Därför är det förlösande att läsa en bok som inte försöker ta just detta helhetsgrepp utan begränsar sig till den enskilda människan och underifrånperspektivet på de samhällsomdanande krafterna. Tanjas gata är en sådan bok. St. Petersburg-gatan i titeln är konstant medan människorna, visar det sig, i allra högsta grad är av kött och blod. Och mänsklig vävnad är mjuk och enkel att forsla bort, gräva ned och låta multna bort in i glömskan. Det var väl tanken åtminstone, men ett kollektivt minne kan upprätthållas av minnesplattor och kultur, exempelvis en bok.

Uppräkningen jag i början gör är en förenkling av komplexa skeenden. Utan att göra våld på verkligheten går det inte att placera ut epokerna längsmed ett linjärt kontinuum. I ett försök att bringa ordning i oredan formar vi en uppsättning stilistiska abstraktioner, förenklingar eller skisseringar i ett försök göra historien åtminstone lite förståelig. Böcker som denna, skrivna med hjälp av andra människors ord i form av utdrag ur dagböcker, andra anteckningar samt intervjuer, färglägger dessa skisser.

Kalle Kniiviläs bok har likheter med de böcker Svetlana Aleksijevitj är känd för. Den är inte lika omfattande men alla gånger lika mänsklig. Tanja, ett barn som överlevde tyskarnas belägring av Leningrad (bolsjevikerna döpte som bekant om en hel del städer och gator) men som dog i sviterna av svälten, räknar i korta kommentarer upp människorna i hennes närhet som dör en efter en. Hennes föräldrar fördes bort mitt i natten för att avrättas, andra dog av svält. Hon konstaterar lakoniskt att bara Tanja blivit kvar. Över miljonen civila dör under eller i anslutning till denna humanitära katastrof.

Stalins regim måste vara en av de mest fruktansvärda som någonsin existerat. Det är svårt att veta hur många som av olika anledningar dog. Ungefär samtidigt som skotten i Ådalen börjar folket i Ukraina känna av en svält som visserligen drabbade hela Sovjetunionen men som här hade obegripliga konsekvenser. Det talas om sex, sju miljoner som dog svältdöden – maten skulle till fronten. Sex, sju miljoner. Selektionen blev med tiden mer och mer godtycklig – tyskklingande namn och religiös aktivitet var förenat med livsfara. Särskilt osäker blev människors vardag när kvoter för hur många som skulle deporteras eller avrättas måste uppnås. Särskilt som misslyckande att uppfylla förväntningar knappast belönades från högsta ort – Stalin. Hur många som dog av en kula i nackskottsgropen får vi kanske aldrig veta.

Ni får ursäkta, men jag vill dela med mig av en liten minnesskärva från en resa i Georgien. I Ryssland är de socialistiska partierna, av naturliga skäl, fler än, men antalet medlemmar är av lika naturliga skäl färre. Jag misstänker att situationen är ungefär densamma i Georgien. Vi besökte ett museum i Tbilisi där vi träffade, som jag minns det, ordföranden för det kommunistiska partiet i Georgien. Ordförande och museivärd. Byggnaderna som utgjorde museet och framförallt de hemliga rummen under jorden användes för att trycka upp flygblad och tidningar. Antagligen var han stalinist vilket kanske är passande med tanke på att Stalin föddes i Gori, en liten stad som frontar med det faktumet och använder turistmagnet. Även i övriga delar av landet finns det en hel del souvenirer – exempelvis vinkrus! – som föreställer galningen. Så kan det vara.

Stalins slaf (Foto: Privat)

Kniivilä lyckas väva samman det stora med det lilla. Statistik är och förblir statistik och blir först möjlig att på riktigt förstå när den porträtteras av exempelvis en människa. Häri ligger bokens största förtjänst: det blir aldrig knastertorrt, aldrig distanserat utan istället helt nära, möjligt att ta till sig. Små anekdoter livar upp även om de ofta är en aning makabra. Att det under revolutionen fanns ett problem med kokain hade jag ingen aning om. Eller en av många kaos-under-revolutionen-anekdoter: Mannen som beskylls för stöld av plånbok i en trång spårvagn, förs ut, skjuts. Plånboken hade emellertid bara försvunnit in i fodret på den anklagandes jacka. Även hon förs ut och avrättas.

Också en sorts rättvisa?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• ”Jag trodde … ”
• Better the devil you know

De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande vardagsspråket på många platser i östra Baltikum, har ingen som helst officiell status. Sedan Putins ockupation av Krim betraktas de av många dessutom som en säkerhetsrisk, som potentiella femtekolonnare.

Om dessa ryskspråkiga eller ryskättade invånare i de baltiska staterna handlar Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn. I den reser Kniivilä genom Baltikum, genom de estniska, lettiska och litauiska gränsstäderna och i huvudstädernas ryskdominerade förorter. Han möter människor i deras vardagsliv och diskuterar deras erfarenheter och upplevelser som minoriteter, majoriteter, balter och före detta sovjetmedborgare.

Visst finns här de som längtande sneglar bakåt, mot en sovjettid när allt verkade enklare, tydligare – kanske till och med tryggare. Betydligt fler tycks ha den känsla som Kniivilä själv tidigare och inte minst den ryskbrittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrivit: man vet att de ryska tv-sändningarna är fulla av lögner, och litar inte längre på någon sida. Visst har Kreml ett intresse av ryskbaltiskt missnöje. I det har man god hjälp av baltiska nationalister.

När de baltiska staterna blev självständiga i början av 1990-talet var det den traditionella föreställningen om ett land, ett folk och ett språk som gällde. Ryskan gjordes, som sagt, ingen plats för. Bara i Litauen fick också ryskspråkiga invånare automatiskt medborgarskap – i Estland och Lettland krävs avklarat språktest. Dessutom finns den hatade Språkinspektionen. Den som misslyckas i deras förhör kan både få dryga böter och sparkas från jobbet.

På flera platser där han befinner sig konstaterar Kniivilä att en iordningställd strandpromenad eller liknande infrastruktur bekostats av EU, och det är svårt att inte undra var detta EU håller till när det gäller invånarnas mänskliga rättigheter. Får man verkligen behandla människor så här baserat på deras modersmål och etniska ursprung? Det verkar både orättvist och ostrategiskt: 2004 sade sig bara 2 procent av den ryskspråkiga estniska befolkningen identifiera sig i första hand med Estland, medan 41 procent i första hand identifierade sig med Ryssland. I Litauen, där de ryskspråkiga automatiskt fick medborgarskap, låg motsvarande identifikation med Ryssland på bara 6 procent.

Sedan dess har siffrorna sjunkit betydligt, men det är en punkt där Kniiviläs reportage äger stor allmängiltighet. Varför skulle människor identifiera sig med samhällen som särskiljer och utesluter dem?

Samtidigt ska inte den baltiska klyftan överdrivas. Den är komplicerad, och som vanligt är föreställningen om ”ett land, ett folk, ett språk” en grov förenkling. Visst kan man vara på en gång balt och ryskspråkig. Många av de ryskspråkiga som levt länge i Baltikum kom ju inte ens från Ryssland från början, utan från andra delar av det vidsträckta Sovjetimperiet. Andra flyttade till Baltikum i samband med unionens fall, för att slippa Ryssland.

Denna komplexa verklighet och historia får liv, individuella ansikten, erfarenheter och röster i Kniiviläs baltiska reportage. Bäst sammanfattas den kanske när han ställer frågan till det före detta butiksbiträdet Svetlana Kursïte i Daugavpils: känner hon sig som ryss eller lett? ”Jag? Jag är en människa. Det ser man väl?”

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Hitler knows that human beings don’t only want comfort, safety, short working-hours, hygiene, birth-control and, in general, common sense; they also, at least intermittently, want struggle and self-sacrifice, not to mention drums, flags and loyalty-parades.

Nej, min poäng är inte att ropa att antingen Putin eller den ukrainska ledningen (eller någon annan heller) är precis som Hitler. Gudarna ska veta att det gör de själva gott nog. Men Orwell såg något då som gör det svårt att avskriva Hitler och Stalin som obegripliga galningar: alla framgångsrika självhärskare, oavsett ism, har vid något tillfälle haft stort folkligt stöd som inte kan förklaras med att de lovar folket obetydligheter som pressfrihet, demokrati, broderskap och fred. Om du däremot lovar inre och yttre fiender, krig, stolthet och styrka… Då framstår allt det andra tjafset som svaghet.

Kalle Kniivilä snuddar vid något liknande här i uppföljaren till Putins folk. Våren 2014, efter att den ukrainske presidenten avsatts efter en folklig resning i Kiev, besätts ukrainska militärbaser och delstatsparlamentet på Krimhalvön av… Ja, det är just det som är frågan, vilka är de där maskerade militärerna egentligen? ”Det är ryska styrkor!” säger ukrainarna; ”Det är det inte alls!” säger Putin, och enligt dagens nyhetsrapportering blir det alltså en debattfråga. Fast det förstås, säger Putin, vore det det vore vi stolta och tacksamma mot våra grabbar som bara vore där för att beskydda den ryskspråkiga minoriteten som utgör majoriteten på Krim och skulle utrotats av de ukrainska fascisterna – se bara vad de precis gjorde med sin egen president. En folkomröstning anordnas i hast, resultatet förklaras i ryska medier vara över 90% för att ansluta sig till Ryssland, och plötsligt är Krim (och därmed Svarta havet) ryskt igen, utan knappt ett enda skott, och medan ett påstått inbördeskrig brakar loss i östra Ukraina kan Putin njuta av en PR-seger, populärare än någonsin, och dela ut medaljer till de soldater som absolut inte var på Krim.

Några månader senare reser Kalle Kniivilä till Krim för att prata med folk; ukrainare som plötsligt är främlingar i det som nyss var deras land, ryssar som anser sig ha kommit hem, krimtatarer som luttrat konstaterar att tja, så länge vi inte blir deporterade till Sibirien igen så… Han pratar med eurocentriker, patrioter, putinister, sovjetnostalgiker, cyniker, han ställer frågor och försöker förstå vad det var som hände, vad det är som händer. För det handlar ju inte bara om något så enkelt som en militär styrkeuppvisning, om ett stort land som stjäl av ett mindre; många Krimbor, troligtvis en majoritet om också inte 90%, är ju glada över detta. Hur stor del av det beror på missnöje som alltid legat där, hur mycket på det politiska kaos och korruption som följt på Sovjetunionens fall, hur mycket på propagandakampanjer som utmålar den andra sidan som våldsamma fascister… Många av de som är glada över anslutningen medger att jovisst, det är trist att bankerna lades ner, och att maten blivit dyrare, och att man inte kan resa utomlands eftersom ingen godtar ryska pass från Krim, och att turistintäkterna vid Svarta havet nästan helt försvunnit, och… Men Putin har ju gett oss tillbaka stoltheten! Man ska kanske inte underskatta behovet av att, efter 25 år i skuggan av en stor historia, få känna sig som vinnare igen. Inte för inte väljer det nya styret att lyfta fram både tsarer och Sovjetvälde; inte förtrycket, som bit för bit skrivs ut ur berättelsen, utan styrkan som gjorde det möjligt, ledaren som talar å allas vägnar och säger åt alla att vara stolta över vad han gjort i deras namn.

Det kanske mest slående här, som Kniivilä gång på gång försöker förstå, är viljan att tro, viljan att rättfärdiga faktum. Om demokrati är bra, och Putin är stark, är bara Putin en sann demokrat. Om invasionen rättfärdigas med att ett folkmord på rysktalande stod för dörren så har ryssarna alltid varit hotade, oavsett hur många undersökningar journalisten hänvisar till som sade att det var en icke-fråga bara häromåret. Massakrer som inte ägt rum anförs som bevis för att de skulle kunna ha hänt även om de inte gjorde det. Den som slog till först måste ha haft en väldigt bra orsak till det, så det var självförsvar. Många är plötsligt oroliga för att ukrainare och tatarer ska börja kniva ihjäl ryskspråkiga barn, och då är det en oro som nyhetskanalerna måste ta på allvar, eller hur? Skit samma om ni levde ihop i decennier, plötsligt har ni alltid fruktat varann.

Någonstans undrar jag hur mycket Kniivilä underskattar gamla dolda konflikter och motsättningar; debatten har, med flit, blivit så förgiftad att jag kommer på mig själv med att undra om det verkligen kan vara så galet som han beskriver det. Kålsuparsyndromet sitter djupt. Att han knappt ens snuddar vid stridigheterna i resten av Ukraina är också lite störande. Men enkla blir konflikter bara i efterhand, när en sida vunnit och kan hyllas eller fördömas i lugn och ro. Det intressanta är den större frågan som ligger bakom.

Om vi går tillbaka till gamle uttjatade Orwell. 1984 är en av 1900-talets mest missförstådda romaner. Den handlar inte om övervakning, eller om kommunism, eller om politisk korrekthet. Den handlar om rädsla. Behovet av att hata och frukta något utanför så mycket att man går med på en förklaring som känns bra, även om man måste sortera bort verkligheten; krig är fred, frihet är slaveri, okunskap är styrka. ”Kniiviläs bok svarar inte på frågan om huruvida vi återigen bör darra inför den ryska björnen”, skrev Kari i sin recension av Putins folk i fjol. Krim tillhör oss verkar fylla i den luckan rätt rejält; samtidigt kommer jag inte ifrån tanken att det ju är just den rädslan som Putin lever på. Den matar sig själv; det enda försvaret mot påstådd fascism (minns att det officiella DDR-namnet på Berlinmuren var ”den antifascistiska skyddsvallen”) är en stark ledare som kan ena nationen runt fosterlandskärleken och med vapen i hand (om också artigt säkrade) slå ner på de inre och yttre fiender som hotar den nationella enheten. Vad har, när samma tongångar hörs överallt i Europa från Aten till Sölvesborg, andra idéer att sätta emot det? Kan vi våga framstå som svaga när de starka säger sig behöva försvara sig?

Similar Posts:

• Better the devil you know
• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Kan man förstå Putins Ryssland?
• Kampen om Ukrainas framtid

Om något poängterar han snarare kontinuiteten, likheterna mellan tsar Nikolaj II:s Ryssland och Lenins och Stalins Sovjetunionen:

Utsikterna att de som stod bakom oktoberrevolutionen skulle få se en framtid med lugn, stabil utveckling åt rätt håll var små. Året 1917 gav upphov till motsägelsefulla och orealistiska mål hos de styrande. Detta skedde mot en bakgrund av ekonomiskt sönderfall fram till 1921, och varubristen skapade missnöje. Kulturella och sociala traditioner satte gränser för viljan att lösa konflikter med fredliga medel, åtminstone efter en lugn period på våren 1917. Bolsjevikerna, som var en produkt av ett samhälle med just dessa kännetecken, vidgade gränserna för politiskt styrd hänsynslöshet. Inbördeskriget hade en brutaliserande effekt. Redan under Lenins livstid hade bolsjevikerna på ett bryskt sätt undanröjt viktiga praktiska och ideologiska begränsningar av de statliga organens makt. Och även om övergången till ett ännu hårdare sovjetstyre i slutet av 1920-talet inte var oundvikligt fanns det alltid som en påtaglig möjlighet.

Det här är den fjärde omarbetade upplagan av Sovjetexperten Service bok. Den kom ut första gången 1986 och har förstås tagit intryck av mängder av ny forskning och nytt material som tillgängliggjorts sedan dess. På en bra bit under 200 sidor har Service åstadkommit en forskningsgenomgång och syntes som är förhållandevis lättillgänglig och lättöverskådlig, och han är uppenbarligen mycket väl inläst på området.

Men det är en komplicerad process att sammanfatta på så litet utrymme, och resultatet blir en smula blodfattigt. Framför allt får man som läsare inte särskilt levandegjort för sig de människor som deltog, som faktiskt trodde eller inte trodde på idéer, som slogs och svalt och ställde krav och blev utsatta och drömde.

Inte ens makthavarna (före och efter revolutionen) framträder som några direkta personligheter – även om Service tydligen skrivit tegelstenar annorstädes om såväl Lenin och Stalin som Trotskij – men framför allt hade det varit intressant att få veta mer om vanliga ryska och sovjetiska medborgares liv. Nå, det är förstås något helt annat än den här korta översikten.

En annan intressant aspekt berörs i Kristian Gerners förord: det nutida Rysslands förhållande till Sovjetunionen. Den som läst Kalle Kniiviläs reportagebok Putins folk, eller för den delen hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds, vet att Sovjettiden på andra sidan 1990-talets ekonomiska ”chockterapi” fått ett nytt rosenrött skimmer för många ryssar. Nuvarande ledare vet att spela på det.

”Med tillämpning av det djupperspektiv som Robert Service anlägger på det tidiga 1900-talets ryska revolution”, skriver Gerner, ”kan vi se att den nutida ryska revolution som inleddes på 1980-talet kommer att bli en ännu mer långvarig process”:

Robert Services skildring av hur den socialistiska staten Sovjetunionen växte fram och konsoliderades har särskild aktualitet i våra dagar. Ryssland har under den hårdföre presidenten Vladimir Putins ledning tvingats in på vägen mot den ideologiska likriktning, politiska repression och främlingsfientlighet som kännetecknade både tsarernas Ryssland och Sovjetunionen. Putin är förvisso inte någon ny Stalin, långt ifrån. Han är ”bara” en Nikolaj II för vår tid.

Similar Posts:

• Bara Tanja blev kvar
• I brotten och tystnaderna
• Tyskland på randen till revolution
• ”Jag trodde … ”
• Den ryska revolutionen dissekerad

Då var det sjuttio-, början på åttiotal. Sedan kom glasnost och perestrojka, Sovjetunionen föll och de nya staterna skulle göra demokrati. Nu skriver vi 2014 och rysskräcken är här igen. Orsaken heter Vladimir Putin, och det är med stigande oro vi läser om annekteringen av Krim, de fortsatta oroligheterna i Ukraina, proryska separatister, lagar som inskränker de mänskliga fri- och rättigheterna och ryska militärövningar över svenskt territorium.

Vi undrar vad Putin vill med sina styrkedemonstrationer, och framför allt undrar vi varför det ryska folket tycker att han är rätt man på rätt plats. De liberala krafterna i Moskva verkar ju inte på något sätt vara representativa för majoriteten av folket ute i det stora landet. Och det är här Kniiviläs bok fyller sin funktion. Han har rest runt och pratat med ett urval av de människor som utgör Rysslands tysta majoritet av Putinanhängare.

Ett ord som återkommer i samtalen är stabilitet. Ett jämförande mellan sovjettiden och den kaotiska tiden efter upplösningen, under den föraktade Boris Jeltsin, landar nästan uteslutande i fördel Sovjet. Eftersom ingen i det nya Ryssland visste hur man skulle göra vare sig demokrati eller fri marknad blev landets tillgångar ett lätt byte för oligarkerna. Den stora massan blev mer eller mindre lämnad vind för våg, utan varken resurser eller framtidstro. Sovjetnostalgin handlar för det mesta om att folk i alla fall hade något. Under Jeltsin hade människor svåra år, och vem bryr sig om tryckfrihet när familjen svälter?

-Det sätt på vilket reformerna och privatiseringarna genomfördes har gjort att ordet ”liberal” har blivit en svordom. Människor är rädda för att alla som kallar sig för liberaler bara ska stjäla folkets egendom och ge bort den till oligarkerna. Det är en anledning. Och så minns människor att de inte hade pengar till mat, att det var mycket kriminalitet. De är väldigt rädda för att allt det kommer tillbaka.

Sedan Putin kom till makten 2000 har folk fått det mycket bättre. Det finns jobb och bostäder och det råder stabilitet. Han har återskapat något av känslan kring den gamla tiden när saker tycktes fungera och enat landet kring en nationalkonservativ agenda. Varför äventyra det med ännu en smärtsam reformprocess när minnet av den förra är så färskt?

Bilden som Kniivilä förmedlar blir den av ett folk som har genomgått en svår omdaning och befinner sig i ett läge som nu är acceptabelt, till och med bra. Världsmarknadspriset på olja stjälpte Jeltsin och har hjälpt Putin. Det stora flertalet är inte informerade om vilken betydelse oljepriset har för Rysslands ekonomi, och Putin får således all ära för den nuvarande stabiliteten. Sedan kan väl i ärlighetens namn sägas att väldigt många människor inte alls bryr sig om politik. Förtroendet för politiker är i botten och man gör bäst i att se om sitt eget hus. Det går inte att lita på någon annan än sig själv. Människor försöker odla sina grödor själva så gott det går, och har egna lösningar på värme och varmvatten när gasbolaget plötsligt stänger av kranen för att hyresvärden tagit hyresgästernas gaspengar själv.

Kniiviläs bok svarar inte på frågan om huruvida vi återigen bör darra inför den ryska björnen. Istället ger den oss en initierad bild av hur Ryssland ser ut därinne och hur många människor tänker kring Putins politik. Mycket läsvärd.

Similar Posts:

• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Kan man förstå Putins Ryssland?
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Att leva i Ryssland under Putin

Missförstå mig inte, jag älskar att vittja brevlådan i tider när det är katalogsäsong. De är ofta snyggt formgivna och fulla av böcker jag vill ha. Men varför kan de inte vara lite intressantare? Snegla på Taschen vettja: varje gång coffee table-förlagets katalog kommer är det direktbläddring som gäller. I Taschens kataloger blandas fotografier ur böckerna de ger ut med texter skrivna för katalogen. En text om film noir av manusförfattaren till Taxi Driver, en intervju med fotolegenden Annie Leibovitz, en text om manlig närhet  i armén skriven av Dian Hanson, porrtidningsredaktör och historiker.

Det borde inte vara svårt för de stora svenska förlagen att göra likadant. Ni har ju liksom de bästa författarna, skribenterna, poeterna, journalisterna på just ert förlag, inte sant? Jag vill bli mer peppad att läsa just era böcker. Släpp författarna loss det är vår-/sommarkatalog!

Veckan på dagensbok.com börjar sannerligen med läspepp. Veckans första tiopoängare delas ut av Sara till antologin Av oss blev det aldrig några riktiga damer, från Sjösala förlag. Högsta poäng för moderna röster om feminism idag (eller snarare brist på feminism). Intressant, nytt och talande för samhället idag.

På tisdag recenserar Marie fyra klassiska ryska noveller från Novellix, med tunga författarnamn som Gogol, Tjechov, Bulgakov och Dostojevskij. Det är en fin samling bestående av tre nyöversättningar och en novell som ges ut för första gången på svenska, och kanske är detta de längsta noveller som förlaget hittills gett ut. Helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

På onsdag skriver Richard om Sigrid Rausings Anteckningar från en kolchos som tar avstamp i Estland under/efter frigörelsen från Sovjetunionen.

På torsdag recenserar Kari Putins folk av Kalle Kniivilä, en reportagebok som ger läsaren viss förståelse för Putins popularitet i hemlandet. Mycket läsvärd.

På lördag skriver Alice om Barbro Lindgrens Jättehemligt inför ALMA-prisutdelningen den 2/6. En rolig och gripande barndomsskildring där döden alltid lurar bakom hörnet, även i de mest trygga situationer

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”