Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Jämfört med detta är Ninni Schulman en färsking. Hon debuterade 2010 och är nu aktuell med sin andra bok Pojken som slutade gråta. I Lesjöfors där Ninni kommer ifrån är författare inget jobb. Där ska en helst bli lite svettig för att det ska räknas som arbete. Trots detta berättade Ninni att från 21 års ålder hade hon varje år ett nyårslöfte, att hon just i år skulle ta och skriva den där boken. När hon var 35 bestämde hon sig för att sluta lova det hon ändå aldrig fick till. Redan i januari kom bokens huvudkaraktär till henne. När hon skrivit 60 sidor och det blivit april kraschade hårddisken. Det gick ett och ett halvt år innan hon kom sig för att börja om. Men det var en viktig process även om det var svårt. Temat på den nya boken är att växa upp på liten ort.

Anna Janssons När skönheten kom till Bro är en slags parafras på en Nils Ferlin-dikt. Och det är faktiskt så att en Ferlin-dikt inleder varje Maria Wärn-deckare. I denna roman har Anna fascinerats av en dubbelgrav och fantiserat vidare från denna historia. Hon totalt fängslar publiken med att inlevelsefullt återberätta romanen fram till det första mordet. ”Och resten får ni läsa själva”, avslutar hon.

Därefter kliver Arne Dahl på scenen. Eller egentligen heter han ju Jan Arnald. För att göra en lång historia kortare så handlade det om att författaren Jan Arnald tappade skrivlusten. Han behövde helt enkelt något nytt. Från att ha varit en smal och introvert författare började han intressera sig för yttervärlden. Man kan säga att han snodde Sjöwall-Wahlöös idé. Efter att ha skrivit elva böcker om A-gruppen kommer han nu med sin andra bok i en ny serie. Brottsligheten har ändrat karaktär och blivit mer gränsöverskidande. Den nya kriminalromanen heter Hela havet stormar och temat är hämnd.

Det blir Åsa Larsson som får knyta ihop säcken. Hon berättar att denna femte bok om Rebecka Martinsson inte alls ville komma till henne. Hon gick och funderade över två skilda bilder men fick inte alls ihop det. Men plötsligt. Hon var i simhallen med en bångstyrig son på simträning. Då ramlade hela historien ner ifrån simhallstaket. Och på de resterande 40 minuter som återstod av simträningen hann Åsa skriva ner hela historien med både sidospår och familjeband.

Därefter får publiken köpa signerade exemplar av alla deckarna och den ålderstigna publiken kastar sig över Jan Mårtenson. Jag passar på att prata med Anna Jansson som berättar att hon deltog i ett antal vampyrlajv för att göra research för den senaste romanen. Sen diskuterade jag deckargenrens något undanskymda tillvaro med Åsa Larsson och Arne Dahl/Jan Arland. Jag brukar alltid hävda att deckare är mer än vanliga romaner. Det är något som tillförs till historien. Oftast ond bråd död och sen en uppföljning och lösning på gåtan. Åsa Larsson håller med mig om att genren är undanskuffad. Utomlands är vi kända för alla våra deckare fast samtidigt har vi endast ett enda deckarpris. Vi pratar också skrivarkurser och Åsa Larsson och jag har båda gått på Skrivarakademin. Då jag skrev lyrik, gick hon på deckarakademin hos Sören Bondeson. Arne Dahl/Jan Arland berättar att han hållit i skrivarkurser men numera inte har tid.

Vi på Dagensbok kommer att recenserar de flesta av dessa deckare. Så klart.

Similar Posts:

• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Att rädda världen
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död

Claes Claesson firar valborg tillsammans med familj och vänner i den lilla glasbruksorten Hjortfors när det görs en fruktansvärd upptäckt. I det sprakande bålet ligger liket efter en död man.

Claesson falkade efter de bägge brandmännen, som varit vid brasan under kvällen. De tillhörde den frivilliga kåren och hade gjort vad de kunde. De släckte brasan. Frågan var om någon av dem var ett socialt ufo?

En äldre man stod plötsligt som en tomte en tre fyra meter ifrån dem. Blicken snodde runt, han var kontaktsugen. Claesson gick fram till honom och sa vem han var.
”Eberhart Lind”, presenterade sig gubben med mjuka läspljud som när det saknades tänder i munnen. ”Hur har han hamnat där?” sa han och nickade mot brasan.

Jag har läst de flesta av Wahlbergs tidigare böcker om kriminalkommissare Claesson och det är lite som att återse gamla vänner. Även om det var något år sedan sist så hittar man snabbt tillbaka till varandra. Det finns något skönt i det där med att slippa anstränga sig och bara kunna slappna av. Jag tycker om att reta mig på den präktiga fru Duktig, dvs överläkare Veronica som alltid gör rätt. Ler överseende åt hennes grubblande och utseendefixerade make kriminalkommissarien. De är enkla människor som ofta förlorar sig i tankar, vilket gör att man lär känna dem på djupet. Det är genomgående hos alla mer framträdande karaktärer i historien, att de funderar mycket över tillvaron. De får också bära röst för kritik mot såväl sjukhus- som polisväsendet.

Språket är vardagligt, men kryddat med bortglömda ord och uttryck. Någon har ”glunkat om” något, en annan är ”välpolstrad”. Det förekommer även nya sammansättningar som är liksom självklara. Där finns en kramvarm kollega och någon blir full av glittrande glädjevatten efter ett beröm. Det jobbas även med cliffhangers och tidsförskjutningar för att öka spänningen för oss läsare. Det är både berikande och fröjdefullt att läsa Wahlbecks kriminalromaner.

Similar Posts:

• Drabbande om vården och ond bråd död
• En deckare som är en deckare
• Om sorg och omsorg
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.

Han som ofrivilligt blev inblandad i mordet på Gustav III och först dömd till döden och sedan benådad till livstids förvisning till den Svenska kolonin Saint-Barthélemy i Västindien?

Vi är några som undrat detta och väntat i åratal på en uppföljare. Vi som i mitten av 80-talet fascinerades av Jan Mårtensons beskrivning av kungamordet och närmast satt som trollbundna. Vi som uppslukades av Jan Mårtensons formidabla språk och blick för detaljer.

Jag var en av dem.

De där 19,8 kvadratmetrarna i studentrummet på Studentgatan kändes så oändligt mycket större när böckerna i statistik och argumentation från Samhällsvetarlinjens grundkurs kunde läggas åt sidan. Helt plötsligt kunde man nästan känna doften av krutrök i Dramatens foajéer och Ankarströms ränksmidande kunde appliceras på korridorsmadammernas intrigerande.

Efter tjugo år från första boken så kommer nu uppföljaren.

I Ostindiefararen har Johan Sebastian Homan blivit benådad från sin livstids landsförvisning. Väl hemkommen till Sverige står han utan vare sig hem, arbete eller framtid. Efter några turer i Stockholm och Gamla stan, bland släktingar och gamla bekanta bestämmer han sig för att ta en tjänst som skeppspastor på den nybyggda ostindiefararen Kanton. Ostindiska kompaniet har inga problem med Homans förflutna efter kungens benådning, men väl ombord på skeppet kommer hans förflutna ikapp och hans värsta fiender visar återigen sina korrumperade och av ren ondska svärtade själar.

Det är dags igen att åter fascineras av Jan Mårtensons språk och öga för detaljer. Stundtals kan man nästan känna den bittra och fräna doften av nytjärat båtskrov, men styrkan hos Ostindiefararen ligger inte så mycket i detaljerna som i Jan Mårtensons förmåga att leverera en fängslande dialog. Tid och rum slukas upp och bokens lättlästhet gör att timmarna bara försvinner. Vid 71 års ålder tycks inte Jan Mårtensons förmåga eller vilja att skriva ha mattats, utan snarare eskalera till ännu bättre litterära höjdpunkter.

Sina vana trogen delger Jan Mårtenson läsarna ett recept. Den här gången friterad ox- eller fläskfilé á la Kanton. Boken är således inte bara en njutning för själ och sinne utan även för gom och mage.

Bon appetit!

Similar Posts:

• Småborgerligt och småsegt
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Från RFSU till Svenska kyrkan på tre rader
• Vit eld stör, men berör den?

Johan Kristian Homan är en finurlig vardagsfilosof med associationsbanor som aldrig upphör att förvåna. Han är också raka motsatsen till en hårdkokt deckare med sitt intresse för vackra saker, utsökt mat och välblandade martinis. Faktum är att han med den nya terminologin förmodligen skulle klassas som metrosexuell – en heterosexuell man i nära kontakt med sin kvinnliga sida. Och det är ju alltid trevligt som omväxling.

I den trettioförsta boken om Homan blir han kontaktad av en gammal studentkamrat som tack vare sin förkärlek för unga och vackra flickor blivit bestulen på en särdeles dyrbar och oersättlig pokal. Som om inte det vore nog blir Homan dessutom av en inte helt pålitlig polis ombedd att hålla ögonen öppna i en utredning om illegal export av antikviteter. Pokalen visar sig ha anknytningar till den undre världen och snart står även mord på agendan.

Visst är deckargåtan den röda tråden. Men tempot dras ner betydligt av kulturella betraktelser, antikvitetsförhandlingar, recept och inte minst Homans ibland rätt långtgående associationer. Från tankar kring aktiemarknad via fria radikaler, RFSU och Pliktverket till Svenska Kyrkan inom loppet av femton rader kräver en viss koncentration från läsarens sida. Det behöver nödvändigtvis inte vara av ondo alla gånger men ibland spretar det lite väl mycket och det småcharmiga Homanska filosoferandet kan skapa en viss frustration när man vill vidare.

Det är förvisso underhållande. Och det ska premieras att Mårtenson lyckas balansera ett relativt modernt talspråk med den något föråldrade miljö som Homan ibland rör sig i utan att det blir krystat eller töntigt. Man skulle kunna säga att det är som vanligt i en Homan-deckare helt enkelt. Charmigt och lättsmält med ett välskildrat persongalleri.

Det enda jag funderar över när jag lägger ifrån mig boken är om de ingående beskrivningarna av ett otal vackra kvinnor är ett tecken på att även Homan börjar bli gubbsjuk. Det vore lite trist.

Similar Posts:

• Fascinerande historisk historia
• Småborgerligt och småsegt
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Gammal är äldst

Tyvärr fastnade Häxan lite grann i halsen. Den återuppväckte känslan av åsnespark i magen som ett, inte fullt så gott, vin kan göra. Den där obehagliga, ofta oväntade kicken som kommer då man svalt och väntar på att smaken ska fullbordas, när det börjar lovande och slutar med ett svek.

Häxan blev inte det kära återseende som jag hade hoppats på. Egentligen är det väl inget större fel på boken som sådan. Den är välskriven och känns välarbetad. Alla trådar följs upp och knyts ihop i det klassiska tal varje god detektiv håller för alla de misstänkta då upplösningen nalkas.

Häxan handlar om den ytterst otrevliga konstkritikern Pauline som dör under mystiska omständigheter i Grez-Sur Loing, den konstnärskoloni som en gång i tiden befolkades av bland andra Carl och Karin Larsson, August Strindberg och Anders Zorn. Dessa konstnärers andar vilar allestädes över boken och de människor som befann sig i kolonin då Pauline dog. Vem av dem mördade henne? Var det den bufflige målaren eller den runda skulptrisen, eller kanske konsthistorikern från Uppsala?

Det finns fler andar över Häxan än nämnda konstnärers – även Agatha Christies hand skuggar antikvitetshandlare Johan Kristian Homan. Men tillskillnad från Agatha Christies alster upprepas här detaljer och delar av historien. Jag tröttnar ganska snart på att gång på gång få veta att Homans flickvän, som är säpo-agent, ser ut som Julia Roberts. Jag tröttnar på turerna kring alla konstnärer, deras ateljé fester och borgerligt uppskurna hårdost med kniv. Barockskåp och Strindberg får mig att nästan vilja lägga ifrån mig boken och säga -adjou, vi ses kanske någon gång…

Konstigt nog är det något som håller mig kvar, jag tror inte att det bara är mitt behov av att alltid få veta vem som egentligen gjorde det. Det har hänt tidigare att jag bortsett från all etikett och läst de sista sidorna bara för att kunna börja läsa något bättre. Nej, det måste vara Jan Mårtenson själv som får mig att troget läsa sida efter sida, någonstans finns där en äkta hård kärna av riktig detektivroman, sådana som de var på den gamla goda tiden. Ibland försvinner kärnan i fluff men trots det kämpar den med allt den kan uppbringa och jag måste ge vika, jag måste följa med hela vägen.

Jan Mårtensons bouquet är numera något skamfilad men ännu när jag hoppet om att nästa bok ska linda in mig i bomull igen.

Similar Posts:

• Klurigt och oväntat
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Underskatta inte en gammal dam!
• Vasst och blänkande
• Hotellmord och översättningsbrott