Det är ett upplägg som öppnar för enorma möjligheter, speciellt över 730 sidor, och när jag först öppnar boken är jag snart 70 sidor in utan att knappt ha tittat upp; Yanagihara kan verkligen skriva, och med god hjälp av Niclas Nilsson är det en bok som det är ett nöje att försjunka i till en början. Men ju längre jag kommer desto tommare skramlar den. Kanske är det att de fyra huvudpersonerna (varav bara två egentligen får den sortens djup man kan kräva i en sån här tegelsten) är så väldigt perfekta, sådär lagom postrasifierade kinseyfluktuerande genier i sina respektive fält, fast med exakt definierade Tragiska Brister^TM, att de känns för konstruerade. Kanske är det att världen runt om dem är så fattigt beskriven; trots att romanen sträcker sig över 50 år har den anmärkningsvärt lite att säga om världen den utspelar sig i, speciellt jämfört med andra post-allting-tegelstenar som Karen Tei Yamashitas I Hotel eller just Donna Tartts Steglitsan. Både samhället de lever i och de andra människor de lär känna reduceras till endimensionellt staffage. På så vis kunde man kanske säga att den är perfekt för 2010-talets USA (eller för allan del Sverige) – en roman som vill vara en perfekt imitation av en av alla dessa sorgliga Based On A True Story-berättelser som tröstar genom att få läsaren att tänka att jag i alla fall inte har det så illa i jämförelse, som upphöjer självupptagenheten och hemmablindheten till både dygd och konst.

Och direkt skäms jag att jag kallar det självupptagenhet när den förvisso påhittade centralkaraktären är en som gått igenom nog med alltför realistiska övergrepp och svek för att få tio Stephen King-karaktärer att bli vithåriga av skräck och bär på oerhörda komplex att komma över. Där har vi förstås titeln, och det är i genomlevandet av Judes yttre och inre ärr som Yanagihara verkligen kommer till sin rätt; hur mycket är ett ”litet” svårt skadat liv värt, hur det är att leva som eller med någon som bär på smärtor hen inte kan dela med sig av eller bara rycka upp sig från, alla de sätt det förstör och förgiftar allt även decennier senare? Det är inget jag vill snäsa bort, och även om jag någon gång har svårt att hålla tillbaka ett ”Men herregud, Hanya, lämna stackarn ifred nu” är det något vackert i hur hon gräver igenom det, och genom att låta läsaren gradvis upptäcka vad Jude varit med om och uppleva alltihop i detalj blir den där endimensionaliteten i resten av världen nästan en styrka; tro fan att Jude inte kan ge sina vänner mer djup än ”svarte Henry Young” och ”asiatiske Henry Young” när varje minut av hans liv är en kamp för att alls orka leva. Och ändå är ju Judes och Willems liv, från kompisar till vänner till älskande, ibland helt hjärtskärande.

Men näej, det räcker inte för att uppväga resten, och sista 150 sidorna sträckläser jag mest för att bara bli klar och få läsa något annat. Vilket är synd, för Ett litet liv kunde haft mycket att erbjuda om den inte vore för fast i sin egen spegelbild. Vilket väl åtminstone gör den till ett tematiskt snyggt misslyckande.

Similar Posts:

• Förväntningar och antiklimax
• Radikal ärlighet, spänning och anarki
• En modern besvikelse
• Negativ Nein
• Bellezza

Och så då mot slutet den här, en liten 60-sidors filosofisk essä som känns som om den vill kasta ett om inte nytt, så i alla fall tydligare ljus på alltihop.

Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression. Multitasking är mycket vanlig bland djur som lever i vilt tillstånd. Det är en uppmärksamhetsteknik som är oundgänglig för att överleva i vildmarken.

Det som man ibland lite föraktfullt kallar i-landsproblem (vilket är ett jävla dumt uttryck till att börja med), utbrändhet, depression, ADHD, allt det där, är inte något mindre än ett rejält paradigmskifte, menar Han. Vi har gått från ett disciplinärt samhälle där första budet är ”Du får inte” till ett där det första budet är ”Yes, we can!” … men vi behandlar fortfarande problemen som om de är något som drabbar oss utifrån, resultatet av en främmande negativ influens, snarare än vår egen oförmåga att sovra. Vi lever i en konstant positiv stimulans, som en svältande människa som får obegränsat med bacon och äter ihjäl sig. När imperativet blir att kunna göra allt blir resultatet att vi drabbas av en förlamning som leder till att ”inte kunna”. Vi blir irriterade i stället för arga. Vi har glömt hur man har tråkigt och blir bara utmattade i stället. Vi har glömt hur man väljer att inte göra.

I dag lever vi i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid. (…) Trots sin enorma beräkningskapacitet är datorn dum, eftersom den saknar förmågan att tveka.

Meningen här är inte att lyfta fram Trötthetssamhället som någon ny självhjälpsbibel, för det vill den verkligen inte vara – om den ville det skulle den lägga betydligt mindre tid på att argumentera med andra tänkare som Han tar för givet att man läst, även om hans parallell till Melvilles Bartleby är smått lysande. (Och dessutom skulle Han säkert påpeka att den här besattheten av självförbättring är ytterligare en besatthet vi hittat på för att fylla varje minut av våra bekväma liv hellre än att ha tråkigt.) Men det är en sådan där kort liten skrift som du kan bläddra igenom på en timme och sedan fundera över i veckor.

Vi har slumpmässigt valt ut idag, ca 10 dagar efter vintersolståndet, till den första dagen på ett nytt år. Nystart, nyårslöften, oändliga kanaler med backhoppning och Ivanhoe att välja mellan. Nya krav att lägga på sig. Se det som det det är i stället: en dag att inte. Inget du gör idag räknas ändå.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Det var bättre förr?
• Amerikansk?
• E pluribus multum
• Krig och fred

USA har alltid porträtterats som en smältdegel, där alla hör hemma, men problemet med den metaforen är att en smältdegel kräver en stöpform också, och den släpps inte alla in i direkt. Ibland behövs det verk som rör om. Det är slående hur tyst det ofta är om att det finns nästan 20 miljoner amerikaner av asiatisk härkomst, som varit där ända sedan 1700-talet. De syns i förbifarten ibland i filmer, böcker och tv-serier (även om det så sent som på 60-talet var fullt acceptabelt att låta japaner spelas av Mickey Rooney med hästtänder), som exotiska Chinatown-invånare eller nördiga programmerare, men länge buntades hawaiianer, koreaner, kineser, japaner, filippiner, vietnameser etc fortfarande ihop till någon sorts bakgrundskaraktärer som är mer eller mindre identiska, som anklagas för att inte anpassa sig samtidigt som de hålls utanför. Varken det ena eller det andra.

Come to America, and your children all come out hyphenated. Half this-half that. Nothing whole. Everything half-assed. And it’s more complicated than that. One half trying to be the other half and vice versa. As they say, duking out the dialectics.

Karen Tei Yamashitas I Hotel är en av de mäktigaste och märkligaste romaner jag läst på hela året, delvis för att den verkar vilja ta sig an allt det här på en gång – inklusive frågan om varför det behövs, och varför någon vill skriva om det 35 år senare. Över 10 år, från revolutionens 1968 till det desillusionerade sena 70-talet, följer vi en konstant skiftande grupp människor och rörelser när de jagar efter något som är unikt deras, en identitet, ett varumärke; allt centrerat runt titelns International Hotel i San Francisco. Det är ju upprorstider överallt; i Kina är det kulturrevolution, i Vietnam är det krig (mot USA), i Japan politiska omvälvningar, Korea och Korea och Filippinerna har diktaturer, därhemma protesterar vita medelklassungdomar mot Vietnamkriget och för fri kärlek, svarta revolutionärer bildar svarta pantrarna och indiankrigare ockuperar Alcatraz… och vad gör de ungdomar som faktiskt härstammar från de där mångtusenåriga kulturerna som så många beropar sig på? Går på universitetet, jobbar i butik, tar hand om föräldrarna…? Nej! Revolution! (Vilken revolution? Varifrån? Varthän? I vems namn? Äh, det visar sig väl bara vi sätter igång.)

Even if we were expected to build, maintain, clean, and service these posts, we weren’t expected to live anywhere nearby. Be at work promptly at eight a.m., but please, please disappear by five p.m. But this was an impossible request because we could not leave, and we had nowhere to go. So that night in August, far past our five p.m. curfew and into the next morning, we gathered around the I-Hotel to face four hundred officers of the police, sheriff’s, and fire departments all dressed up in riot gear, to demonstrate that we had not disappeared and that we were finally fed up.

Det är det hon vill berätta: om unga kinesamerikaner som vill återskapa (eller förhindra) kulturrevolutionen i USA, japanamerikaner som försöker bli accepterade i ett samhälle som spärrade in deras föräldrar i koncentrationsläger, filippiner som slogs för USA och sedan blev städare, liberaler och sovjettrogna 40-talsrevolutionärer och Ho Chi Minh-fans, kvinnor som varken gillar de traditionella könsrollerna i någondera landet eller den skitnödiga marxistmachismon, och som alla nu i egenskap av de amerikaner de trots allt är försöker hitta ett gemensamt mål, en gemensam identitet utöver den som de andra skapat åt dem. (En hoppfull indiska som vill vara med får lite förvirrat omtalat för sig att nä, den här gruppen är för asiater. Jaha, svarar hon, och var ligger Indien, var ligger Pakistan, var ligger Libanon …? Jojo, men ni är ju inte … äh … ni blir ju inte kallade jävla gulingar av herrar Smith och Jones.) Hur gör man ett ”vi” av en grupp som så länge definierats som ett ”dom där”, och det utan att bli ännu mer utestängda?

Det är vad romanen är, men den stora behållningen är hur den berättas. Yamashita är nämligen bästa sortens literära galenpanna, som kan både sin Pynchon och sin Roth, och I Hotel är ett enormt Great American Novel-bygge av karaktärer, idéer, handlingar, händelser och hållpunkter som beskådas från alla håll och kanter. Den är ju trots allt en 2010-talsroman, ordet är ”intersektionalitet”, och en berättelse med så många röster och utgångspunkter kan naturligtvis inte berättas rakt upp och ner. Alltså griper Yamashita till alla knep hon kan, häller en skvätt i alla de former som The Great American Novel erbjuder; varje kapitel berättas på ett nytt sätt – i prosa, i poesi, i serier, som frågeformulär, som transkriberad dans till frijazz, etc etc etc – och allt med ett sinne för humor som vet precis hur fåfängt mycket av det kommer att visa sig vara och hur viktigt det ändå är att komma ihåg. Att anpassning aldrig kan innebära likformighet.

I Hotel är en fantastiskt rolig, tragisk, uppfinningsrik roman. Jag tror att det också är en viktig roman, som inte är ett dugg mindre aktuell bara för att den behandlar något som hände – eller inte hände – eller fortsatt hända – för en generation sedan. Romanen blir en idékarta över ett helt land, med alla dess genvägar och återvändsgränder. Och i sann amerikansk anda kan man dansa till den också.

Similar Posts:

• På gränsen till finrummet
• The really American way of life
• Dali och Marx i ett
• Koka soppa på ett år
• Kunde varit större