlemmarna. Det tar alltså sin tid att verkligen tränga in i den här boken. Men har man väl arbetat sig igenom den första uppförsbacken öppnar sig dock boken till en mycket ambitiös och mäktig krönika över en omvälvande tid.

Similar Posts:

• Ett författarskap som förtjänar sitt surr
• In i regnskogens hjärta
• Hämnden är ljuv
• Ambitiöst men spretande om svartas historia
• Kolonialismens sista dans

Romanens mysterium är Francis Sancher, en främling som dyker upp i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Ingen av byborna vet egentligen vem han är, varifrån han kommit eller varför han valt att bosätta sig i rucklet på kullen en bit utanför just deras by. Klart är i alla fall att han med sitt okända ursprung (han har ”allt slags blod i kroppen”) och sitt sätt att leva väcker både avsky och förakt. Det sägs att Sancher har pengar undangömda i en väska, att han kanske är en motståndsman som flytt från Kuba, eller att han kommer från någonstans i Afrika, att han kanske är en skojare, en förförare. Mest vandrar han omkring i mangroveträsken eller sitter på verandan framför sin skrivmaskin. Han säger att han skriver på en bok: ”Färden genom mangroven”, och att det vilar en förbannelse över honom. En dag hittar den gamla lärarinnan Léocadie Timothée honom död inne i regnskogen, med ansiktet nertryckt i leran. Det är så det hela börjar.

Hela romanen utspelar sig under en enda natt: Francis Sanchers likvaka, och med Condés livfulla gestaltning är det så lätt att se de här människorna framför sig, hur de sitter där samlade och snackar och äter, med ösregnet smattrande utanför. Ingen tycks ha varit opåverkad av Sancher, men att en person kan vara många människor, rymma en mängd personligheter, eller framstå som så annorlunda för olika personer är något som framträder i all sin tydlighet. Tillsammans fogar byborna samman små små bitar till vem Sancher var. Men när man tror sig ha nått någorlunda klarhet tar nästa berättare över, och raserar, och plockar isär, plockar bort bitar ur historien, och lägger till nya delar.

Likt den i romanen överallt förekommande växtligheten slingrar sig berättelserna fram och tillbaka (i senaste numret av tidskriften Karavan, nr 3/07, som för övrigt innehåller en hel Maryse Condé-special, finns en lång artikel om mangrovens funktion både vad gäller form och innehåll, som är skriven av Joan Dayan, kritiker och professor i litteratur vid Pennsylvanias universitet. Ett tips: läs den! Riktigt intressant). Condé varvar långa meningar som fullkomligt tar andan ur en, laddade med tjocka lager av detaljer och information med mer korthuggna partier, helt beroende på vem som talar. Karaktärerna har alla sin egen röst.

Tillsammans skapar de också en berättelse om Guadeloupes och Västindiens koloniala historia; för Rivière au Selborna tycks allting kretsa kring ”blod” och ”ras”, om fallna och nykonstruerade hierarkier. Francis Sancher är främlingen som hotar och utmanar gängse konventioner och föreställningsvärldar. Frågan är bara om hans pussel någonsin blir färdiglagt. Efter att ha läst ut romanen är jag inte säker. Det måste vara ett gott tecken.

Similar Posts:

• Ett författarskap som förtjänar sitt surr
• Mäktigt om omvälvande tid
• Hämnden är ljuv
• Kolonialismens sista dans
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2

V.S. Naipaul är på så vis inget undantag. Hans uttalanden om och syn på islam och homosexualitet är två saker som framhålls av hans kritiker. Han är, som bekant, född på Trinidad och när han fick frågan om han tänkt donera en del av prispengarna till fattiga barn på Trinidad, svarade han: ”Inte ett ögonblick! Det finns enormt rika regeringar som kan ta hand om den saken.”

I lämplig tid har nu Naipauls artonde bok på svenska kommit ut. Årets julklapp för ”kulturellt medvetna” med andra ord.

Ett halvt liv börjar i Indien, där Willie Chandran, son till en oberörbar kvinna och en man från en hinduisk prästfamilj, växer upp. Redan från början lever han ett liv i utanförskap, sliten mellan sina vaga ambitioner och kastlösheten han ärvt från sin moder. Tjugo år gammal får Willie ett stipendium för studier vid ett college i London. Där träffar han, som man ofta gör i London, en rad suspekta typer med olika bakgrunder. Willie känner att han, äntligen, är på väg ut ur den trånga värld han en gång levde i.

Genom att ljuga om sin bakgrund lyckas han också lämna den bakom sig. Han börjar göra karriär som radiokrönikör och författare, men han känner sig aldrig hemmastadd. I ett desperat ögonblick följer han med Ana, en kvinna han förälskat sig i, till hennes plantage i en portugisisk koloni i Afrika. Även där lever han rotlöst liv, tills han en dag ramlar nerför en trappa och får nog.

Ett halvt liv är kanske skriven av en mästare, men den är inget mästerverk. Det som framför allt gör boken läsvärd är det konkreta språket och det höga berättartempot. Boken har nästan inga döda punkter så det blir aldrig tråkigt att läsa den. Tvärtom är den bitvis riktigt rolig, som till exempel när Willie besöker en tandläkare i London.

Är då Naipaul en värdig vinnare av nobelpriset? Jag har, ärligt talat, inte en aning.

Similar Posts:

• Iakttagaren Naipaul
• Kolonialismens sista dans
• Nobelpriset i litteratur 2012
• Latinamerika på svenska
• Den frivilliga läsakten