Allt började när Brita skulle diska ett stop med oklart innehåll. När hon blev hindrad av sin husmor, tyckte Brita att det var konstigt.

Året var 1684 och pigan Brita Johansdotter hade arbetat tre månader som piga. Den sista månaden hängde hoten i luften och hon hade inte fått lön för de månader hon arbetat. Den som lyssnade till hennes larm var prästen, men brottsmisstanken var nödvändig att föras vidare till den världsliga rätten. Anklagelsen var att Anna Persdotter, husmor på gården i Hälsta, försökt förgifta sin make, Johan Johansson.

Författarna Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström kan inte låta bli att dela med sig av händelserna de stöter på i gamla handskrivna protokoll. Egentligen arbetade de med ett annat projekt för att kartlägga vilka sysslor människor utfört i historisk tid. Diskning utfördes främst av tjänstefolk, och i bondesamhället var det pigornas jobb, sådant som tillhörde Britas arbetsuppgifter.

I korta kapitel rekonstruerar författarna händelsernas bakgrund, förlopp, slut och efterspel. De beskriver tidens sociala skyddsnät när ett bondehushåll råkat ut för brand, hur bondehushållen skulle avlöna sitt tjänstefolk, vad det innebar att ingå äktenskap och vad som skedde när en gårdsägare dog. Att gifta sig var ett sätt att bli vuxen och bilda en egen försörjningsenhet om där fanns en egendom att förvalta. Majoriteten av de svenska medborgarna livnärde sig på enkla jordbruk, där drängar och pigor tjänstgjorde som nödvändig resurs. Handgripliga sysslor utfördes för att få mat på bordet men lika mycket för att bidra till det svenska kungariket. Sannerligen var Sverige ett administrativt mönsterland redan på 1600-talet, men det är inte något nytt för den som känner sin Axel Oxenstierna.

Dåförtiden hade husbonden rätt att aga sin hustru, sin familj och sitt tjänstefolk. Det till och med påbjöds och stöd fanns i såväl Bibeltexter som i Hustavlan. Ståndssamhällets hierarki sågs som självklar på ett sätt som vi idag har svårt att föreställa oss. Å andra sidan har nog 1600-talsmänniskan väldigt svårt att föreställa sig 2000-talsmänniskans sätt att leva och tänka.

Vad kom då fram i häradsrättens rannsakan? Jo, bland annat följande: en dräng slog sin husmor, husmor och husbonde från två olika hushåll hade sex med varandra, dräng och husmor hade sex med varandra, giftmordsförsök och obetald lön. Häradsrättens tolv män lyssnade till vittnesmål, gjorde överläggningar och tog hjälp av högre instans för att få ännu en bedömning. Hade brott begåtts – och i så fall – vilka var skyldiga att dömas till straff?

Historikerna Hassan Jansson och Lindström är författare av fakta, och gör inte som Herman Lindqvist fantasifulla antaganden om sina historiska personer. De återger repliker som kan hämtas ur protokollen – men tror sig inte veta vad personerna tänker eller känner. Eller som de själva formulerar det: ”Likt detektiven är historikern bunden av vad som faktiskt går att belägga.”

Författarna visar skickligt att en faktabok kan ha en snygg dramaturgi. Läsaren får en pusselbit i taget. Några av kapitlen avslutas med cliffhangers som lockar till läsning av nästa kapitel. Jag är också förtjust i kapitelrubrikerna som summerar kapitlen i korta satser. 1600- och 1700-talet förs in med en liten blinkning, eftersom både Swift och Cervantes använde sig av detta stilistiska verktyg.

Läsaren får följa huvudpersonernas öden så långt det går. Britas initiativ att gå till prästen gjorde att en sten kom i rullning för en hel by. Det är rafflande läsning men också en konkret inblick i levnadsförhållandena och samhällsstrukturen förr i tiden. Jag tror många läsare kommer att förvånas över hur välorganiserat samhället ändå var på 1600-talet. Det var långt ifrån godtycklig granskning som utfördes när någon handlade mot lagar eller normer.

Skildringen berikas även av allt spännande bildmaterial, såsom kartor från Lantmäteriet, dåtida kopparstick eller illustrationer ur Erik Dahlbergs verk Suecia Antiqua et Hodierna (Wikipedia = ett topografiskt planschverk med koppargravyrer över stormaktstidens Sverige på 1600-talet).

Horet i Hälsta är inte enbart en historiebok om ett rättsfall år 1685 i Västmanland. Den berättar också om ett land som kunnat bevara historiska dokument under många århundraden. Undantaget branden i slottet Tre Kronor år 1697, har många svenska arkiv varit fredade och har klarat sig från naturkatastrofer där skrifterna förstörts. Förhoppningsvis förblir dokumentbevarandet stabilt också i framtiden. Jag hoppas också att de får besök av nyfikna forskare som vill fortsätta dela med sig av sina fynd för allmänheten.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Spelets fånge
• Freden intressantare än kriget
• Nygammalt
• Historia ur den osynligas perspektiv

I Colson Whiteheads roman med titeln Den underjordiska järnvägen är den däremot inte alls någon metafor, utan en verklig järnväg, en slags tunnelbana under hela USA. ”Vem har byggt den?”, frågar huvudpersonen Cora den första stationsföreståndare hon möter. Svaret hon får? ”Vem bygger någonting i det här landet?”

Coras rymning är hennes första steg utanför den bomullsplantage i Georgia där hon är född. När hon var tio blev hennes mamma en av de få som lyckats rymma från plantagen utan att föras tillbaka (och misshandlas till döds), och Cora tvingades klara sig själv. Kanske är det ändå hennes mamma som gör att Caesar vill ha henne med sig på flykten. Det säger han i alla fall. Att hon kan vara hans lyckoamulett.

För Ridgeway, slavjägaren som får i uppdrag att fånga in dem, gör samma släktskap snarare Cora till en möjlighet till upprättelse. Han misslyckades med att fånga in hennes mamma, men han tänker knappast låta Cora komma undan. Aldrig i livet.

Ständigt jagad tvingas Cora envist resa vidare med den underjordiska järnvägen. Varje station, varje stat som hon kommer till erbjuder ett nytt förhållningssätt till den svarta befolkningen. I South Carolina erbjuds arbete, bostad, skola och läkarvård, men snart inser Cora att också denna idylliska tillvaro för de svarta är hårt villkorad. I North Carolina har man istället bestämt sig för att direkt utrota den svarta befolkningen. I parken utanför det vindsskrymsle där Cora måste gömma sig utgör lynchningar ett stående inslag i fredagsunderhållningen.

Colson Whitehead har bland annat skrivit fantastik tidigare – han tycks allmänt vara en mycket mångsidig författare, även om det här är hans första roman att översättas till svenska – och har bland annat nämnt Jonathan Swifts Gullivers resor som en inspiration för Den underjordiska järnvägen. Varje ny resa leder till en annan amerikansk möjlighet, ”slightly tweaked”.

Det är en väldigt speciell balansgång han går, Whitehead, mellan det tillskruvade och det brutalt realistiska. Det som berör mig, och uppenbarligen väldigt många andra med mig, är hans skildring av ett historiskt förtryck (och implicit hur det förgrenar sig ända in i nutiden). Av hur en del av mänskligheten faktiskt kunde se den andra som egendom, som ting, som djur att avla på, att tukta. Så varför skapa en distans med dessa uppenbart fiktiva inslag?

Jag är inte säker. Kanske för att just kunna iscensätta idéer om hur människor kan behandlas. För att markera fiktionen och sin rätt att som skönlitterär författare gestalta det han vill. Kanske för att han faktiskt behöver ett visst avstånd till de historiska orättvisorna. Jag är inte säker. Jag vet att den berör mig oerhört, hans roman, men jag är inte säker på hur dessa klart fiktionaliserade, fiktionaliserande element spelar in i det heller.

Similar Posts:

• Slaveriet släpper inte taget
• Alla är underställda slaveriet
• Spännande men alldeles för spattigt
• Helgongestalten som blev skällsord
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter

Kapten van Toch, som vägrar tro att det skulle finnas något sådant som djävlar, beger sig dit igen redan senare samma kväll och sätter sig på stranden. I mörkret kommer så en massa varelser upp ur vattnet, varelser som går på bakbenen, har svansar och är ungefär lika stora som tioåriga barn, de visar sig vara en form av intelligenta vattenödlor som bara finns just här eftersom de tenderar att bli uppätna av hajar. Med sig har de ostron som kaptenen lyckas få dem att överlämna till honom och han visar hur man öppnar dem med en kniv och låter dem sedan slicka ur skalet. Tids nog ger han dem knivar och harpuner så att de kan försvara sig mot hajarna och det visar sig att de lär sig mycket snabbt och eftersom de nu kan försvara sig mot hajarna så ökar de i antal i våldsam takt.

Det är upptakten till War With The Newts, som skulle kunna kallas en dystopisk framtidsskildring, men mest av allt är en briljant satir där författaren driver med bland annat kommunism, Hollywood, vetenskap, kapitalism, journalism, militarism och fascism, den är också färgad av den tid i vilken den tillkommit. Capek har inspirerat författare som Orwell och Vonnegut och man kan undra om inte tv-serien V hämtat viss inspiration från den här boken.

War With The Newts är en fascinerande och originell läsupplevelse och har alla egenskaper som krävs av en klassiker; välskriven, underhållande, smart, originell etc. Därför förvånar det mig att den inte lyckats bli mer av allmängods. Den är en klassiker man skulle kunna jämföra med Animal Farm, Brave New World eller Gulliver's Travels (jo, för den har helt klart drag av saga också).

En del kanske tycker att handlingen verkar löjlig, det kan jag för det första dementera att den är och för det andra återigen understryka att det är en satir, en satir med många undertexter. Även om mitt omdöme om den här boken är subjektiv så har jag svårt att tänka mig att man kan annat än älska den här boken, den är ett komplett mästerverk som har allt man någonsin kan önska av en bok och mer därtill. Jag för min del skall se till att skaffa mig en komplett samling med böcker av Capek och vill å det bestämdaste rekommendera er att köpa den här boken så snart ni kan, den kommer att hamna på er tio-i-topp lista över de bästa böcker ni någonsin läst, jag lovar.

Similar Posts:

• Visst går det att köpa kärlek
• När vattnet stiger
• Förtrycket i välfärd och lycka
• Inspirerar till bildning
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror

”Kanon” betyder något mer än klassiker, det handlar om viktiga verk, är mer konkret och det är kanske mindre odiskutabelt vilka verk som hör hit och vilka som inte hör hit. Jag tänker inte gå in på den debatten men jag försäkrar att dagens bok definitivt hör till 1900-talets viktigaste verk. Den är förstås lika aktuell nu som för 99 år sedan då den kom ut.

Modernismens genombrott sker kanske med James Joyce utmärkta Ulysses och med T S Eliots The Waste land, båda från 1922. Låt oss säga att de är vägledda av den ledande litteratur som kommit ut innan dess, och att Mörkrets hjärta är en av de böcker som får dessa två författare på ”rätt spår”.

Mörkrets hjärta är troligtvis Joseph Conrads viktigaste verk. Den är ett tydligt exempel på att Conrad är prosans mästare. Under det senaste halvåret då jag för ovanlighetens skull läst kultursidorna i en tidning (har ingen tidning) dyker Conrads roman upp, den ligger alltså rätt i tiden. Detta ska jag försöka förklara i slutet av min recension. Förvånansvärt många människors favoritfilm, Apocalypse now, är mot deras vetskap helt baserad på Mörkrets hjärta, skickligt transformerad till Vietnam-krigsmiljö av John Milius, Michael Herr och Francis Ford Coppola. Mörkrets hjärta filmatiserades ”på riktigt” av Nicolas Roeg 1994, med Tim Roth och John Malkovich.

Mörkrets hjärta berättar om den belgiske exploateringen av Kongo – om elfenben, intriger och korruption, avsigkomna existenser och hänsynslösa exploatörer. Ett sällskap på båten Yawlen Nellie låter sig lyssna på Marlows otäcka berättelse om hans resa på Kongofloden, en resa allt längre in i den mörka djungeln, en upplevelse som får honom att upptäcka den vidriga behandlingen av Afrikas folk och den enorma galenskap som han till slut får se.

Romanen är en innesluten berättelse, det gäller att hänga med på att 95% är Marlows berättelse om sin färd, det är förutsättningen för att man ska förstå den. Att det finns en innesluten berättelse även utanför denna, är knappast viktigt (detta användes aldrig i filmversionen från 1994). Läsaren kommer heller aldrig få grepp om vilken person på Yawlen Nellie som är berättaren, det saknar ändå relevans.

Mörkrets hjärta är en extra tät roman, fylld av undertoner och symbolik. Den tjänar på att bli läst både två, tre och kanske fyra gånger, om man verkligen vill försöka märka allt som sker. För den sakens skull finns det inget som säger att Mörkrets hjärta måste läsas om, men jag tror det är en bra förutsättning för en optimal läsupplevelse.

Conrad hinner med att kontrastera vitt och svart många gånger, hans liknelser är frekventa och varslen är flera. Vad vi ska tycka om händelser och personer framkommer mycket klart, även om Marlow har en vision av att berätta objektivt för sällskapet på Yawlen Nellie. Mörkrets hjärta bjuder på en otäck stämning, som förstås kopierats ihärdigt sedan 1902. Civilisationen möter naturen. De vita husen i ”Den vita staden” (Bryssel) liknas vid gravstenar, i Kongo skildrar Conrad det mesta som mörkt. Ett svart hat är ständigt närvarande mot de vita inkräktarna.

I Mörkrets hjärta får vi stifta bekantskap med ett antal personer, men vi får egentligen ingen större uppfattning om de mer sympatiska karaktärerna på Yawlen Nellie. Conrad visar betydligt mer av de människor som Marlow möter: mestadels personer som inte tycks ha den rätta insikten, de som bär på hat, galenskap eller förakt. Marlow är åtminstone ganska uppenbar som karaktär: en överlevare och en erfaren man, ”vagabond”, helt enkelt en överlevare, och romanens öppning visar för läsaren att han överlevde sin hemska resa, frågan är vad han verkligen fick se.

De som har sett Apocalypse now kommer att stöta på ganska få överraskningar, men det är ett mycket dåligt argument till att inte läsa Conrads mästerverk. Även om Mörkrets hjärta inte svarar på alla frågor, vill jag själv definiera den som mindre kryptisk än Coppolas filmatisering. Ett flertal detaljer är olika, även om flera karaktärer har snarlika drag.

Om vi ska leta efter bra saker hos Conrads roman hittar vi hur mycket som helst. Om vi ska leta efter fel kan vi hitta två: 1) Conrads stycken är lite långa, det var ofta så på den tiden. 2) även om Conrads syfte med romaner är nog så gott är hans syn på de svarta inte jämställd med de vita, de svarta skildras som primitiva och inte på samma villkor som de vita, vilket läsaren förhoppningsvis märker men ändå har viss förståelse för, detta är ju en 99 år gammal roman. Detta att jämföra med uppslagsverket Nordisk familjebok från tidigt 1900-tal som har ett ord på bokstaven N, och vars beskrivning knappast kan tas på allvar av någon.

Trots den något onyanserade synen var Conrads initiativ till Mörkrets hjärta mycket bra, och varför den enligt mig är mer aktuell än någonsin är den filosofiska aspekten som Marlow har: ”Vad som räddar oss är effektiviteten – vår dyrkan av effektiviteten.”

Vad ska gå först i våra liv och samhällen? Effektivitet och produktion eller finns det något som kan vara mera värt?

Similar Posts:

• Skräcken! Skräcken!
• Vår export av det civiliserande våldet
• Det handlar bara om oss
• Allt vi inte hör och ser
• Makten över orden smäller högst