Andrias Scheuchzeri, en salamander, som vårdas i Londons zoologiska trädgård, kan tala, om också något kväkande; han förfogar över omkring fyrahundra ord; han säger endast sådant som han hört eller läst. Om något självständigt tänkande kan man naturligtvis icke ens tala. (…) Samma salamander kan också läsa, men endast kvällstidningar.

Salamanderkriget från 1936 blev Karel Čapeks sista roman; när nazisterna kom för att gripa honom våren 1939 var han redan död. Det är förstås en roman väldigt präglad av sin tid. Utifrån en självmedvetet fånig grundidé, som låter honom använda alla möjliga grepp (romanen är full av fiktiva artiklar, rapporter och intervjuer) och satirisera både småstadsrasism och naiv välvilja, kändiskultur och religion, akademia och tabloidjournalistik, bygger han en historia som långsamt blir alltmer klaustrofobisk. En satir i fotspåren efter landsmän som Kafka och Hašek, där lustigheterna bit för bit blir svårare att skratta åt i takt med att militarism, populism och extrema politiska riktningar tar allt hårdare tag om handlingen.

Alla tror sig kunna hantera det de har släppt lös; salamandrarna är ju så praktiska, gubevars. Tills det visar sig att vi har gjort oss helt beroende av dem, för att våra kuststäder inte ska dränkas, för att vår levnadsstandard ska fortsätta höjas, för att vi ska kunna försvara oss mot våra fiender. Spoiler: Se titeln. Kriget kommer, och alla kommer att förlora. Fast de andra kommer ju förstås att förlora lite mer, så det är väl ingen fara med oss. Vi är ju säkra, här mitt inne i det civiliserade Europa. Vad som drabbar folk därutanför är väl inte vårt problem så länge vår vardag inte störs, så länge vi står på rätt sida.

Salamandrar, kasta bort vapnen! (Pacifistiskt manifest.)
Molche, Juden hinaus! (Tyskt flygblad.)
Kamrater salamandrar! (Bakunin-anarkisternas proklamation.)
Vänner salamandrar! (Akvariesällskapens och havsfaunevänernas centralkommitté.)
Kolleger salamandrar, inträden i vår krets! (Orkeslösa sjömäns understödsförening.)
Bröder salamandrar! (Simsällskapet Laxen.)

Det är en väldigt flexibel metafor. Det kryper lite längs ryggen på mig när jag inser hur flexibel. Så uttalat tidsbunden den ändå är, skriven i skuggan av både stalinism och nazism, sitter jag omväxlande och funderar på inte bara dagens politiska klimat utan också klimatkriser, digitalisering, migration… Första gången jag läste den här boken för 15 år sedan kändes den inte så här all-apokalyptisk. Blindheten för våra egna handlingars konsekvenser, för att det lidande vi orsakar andra kan påverka oss. Till och med Čapek själv verkar nästan skriva in sig i ett hörn mot slutet; hur fan ska vi ta oss ur det här? …Borde vi tillåtas ta oss ur det här?

… Men uppenbart gäller detta bara 1930-talets Europa, nu för tiden har vi ju bättre koll och fattar alltid rationella, humana, måttfulla beslut på både stor- och småpolitikens plan, eller hur? Så att Norstedts väljer att ge ut boken nu får väl ses som ren kuriosa.

Nyutgåvan är samma översättning som du kanske kan hitta som En Bok För Alla-pocket på ditt närmaste Myrorna, förutom ett nytt (och ganska kort) förord av Martin Engberg. Så boken har ju inte varit helt omöjlig att få tag på, men ändå. Du bör läsa det här kollaget från en värld på väg in i katastrof – om inte annat så för att skratta åt hur långt mänskligheten kommit på 80 år. Om det fastnar i halsen på dig är det väl bara din egen paranoia som anar mörka former i vattnet.

Similar Posts:

• Visst går det att köpa kärlek
• Satir när den är som bäst
• Bränn! Bränn! Bränn!
• En pervers gammal iller
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Introductions for books of this sort often discuss why the show in question elicits so much devotion and accommodates so much analysis. But I’m starting to feel that a good enough answer is just “It’s a Joss Whedon show.”

Så inleder Jane Espenson sitt förord i antologin Inside Joss’ Dollhouse, och egentligen är det väl bara att hålla med. Whedons teveserier tycks generera oändligt med uppmärksamhet från både fans och populärkulturforskare – och gränsen de grupperna emellan är väl sällan särskilt klar – och frågar du mig, och Espenson, är det välförtjänt.

Whedon shows are challenging, full of compelling characters, plot twists, and moral puzzles. Most crucially, they don’t baby the viewer by leading him or her to a single simple point of view. Complexity is the mother of wanting to write an essay.

Bara BenBella förlag har gett ut en bunt Whedon-relaterade titlar, men när turen nu kommit till Dollhouse har man gått lite annorlunda till väga och utlyst en tävling. Resultat har blivit en antologi med både djup och bredd. Här kretsar det kring karaktärer och teman i den, som vanligt, alltför kortlivade serien. Menlösa essäer som mest tycks tillföra kända författarnamn slipper man däremot. Excellent.

Seriens Dollhouse är ett underjordiskt företag som hyr ut programmerade människor till exklusiva kunder. Den ultimata sexpartnern, den ultimata inbrottstjuven, gisslanförhandlaren eller den stora kärleken – ”dockorna” kan bli precis det kunden behöver. Men kan man verkligen förändra en människans hela person? Placera deras medvetande eller själ på någon slags diskett och använda kroppen till något annat? Inte oväntat kretsar flera av bidragen i Inside Joss’ Dollhouse kring våra föreställningar kring kropp, själ, minne, personlighet och förtroende, kring vad som i själva verket konstituerar en människa och mänskliga relationer.

Seriens starka ensemble ger ett klart avtryck. Här finns essäer som behandlar de flesta av karaktärerna och deras utveckling. Dessutom relateras serien till några av alla de referenser som Whedon och gänget tenderar att använda sig av, leka med och ge nya, oväntade vändningar. Peter Tupper undersöker det gotiska i ”Joss Whedon’s Dollhouse: 21st Century Neo-Gothic”. Kristin Noone härleder namnet Rossum, företaget bakom Dollhouse, till Karel Capeks robotpjäs RUR och Valerie Estelle Frankel tittar närmare på seriens alla sagoreferenser, från Törnrosa till George Bernard Shaws tolkning av Pygmalion-myten.

Dollhouse är berättelsen om hur tekniken för att ”förbättra” eller manipulera mänskligheten kan leda till vår egen undergång. Om själva seriens undergång skriver Luciana Hiromi Yamada da Silveira i ”How Cancellation Told the Story of the Dollhouse” och självklart är en sådan här bok till stor del ett sätt att hänga sig kvar i en fängslande serievärld med allt vad det innebär. Men det säger också något att en sådan värld håller för nogare granskning, går att vrida och vända på på det här sättet. ”Complexity is the mother of wanting to write an essay”, indeed.

Similar Posts:

• Bored now Â…
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Framtidens slayer idag
• Into every generation Â…
• Welcome to the thought-pocalypse

Nu är ju förvisso Resan till Norden reseskildringar, varför ju givetvis miljöbeskrivningar är en fundamental del av dess essens. Faktum är att Resan till Norden mer rättvist kunde betecknas som miljöbeskrivningar än som reseskildringar. Boken ägnas nästan uteslutande åt att beskriva de miljöer som Capek och hans fru färdas genom och inte så mycket åt människorna och kulturen. Det blir nästan som en fotobok, fast utan fotografier, men med enstaka illustrationer istället.

Större delen ägnas åt båtresor längs norska kusten, medan Danmark och Sverige mer skildras i förbifarten på väg dit och på väg hem, vilket är litet synd, jag hade gärna läst mer om Capeks intryck av Sverige.

Men även om jag hade hoppats att det skulle handla mer om människorna och kulturen och att Sverige skulle fått mer utrymme så lyckas Capek ändå i vanlig ordning ge Resan till Norden en viss charm och man har i slutändan ingenting emot att följa med honom på resan till norden, allt Capek skrivit är läsvärt, det här är bara inte något av hans bästa.

Similar Posts:

• Lekfulla deckarhistorier som imponerar
• Humoristiskt om trädgårdsarbete
• Capek för alla
• Visst går det att köpa kärlek
• Inspirerar till bildning

En stor del av förklaringen är givetvis att det är första gången jag läser honom på svenska. Översättningen är habil, men en språkbegåvning som Faber är omöjlig att göra rättvisa i en översättning och hans personliga stil går oundvikligen förlorad. Men det är inte hela förklaringen, sanningen är att Sugar som roman betraktad skiljer sig markant från det han skrivit tidigare. Sugar är i alla avseenden en mer "klassisk" och konventionell roman än det Faber brukar skriva.

Det tog Faber ett decennium eller så att färdigställa Sugar och mycket av den tiden gick åt till att göra historiska efterforskningar för att det 1870-talets London som beskrivs i boken skulle bli så autentiskt som möjligt.

Innan jag började läsa boken var jag rädd att Faber skulle ha försökt pressa in så mycket som möjligt i boken av den kunskap han förvärvat för att all den tid han investerat inte skulle kännas bortkastad. Den känslan infinner sig dock inte, han tycks nöja sig med att utnyttja kunskaperna när han behöver dem.

Nu är jag långt ifrån någon expert på 1870-talets London och kan därför inte uttala mig om i vilken mån han lyckats med att autentiskt skildra denna tid och stad, den enda miss jag hittar är att olika karaktärer i boken vid ett fåtal tillfällen använder sig av ordet "robot", ett ord som fick sin spridning genom Karel Capeks R.U.R. som skrevs först runt 1920, ordet robot fanns med andra ord garanterat inte i 1870-talets London, å andra sidan kan det ju också vara översättaren som tagit sig friheter. I vilket fall som helst är det ju bara en petitess i sammanhanget, hade jag inte varit ett stort fan av Capek hade jag förmodligen inte ens reagerat på det.

Huvudpersonerna i Sugar är främst den prostituerade unga kvinnan med samma namn och William Rackham, motvillig arvtagare till faderns affärsimperium. Faktum är att det är Williams möte med Sugar som får honom att axla rollen som affärsman av den anledningen att han behöver mer pengar om han skall kunna köpa loss Sugar så att han får ha henne för sig själv. Däri finns navet utifrån vilket romanens berättelser skjuter iväg som stenskott i olika riktningar och mer än så vore bara onödigt att avslöja.

Man lär aldrig känna karaktärerna i Sugar så till den grad att de blir förutsägbara, man vet aldrig riktigt hur de kommer att agera eller reagera vilket onekligen känns uppfriskande. Det är mycket däri bokens drivkraft ligger, i det faktum att man inte får något grepp om karaktärerna och därför inte heller någon känsla för var de är på väg, eller vart de skall föra historien.

Bokens huvudberättelse innehåller egentligen inte i sig så många spänningsmoment av den typ som gör att man hela tiden drivs att läsa vidare, man läser inte vidare för att få svar på frågor utan för att överraskas. Även om jag saknar den säregna eftersmak jag brukar ha efter att ha läst en bok av Faber så går det inte att förneka att Sugar är en riktigt bra bok, väl värd den tid man investerar i att läsa dess närmare 900 sidor.

Similar Posts:

• En fröjdefull sång
• Faber håller stilen
• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble
• En briljant roman som överraskar
• Musorna har flyttat till Skottland

I denna volym är avvikelserna fler och mer betydande från det givna deckartemat än i den föregående och Capeks humanistiska och liberalt färgade filosofi tar mer uppenbart utrymme i texterna. Detta får till konsekvens att de två volymerna ändå skiljer sig rätt markant åt. Det blir inte alls någon känsla av upprepning när man läser de två volymerna efter varandra, de har mycket gemensamt men tycks ändå ha en varsin agenda.

Capeks berättelser genomsyras som vanligt av en uppfinningsrikedom och berättarlust som smittar av sig på läsaren. Hans jämnhet som författare är unik, han tycks aldrig luta sig tillbaka i ett slentrianmässigt författande utan tycks oreserverat älska skrivandet. Det är som om han öser ur en outsinlig reserv av infall och idéer som alla bär fröet till något stort och som Capek vet att förvalta.

Man kan inte annat än att återigen upprepa att Capeks litterära arv är en skatt att upptäcka för alla er som inte redan gjort det. Capek är en författare som borde vara omöjlig att inte uppskatta och det ser jag som ett faktum tills någon bevisar motsatsen.

Similar Posts:

• Lekfulla deckarhistorier som imponerar
• Humoristiskt om trädgårdsarbete
• En fotobok utan fotografier
• Visst går det att köpa kärlek
• Inspirerar till bildning

I titelnovellen har en poet blivit vittne till hur en kvinna blivit överkörd men säger sig inte minnas något av vikt, vad han däremot gjort är att skriva en dikt om händelsen, kanske döljer sig alla svar man behöver i denna dikt?

"Den ofrivillige detektiven" handlar om en grosshandlare som mot sin vilja hela tiden befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle för att lösa brott.

I "Släktdramat" ber en arkivarie som håller på att skriva en bok om en tjeckisk 1400-talskung polisen om hjälp att lösa ett mordmysterium som han stött på i sina efterforskningar.

"Yttersta domen" handlar om mördaren Kugler som blivit ihjälskjuten och därmed skenbarligen undgått den jordiska rättvisan, men nu står han inför den yttersta domen med Gud som allvetande vittne.

I "Den blå krysantemen" försöker man hitta platsen där byfånen Klara plockar sina unika blå krysantemer.

Det poetiska vittnet innehåller totalt 24 noveller som alla förtjänat sin plats i samlingen. De är alla väl genomtänkta och kittlande små mysterier som dessutom har någonting stort eller litet att säga. Det är tydligt att Capek trivs i genren och hans lekfulla förhållningssätt till den ger berättelserna den unika charm som man vant sig vid om man läst Capek tidigare.

Similar Posts:

• Capek för alla
• Inspirerar till bildning
• En fotobok utan fotografier
• Humoristiskt om trädgårdsarbete
• Visst går det att köpa kärlek

Boken avhandlar månad för månad, från januari till december hur trädgårdsmästarens liv ser ut, vad han företar sig, vad han tänker och vilka hans problem är. Vartannat kapitel avhandlar dessutom ett specialämne och dessa kapitel kan heta saker som "frö", "knoppar", "om köksträdgårdsodlarna" eller något liknande.

Man behöver inte ha några som helst erfarenheter från trädgårdsarbete och man behöver heller inte vara intresserad av detsamma för att uppskatta boken. Men ju större erfarenheter man har av trädgårdsarbete desto mer kan man identifiera sig med det som beskrivs i boken och desto mer får man ut av att läsa den.

Men Capek är en sådan författare där ämnesvalet i slutändan inte spelar någon större roll, allt han rör vid blir guld och det är lika häpnadsväckande som sorgligt att han idag är så bortglömd att få ens tycks ha hört talas om honom. I hans produktion är väl det här något av en bagatell, men även Capeks bagateller har ett större värde än det mesta och har mer att säga än man kanske först tror.

Ett år med min trädgård är bara ytterligare ett skäl att upptäcka Capek och några skäl till att inte göra det finns så vitt jag vet inte. Det är dessutom den enda av Capeks böcker som man, om man har tur, kan lyckas hitta på svenska i en välsorterad bokhandel. Vill man läsa Capek på svenska får man annars jaga på antikvariat, vilket är synd. Det är på tiden att något svenskt förlag upptäcker vilken skatt hans litterära produktion är och börjar ge ut hans böcker på svenska, så som Catbird Press haft vänligheten att göra på engelska.

Similar Posts:

• Capek för alla
• En fotobok utan fotografier
• Visst går det att köpa kärlek
• Lekfulla deckarhistorier som imponerar
• Inspirerar till bildning

Apokryfisk: 1. Tvivelaktig till värde eller äkthet. 2. Apokryfiska böcker kallas några gammaltestamentliga böcker som inte var med i den fornjudiska skriftsamlingen, t.ex. Vishetens bok.

Dessa definitioner av ordet apokryfisk ger en rätt bra bild av vad merparten av historierna i den här samlingen är för något. De är berättelser som utspelar sig i anslutning till en känd historisk alternativt litterär händelse eller person, merparten av berättelserna utspelar sig dessutom i ett bibliskt sammanhang.

Den här läsaren måste dock erkänna betydande brister i sitt kunnande om berättelserna i Bibeln och ett bristande kunnande om Bibeln betyder dessvärre att man med största sannolikhet missar många av poängerna och inte får ut så mycket av berättelserna som man skulle kunna.

Att känna till det litterära alternativt historiska arv som berättelserna bygger på är dock inte en förutsättning för att man skall kunna uppskatta dem utan mer av en förutsättning för att man skall kunna uppskatta dem till fullo, så man bör absolut inte låta sig avskräckas från att läsa Apocryphal Tales bara för att man inte kan sin Bibel-historia som ett rinnande vatten.

Dessutom innehåller Apocryphal Tales även så kallade ”Would-Be Tales”, även det en term som motiverar en definition.

Would-Be: 1. Tilltänkt, in spe, blivande. 2. Så kallad, påstådd, föregiven.

Definitionerna ovan är också de i de flesta fall träffande för vad dessa historier rör sig om. Exempelvis är ett par av berättelserna affärsidéer, en är att starta en flyttfirma som flyttar sina kunder till andra tidsepoker och en är att hyra ut sociala människor som ser till att komma först till inbjudningar, så att ingen av de inbjudna gästerna behöver utstå obehaget av att vara den första gästen.

Men merparten av Apocryphal Tales är som sagt just apokryfiska berättelser, så låt oss återgå till dem. De flesta av dessa utspelar sig som sagt i ett bibliskt sammanhang, exempelvis Jesu födelse, korsfästelsen, eller varför inte tillfället då Jesus fick 5 bröd och 2 fiskar att räcka till tusentals människor berättad ur en annars sympatisk bagares perspektiv.

Men allt är inte bibliskt, här finns också rättegången mot Prometheus (han som enligt den grekiska mytologin stal elden från gudarna), ett äldre stenålderspar som beklagar sig över dagens ungdom, den "sanna" historien om "Romeo och Julia" (Julia var inte alls särskilt intresserad av Romeo och inte slutade kärlekshistorien med att de tog livet av sig heller för den delen) för att bara nämna några exempel.

Berättelserna i den här boken skrevs mellan 1920 och 1938. Som i allt Capek skriver så berör han tidlösa problem och frågeställningar, men här rör det sig ändå i mångt och mycket om små bagateller. Det känns som att skrivandet av dessa apokryfiska berättelser var någon form av hobbyprojekt som Capek skrev ner när han kom på en tilltalande idé.

Detta är dock tveklöst underhållande läsning och dessutom i ett ypperligt format i det att berättelserna är väldigt korta och man kan hinna läsa ett par stycken då och då utan att behöva investera särskilt mycket tid vid varje tillfälle.

Dessutom är det en bok som inspirerar en till att bli mer bildad. Det skulle liksom kännas värt det att läsa Bibeln och sedan återkomma till Apocryphal Tales, läsa berättelserna med biblisk anknytning med nya ögon och i varje enskilt fall ha koll på det ställe i Bibeln som Capek utgått ifrån och därmed få klarhet i vad man gått miste om förra gången man läste den.

För Apocryphal Tales är utan tvekan en bok att återkomma till, en bok där man kan komma upptäcka nya saker varje gång man läser den. Apocryphal Tales är också ytterligare en orsak att upptäcka den sorgligt bortglömde Capek och hans litterära arv, en skatt som det vore korkat att inte ta för sig av.

Similar Posts:

• Lekfulla deckarhistorier som imponerar
• Capek för alla
• Humoristiskt om trädgårdsarbete
• Visst går det att köpa kärlek
• En fotobok utan fotografier

Capeks inflytande på litterära och cinematografiska dystopier går inte att överskatta. Utan R.U.R. hade Fritz Lang aldrig gjort Metropolis och Aldous Huxley aldrig kunnat skriva Brave New World för att bara nämna ett par av de mer betydande exemplen. Men hur många känner egentligen till honom, hur många har ens hört hans namn? Om man läser en kurs i idéhistoria nämns i bästa fall hans namn i litteraturen, där står i så fall att det var han som i sin pjäs R.U.R. introducerade ordet ”robot” och sedan inget mer. I den akademiska litteraturhistorien lyser han med sin frånvaro, eller är det någon som fått läsa om och kanske till och med någonting av Karel Capek i sina litteraturstudier?

Trots detta tycks alla som känner till honom vara eniga om att han är en briljant författare, går du in i ett antikvariat och frågar efter böcker av honom så får du genast en engagerad försäljare på halsen, Capek är en författare man brinner för, en läsupplevelse man vill sprida, också det ett faktum som känns paradoxalt med tanke på hur få som tycks känna till honom.

Det fantastiska med R.U.R. är att den inte åldrats en minut, den är snarare mer aktuell idag än när den skrevs för drygt 80 år sedan och det är inte bara temat och problematiken som stått sig, det fantastiska är att språket, dramaturgin och humorn också gjort det, R.U.R. är i sanning en tidlös pjäs som är före sin tid i så många avseenden att det är skrämmande.

Hela pjäsen utspelar sig på den ö där Rossum’s Universal Robots fabrik finns. Gamle Rossum hade rest till denna ö för att studera havets fauna och han försökte med en kemisk syntes att imitera den levande substansen och upptäckte av en slump en substans som betedde sig precis som levande substans trots att dess kemiska sammansättning var helt annorlunda. Han kommer fram till att naturen bara funnit en metod för att organisera levande substans, men att det finns ett annat sätt som är enklare, mer flexibelt och snabbare. Gamle Rossum och senare hans son utvecklar och förenklar processen, människor är onödigt avancerade och de strippar ner den mänskliga varelsen till något mycket enklare. En varelse av kött och blod, men utan känslor, en varelse som inte hatar eller älskar, en varelse som bara lyder order, den perfekta arbetaren, som framställs direkt i fullvuxet format, redo att arbeta. På ön grundas fabriken och man producerar där dessa så kallade robotar som arbetskraft.

När vi som läsare eller publik kommer in i handlingen så drivs fabriken av Domin och hans kolleger, fabriken är framgångsrik och efterfrågan på robotar stor. Denna billiga arbetskraft gör ett så bra jobb att priserna på jordbruksprodukter och varor, som en av karaktärerna påpekar, har sjunkit så att de numer nästan är gratis, men å andra sidan är nästan alla människor arbetslösa.

Till fabriken kommer så Helena, presidentens dotter, som inte gillar hur robotarna behandlas, hon ser på dem som människor och erkänner öppet att hon skulle vilja få robotarna att revoltera mot sina herrar, något som inte bekymrar Domin och hans kolleger, de är alldeles för upptagna med att förälska sig i henne och dessutom är det ju en omöjlighet att robotarna skulle göra uppror mot sina herrar, de är ju byggda för att lyda order.

Detta blir upptakten till en oerhört vacker dystopi kryddad med en stor dos satiriskt geni och vars enda brist är att den tar slut alldeles för fort. Att läsa R.U.R. är någonting mer än en fantastisk läsupplevelse, det är någonting vitaliserande, när man läst den sista sidan känner man sig överväldigad eftersom man vet att man har läst någonting utöver det vanliga, man vet att man läst en bok som på alla sätt är fantastisk så till den grad att man har svårt att se att det någonsin kan ha funnits en mer fulländad författare än Capek. Capeks litterära arv är en skatt som ligger och väntar på dig i närmaste välsorterade bokhandel, den är det slutgiltiga beviset på att det faktiskt går att köpa kärlek för pengar, bara man köper rätt bok, en bok av Capek.

Similar Posts:

• Satir när den är som bäst
• En fotobok utan fotografier
• Lekfulla deckarhistorier som imponerar
• Humoristiskt om trädgårdsarbete
• Inspirerar till bildning

Kapten van Toch, som vägrar tro att det skulle finnas något sådant som djävlar, beger sig dit igen redan senare samma kväll och sätter sig på stranden. I mörkret kommer så en massa varelser upp ur vattnet, varelser som går på bakbenen, har svansar och är ungefär lika stora som tioåriga barn, de visar sig vara en form av intelligenta vattenödlor som bara finns just här eftersom de tenderar att bli uppätna av hajar. Med sig har de ostron som kaptenen lyckas få dem att överlämna till honom och han visar hur man öppnar dem med en kniv och låter dem sedan slicka ur skalet. Tids nog ger han dem knivar och harpuner så att de kan försvara sig mot hajarna och det visar sig att de lär sig mycket snabbt och eftersom de nu kan försvara sig mot hajarna så ökar de i antal i våldsam takt.

Det är upptakten till War With The Newts, som skulle kunna kallas en dystopisk framtidsskildring, men mest av allt är en briljant satir där författaren driver med bland annat kommunism, Hollywood, vetenskap, kapitalism, journalism, militarism och fascism, den är också färgad av den tid i vilken den tillkommit. Capek har inspirerat författare som Orwell och Vonnegut och man kan undra om inte tv-serien V hämtat viss inspiration från den här boken.

War With The Newts är en fascinerande och originell läsupplevelse och har alla egenskaper som krävs av en klassiker; välskriven, underhållande, smart, originell etc. Därför förvånar det mig att den inte lyckats bli mer av allmängods. Den är en klassiker man skulle kunna jämföra med Animal Farm, Brave New World eller Gulliver's Travels (jo, för den har helt klart drag av saga också).

En del kanske tycker att handlingen verkar löjlig, det kan jag för det första dementera att den är och för det andra återigen understryka att det är en satir, en satir med många undertexter. Även om mitt omdöme om den här boken är subjektiv så har jag svårt att tänka mig att man kan annat än älska den här boken, den är ett komplett mästerverk som har allt man någonsin kan önska av en bok och mer därtill. Jag för min del skall se till att skaffa mig en komplett samling med böcker av Capek och vill å det bestämdaste rekommendera er att köpa den här boken så snart ni kan, den kommer att hamna på er tio-i-topp lista över de bästa böcker ni någonsin läst, jag lovar.

Similar Posts:

• Visst går det att köpa kärlek
• När vattnet stiger
• Förtrycket i välfärd och lycka
• Inspirerar till bildning
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror