Idag, måndag skriver Anna C om debutanten Malin Nords Stilla havet och den stannar kvar hos Anna med sina kontrastrika miljöer och skirligt vackra formuleringar

På tisdag skriver Björn om Jenny Milewskis Skalpelldansen – ny svensk skräck i gränslandet mellan det psykologiska och det slafsiga.

På tisdag beger vi oss även till Rotundan på Stockholms stadsbibliotek för att mingla med vårens skönlitterära debutanter, och höra dem berätta om och läsa ur sina färska böcker. Här ska tydligen avhandlas allt mellan Alzheimers till kolonialism, från människans längtan efter naturen till reklamvärlden lovar Stadsbiblan. Vår dubbelrecenserade Jonas Joelson samt nyss nämnda Malin Nord är två av färskingarna. Läs mer här. Klockan 18 börjar kalaset.

(Fotomontaget tillhör Stockholms stadsbibliotek.)

På onsdag skriver Eva om När börjar det riktiga livet, som är en novellsamling av Fredrik Lindström. Med ironi och sarkasm berättar han om ofta ganska bortskämda medelklassmänniskor.

På torsdag skriver Emelie om Alltid Astrid en bok om Astrid Lindgren som innehåller minnen, samtal, brev och textanalyser av hennes böcker. Det är en fin bok som Emelie ändå hade förväntat sig mer av.

På fredag skriver Richard om W B Yeats poesiklassiker Tornet. Spännande, komplex och fantastiskt vacker läsning, i skicklig svensk tolkning.

På lördag är det kattspecial. Emelie skriver bland annat om Linda Skugges barnbok Godnatt min katt, om sorgen efter en katt. Och om två böcker i Sanna Töringes nya kattserie ”Katt kan”. Alla tre fint illustrerade av Kristina Digman. Camilla skriver om Don Fritjof s En tuff katt, men även en tuff katt kan möta sitt överhuvud.

Detta och såklart mer därtill serverar vi er denna tjugoandra vecka av 2012. Väl mött läsvänner. Häng på!

Similar Posts:

• Envis, busig och söt kattunge
• Sorgen efter en katt
• Säsongsstart för CLT
• När orden inte räcker till
• Bästa Stockholmsskildringarna

Jag är tveksam till om jag hade burit med mig Tabula Rasa Hotels på samma sätt om jag hade läst den. Ett problem med stor läsvana, som vi i dagensbokredaktionen ofta pratar om, är att vi tenderar att läsa för fort. I och med uppläsningen måste jag stanna kvar i scenerna och får hjälp att inte rusa förbi. Något jag inte hade klarat i pappersformat eftersom det är rejält driv i Jonas Joelsons roman.

Tabula Rasa Hotels utspelar sig innan och efter att någonting har hänt, vad får vi inte veta. David som innan var framgångsrik, snygg, i allas blickfång och medveten om det, är efter uttråkad, destruktiv och ensam. Men det är också mycket som är sig likt. David är cynisk, självisk och har ingen kontakt med sina egna känslor. David föraktar, men det är inte samma människor och samma fenomen som är objekt för föraktet. Tvåsamhet, samboskap och familjebildning är något av det värsta David kan tänka sig innan, efter inbillar han sig att det är lösningen på alla hans problem.

Världen som skildras i Tabula Rasa Hotels är inte okänd, unga framgångsrika män i trendiga branscher har skildrats i en evighet. Att även skildra fallet har också redan gjorts men inte lika frekvent. Jag tänker främst på Johan Klings Människor helt utan betydelse som tilldelades Borås Tidnings debutantpris för ett par år sen. Men där Kling sjönk för långt ner i självömkandet problematiserar Joelsson konsumtionshetsen och människans beroende av både produkter och känslor.

Det är en väl vävd roman som Jonas Joelson har skrivit, det är många spår, många berättelser, många kärlekar och många intriger. Många frågor som jag behöver och får svar på medan jag läser. Det är underhållning, igenkänning och ett rent, smidigt språk. Jag vet inte om jag hade upplevt det annorlunda om jag hade läst det istället för att lyssna på det. Under uppläsningen försvinner alla korrfel som alltid smyger sig in i texter, dock kommer det in nya. Som hur Gustaf Skarsgård uttalar Birger Jarlsgatan, eller att Matilda och Camilla blir två namn som liknar varandra för mycket. Ibland får jag en impuls att föra anteckningar medan jag lyssnar, stödord som för att ha något att sysselsätta mig med och för att det helt enkelt inte går att bläddra en sida bakåt för att kontrollera något. Men jag klara mig igenom hela Tabula Rasa Hotels utan stödord, delvis för att slutet är så självklart, så lätt, så mycket mindre än vad romanen utger sig för att vara. Därför börjar jag undra vad all dramatik, allt pussel, allt smusslande egentligen har varit till för?

I slutändan blir det ändå detaljerna som stannar kvar hos mig, de som är knivskarpa, klara och naiva, de som fanns innan.

Similar Posts:

• Har du hört den förut?
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Favoritdebutanter
• Årets bästa svenska romaner 2012

Jonas Joelson uppvisar med sin debut Tabula Rasa Hotels en välbekant skildring av just dessa unga män. För även om reklambranschen är ny för genren så är det mest en uppdatering för 10-talet, historien som sådan innehåller alla de obligatoriska momenten som inte är lika tidsbundna. Huvudpersonen David Skoglund, vars CV till stora delar påminner om författarens eget, är byråns stjärna. Han levererar idéer. Det gör han utan att direkt behöva anstränga sig och istället kan han lägga sin tid på att missköta relationerna till sina vänner, flickvänner, älskarinnor, kollegor och kunder, att dricka, att ta droger och att bara vara trendig och modern. Han är cynisk, ironisk, allmänt otrevlig och tar för sig av Stockholms uteliv med ett aldrig sinande självförtroende. Men sen händer något.

Hela romanen är uppdelad i ett före och ett efter, där ett halvår i tid skiljer vartannat kapitel åt. I efter-delen har Davids stjärna dalat ordentligt. Som person är han dock ganska oförändrad för det enda som egentligen ändrats är att hans status, hans relativa värde i förhållande till sin omgivning. Ofta brukar ju en person på väg utför väcka en viss sympati hos läsaren. Även om situationen är självförvållad så sitter man ju liksom och håller andan och tänker lite ”nej, gör inte det där”. Så icke här, David är osympatisk oavsett statusläge och det skall inte alls tolkas som negativt, för det omvända hade gjort det hela olidligt.

När jag för länge sedan läste Per Hagmans Cigarett var det (vilket jag tror även gäller för Joelson) med en enorm fascination för just den ytliga, men ändå så lockande framställningen av utelivsdekadensen i huvudstaden. På senare år har jag läst flera av dess gelikar, med samma typ av huvudperson, och för sammanhanget kan Tomas Jacobssons Morfin och Henrik Langelands Wonderboy nämnas vilka med dess huvudkaraktärers yrkesroller än mer knyter an till Tabula Rasa Hotels. Så genren är välbekant. Men när jag läser denna roman uppstår ändå en slags trötthet som jag inte upplevt tidigare. En trötthet som faktiskt förvånar mig då denna roman ändå inte kan sägas vara sämre än de två nämnda.

Tabula Rasa Hotels är faktiskt både medryckande och har de rätta tidsenliga miljöerna. Man kan utan att överdriva även säga att den utgör en slags tidsdokument, för även om den kretsar kring en värld med ganska få invånare så har ju reklambranchen både en stjärnstatus och en avgörande betydelse för att upprätthålla konsumtionssamhället. Ja i boken finns även ett ganska skojigt parti om framtiden för konsumtionssamhället, där en isländsk visionär pratar om den framtida intoleransen som kommer att möta de kroniskt överkonsumerande. Hur dessa kommer att ses som parior som förstör vår planet och som därmed måste skickas i läger för omskolning. Ett annat parti som också är ganska roande är det där huvudpersonen konstaterar att nästan alla hans idéer är snodda från konsten och hur han betraktar konstnärer som en slags dåligt avlönande underleverantörer till reklamarna. Mindre roande är dock de alldeles för långa sexscenerna, vilka snarast kastar en tillbaka i tiden till tioårsåldern när man kunde hitta plastpåsar fyllda av porrblaskor vilka alltid innehöll en sektion med fejkade ”läsarnas egna berättelser”, betygssatta med ett honorar på några hundra kronor (för övrigt en litterär upplevelse jag tror är förpassad till historiens stora skräpkorg!).

Ja Tabula Rasa Hotels innehåller alla de delar som behövs för att följa i traditionen av den svenska generationsromanen. På det sättet påminner romanen om en konsert med Iron Maiden, en Bondfilm eller en måltid på McDonalds: man vet nämligen exakt vad man får. Fast det kanske är just det som är problemet.

Similar Posts:

• Tabula Rasa Hotels
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Ja, eller hur?!
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Farväl Falköping

På onsdag dubbelrecenserar Oscar och jag en av vårens nya debutanter, Jonas Joelson som har skrivit en Stockholmsk samtidsroman i Tabula Rasa Hotels. Oscar har läst i traditionell mening och jag har lyssnat på ljudboken. Trots att det är samma bok har vi olika läsupplevelser och uppfattningar om den. Där Oscar tycker sig ha läst boken tidigare och redan på förhand vet exakt vad han ska få, fascineras jag av ett avancerat romanbygge, detaljrika iakttagelser och svidande samhällskritik. En sak är vi dock överens om, att det är en roman med driv!

Dessutom har vår alldeles egna debutant Lina Arvidssons bok Det borde finnas regler äntligen kommit från tryckeriet. Den har inte recensionsdag förrän om sådär två veckor, men redan imorgon ska jag få trippa iväg till förlaget Gilla böcker och hämta mitt alldeles egna exemplar. Ni har väl inte missat att det redan nu går att boka den hos bokhandlarna?

Övriga nominerade till debutantpriset som delas ut på torsdag kan du läsa om här, och hitta en intressant nykläckt författare!

Foto: Lovisa Appelqvist

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com.

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Intervju med Lina i Sydsvenskan
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Tabula Rasa Hotels